×

Mes naudojame slapukus, kad padėtume pagerinti LingQ. Apsilankę avetainėje Jūs sutinkate su mūsų slapukų politika.


image

Twiligt 4: Så länge vi båda andas, Kapitel 15: Tick tack tick tack tick tack (3)

Kapitel 15: Tick tack tick tack tick tack (3)

De verkar vara begränsade, hänga ihop …

”Hur har ni hittat dem?”

”Vi träffade en kvinna i Sydamerika som växt upp med sitt folks traditioner. Hon hade hört varningar om sådana varelser, gamla historier som förts vidare genom generationerna.”

”Vad för sorts varningar?” viskade jag.

”Att varelsen måste dödas omgående. Innan den hinner växa sig för stark.”

Precis som Sam trodde. Hade han rätt?

”Deras legender säger förstås samma sak om oss. Att vi måste förintas, att vi är själlösa mördare.”

Två flugor i en smäll då, tänkte jag.

Edward skrattade till.

”Och vad säger deras sagor om … mödrarna?”

Smärta svepte över hans ansikte, så tydlig och stark att jag ryckte till och förstod att han inte skulle svara. Jag tvivlade på att han ens kunde prata.

Det var Rosalie – som suttit så tyst och stilla sedan Bella somnat att jag nästan glömt bort henne – som svarade.

Hon fnös föraktfullt. ”Klart att det inte fanns några överlevande”, sa hon. Inga överlevande, rättframt och känslolöst. ”Att föda barn mitt ute i ett smutsigt träsk med en medicinman som smetar sengångarsaliv på den blivande modern för att driva ut onda andar har aldrig varit någon säker metod. Till och med normala förlossningar gick snett hälften av gångerna. Ingen av dem hade vad den här babyn har – folk som förstår vad den behöver och försöker tillmötesgå de behoven. En läkare med en fullständigt unik kunskap om vampyrers egenskaper. En plan för att förlösa babyn så säkert som möjligt. Gift som kan reparera alla eventuella skador. Babyn kommer att klara sig fint. Och det skulle säkert de där andra mödrarna också ha gjort under de här omständigheterna – om de alls existerat. Vilket jag inte är så säker på”, avslutade hon.

Babyn, babyn. Som om ingenting annat spelade någon roll. Bellas liv var bara en smärre detalj för Rosalie – ingenting att hänga upp sig på.

Edwards ansikte blev vitt som snö. Han knöt nävarna. Rosalie – självupptagen och likgiltig – vred på sig i stolen så att hon satt med ryggen mot honom. Han lutade sig framåt och spände musklerna.

Låt mig göra det, föreslog jag.

Han hejdade sig och höjde ena ögonbrynet.

Ljudlöst lyfte jag upp hundmatskålen från golvet. Sedan kastade jag den med en snabb, kraftfull handledsrörelse - den träffade Blondie i bakhuvudet med en sådan smäll att den plattades till innan den studsade genom rummet och slog av den runda toppen på en av pelarna vid trappan.

Bella rörde sig lite, men vaknade inte.

”Korkade blondiner”, muttrade jag.

Rosalie vred långsamt på huvudet. Hennes ögon blixtrade. ”Jag fick mat i håret”, väste hon.

Det blev för mycket. Jag makade mig bort från Bella för att inte väcka henne och skrattade så hejdlöst att tårarna rann nerför kinderna. Alices klingande skratt påminde mig om att hon satt kvar bakom soffan.

Jag undrade varför Rosalie inte flög på mig – det hade jag nästan räknat med. Men så insåg jag att mitt skratt hade väckt Bella, trots att hon sovit sig igenom det värsta oväsendet.

”Vad är det som är så roligt?” mumlade hon.

”Jag kastade mat i håret på henne”, skrockade jag.

”Det här glömmer jag inte, jycken”, väste Rosalie.

”Det är inte så svårt att sudda ut minnet på en blondin”, svarade jag. ”Det räcker med att blåsa henne i örat.”

”Lär dig några nya skämt”, snäste hon.

”Lägg av, Jake, lämna Rose i …” Bella avbröt sig mitt i meningen och drog häftigt efter andan. I samma ögonblick lutade sig Edward över mig och drog av henne filten. Hon krökte sig som i kramper, lyfte ryggen från soffan.

”Han bara”, flåsade hon, ”sträcker på sig.”

Hennes läppar var vita och hon bet ihop käkarna hårt, som för att hålla tillbaka ett skrik.

Edward lade båda händerna mot hennes kinder. ”Carlisle?” sa han med spänd, låg röst.

