Kapitel 61
TIDNINGARNA SKREV OM IBRAMANIA
Jag flög hem till vårt rosa hus på Limhamnsvägen,
till Helena och barnen. Jag hade längtat efter
att få komma hem och berätta om alltihop.
Men där hemma var det helt galet
eftersom jag skulle till Barcelona. Journalister och fans sov utanför.
De ringde på dörren.
De sjöng och viftade med Barcelonaflaggor.
Det var rent vansinne. Det fanns inte en chans
att tänka igenom grejen på allvar.
Det hände saker hela tiden.
Eto'o strulade och ville ha mer pengar. Helena och jag diskuterade var vi skulle bo.
Efter bara två dagar stack jag till Barcelona. På den tiden var jag van vid privatplan,
men nu flög jag med ett vanligt. Barcelona ville det.
I Barcelona hade man fötterna på jorden, sades det.
De var inte som Real. Visst, det lät ju sympatiskt. Det kan låta snobbigt
med privatplan. Men det är inte lätt för mig
på de vanliga flygen. Alla är på mig.
Det blev kaos både på flygplatsen och ombord.
Jag landade på eftermiddagen.
Hundratals fans och journalister väntade på mig.
Tidningarna skrev om Ibramania. Det var inte klokt.
Jag skulle presenteras den dagen
på Barcelonas arena Camp Nou.
Det är en tradition i klubben. Minst sextio tusen fans
väntade på mig där. Jag bytte om till mina Barcakläder.
Jag hade fått nummer nio. Samma nummer som Ronaldo
haft i klubben. Nu började det bli känslosamt.
Jag hörde hur det dånade av applåder ute på arenan.
Det kokade på läktarna. Jag drog efter andan,
och så klev jag ut med en boll i handen.
Jag kommer aldrig kunna beskriva känslan. Jag tricksade med bollen. Upp och ner, på bröstet,
på huvudet, klackar, allt sånt.
Och så kysste jag klubbmärket på tröjan. Jag fick mycket skit för den grejen:
Hur kunde han pussa klubbmärket när han precis
lämnat Inter? Struntade han i sina gamla fans?
Alla möjliga gnällde på det.
Men Barcas presskillar hade bett mig om det.
De var helt vilda:
— Kyss märket, kyss märket! Jag var som en liten pojke. Jag lydde.
Det var för mycket adrenalin. Jag var skakig.
När det till slut var över tittade jag åt Mino.
I såna stunder är han allt för mig.
Tillsammans gick vi in i omklädningsrummet.
Vi tittade på alla namnen på väggen.
Messi, Xavi, Iniesta, Henry och Maxwell. Allihop.
Och så mitt, Ibrahimović. Det stod redan där.
Mino var alldeles tagen. Det var som om han fått
ett barn. Ingen av oss kunde fatta.
Det kändes större än vi kunnat föreställa oss.
Just då plingade ett sms i min telefon.
Det var från Patrick Vieira. Han skrev:
— Enjoy. Det här händer inte många spelare. När en kille som Vieira skickar ett sånt meddelande,
då vet du att du har varit med om något otroligt.
