Kapitel 30: Oemotståndlig (1)
Det fanns så mycket att tänka på.
Hur skulle jag få tid att leta upp J Jenks, ensam, och varför ville Alice att jag skulle hitta honom?
Om Alices ledtråd inte hade någonting med Renesmee att göra, hur skulle jag då kunna rädda min dotter?
Hur skulle Edward och jag kunna förklara situationen för Tanyas familj i morgon bitti? Tänk om de reagerade som Irina? Tänk om de gick till attack?
Jag kunde inte slåss. Hur skulle jag hinna lära mig det på bara en månad? Fanns det någon chans att jag kunde bli tillräckligt skicklig för att kunna hota en enda medlem av Volturi? Eller skulle jag vara oanvändbar, bara ännu en värdelös nyfödd?
Jag behövde så många svar, men fick inte ens chansen att ställa frågorna.
I ett försök att skapa lite normalitet för Renesmee insisterade jag på att ta med henne till stugan för att natta henne. Jacob trivdes bäst i vargform för tillfället, eftersom det var lättare för honom att handskas med stressen när han kände sig redo för strid. Jag önskade att jag kunnat känna likadant, kunnat känna mig redo. Han patrullerade skogen, på vakt igen.
När Renesmee sov djupt lade jag henne i hennes säng och gick till vardagsrummet för att ställa mina frågor till Edward. De jag kunde ställa, i alla fall – ett av mina största problem var att jag måste dölja någonting för honom, även om han inte kunde läsa mina tankar.
Han stod med ryggen mot mig och stirrade in i elden.
”Edward, jag …”
Han snurrade runt och susade genom rummet på bråkdelen av en sekund. Jag hann bara uppfatta det vilda uttrycket i hans blick innan hans läppar pressades mot mina och hans armar omslöt mig som stålbalkar.
Jag tänkte inte mer på mina frågor den natten. Det tog inte lång tid innan jag förstod varför han kände som han gjorde, och snart kände jag exakt likadant.
Jag hade trott att det skulle dröja flera år innan jag lyckades få grepp om den överväldigande, fysiska passion jag kände för honom. Och att jag skulle få många hundra år på mig att njuta av den. Om vi bara hade en månad kvar tillsammans … Jag stod inte ut med tanken på att det här måste ta slut. För ögonblicket kunde jag inte låta bli att vara självisk. Jag ville bara hinna älska honom så mycket som möjligt, den tid vi hade kvar.
Det var svårt att slita mig ifrån honom när solen gick upp, men vi hade en uppgift framför oss. En uppgift som kunde visa sig svårare än allt som de andra i vår familj måste göra. Så fort jag tillät mig att tänka på vad som väntade blev jag spänd som en stålfjäder, som om alla mina nervtrådar sträcktes ut och blev tunnare och tunnare.
”Jag önskar att vi kunde få informationen vi behöver av Eleazar innan vi berättar för dem om Nessie”, muttrade Edward medan vi klädde på oss i den stora garderoben som påminde mig mer om Alice än jag orkade med just då. ”För säkerhets skull.”
”Men han måste förstå frågan för att kunna besvara den”, instämde jag. ”Tror du att de kommer att låta oss förklara?”
”Jag vet inte.”
Jag lyfte upp den sovande Renesmee ur hennes säng och höll henne mot mig, så att hennes lockar pressades mot mitt ansikte och hennes ljuvliga doft trängde undan allt annat.
Jag måste utnyttja varje ögonblick av den här dagen. Det fanns saker jag måste ta reda på, och jag var inte säker på hur mycket tid Edward och jag skulle få för oss själva. Om allt gick bra med Tanyas familj, skulle vi förhoppningsvis ha sällskap den närmaste tiden.
”Edward, kan du lära mig att slåss?” frågade jag och stålsatte mig för hans reaktion medan han öppnade dörren åt mig.
Den blev som jag väntat mig. Han stelnade till och stirrade på mig som om han såg mig för första gången. Hans blick dröjde sig kvar vid vår dotter, som sov i min famn.
”Om det blir strid, kommer ingen av oss att kunna göra särskilt mycket”, muttrade han.
”Vill du inte ge mig chansen att kunna försvara mig?” frågade jag stillsamt.
