×

We gebruiken cookies om LingQ beter te maken. Als u de website bezoekt, gaat u akkoord met onze cookiebeleid.

image

Selma Lagerlöf - Kejsarn av Portugallien, Kapitel 20

Kapitel 20

Brevet

När Klara Gulla i Skrolycka hade varit borta ett par veckor, gick Jan, far hennes, en förmiddag och lagade en gärdsgård i beteshagen närmast storskogen. Den var inte längre borta, än att han hörde gransuset, och han kunde se tjäderhönan gå och plocka under träden med en lång rad av ungar efter sig.

Han var närapå färdig med arbetet, då han fick höra ett starkt vrålande uppifrån höjden. Det lät så hemskt, att han rentav höll på att bli rädd.

Han stod stilla och lyddes, och snart hördes det på nytt. Men då det kom igen andra gången, förstod han, att det inte var någonting att bli rädd för. Tvärtom var det säkert någon, som ropade på hjälp.

Han kastade vidjor och störar ifrån sig och gav sig i väg genom björkhagen in i svarta granskogen. Där behövde han inte gå så värst långt, förrän han såg vad som stod på. Det låg en stor och farlig myr här uppe, och det förhöll sig, just som han hade trott. En av Deras i Falla kor hade gått ner sig i ett gungfly.

Det var den bästa kon, som fanns i lagården, det såg han strax, en, som Lars Gunnarsson hade varit bjuden tvåhundra riksdaler för.

Hon var djupt nersjunken i gyttjan och var så skrämd nu, att hon låg stilla och bara gav till ett svagt råmande med långa mellanrum. Men han kunde se hur hon hade arbetat. Hon var överstänkt med dy ända upp till hornen, och de gröna mosstuvorna var upprivna både vitt och brett omkring henne.

Hon hade råmat så, att Jan tyckte, att det borde ha hörts över hela Askedalarna. Men det var ingen mer än han, som hade kommit upp till myren. Han dröjde inte ett ögonblick, utan bara han hade fått klart för sig hur det stod till, sprang han ner till gården för att skaffa hjälp.

Det blev ett långsamt arbete med att lägga ut bräder och stänger på myren och få rep under kon för att hissa upp henne. Hon hade sjunkit ner ända till ryggen och höll bara huvudet över gyttjan, när de kom fram till henne.

Sedan de äntligen hade henne på fast mark igen och hade fraktat ner henne till Falla, kom det bud ifrån matmodern, att de. som hade strävat med kon, skulle gå in och få sig kaffe.

Det var ingen, som hade varit så ivrig med räddningsarbetet som Jan i Skrolycka. Hela förtjänsten av att kon var bärgad, den var hans. Och tänk, att det var en ko, som var värd minst tvåhundra riksdaler!

Det var allt en ofantlig tur, detta, för Jan, för man kunde då inte tänka sig, att det nya husbondfolket inte skulle låtsa om en sådan bedrift.

En gång hade det hänt något liknande i den förra husbondens tid. Då var det en häst, som hade rivit sönder sig på en gärdsgård. Han, som upptäckte hästen och ställde om, att den blev hemförd, hade fått tio riksdaler av Erik i Falla, och det fastän den hade varit så svårt skadad, att Erik hade måst skjuta den.

Men den här kon, hon levde ju och hade inte tagit skada på något sätt. Det var klart, att nästa dag skulle Jan få gå till klockarn eller till någon annan skrivkunnig och be honom skriva ett brev till Klara Gulla för att kalla hem henne.

När Jan kom in i storstugan i Falla, så var det inte utan, att han sträckte på sig. Det var gammalmoran, som gick omkring och slog i kaffe, och han undrade inte på att hon räckte honom hans kopp, till och med innan Lars Gunnarsson hade fått sin.

Under kaffedrickningen talade alla om hur rask Jan hade varit.

De enda, som inte sa något, var husbondfolket. Varken den nya ägarn eller hans hustru öppnade sin mun för att säga ett ord till beröm.

