Kapitel 26: Glans Chapter 26: Gloss

”Jag vet inte hur mycket av det här vi ska berätta för Renée”, sa Charlie och tvekade med ena foten utanför dörren. "I do not know how much of this we are going to tell Renée," Charlie said, hesitating with one foot outside the door. Han sträckte på sig, och hans mage började kurra.

Jag nickade. ”Jag vet. Jag vill inte skrämma slag på henne. I do not want to scare her. Det är bättre att skydda henne. It's better to protect her. Det här är ingenting för folk med klent hjärta.” Das ist nichts für schwache Nerven." This is not for the faint of heart. ”

Han drog på munnen. ”Jag skulle ha försökt skydda dig också, om jag bara vetat hur. "I would have tried to protect you too, if I only knew how. Men jag antar att du aldrig har haft ett särskilt klent hjärta, eller hur?”

Jag log tillbaka och drog in ett glödhett andetag mellan tänderna. I smiled back and took a red-hot breath between my teeth.

Charlie klappade sig tankfullt på magen. ”Jag ska nog komma på något. "I'll probably come up with something. Vi har väl tid på oss att diskutera det här?” We have time to discuss this, don't we? ”

”Absolut”, lovade jag.

Det hade varit en lång dag på ett sätt, en kort dag på många andra. Charlie var försenad till middagen – Sue Clearwater skulle bjuda honom och Billy. Charlie was late for dinner - Sue Clearwater would invite him and Billy. Det skulle nog bli en ganska ansträngd tillställning, men han skulle åtminstone få i sig lite lagad mat. Es würde wahrscheinlich eine ziemlich anstrengende Veranstaltung werden, aber wenigstens würde er etwas gekochtes Essen bekommen. It would probably be a rather strenuous event, but he would at least get some cooked food. Det gladde mig att någon försökte rädda honom från att svälta ihjäl på grund av sina bristande matlagningskunskaper. Ich war froh, dass jemand versucht hat, ihn vor dem Verhungern zu bewahren, weil er nicht kochen kann. I was glad that someone tried to save him from starvation to death due to his lack of cooking skills.

Stämningen hade varit så spänd att minuterna krupit fram. The atmosphere had been so tense that the minutes crept up. Charlie hade aldrig riktigt slappnat av, men han hade heller inte haft någon brådska att ge sig iväg. Charlie had never really relaxed, but he had not been in a hurry to leave either. Han hade sett två hela matcher – lyckligtvis så djupt försjunken i tankar att han inte uppfattat Emmetts allt fräckare gliringar – eftersnacket och nyheterna, och inte rört sig ur fläcken förrän Seth påmint honom om vad klockan var. He had seen two whole matches - fortunately so deeply immersed in thoughts that he did not perceive Emmett's increasingly cheeky glitches - the after-talk and the news, and did not move from the spot until Seth reminded him of what time it was.

”Ska du verkligen dumpa Billy och min mamma i kväll, Charlie? Willst du Billy und meine Mutter heute Abend wirklich abservieren, Charlie? Are you really going to dump Billy and my mom tonight, Charlie? Kom igen. Bella och Nessie är kvar i morgon. Bella and Nessie are left tomorrow. Ska vi inte sticka och få i oss lite mat?”

Charlies blick hade tydligt visat att han inte alls litade på Seths försäkran, men han hade i alla fall följt efter Seth mot dörren. Charlie's gaze had clearly shown that he did not trust Seth's assurance at all, but he had at least followed Seth towards the door. Tvivlet fanns kvar i hans blick när han tvekade på tröskeln. Doubt remained in his eyes as he hesitated on the threshold. Molnen hade skingrats och det hade slutat regna. Solen kanske till och med skulle hinna visa sig innan den gick ner.

”Jake säger att ni var på väg att sticka härifrån”, muttrade Charlie nu. "Jake sagt, du wolltest gerade gehen", murmelte Charlie jetzt.