Han svalde hårt, och dörren skälvde till under hans hand. Sedan nickade han. ”Du har rätt. Vi borde väl ta tag i det så snart som möjligt.”
Jag nickade också, och vi började gå mot huset. Vi stressade inte.
Jag undrade om det fanns något jag kunde göra som kanske, bara kanske, skulle göra någon skillnad. Jag var lite speciell, på mitt eget sätt – om det nu kunde kallas speciellt att vara övernaturligt tjockskallig. Kunde jag utnyttja det på något sätt?
”Vad tror du är deras största fördel?” frågade jag. ”Och har de ens några svagheter?”
Edward behövde inte fråga för att förstå att jag menade Volturi.
”Alec och Jane är deras främsta anfallsvapen”, sa han entonigt, som om han pratade om ett basebollag. ”Deras försvarare är sällan inblandade i några strider.”
”Eftersom Jane kan bränna dig där du står – i alla fall mentalt. Vad gör Alec, då? Du sa en gång att han till och med var farligare än Jane?”
”Ja. På sätt och vis är han som ett motgift mot Jane. Hon får en att uppleva den värsta smärta man kan föreställa sig. Alec, å andra sidan, får en att inte känna någonting. Absolut ingenting. Ibland, när Volturi känner sig vänligt sinnade, låter de Alec bedöva den som ska avrättas. Om han har gett upp självmant eller gjort dem en tjänst på något sätt.”
”Bedöva? Men hur kan det vara farligare än vad Jane gör?”
”Han stänger av alla dina sinnen helt och hållet. Ingen smärta, men heller inga syner, lukter eller ljud. Alla sinnen försvinner. Du blir alldeles ensam i mörkret – du känner inte ens när de bränner dig.”
Jag ryste till. Var det kanske det bästa vi kunde hoppas på? Att inte se eller känna döden när den kom?
”Det, i sig, gör honom bara lika farlig som Jane”, fortsatte Edward med samma känslolösa röst. ”Båda kan sätta sina offer ur spel, göra dem hjälplösa. Skillnaden mellan dem är som skillnaden mellan Aro och mig. Aro hör bara en persons tankar åt gången. Jane kan bara skada en person åt gången. Jag kan höra alla samtidigt.”
Jag blev iskall när jag förstod vad han menade. ”Och Alec kan bedöva oss alla, samtidigt?” viskade jag.
”Ja”, svarade Edward. ”Om han använder sin gåva mot oss, kommer vi att stå där blinda och döva tills de dödar oss. De kanske bara bränner oss, utan att bry sig om att slita oss i stycken först. Eller så försöker vi slåss, men det är troligare att vi skadar varandra än att vi lyckas komma åt någon av dem.”
Vi gick under tystnad i några sekunder.
En plan började ta form i mitt huvud. Den var inte särskilt lovande, men bättre än inget.
”Är Alec en duktig slagskämpe?” frågade jag. ”Bortsett från sin gåva, menar jag. Om han blev tvungen att slåss utan den. Undrar om han någonsin har försökt …?”
Edward sneglade på mig. ”Vad menar du?”
”Tja, han kan antagligen inte göra så mot mig, eller hur? Om hans gåva fungerar som Aros, Janes och din. Kanske … om han aldrig har behövt försvara sig, och om jag lärde mig några små knep …”
”Han har varit med Volturi i århundraden”, avbröt Edward och lät plötsligt panikslagen. Han såg antagligen samma bild framför sig som jag – familjen Cullens som hjälplösa, omedvetna statyer på slagfältet. Alla utom jag. Jag skulle vara den enda som kunde slåss. ”Du är antagligen immun mot hans kraft, men du är fortfarande nyfödd, Bella. Jag kan inte göra dig så skicklig på bara några veckor. Han har säkert fått bra träning.”
”Kanske, kanske inte. Men det är det enda jag kan göra som ingen annan kan. Även om jag bara kan distrahera honom lite …” Skulle jag klara mig tillräckligt länge för att ge de andra en chans?
”Bella, älskade …” väste Edward. ”Jag vill inte prata om det här.”
”Tänk efter, Edward.”