Men då nu Jan så väl visste, att den onda tiden var förbi och lyckan på hemfärd, så föll det sig inte svårt för honom att finna tröstegrunder.

Det kunde ju hända, att Lars teg, bara därför att det, som han hade att säga, skulle komma att märkas så mycket bättre.

Han dröjde allt bra länge, innan han kom fram med berömmet. De andra blev också tysta och såg litet förlägna ut.

När den gamla matmodern i Falla bjöd omkring påtårn, var det flera, som krusade, och Jan med dem.

– Å, drick ni, Jan! sa hon.

Om inte ni hade varit så rapp åv er i dag, så hade vi mistat e ko, som var värd sina tvåhundra riksdaler.

Efter detta blev det djup tystnad. Allas ögon vändes mot husbonden, för nu kunde man inte annat än vänta, att det skulle komma en tacksägelse också från honom.

Han harskade sig ett par gånger, liksom för att det, som han ville säga, skulle komma med tillräckligt eftertryck.

– Jag tycker, att det är lite besynnerligt mä den här saka, sa han. Alla vet vi, att Jan är skyldig tvåhundra riksdaler, å alla vet vi, att just den summan var jag bjuden i våras för Stjärna. Det passar liksom alldeles för bra ihop för Jan, att Stjärna skulle komma ner i myren i dag, å att han skulle få frälsa'na.

Lars tystnade och harskade sig en gång till. Jan reste sig och kom närmare, men varken han eller någon av de andra hade ett svar tillreds.

– Jag vet inte varför det just kom å falla sej så, att det var Jan, som fick höra koa där oppe i myren, fortfor Lars Gunnarsson. Kanske att han var närmare, än han vill låta oss veta, när olyckan skedde. Kanske att han såg en möjlighet te å komma ifrån si skuld, å att det var han, som drev koa – – –

Här föll Jans knytnäve ner på bordet med sådan kraft, att kaffekopparna hoppade högt från faten.

– Du dömer andra efter dej själv, du, sa Jan. Det där är sånt, som du kan göra, men inte jag. Fast nog ska du veta, att jag lägger märke te dina rävkonster. Det var en dag i vintras, du – – –

Men just som Jan höll på att säga något, som inte kunde ha slutat med annat än oförsonlig fiendskap mellan honom och husbondfolket, ryckte mor i Falla honom i rockärmen.

– Se ut, Jan! sa hon.

Jan gjorde så, och då såg han Kattrina komma gående över gårdsplanen med ett brev i handen.

Det var väl brevet från Klara Gulla, som de hade längtat efter, alltsedan hon for. Kattrina visste hur glad han skulle bli, och därför kom hon hit med det.

Jan såg sig omkring med en förvirrad blick. Det var många vreda ord, som brände på tungan, men nu hade han inte tid. Vad brydde han sig om att ta hämnd på Lars Gunnarsson? Vad brydde han sig om att försvara sig själv? Brevet drog honom med en makt, som han inte kunde stå emot, och han var ute ur rummet och framme hos Kattrina, innan folket i stugan hade kommit tillbaka från sin skrämsel för vad han skulle våga att slunga ut för anklagelser mot husbonden.

Learn languages from TV shows, movies, news, articles and more! Try LingQ for FREE

Kapitel 20 Chapter 20

Brevet

När Klara Gulla i Skrolycka hade varit borta ett par veckor, gick Jan, far hennes, en förmiddag och lagade en gärdsgård i beteshagen närmast storskogen. Als Klara Gulla in Skrolycka ein paar Wochen weg war, ging Jan, ihr Vater, eines Morgens los, um einen Zaun auf der Weide zu reparieren, die dem großen Wald am nächsten lag. When Klara Gulla in Skrolycka had been away for a couple of weeks, Jan, her father, went one morning to mend a fence in the pasture closest to the large forest. Den var inte längre borta, än att han hörde gransuset, och han kunde se tjäderhönan gå och plocka under träden med en lång rad av ungar efter sig. ||||||||||||||capercaillie hen||||||||||||| Es war nicht weiter entfernt, als er das Rauschen des Grases hören konnte, und er konnte den Auerhahn sehen, der unter den Bäumen pickte und dem eine lange Reihe von Küken folgte. It was no further away than he could hear the sound of the grass, and he could see the capercaillie picking under the trees with a long line of chicks following her.