”Jag ville inte göra det om det gick att undvika. "I did not want to do it if it could be avoided. Det är därför vi är kvar.” Deshalb sind wir immer noch hier." That is why we remain. ”

”Han sa att ni kunde stanna ett tag, men bara om jag var tuff nog och lovade att hålla tyst.” "Er sagte, du könntest eine Weile bleiben, aber nur, wenn ich hart genug bin und verspreche, den Mund zu halten." "He said you could stay for a while, but only if I was tough enough and promised to keep quiet."

”Ja … men jag kan inte lova att vi aldrig kommer att försvinna, pappa. "Yes… but I can not promise that we will never disappear, Dad. Det är ganska komplicerat …”

”Bara det jag behöver veta”, påminde han mig.

”Just det.”

”Men du kommer väl och hälsar på, även om ni måste flytta?” "But you come and visit, even if you have to move?"

”Jag lovar, pappa. Nu när du vet alldeles lagom mycket, tror jag att det här kan fungera. Now that you know just the right amount, I think this can work. Jag håller mig så nära som du vill.” I stay as close as you want. ”

Han bet sig i läppen och lutade sig sedan mot mig med tveksamt utsträckta armar. He bit his lip and then leaned against me with hesitantly outstretched arms. Jag flyttade över Renesmee – som hade somnat – till vänstra armen, bet ihop käkarna, höll andan och lade försiktigt högra armen om hans varma, mjuka midja. I moved over Renesmee - who had fallen asleep - to his left arm, clenched his jaws, held his breath and gently placed his right arm around his warm, soft waist.

”Håll dig väldigt nära, Bella”, mumlade han. ”Väldigt nära.”

”Älskar dig, pappa”, viskade jag mellan tänderna.

Han ryste till och drog sig undan. He shook and withdrew. ”Jag älskar dig också, gumman. "I love you too, old lady. Det har inte förändrats, även om allt annat har gjort det.” Han rörde lätt vid Renesmees rosa kind. ”Hon är verkligen lik dig.”

Jag försökte låta bli att visa alla känslor som for genom mig. I tried not to show all the emotions that went through me. ”Jag tycker att hon är mer lik Edward”, sa jag och tvekade. "I think she's more like Edward," I said, hesitating. ”Men hon har dina lockar”, tillade jag sedan. "But she has your curls," I added.

Charlie hajade till. schnappte Charlie. Charlie nodded. ”Hm. Ja, hon har visst det. Yes, she did. Hm. Morfar, alltså.” Han skakade tvivlande på huvudet. ”Kommer jag någonsin att få hålla henne?” "Will I ever be able to hold her?"

Jag blinkade till av chock och försökte samla mig. Efter att ha tänkt efter i en halv sekund och bedömt Renesmees tillstånd – hon verkade sova djupt – bestämde jag mig för att jag lika gärna kunde fortsätta pröva lyckan, nu när allt verkade gå så bra … After thinking for half a second and judging Renesmee's condition - she seemed to be sleeping soundly - I decided that I might as well continue to try my luck, now that everything seemed to be going so well…

”Här”, sa jag och sträckte fram henne. "Here," I said, reaching out to her.

Charlie böjde instinktivt armarna, och jag lade Renesmee i hans famn. Hans kropp var inte riktigt lika varm som hennes, men det kittlade i halsen när jag kände hans blod strömma under det tunna skiktet av hud, som knottrade sig under min kalla beröring. His body was not quite as warm as hers, but it tickled my throat as I felt his blood flow under the thin layer of skin that gnawed under my cold touch. Jag visste inte om det var min nya kroppstemperatur som gav honom gåshud, eller om det var en rent psykisk reaktion. I did not know if it was my new body temperature that gave him goosebumps, or if it was a purely mental reaction.

Charlie stönade mjukt när han kände hennes tyngd. Charlie moaned softly as he felt her weight. ”Hon är … bastant.”

Jag rynkade pannan. Jag tyckte att hon var lätt som en fjäder, men jag kanske inte kunde avgöra sådant längre. I thought she was as light as a feather, but I might not be able to determine that anymore.