”Jag är här”, sa doktorn. Jag hade inte hört honom komma in.

”Okej”, flämtade Bella. ”Jag tror att det är över. Stackaren får inte riktigt plats, bara. Han börjar bli så stor.”

Det var svårt att höra hennes kärleksfulla tonfall när hon pratade om saken som höll på att slita sönder henne inifrån. Särskilt efter Rosalies känslolöshet. Det fick mig att önska att jag kunde kasta något i huvudet på Bella också.

Hon uppfattade inte min avsky. ”Han påminner mig faktiskt om dig, Jake”, sa hon – kärleksfullt – och fortsatte flämta.

”Jämför inte mig med den där saken” fräste jag.

”Jag menade bara din tillväxtspurt”, sa hon och såg sårad ut. Bra. ”Du sköt iväg så fort, jag kunde nästan se dig bli längre för varje minut. Han är likadan, han växer så snabbt.”

Jag bet mig i tungan för att inte säga vad jag tänkte – så hårt att jag fick blodsmak i munnen. Såret skulle förstås läka innan jag ens hann svälja. Det var precis vad Bella behövde. En styrka som min, förmågan att läka …

Hon drog ett lättare andetag och sjönk ner i soffan igen.

”Hm”, mumlade Carlisle.

Jag tittade upp och märkte att han iakttog mig. ”Vad?” frågade jag.

Edward lade huvudet på sned medan han begrundade Carlisles tankar.

”Jag sa ju till dig att jag undrade över fostrets genetiska sammansättning, Jacob. Hans kromosomer.”

”Ja?”

”Och med tanke på era likheter …”

”Likheterna?” morrade jag och uppskattade inte alls pluralformen.

”Den snabba tillväxten och det faktum att Alice inte kan se någon av er.”

Jag hajade till. Det där andra hade jag glömt bort.

”Jag undrar bara om det betyder att vi har ett svar. Om likheten gäller generna också.”

”Tjugofyra par”, mumlade Edward.

”Det vet ni inte.”

”Nej. Men det är intressant att spekulera”, sa Carlisle lugnande.

”Ja. Väldigt fascinerande.”

Bella började snarka igen, som för att understryka min sarkasm.

De började genast diskutera genetik på en så hög nivå att det enda ord jag förstod var och. Och mitt eget namn, förstås. Alice flikade då och då in kommentarer med sin kvittrande röst.

Även om de pratade om mig, så försökte jag inte förstå mig på deras slutsatser. Jag hade annat att tänka på, vissa faktum jag försökte få ihop.

Faktum ett: Bella hade sagt att varelsen skyddades av någonting lika starkt som vampyrskinn, som motstod både ultraljudsvågor och nålar. Faktum två: Rosalie hade sagt att de hade en plan för att förlösa varelsen på ett säkert sätt. Faktum tre: Edward hade sagt att enligt myterna brukade andra monster liknande det här tugga sig ut ur sina egna mödrar.

Jag ryste till.

Och på ett otäckt sätt stämde det, på grund av faktum fyra: Det fanns inte mycket som kunde tränga igenom något så hårt och starkt som vampyrskinn. Varelsens tänder var starka nog, enligt myterna. Mina tänder var starka nog.

Och vampyrtänder var starka nog.

Det var svårt att inte se det uppenbara, men jag försökte. För jag började ana hur Rosalie hade tänkt bära sig åt för att få ut varelsen på ett ”säkert” sätt.

Kapitel 15: Tick tack tick tack tick tack (3)

De verkar vara begränsade, hänga ihop … They seem to be limited, stick together…

”Hur har ni hittat dem?” "How did you find them?"

”Vi träffade en kvinna i Sydamerika som växt upp med sitt folks traditioner. “We met a woman in South America who grew up with the traditions of her people. Hon hade hört varningar om sådana varelser, gamla historier som förts vidare genom generationerna.”

”Vad för sorts varningar?” viskade jag. "What kind of warnings?" I whispered.

”Att varelsen måste dödas omgående. "That the creature must be killed immediately. Innan den hinner växa sig för stark.” Before it has time to grow too strong. ”

Precis som Sam trodde. Hade han rätt?

”Deras legender säger förstås samma sak om oss. "Of course, their legends say the same thing about us. Att vi måste förintas, att vi är själlösa mördare.” That we must be annihilated, that we are soulless murderers. "

Två flugor i en smäll då, tänkte jag. Two flies in one fell swoop then, I thought.

Edward skrattade till.

”Och vad säger deras sagor om … mödrarna?” "And what do their tales say about the mothers?"