Han var närapå färdig med arbetet, då han fick höra ett starkt vrålande uppifrån höjden. Er hatte seine Arbeit fast beendet, als er ein lautes Brüllen von oben hörte. Det lät så hemskt, att han rentav höll på att bli rädd. It sounded so awful that he was even scared.

Han stod stilla och lyddes, och snart hördes det på nytt. ||||listened attentively|||||| He stood still and obeyed, and soon it was heard again. Men då det kom igen andra gången, förstod han, att det inte var någonting att bli rädd för. But when it came again the second time, he realized that there was nothing to be afraid of. Tvärtom var det säkert någon, som ropade på hjälp. On the contrary, there was probably someone calling for help.

Han kastade vidjor och störar ifrån sig och gav sig i väg genom björkhagen in i svarta granskogen. ||Withes||poles or stakes||||||||||||| Er warf seine Äxte und Störe weg und machte sich auf den Weg durch den Birkenhain in den Schwarzfichtenwald. He threw down his sticks and sturgeon and made his way through the birch grove into the black spruce forest. Där behövde han inte gå så värst långt, förrän han såg vad som stod på. He didn't have to go very far before he saw what was going on. Det låg en stor och farlig myr här uppe, och det förhöll sig, just som han hade trott. ||||||large swamp||||||||||| Hier oben gab es ein großes und gefährliches Moor, und es war genau so, wie er gedacht hatte. There was a large and dangerous bog up here, and it was just as he had thought. En av Deras i Falla kor hade gått ner sig i ett gungfly. ||||||||||||quagmire One of their cows in Falla had gone down in a seesaw.

Det var den bästa kon, som fanns i lagården, det såg han strax, en, som Lars Gunnarsson hade varit bjuden tvåhundra riksdaler för. ||||||||the barn|||||||||||||| It was the best cow in the barnyard, he soon saw, one for which Lars Gunnarsson had been offered two hundred riksdaler.

Hon var djupt nersjunken i gyttjan och var så skrämd nu, att hon låg stilla och bara gav till ett svagt råmande med långa mellanrum. |||||the mud||||||||||||||||||| Sie war tief in den Schlamm eingetaucht und hatte nun so viel Angst, dass sie still lag und nur in großen Abständen einen schwachen Schrei von sich gab. She was deeply immersed in the mud and was so frightened now that she lay still and only gave a faint cry at long intervals. Men han kunde se hur hon hade arbetat. But he could see how she had worked. Hon var överstänkt med dy ända upp till hornen, och de gröna mosstuvorna var upprivna både vitt och brett omkring henne. Sie war bis zu den Hörnern mit Schlamm bespritzt, und die grünen Mooshaufen um sie herum waren zerfetzt. She was sprinkled with mud up to her horns, and the green moss piles were torn up all around her.

Hon hade råmat så, att Jan tyckte, att det borde ha hörts över hela Askedalarna. ||roared|||||||||||| Sie hatte so laut geschrien, dass Jan glaubte, man hätte es in ganz Askedalarna hören können. She had shouted so that Jan thought it should have been heard all over Askedalarna. Men det var ingen mer än han, som hade kommit upp till myren. But he was the only one who had come up to the bog. Han dröjde inte ett ögonblick, utan bara han hade fått klart för sig hur det stod till, sprang han ner till gården för att skaffa hjälp. He did not hesitate for a moment, and as soon as he realized what was happening, he ran down to the farm to get help.