”Bastant är bra”, sa Charlie när han såg min reaktion. ”Hon måste vara tuff om hon ska växa upp omgiven av all den här galenskapen”, mumlade han sedan och vaggade henne försiktigt. "She must be tough if she's going to grow up surrounded by all this madness," he then mumbled, rocking her gently. ”Den sötaste baby jag någonsin har sett, Bella, inklusive dig. "The cutest baby I've ever seen, Bella, including you. Du får förlåta mig, men det är sant.” You may forgive me, but it's true. ”

”Jag vet.”

Jag såg det i hans ansikte, såg hur det växte fram. Charlie var lika hjälplös inför hennes magi som resten av oss. Två sekunder i hans famn, och hon ägde redan hela hans hjärta. Two seconds in his arms, and she already owned his whole heart.

”Får jag komma tillbaka i morgon?”

”Ja, det är klart, pappa. Vi ska ingenstans.” We're not going anywhere. ”

”Det hoppas jag verkligen inte”, sa han strängt, men hans ansikte var mjukt och han släppte inte Renesmee med blicken. "I really hope not," he said sternly, but his face was soft and he did not let go of Renesmee. ”Vi ses i morgon, Nessie.”

”Inte du också!”

”Va?”

”Hon heter Renesmee. Som i Renée och Esme. As in Renée and Esme. Inga variationer.” Jag försökte lugna mig utan att andas in. No variations. ” I tried to calm down without inhaling. ”Gissa vad hon ska heta i mellannamn?” "Guess what her middle name is?"

”Vad?”

”Carlie. Med C. Som i Carlisle och Charlie.”

Charlies ansikte lystes upp av ett leende som nästan fick mig att tappa balansen. ”Tack, Bella.”

”Det är jag som ska tacka, pappa. Det är så mycket som har förändrats på så kort tid att det fortfarande snurrar i huvudet. There is so much that has changed in such a short time that it still spins in my head. Om jag inte hade haft dig nu vet jag inte hur jag skulle ha kunnat hålla mig kvar i … i verkligheten.” If I had not had you now, I do not know how I could have stayed in… in reality. ”

Charlies mage kurrade igen.

”Åk och ät middag, pappa. “Go and have dinner, Dad. Vi stannar här, jag lovar.” Jag mindes känslan av att just ha upptäckt den här fantasivärlden, rädslan för att allting skulle försvinna så fort solen gick upp. We will stay here, I promise. ” I remembered the feeling of having just discovered this fantasy world, the fear that everything would disappear as soon as the sun rose.

Charlie nickade och lämnade motvilligt tillbaka Renesmee till mig. Charlie nodded and reluctantly handed Renesmee back to me. Han kastade en blick in i huset och såg sig omkring med förbryllade ögon. He glanced into the house and looked around with puzzled eyes. Alla satt kvar i det stora, vita rummet utom Jacob, som gått till köket för att rensa kylskåpet. Everyone was left in the large, white room except Jacob, who went to the kitchen to clean the refrigerator. Alice satt på nedersta trappsteget med Jaspers huvud i knäet, Carlisle satt och läste i en tjock bok, Esme nynnade för sig själv och skissade i ett block, Rosalie och Emmett hade börjat bygga grunden till ett enormt korthus under trappan och Edward satt och spelade lågt på pianot. Alice sat on the bottom step with Jasper's head on her lap, Carlisle sat and read in a thick book, Esme hummed to herself and sketched in a block, Rosalie and Emmett had started building the foundation for a huge house of cards under the stairs and Edward sat and played low. on the piano. Ingenting tydde på att dagen börjat närma sig sitt slut, att det kanske var dags att äta eller varva ner för kvällen. There was no indication that the day was coming to an end, that it might be time to eat or unwind for the evening. Något hade förändrats. Something had changed. Cullens ansträngde sig inte så mycket som de brukade göra – deras mänskliga masker hade glidit åt sidan en aning, tillräckligt mycket för att Charlie skulle uppfatta skillnaden. The Cullens did not exert as much effort as they used to - their human masks had slipped aside a little, enough for Charlie to perceive the difference.