Smärta svepte över hans ansikte, så tydlig och stark att jag ryckte till och förstod att han inte skulle svara. Schmerz zog über sein Gesicht, so deutlich und stark, dass ich zusammenzuckte und wusste, dass er nicht antworten würde. Jag tvivlade på att han ens kunde prata. I doubted he could even talk.

Det var Rosalie – som suttit så tyst och stilla sedan Bella somnat att jag nästan glömt bort henne – som svarade. It was Rosalie - who had been sitting so quietly and still since Bella fell asleep that I almost forgot about her - who answered.

Hon fnös föraktfullt. She snorted contemptuously. ”Klart att det inte fanns några överlevande”, sa hon. "Of course there were no survivors," she said. Inga överlevande, rättframt och känslolöst. No survivors, straightforward and emotionless. ”Att föda barn mitt ute i ett smutsigt träsk med en medicinman som smetar sengångarsaliv på den blivande modern för att driva ut onda andar har aldrig varit någon säker metod. Giving birth in the middle of a dirty swamp with a medicine man smearing sloth saliva on the expecting mother to drive out evil spirits has never been a safe method. Till och med normala förlossningar gick snett hälften av gångerna. Selbst normale Geburten gingen die Hälfte der Zeit schief. Even regular childbirths went wrong half the time. Ingen av dem hade vad den här babyn har – folk som förstår vad den behöver och försöker tillmötesgå de behoven. Keiner von ihnen hatte das, was dieses Baby hat – Menschen, die verstehen, was es braucht, und versuchen, diese Bedürfnisse zu erfüllen. None of them had what this baby has - people who understand what it needs and try to meet those needs. En läkare med en fullständigt unik kunskap om vampyrers egenskaper. En plan för att förlösa babyn så säkert som möjligt. Ein Plan, um das Baby so sicher wie möglich zur Welt zu bringen. A plan to deliver the baby as safely as possible. Gift som kan reparera alla eventuella skador. Gift, das jeden möglichen Schaden reparieren kann. Poison that can repair any damage. Babyn kommer att klara sig fint. Och det skulle säkert de där andra mödrarna också ha gjort under de här omständigheterna – om de alls existerat. And surely those other mothers would have done the same in these circumstances - if they had existed at all. Vilket jag inte är så säker på”, avslutade hon. Which I'm not so sure about, "she concluded.

Babyn, babyn. Som om ingenting annat spelade någon roll. Bellas liv var bara en smärre detalj för Rosalie – ingenting att hänga upp sig på. Bellas Leben war für Rosalie nur ein kleines Detail – nichts, woran man sich aufhängen könnte. Bella's life was just a small detail for Rosalie - nothing to hang on to.

Edwards ansikte blev vitt som snö. Han knöt nävarna. Rosalie – självupptagen och likgiltig – vred på sig i stolen så att hon satt med ryggen mot honom. Rosalie - self-absorbed and indifferent - turned in her chair so that she sat with her back to him. Han lutade sig framåt och spände musklerna. He leaned forward and tensed his muscles.

Låt mig göra det, föreslog jag. Lass es mich machen, schlug ich vor.

Han hejdade sig och höjde ena ögonbrynet.

Ljudlöst lyfte jag upp hundmatskålen från golvet. Sedan kastade jag den med en snabb, kraftfull handledsrörelse - den träffade Blondie i bakhuvudet med en sådan smäll att den plattades till innan den studsade genom rummet och slog av den runda toppen på en av pelarna vid trappan. Dann warf ich es mit einer schnellen, kräftigen Bewegung meines Handgelenks – es traf Blondie mit einem solchen Knall am Hinterkopf, dass es flach wurde, bevor es durch den Raum prallte und die runde Spitze einer der Säulen neben der Treppe abschlug. Then I threw it with a quick, powerful wrist movement - it hit Blondie in the back of the head with such a bang that it flattened before bouncing through the room and hitting the round top on one of the pillars by the stairs.

Bella rörde sig lite, men vaknade inte.

”Korkade blondiner”, muttrade jag. „Dumme Blondinen“, murmelte ich. "Stupid blondes," I muttered.

Rosalie vred långsamt på huvudet. Rosalie slowly turned her head. Hennes ögon blixtrade. Her eyes flashed. ”Jag fick mat i håret”, väste hon. "I got food in my hair," she hissed.

Det blev för mycket. Es war zu viel. It was too much. Jag makade mig bort från Bella för att inte väcka henne och skrattade så hejdlöst att tårarna rann nerför kinderna. Ich löste mich von Bella, um sie nicht zu wecken und lachte so heftig, dass mir Tränen über die Wangen liefen. I snuck away from Bella so as not to wake her and laughed so wildly that tears ran down my cheeks. Alices klingande skratt påminde mig om att hon satt kvar bakom soffan. Alice's sounding laughter reminded me that she was sitting behind the sofa.