Det blev ett långsamt arbete med att lägga ut bräder och stänger på myren och få rep under kon för att hissa upp henne. |||||||||||poles|||||||||||| It was a slow job of laying out boards and poles on the marsh and getting ropes under the cow to hoist her up. Hon hade sjunkit ner ända till ryggen och höll bara huvudet över gyttjan, när de kom fram till henne. ||||||||||||the mud|||||| She had sunk to her back and was just holding her head above the mud when they came to her.

Sedan de äntligen hade henne på fast mark igen och hade fraktat ner henne till Falla, kom det bud ifrån matmodern, att de. Als sie endlich wieder festen Boden unter den Füßen hatten und nach Falla hinuntergetragen wurden, kam eine Nachricht von der Oberin, dass sie. When they finally had her on solid ground again and had carried her down to Falla, a message came from the matron that they. som hade strävat med kon, skulle gå in och få sig kaffe. der sich mit der Kuh abmühte, auf einen Kaffee hereinkam. who had been struggling with the cow, would go in for coffee.

Det var ingen, som hade varit så ivrig med räddningsarbetet som Jan i Skrolycka. |||||||||rescue efforts|||| No one had been as keen on the rescue work as Jan in Skrolycka. Hela förtjänsten av att kon var bärgad, den var hans. |the credit|||||secured||| The whole benefit of the cow being salvaged was his. Och tänk, att det var en ko, som var värd minst tvåhundra riksdaler!

Det var allt en ofantlig tur, detta, för Jan, för man kunde då inte tänka sig, att det nya husbondfolket inte skulle låtsa om en sådan bedrift. Für Jan war das ein riesiger Glücksfall, denn es war schwer vorstellbar, dass die Leute des neuen Meisters so etwas nicht vorgeben würden. It was a tremendous stroke of luck for Jan, for it was hard to imagine that the new master's people would not pretend to such a feat.

En gång hade det hänt något liknande i den förra husbondens tid. Once, something similar had happened in the days of the previous landlord. Då var det en häst, som hade rivit sönder sig på en gärdsgård. Dann war es ein Pferd, das sich an einem Zaun losgerissen hatte. Then it was a horse that had torn itself apart on a fence. Han, som upptäckte hästen och ställde om, att den blev hemförd, hade fått tio riksdaler av Erik i Falla, och det fastän den hade varit så svårt skadad, att Erik hade måst skjuta den. ||||||||||brought home|||||||||||||||||||||had to|| Derjenige, der das Pferd entdeckte und es nach Hause bringen ließ, hatte von Erik in Falla zehn Riksdaler erhalten, obwohl es so schwer verletzt war, dass Erik es erschießen musste. He who discovered the horse and arranged for it to be brought home had received ten riksdaler from Erik i Falla, even though it had been so badly injured that Erik had had to shoot it.

Men den här kon, hon levde ju och hade inte tagit skada på något sätt. Det var klart, att nästa dag skulle Jan få gå till klockarn eller till någon annan skrivkunnig och be honom skriva ett brev till Klara Gulla för att kalla hem henne. It was clear that the next day Jan would have to go to the clockmaker or some other literate person and ask him to write a letter to Klara Gulla to call her home.

När Jan kom in i storstugan i Falla, så var det inte utan, att han sträckte på sig. Als Jan das große Haus in Falla betrat, musste er sich erst einmal strecken. When Jan entered the large cottage in Falla, it was not without stretching himself. Det var gammalmoran, som gick omkring och slog i kaffe, och han undrade inte på att hon räckte honom hans kopp, till och med innan Lars Gunnarsson hade fått sin. ||the old woman||||||||||||||||||||||||||| It was the old woman who went about making coffee, and he did not wonder that she handed him his cup, even before Lars Gunnarsson had received his.

Under kaffedrickningen talade alla om hur rask Jan hade varit. Over coffee, everyone talked about how fast Jan had been.