Han ryste till, skakade på huvudet och suckade. He shook, shook his head and sighed. ”Då ses vi morgon, Bella. "See you tomorrow, Bella. Jag menar, det är inte det att du inte ser … bra ut”, tillade han efter lite tvekan. I mean, it's not that you do not look… good ", he added after some hesitation. ”Jag vänjer mig.” "I'm getting used to it."

”Tack, pappa.”

Charlie nickade och gick långsamt ut till sin bil. Jag följde honom med blicken när han körde iväg, men det var inte förrän jag hörde honom svänga ut på landsvägen som jag insåg att jag hade klarat det. I followed him with my eyes as he drove away, but it was not until I heard him turn out onto the country road that I realized I had made it. Jag hade faktiskt tagit mig igenom hela dagen utan att göra Charlie illa. I had actually been through the whole day without hurting Charlie. Och jag hade klarat det själv. And I had done it myself. Jag måste ha en superkraft! I have to have a superpower!

Det verkade för bra för att vara sant. Kunde jag verkligen få min nya familj och dessutom behålla en del av min gamla? Could I really have my new family and also keep some of my old one? Och jag som hade trott att gårdagen hade varit perfekt. And I who had thought that yesterday had been perfect.

”Wow”, viskade jag, blinkade och kände det tredje paret kontaktlinser upplösas. "Wow", I whispered, blinked and felt the third pair of contact lenses dissolve.

Ljudet från pianot tystnade och Edward lade armarna om min midja.

”Precis vad jag tänkte säga”, mumlade han och lutade hakan mot min axel. "Exactly what I was going to say," he mumbled, leaning his chin against my shoulder.

”Edward, jag klarade det!”

”Du klarade det. Du var helt otrolig. All den där oron över att vara nyfödd, och så hoppar du helt enkelt över det.” Han skrattade lågt. All that worry about being a newborn, and then you just skip it. ” He laughed softly.

”Jag är inte ens säker på att hon verkligen är vampyr, än mindre en nyfödd”, ropade Emmett. "I'm not even sure she's really a vampire, let alone a newborn," Emmett shouted. ”Hon är för tam.” "She's too tame."

Jag påmindes om alla pinsamma kommentarer han fällt inför min pappa, och det var nog tur att jag hade Renesmee i famnen. I was reminded of all the embarrassing comments he made in front of my dad, and it was probably lucky that I had Renesmee in my arms. Men jag kunde inte hejda mig helt, utan morrade lågt åt honom. But I could not completely stop myself, but growled low at him.

”Åh, så rädd jag blir!” skrattade Emmett. "Oh, how scared I get!" Emmett laughed.

Jag väste, och Renesmee rörde sig lite i min famn. I hissed, and Renesmee moved a little in my arms. Hon blinkade några gånger och såg sig omkring med oförstående blick. She blinked a few times and looked around with incomprehensible eyes. Sedan vädrade hon och rörde vid mitt ansikte. Then she sniffed and touched my face.

”Charlie kommer tillbaka i morgon”, försäkrade jag. "Charlie will be back tomorrow," I assured him.

”Utmärkt”, sa Emmett. "Excellent," said Emmett. Den här gången skrattade Rosalie också. This time, Rosalie laughed too.

”Inte alls utmärkt, Emmett”, sa Edward med ett hånleende och sträckte fram händerna för att ta Renesmee ifrån mig. "Not great at all, Emmett," Edward said with a sneer, extending his hands to take Renesmee away from me. När jag tvekade blinkade han och log, så jag gav henne till honom. When I hesitated, he blinked and smiled, so I handed her to him.

”Vad menar du?” frågade Emmett.

”Är det inte lite väl magstarkt att reta upp den starkaste vampyren i huset?” "Isn't it a little stomach-churning to tease the strongest vampire in the house?"

Emmett fnös och tittade upp i taket. Emmett snorted and looked up at the ceiling. ”Åh, lägg av.” "Oh, quit."

”Bella”, mumlade Edward medan Emmett lyssnade spänt. ”Minns du att jag för några månader sedan bad dig göra mig en tjänst när du blev odödlig?” "Do you remember that a few months ago I asked you to do me a favor when you became immortal?"