”Jag ska lära dig så mycket jag kan, men snälla – låt mig slippa tanken på att du skulle offra dig i någon sorts skenmanöver …” Rösten svek honom.
Jag nickade. Jag fick helt enkelt behålla min plan för mig själv. Först Alec, sedan – om jag på något mirakulöst sätt lyckades vinna – Jane. Om jag bara kunde jämna ut oddsen, ta ifrån Volturi deras överväldigande effektiva anfallsvapen, så hade vi kanske en chans … Mina tankar skenade. Tänk om jag faktiskt kunde distrahera dem, till och med sätta dem ur spel? För ärligt talat, varför skulle Jane eller Alec ha lagt ner tid på att lära sig slåss? Jag kunde inte föreställa mig att den snorkiga lilla Jane skulle avstå från att utnyttja sin gåva, ens i undervisningssyfte.
Och vilken skillnad det skulle innebära, om jag lyckades döda dem.
”Jag måste lära mig allt. Så mycket du över huvud taget kan pressa in i mitt huvud den närmaste månaden”, mumlade jag.
Han låtsades inte ens höra mig.
Och sedan, då? Jag kunde lika gärna bestämma mig nu, så att jag inte tvekade om jag lyckades besegra Alec och Jane. Jag försökte tänka mig en annan situation där min tjockskallighet kunde vara en fördel. Jag visste inte tillräckligt mycket om vad de andra gjorde. Kämpar som den enorme Felix hade jag förstås inte en chans mot, så i det fallet kunde jag bara försöka ge Emmett en öppning. Jag visste inte mycket om resten av Volturis vakter, med undantag för Demetri …
Jag rörde inte en min medan jag tänkte på Demetri. Han var utan tvekan en krigare, annars hade han aldrig överlevt så länge i spetsen för alla attacker. Och han måste alltid vara i spetsen, eftersom han var deras spårare – den bästa i världen. Om det funnits någon bättre, hade Volturi bytt ut honom. Aro nöjde sig inte med de näst bästa.
Om Demetri inte längre existerade, kunde vi faktiskt fly. De av oss som återstod, i alla fall. Min dotter, så varm i min famn … någon skulle kunna fly med henne. Jacob eller Rosalie, vem som än överlevde.
Och … om Demetri inte längre existerade, skulle Alice och Jasper vara trygga för alltid. Var det vad Alice hade sett? Att den delen av vår familj kunde få leva kvar? De två, i alla fall?
Kunde jag missunna henne det?
”Demetri …” sa jag.
”Demetri är min”, sa Edward med hård, kall röst. Jag sneglade på honom och såg att han fått något våldsamt i blicken.
”Varför?” viskade jag.
Han svarade inte först. Vi hade nått fram till floden när han slutligen mumlade: ”För Alice. Det är det enda jag kan göra för att tacka henne för de senaste femtio åren.”
Så han tänkte på samma sätt som jag.
Jag hörde Jacobs tunga tassar dunsa mot den frusna marken. Några sekunder senare sprang han bredvid mig, med blicken fäst vid Renesmee.
Jag nickade till hälsning och fortsatte med mina frågor. Vi hade så lite tid.
”Edward, varför tror du att Alice sa åt oss att fråga Eleazar om Volturi? Har han varit i Italien nyligen eller så? Vad kan han veta?”
”Eleazar vet allt om Volturi. Jag glömde att du inte visste det – han har varit en av dem.”
Jag väste ofrivilligt till. Jacob morrade lågt bredvid mig.
”Va?” röt jag. Framför mig såg jag den vackre, mörkhårige mannen på vårt bröllop, insvept i en lång, askgrå mantel.
Edwards ansikte blev mjukare och han drog till och med på munnen. ”Eleazar är en väldigt mild person. Han trivdes inte särskilt bra med Volturi, men han respekterade lagen och ansåg att den måste upprätthållas. Han tyckte att han gjorde en god gärning och ångrar inte sin tid hos dem. Men när han hittade Carmen, hittade han sin plats på jorden. De är väldigt lika, båda är väldigt barmhärtiga.” Han log igen. ”Sedan träffade de Tanya och hennes systrar, och ångrade sig aldrig. Den här livsstilen passar dem.