De enda, som inte sa något, var husbondfolket. Die einzigen, die nichts sagten, waren die Bauern. The only ones who didn't say anything were the farmers. Varken den nya ägarn eller hans hustru öppnade sin mun för att säga ett ord till beröm.

Men då nu Jan så väl visste, att den onda tiden var förbi och lyckan på hemfärd, så föll det sig inte svårt för honom att finna tröstegrunder. |||||||||||||||||||||||||||comforting reasons But since Jan knew so well that the bad times were over and happiness was on its way home, it was not difficult for him to find reasons for comfort.

Det kunde ju hända, att Lars teg, bara därför att det, som han hade att säga, skulle komma att märkas så mycket bättre. It could happen that Lars was silent, just because what he had to say would be noticed so much better.

Han dröjde allt bra länge, innan han kom fram med berömmet. ||||||||||the praise De andra blev också tysta och såg litet förlägna ut. ||||||||embarrassed| The others also fell silent and looked a little embarrassed.

När den gamla matmodern i Falla bjöd omkring påtårn, var det flera, som krusade, och Jan med dem. ||||||||second cup|||||hesitated|||| Als die alte Matrone in Falla den Trinkspruch aussprach, machten mehrere Leute Lärm, und Jan schloss sich ihnen an. When the old matron in Falla passed around the toast, several people made a fuss, and Jan joined them.

– Å, drick ni, Jan! - Oh, you drink, Jan! sa hon.

Om inte ni hade varit så rapp åv er i dag, så hade vi mistat e ko, som var värd sina tvåhundra riksdaler. ||||||quick||||||||lost|||||||| Wenn Sie heute nicht so schnell auf den Beinen gewesen wären, hätten wir eine Kuh im Wert von zweihundert Riksdalern verloren. If you had not been so quick on your feet today, we would have lost a cow worth its two hundred riksdaler.

Efter detta blev det djup tystnad. After this, there was a deep silence. Allas ögon vändes mot husbonden, för nu kunde man inte annat än vänta, att det skulle komma en tacksägelse också från honom. ||||||||||||||||||expression of gratitude||| Alle Blicke richteten sich auf den Meister, denn nun konnten sie nicht anders, als auch von ihm eine Danksagung zu erwarten.

Han harskade sig ett par gånger, liksom för att det, som han ville säga, skulle komma med tillräckligt eftertryck. |cleared his throat|||||||||||||||||emphasis Er brummte ein paar Mal, als wolle er sich vergewissern, dass das, was er sagen wollte, auch deutlich genug war. He shook his head a few times, as if to make sure that what he wanted to say was sufficiently emphatic.

– Jag tycker, att det är lite besynnerligt mä den här saka, sa han. ||||||||||thing|| - I think it's a bit odd to do this," he said. Alla vet vi, att Jan är skyldig tvåhundra riksdaler, å alla vet vi, att just den summan var jag bjuden i våras för Stjärna. We all know that Jan owes two hundred riksdaler, and we all know that I was invited to pay that sum last spring for Stjärna. Det passar liksom alldeles för bra ihop för Jan, att Stjärna skulle komma ner i myren i dag, å att han skulle få frälsa'na. Es passt einfach zu gut zu Jan, dass Star heute in den Sumpf kommt und er die Welt retten darf. It is just too good a match for Jan that Star should come down to the marsh today, and that he should be allowed to save it.

Lars tystnade och harskade sig en gång till. Lars fell silent and harrumphed once more. Jan reste sig och kom närmare, men varken han eller någon av de andra hade ett svar tillreds. Jan stand auf und kam näher, aber weder er noch einer der anderen hatte eine Antwort parat. Jan got up and came closer, but neither he nor any of the others had an answer ready.