En svag klocka ringde. A faint bell rang. Jag bläddrade igenom de suddiga minnena av mänskliga samtal och drog efter andan. I flipped through the blurred memories of human conversations and drew in my breath. ”Åh!”

Alice skrattade, högt och klingande, och Jacob tittade in i rummet med munnen full av mat. Alice laughed, loud and sounding, and Jacob looked into the room with his mouth full of food.

”Vad?” morrade Emmett. "What?" murmured Emmett.

”Menar du verkligen det?” frågade jag Edward. "Meinst du das wirklich?" fragte ich Edward.

”Lita på mig”, svarade han. "Trust me," he replied.

Jag drog ett djupt andetag. ”Emmett, vad skulle du säga om ett litet vad?” "Emmett, wie wäre es mit einer kleinen Wette?" "Emmett, what would you say about a small bet?"

Han reste sig genast upp. ”Absolut. Kom igen.”

Jag bet mig i läppen. I bit my lip. Han var ju så stor. He was so big.

”Om du inte är för rädd …?” retades Emmett. "If you are not too scared…?" retired Emmett.

Jag rätade på ryggen. ”Du och jag. Armbrytning. Matsalsbordet. Nu.”

Emmett flinade med hela ansiktet. Emmett grinned all over her face.

”Eh, Bella”, sa Alice snabbt. ”Jag tror att Esme är lite rädd om det där bordet. "I think Esme is a little scared of that table. Det är antikt.”

”Tack”, mumlade Esme till henne.

”Inga problem.” Emmett fortsatte le brett. "No problem." Emmett continued to laugh. ”Den här vägen, Bella.” "This way, Bella."

Jag följde honom ut genom bakdörren, mot garaget, och hörde att alla de andra följde efter oss. Vid floden stod ett ganska stort stenblock, omgivet av mindre stenar, och jag förstod att det var dit han var på väg. By the river stood a rather large boulder, surrounded by smaller stones, and I understood that this was where he was going. Även om stenen var lite rundad och ojämn, så skulle den fungera.

Emmett placerade armbågen på stenen och vinkade mig till sig.

Jag blev nervös igen när jag såg de kraftiga musklerna i hans arm, men rörde inte en min. Ich wurde wieder nervös, als ich die starken Muskeln in seinem Arm sah, aber ich rührte keinen Muskel. I got nervous again when I saw the strong muscles in his arm, but did not touch a mine. Edward hade sagt att jag skulle vara starkare än alla andra ett tag framöver. Edward had said that I would be stronger than everyone else for a while to come. Han verkade väldigt övertygad, och jag kände mig stark. He seemed very convinced, and I felt strong. Så stark? undrade jag och sneglade på Emmetts biceps. I wondered, glancing at Emmett's biceps. Jag var ju inte ens två dagar gammal – det borde betyda något. I was not even two days old - that should mean something. Om det nu inte var så att ingenting var ”normalt” i mitt fall. If it were not for the fact that nothing was "normal" in my case. Kanske var jag inte lika stark som andra nyfödda. Kanske var det därför jag hade så bra självkontroll. Maybe that's why I had such good self-control.

Jag försökte se obekymrad ut när jag lade upp armbågen på stenen. I tried to look carefree when I put my elbow on the stone.

”Okej, Emmett, om jag vinner får du inte säga ett ord till om mitt sexliv till någon, inte ens till Rose. "Okay, Emmett, if I win, you can not say another word about my sex life to anyone, not even to Rose. Inga gliringar, inga pikar, ingenting.” No glares, no spikes, nothing. ”

Hans ögon blev smalare. ”Som du vill. Men om jag vinner, blir det mycket värre.” Han flinade elakt när han hörde mig dra efter andan, men ingenting i hans blick tydde på att han bluffade. But if I win, it will be much worse. ” He grinned wickedly when he heard me catch my breath, but nothing in his gaze indicated that he was bluffing.