Jag undrade varför Rosalie inte flög på mig – det hade jag nästan räknat med. Ich wunderte mich, dass Rosalie nicht auf mich zugeflogen ist - das hatte ich fast erwartet. I wondered why Rosalie did not fly at me - I had almost expected that. Men så insåg jag att mitt skratt hade väckt Bella, trots att hon sovit sig igenom det värsta oväsendet. But then I realized that my laughter had aroused Bella, even though she had slept through the worst noise.

”Vad är det som är så roligt?” mumlade hon. "What's so funny?" she mumbled.

”Jag kastade mat i håret på henne”, skrockade jag. "I threw food at her hair," I chuckled.

”Det här glömmer jag inte, jycken”, väste Rosalie. "I will not forget this, jycken," Rosalie hissed.

”Det är inte så svårt att sudda ut minnet på en blondin”, svarade jag. „Es ist nicht so schwer, die Erinnerung an eine Blondine zu löschen“, antwortete ich. "It's not that hard to erase a blonde's memory," I replied. ”Det räcker med att blåsa henne i örat.” "It's enough to blow her in the ear."

”Lär dig några nya skämt”, snäste hon. "Learn some new jokes," she snapped.

”Lägg av, Jake, lämna Rose i …” Bella avbröt sig mitt i meningen och drog häftigt efter andan. „Leg es weg, Jake, lass Rose drin…“ Bella brach mitten im Satz ab und schnappte nach Luft. "Put it down, Jake, leave Rose in…" Bella paused in the middle of the sentence and took a deep breath. I samma ögonblick lutade sig Edward över mig och drog av henne filten. Im selben Moment beugte sich Edward über mich und zog ihr die Decke weg. At that moment, Edward leaned over me and pulled off her blanket. Hon krökte sig som i kramper, lyfte ryggen från soffan. She crouched as if in convulsions, lifting her back from the sofa.

”Han bara”, flåsade hon, ”sträcker på sig.” „Er ist nur“, keuchte sie, „dehnt sich.“ "He just," she panted, "stretches."

Hennes läppar var vita och hon bet ihop käkarna hårt, som för att hålla tillbaka ett skrik. Her lips were white and she bit her jaws hard, as if to hold back a scream.

Edward lade båda händerna mot hennes kinder. Edward put both hands to her cheeks. ”Carlisle?” sa han med spänd, låg röst.

”Jag är här”, sa doktorn. Jag hade inte hört honom komma in.

”Okej”, flämtade Bella. "Okay," Bella gasped. ”Jag tror att det är över. Stackaren får inte riktigt plats, bara. The poor thing does not really fit, just. Han börjar bli så stor.”

Det var svårt att höra hennes kärleksfulla tonfall när hon pratade om saken som höll på att slita sönder henne inifrån. It was hard to hear her loving tone as she talked about the thing that was tearing her apart from within. Särskilt efter Rosalies känslolöshet. Besonders nach Rosalies Gefühllosigkeit. Det fick mig att önska att jag kunde kasta något i huvudet på Bella också.

Hon uppfattade inte min avsky. She did not understand my disgust. ”Han påminner mig faktiskt om dig, Jake”, sa hon – kärleksfullt – och fortsatte flämta.

”Jämför inte mig med den där saken” fräste jag. "Do not compare me with that thing," I hissed.

”Jag menade bara din tillväxtspurt”, sa hon och såg sårad ut. „Ich meinte nur deinen Wachstumsschub“, sagte sie und sah verletzt aus. "I just meant your growth spurt," she said, looking hurt. Bra. ”Du sköt iväg så fort, jag kunde nästan se dig bli längre för varje minut. „Du bist so schnell abgeschossen, ich konnte fast sehen, wie du von Minute zu Minute größer wirst. "You shot away so fast, I could almost see you getting taller every minute. Han är likadan, han växer så snabbt.” He is the same, he is growing so fast. ”

Jag bet mig i tungan för att inte säga vad jag tänkte – så hårt att jag fick blodsmak i munnen. Såret skulle förstås läka innan jag ens hann svälja. Of course, the wound would heal before I even had time to swallow. Det var precis vad Bella behövde. That was exactly what Bella needed. En styrka som min, förmågan att läka … A strength like mine, the ability to heal…

Hon drog ett lättare andetag och sjönk ner i soffan igen. She took a light breath and sank down on the couch again.