– Jag vet inte varför det just kom å falla sej så, att det var Jan, som fick höra koa där oppe i myren, fortfor Lars Gunnarsson. - Ich weiß nicht, warum es ausgerechnet Jan war, der die Kuh da oben im Moor gehört hat", fährt Lars Gunnarsson fort. - I don't know why it just so happened that it was Jan who heard the cow up there in the bog," Lars Gunnarsson continued. Kanske att han var närmare, än han vill låta oss veta, när olyckan skedde. Maybe he was closer than he wants us to know when the accident happened. Kanske att han såg en möjlighet te å komma ifrån si skuld, å att det var han, som drev koa – – – Perhaps he saw an opportunity to escape his guilt, and that it was he who drove the cow - - - - -

Här föll Jans knytnäve ner på bordet med sådan kraft, att kaffekopparna hoppade högt från faten. |||||||||||the coffee cups||||the saucers Da schlug Jans Faust mit solcher Wucht auf den Tisch, dass die Kaffeetassen von den Untertassen hochsprangen. Here Jan's fist came down on the table with such force that the coffee cups jumped high from the saucers.

– Du dömer andra efter dej själv, du, sa Jan. - Du beurteilst andere nach dir selbst, sagte Jan. - You judge others by yourself, Jan said. Det där är sånt, som du kan göra, men inte jag. Das sind Dinge, die Sie tun können, aber nicht ich. These are things that you can do, but not me. Fast nog ska du veta, att jag lägger märke te dina rävkonster. |||||||||||tricks Aber Sie sollten wissen, dass ich Ihre Tricks durchschaue. But you should know that I notice your tricks. Det var en dag i vintras, du – – – |||||last winter's day| It was one day last winter, you - - - -.

Men just som Jan höll på att säga något, som inte kunde ha slutat med annat än oförsonlig fiendskap mellan honom och husbondfolket, ryckte mor i Falla honom i rockärmen. |||||||||||||||||irreconcilable|||||||||||| Doch gerade als Jan etwas sagen wollte, das nur in einer unversöhnlichen Feindschaft zwischen ihm und den Bauern enden konnte, packte ihn Mutter in Falla am Ärmel. But just as Jan was about to say something that could not have ended in anything other than irreconcilable enmity between him and the farmers, Mother in Falla grabbed him by the sleeve.

– Se ut, Jan! - Look out, Jan! sa hon.

Jan gjorde så, och då såg han Kattrina komma gående över gårdsplanen med ett brev i handen. Jan did so, and then he saw Kattrina walking across the courtyard with a letter in her hand.

Det var väl brevet från Klara Gulla, som de hade längtat efter, alltsedan hon for. It was the letter from Klara Gulla, which they had longed for ever since she left. Kattrina visste hur glad han skulle bli, och därför kom hon hit med det. Kattrina knew how happy he would be, so she brought it to him.

Jan såg sig omkring med en förvirrad blick. Jan looked around with a confused look. Det var många vreda ord, som brände på tungan, men nu hade han inte tid. |||angry||||||||||| Ihm lagen viele wütende Worte auf der Zunge, aber jetzt hatte er keine Zeit. There were many angry words, burning on his tongue, but now he had no time. Vad brydde han sig om att ta hämnd på Lars Gunnarsson? Was kümmerte es ihn, sich an Lars Gunnarsson zu rächen? What did he care about taking revenge on Lars Gunnarsson? Vad brydde han sig om att försvara sig själv? What did he care about defending himself? Brevet drog honom med en makt, som han inte kunde stå emot, och han var ute ur rummet och framme hos Kattrina, innan folket i stugan hade kommit tillbaka från sin skrämsel för vad han skulle våga att slunga ut för anklagelser mot husbonden. |||||||||||||||||||||||||||||||fright or fear||||||||||accusations|| Der Brief zog ihn mit einer Kraft an, der er nicht widerstehen konnte, und er war aus dem Zimmer und bei Kattrina, bevor sich die Leute im Haus von ihrem Schrecken darüber erholt hatten, was er es wagen würde, dem Herrn entgegenzuschleudern. The letter drew him with a force he could not resist, and he was out of the room and at Kattrina's before the people in the cottage had recovered from their terror of what he would dare to hurl at the master.