”Tänker du ge dig så lätt, lillasyster?” retades han. "Are you going to give up so easily, little sister?" he retorted. ”Du är visst inte särskilt vild av dig? Du bist nicht sehr wild, oder? "Surely you are not very wild about yourself? Jag slår vad om att ni inte gjorde så mycket som en repa på den där lilla stugan.” Han skrattade högt. Ich wette, du hast nicht einen einzigen Kratzer an dem kleinen Häuschen hinterlassen." Er lachte laut auf. I bet you did not do as much as a scratch on that little cottage. ” He laughed out loud. ”Har Edward berättat hur många hus Rose och jag slog sönder?”

Jag bet ihop och tog hans stora hand i min. I bit together and took his big hand in mine. ”Ett, två …”

Ingenting hände.

Jodå, jag kände att han tog i. Min nya hjärna verkade klara av alla möjliga sorters beräkningar, så jag förstod att om han inte hade stött på något motstånd, hade hans hand krossat stenblocket utan vidare. Ja, ich spürte, dass er kräftig drückte. Mein neues Gehirn schien in der Lage zu sein, alle möglichen Berechnungen anzustellen, und so wurde mir klar, dass seine Hand den Felsbrocken leicht zerdrückt hätte, wenn er nicht auf Widerstand gestoßen wäre. Yes, I felt him take in. My new brain seemed capable of all sorts of calculations, so I understood that if he had not encountered any resistance, his hand would have crushed the boulder without further ado. Trycket ökade, och jag undrade om till exempel en lastbil som körde i sextio kilometer i timmen nerför en backe skulle ha samma kraft. The pressure increased, and I wondered if, for example, a truck driving at sixty kilometers per hour down a hill would have the same power. Sjuttio kilometer i timmen? Seventy kilometers per hour? Åttio? Antagligen mer.

Det räckte inte för att rubba mig. It was not enough to upset me. Hans hand trycktes mot min med förödande kraft, men det kändes inte obehagligt. His hand was pressed against mine with devastating force, but it did not feel uncomfortable. Det kändes nästan bra, på något konstigt sätt. It felt almost good, in some weird way. Jag hade varit så försiktig sedan jag vaknat för sista gången, aktat mig noga för att inte förstöra någonting. I had been so careful since I woke up for the last time, being careful not to ruin anything. Det var en lättnad att äntligen få använda musklerna, låta styrkan flöda i stället för att försöka hålla den tillbaka. It was a relief to finally be able to use the muscles, let the strength flow instead of trying to hold it back.

Emmett stönade, rynkade pannan och fokuserade hela sin kraft på min orubbliga hand. Jag lät honom svettas – symboliskt – i några sekunder medan jag njöt av att känna den ofattbara kraften i min arm. I let him sweat - symbolically - for a few seconds while I enjoyed feeling the unimaginable power in my arm.

Men efter en kort stund började jag bli uttråkad. But after a short while, I started to get bored. Jag tryckte till – Emmett förlorade flera centimeter. I pressed on - Emmett lost several centimeters.

Jag skrattade högt medan Emmett väste mellan tänderna. I laughed out loud while Emmett hissed between her teeth. ”Håll bara tyst”, påminde jag honom innan jag tryckte ner hans hand i stenblocket. "Just keep quiet," I reminded him before pushing his hand into the boulder. En bedövande smäll ekade genom skogen. A stunning bang echoed through the woods. Stenblocket skälvde till och en bit – ungefär en åttondel – lossnade och föll till marken. The boulder shook and a piece - about one-eighth - came loose and fell to the ground. Jag hörde Jacobs och Edwards dämpade skratt. I heard Jacobs and Edward's muffled laughter.

Emmett sparkade stenfragmentet över floden. Det slog av en ung lönn på mitten innan det landade vid foten av en hög gran, som svajade till och föll över ett annat träd. It struck a young maple in the middle before landing at the foot of a tall spruce, which swayed and fell over another tree.

”Returmatch. I morgon.”

”Det kommer inte att gå över så fort”, påminde jag honom. "It will not pass so quickly," I reminded him. ”Vi kanske borde vänta en månad.” "Maybe we should wait a month."

Emmett morrade och blottade tänderna. Emmett growled and bared her teeth. ”I morgon.”