”Hm”, mumlade Carlisle.

Jag tittade upp och märkte att han iakttog mig. I looked up and noticed that he was watching me. ”Vad?” frågade jag.

Edward lade huvudet på sned medan han begrundade Carlisles tankar. Edward tilted his head as he pondered Carlisle's thoughts.

”Jag sa ju till dig att jag undrade över fostrets genetiska sammansättning, Jacob. "I told you I was wondering about the genetic makeup of the fetus, Jacob. Hans kromosomer.”

”Ja?”

”Och med tanke på era likheter …” „Und angesichts deiner Ähnlichkeiten …“ "And considering your similarities…"

”Likheterna?” morrade jag och uppskattade inte alls pluralformen. "Die Ähnlichkeiten?" Ich knurrte und schätzte die Pluralform überhaupt nicht. "The similarities?" I growled and did not appreciate the plural form at all.

”Den snabba tillväxten och det faktum att Alice inte kan se någon av er.” "Das schnelle Wachstum und die Tatsache, dass Alice keinen von euch sehen kann."

Jag hajade till. Ich war süchtig. I nodded. Det där andra hade jag glömt bort. That other I had forgotten.

”Jag undrar bara om det betyder att vi har ett svar. „Ich frage mich nur, ob das bedeutet, dass wir eine Antwort haben. "I just wonder if that means we have an answer. Om likheten gäller generna också.” Wenn die Ähnlichkeit auch für die Gene gilt.“ If the similarity also applies to the genes. "

”Tjugofyra par”, mumlade Edward. "Twenty-four couples," Edward muttered.

”Det vet ni inte.” "You do not know."

”Nej. "No. Men det är intressant att spekulera”, sa Carlisle lugnande.

”Ja. Väldigt fascinerande.”

Bella började snarka igen, som för att understryka min sarkasm.

De började genast diskutera genetik på en så hög nivå att det enda ord jag förstod var och. They immediately started discussing genetics at such a high level that the only word I understood was and. Och mitt eget namn, förstås. And my own name, of course. Alice flikade då och då in kommentarer med sin kvittrande röst. Alice fügte gelegentlich Kommentare in ihre zwitschernde Stimme ein. Alice occasionally tabled comments with her chirping voice.

Även om de pratade om mig, så försökte jag inte förstå mig på deras slutsatser. Even though they talked about me, I did not try to understand their conclusions. Jag hade annat att tänka på, vissa faktum jag försökte få ihop. Ich hatte andere Dinge, über die ich nachdenken musste, einige Fakten, die ich zu sammeln versuchte. I had other things to think about, some facts I was trying to get together.

Faktum ett: Bella hade sagt att varelsen skyddades av någonting lika starkt som vampyrskinn, som motstod både ultraljudsvågor och nålar. Fact one: Bella had said that the creature was protected by something as strong as vampire skin, which withstood both ultrasound waves and needles. Faktum två: Rosalie hade sagt att de hade en plan för att förlösa varelsen på ett säkert sätt. Fakt Zwei: Rosalie hatte gesagt, sie hätten einen Plan, um die Kreatur sicher auszuliefern. Fact two: Rosalie had said they had a plan to release the creature safely. Faktum tre: Edward hade sagt att enligt myterna brukade andra monster liknande det här tugga sig ut ur sina egna mödrar. Fact three: Edward had said that according to myths, other monsters like this used to chew their way out of their own mothers.

Jag ryste till. Ich schauderte. I shook.

Och på ett otäckt sätt stämde det, på grund av faktum fyra: Det fanns inte mycket som kunde tränga igenom något så hårt och starkt som vampyrskinn. Und auf eine unangenehme Art und Weise tat es das aufgrund von Tatsache vier: Es gab nicht viel, was etwas so Hartes und Starkes wie Vampirhaut durchdringen konnte. And in a nasty way, it was true, due to fact four: There was not much that could penetrate something as hard and strong as vampire skin. Varelsens tänder var starka nog, enligt myterna. The creature's teeth were strong enough, according to myths. Mina tänder var starka nog.

Och vampyrtänder var starka nog.

Det var svårt att inte se det uppenbara, men jag försökte. It was hard not to see the obvious, but I tried. För jag började ana hur Rosalie hade tänkt bära sig åt för att få ut varelsen på ett ”säkert” sätt. Denn ich begann zu erraten, wie Rosalie beabsichtigt hatte, die Kreatur auf „sichere“ Weise herauszuholen. Because I began to guess how Rosalie had intended to behave in order to get the creature out in a "safe" way.