”Visst, om det gör dig glad, brorsan.” "Sure, if it makes you happy, brother."

Innan Emmett vände på klacken och gick boxade han till stenblocket så att flisor och damm yrde. Bevor Emmett sich auf dem Absatz umdrehte und ging, schlug er gegen den Felsblock, wodurch Splitter und Staub aufgewirbelt wurden. Before Emmett turned on his heel and left, he boxed to the boulder so that chips and dust swirled. Det såg ganska häftigt ut, på ett barnsligt sätt. It looked pretty cool, in a childish way.

Fascinerad av det faktum att jag var starkare än den starkaste vampyr jag någonsin träffat, lade jag handflatan mot stenblocket med utspärrade fingrar. Fascinated by the fact that I was stronger than the strongest vampire I have ever met, I put my palm against the boulder with my fingers outstretched. Sedan pressade jag långsamt fingrarna mot stenen – krossade, snarare än grävde – och upptäckte att stenens konsistens påminde om hårdost. Then I slowly pressed my fingers against the stone - crushed, rather than dug - and discovered that the texture of the stone resembled hard cheese. Jag slöt fingrarna runt en näve grus. I closed my fingers around a handful of gravel.

”Coolt”, mumlade jag.

Med ett brett flin snurrade jag runt och gav stenen ett karateslag med sidan av handen. With a wide grin, I spun around and gave the stone a karate blow with the side of my hand. Stenen skälvde till, knakade och sprack i två delar. The stone shook, cracked and cracked in two parts.

Jag började fnissa. I started giggling.

Jag brydde mig inte om de låga skratten bakom mig medan jag boxade och sparkade sönder hela stenen. I did not care about the low laughter behind me as I boxed and kicked the whole stone. Det var så roligt att jag inte kunde sluta fnissa. It was so much fun that I could not stop giggling. Först när jag hörde ett nytt litet skratt, ett gällt klingande läte, avbröt jag min fåniga lilla lek. Only when I heard a new little laugh, a loud-sounding sound, did I interrupt my silly little play.

”Skrattade hon just?” "Did she just laugh?"

Alla stirrade på Renesmee med samma förstummade uttryck som måste ha avspeglats i mitt ansikte.

”Ja”, sa Edward.

”Vem skrattade inte?” muttrade Jacob och himlade med ögonen. "Who did not laugh?" muttered Jacob, rolling his eyes.

”Som om inte du överdrev lite första gången du blev varg”, retades Edward, utan spår av fientlighet i rösten. "As if you did not exaggerate a little the first time you became a wolf," Edward teased, without a trace of hostility in his voice.

”Det var annorlunda”, fnös Jacob och till min enorma förvåning boxade han lekfullt till Edward på axeln. "It was different," snorted Jacob and to my enormous surprise he boxed playfully to Edward on the shoulder. ”Bella ska ju föreställa vuxen. “Bella is supposed to represent an adult. Gift med barn, allt det där. Borde hon inte uppföra sig med lite värdighet?” Shouldn't she behave with a little dignity? ”

Renesmee rynkade pannan och rörde vid Edwards ansikte. Renesmee frowned and touched Edward's face.

”Vad vill hon?” frågade jag. "What does she want?" did I ask.

”Hon vill ha mindre värdighet”, flinade Edward. "She wants less dignity," Edward grinned. ”Hon tyckte att det var nästan lika roligt som jag att se dig roa dig.” "She thought it was almost as fun as I did to see you have fun."

”Är jag rolig?” frågade jag Renesmee, rusade fram och sträckte armarna mot henne. "Bin ich lustig?" fragte ich Renesmee, stürmte vor und streckte ihr meine Arme entgegen. "Am I funny?" I asked Renesmee, rushing forward and stretching my arms towards her. Jag tog henne ur Edwards famn och gav henne en liten stenskärva. ”Vill du prova?”

Hon log sitt glittrande leende och tog emot stenen med båda händerna. En liten rynka bildades mellan hennes ögonbryn när hon koncentrerade sig och tryckte till. A small wrinkle formed between her eyebrows as she concentrated and pressed.

Det knastrade till och lite damm föll från hennes händer. It crackled and a little dust fell from her hands. Hon rynkade pannan och höll upp stenen mot mig.

”Jag tar den”, sa jag och mosade stenen till sand. "I'll take it," I said, mashing the stone to sand.

Hon klappade i händerna, och hennes klingande skratt smittade av sig. She clapped her hands, and her resounding laughter spread.

Solen trängde plötsligt igenom molnen och kastade ett rubin- och guldglänsande ljus över oss alla tio. The sun suddenly penetrated the clouds and threw a ruby and gold shining light over all ten of us. Jag häpnade över hur fantastisk min hud såg ut i solnedgångsljuset och stirrade som hypnotiserad på den. I was amazed at how amazing my skin looked in the sunset light and stared at it mesmerized.

Renesmee strök med handen över min skimrande arm och lade sin egen bredvid min. Renesmee stroked my shimmering arm with his hand and placed his own next to mine. Hennes hud glödde bara svagt; diskret och gåtfullt. Her skin glowed only faintly; discreet and enigmatic. Ingenting som skulle tvinga henne att stanna inomhus en solig dag, som min sprakande glans. Nothing that would force her to stay indoors on a sunny day, like my crackling shine. Hon rörde vid mitt ansikte, tänkte på skillnaden och kände sig missnöjd. She touched my face, thought of the difference and felt dissatisfied.

”Du är vackrast”, försäkrade jag. "You are the most beautiful," I assured.

”Det är jag inte säker på att jag håller med om”, sa Edward, och när jag vände mig mot honom för att svara fick solskenet i hans ansikte mig att tappa rösten. "I'm not sure I agree," Edward said, and as I turned to answer him, the sunshine on his face made me lose my voice.

Jacob höll handen framför ansiktet och låtsades skydda ögonen mot ljuset. Jacob held his hand in front of his face and pretended to protect his eyes from the light. ”Läskigt, Bella”, muttrade han. "Scary, Bella," he muttered.

”Vilken magnifik varelse hon är”, sa Edward, nästan som om han instämde – som om Jacobs kommentar varit avsedd som en komplimang. "What a magnificent creature she is," Edward said, almost as if he agreed - as if Jacob's comment was intended as a compliment. Han var både bländande och bländad. He was both dazzling and dazzled.

Det var en egendomlig känsla – inte så förvånande, antog jag, eftersom allting kändes egendomligt nu – att vara en naturbegåvning. It was a strange feeling - not so surprising, I assumed, because everything felt strange now - to be a natural talent. Som människa hade jag aldrig varit bäst på någonting. As a human being, I had never been the best at anything. Jag var hyfsat bra på att handskas med Renée, men det fanns nog många som kunde ha gjort det bättre. I was pretty good at dealing with Renée, but there were probably many who could have done better. Phil verkade klara det rätt fint. Phil seemed to do just fine. Jag var ganska duktig i skolan, men aldrig bäst i klassen. Jag var förstås värdelös på allt som hade med idrott att göra, jag var inte konstnärlig eller musikalisk, hade inga särskilda talanger. Man vann inga priser för att man läste böcker. You did not win any prizes for reading books. Efter arton års medelmåttighet var jag ganska van vid att känna mig slätstruken, och jag insåg nu att jag för länge sedan hade gett upp allt hopp om att någonsin briljera på någonting. After eighteen years of mediocrity, I was quite used to feeling smooth, and I now realized that I had long ago given up all hope of ever excelling at anything. Jag gjorde bara mitt bästa med det jag hade, utan att riktigt passa in i min värld. I just did my best with what I had, without really fitting into my world.

Så det här var verkligen annorlunda. So this was really different. Nu var jag fantastisk – i deras ögon, och i mina egna. Som om jag var född till vampyr. As if I were born a vampire. Tanken fick mig att vilja skratta, men också att vilja sjunga. The thought made me want to laugh, but also to want to sing. Jag hade hittat min rätta plats på jorden – en plats där jag passade in, där jag glänste. I had found my rightful place on earth - a place where I fit in, where I shone.