Kapitel 43
JAG SKRIKER I KUDDEN
tills jag blir matt och hes av syrebrist.
Något annat än kudden vore otänkbart,
med tanke på grannarna som finns någonstans på andra sidan av de tunna pappersväggarna.
De skulle kunna tro att jag är sjuk i huvudet. Vilket jag kanske är.
Det finns en massa människor som går runt och är sjuka i huvudet utan att veta om det.
Jag känner inte mina grannar. Har knappt sett dem.
Vet bara att de finns där i väggarna. Som råttor.
Jag skriker för det är så uppenbart att ungdomen håller på att glida mig ur händerna.
Säg någon som den inte har glidit ur händerna på?
Det måste ha uppstått ett fel.
Ett planeringsfel. Det säger sig självt att ungdomen borde vara placerad efter
vuxenheten och ålderdomen. De flesta på Liljebacken skulle antagligen vara
betydligt bättre på att förvalta en ungdom än vad jag är.
Och Astrid skulle haft mycket större glädje av mina bröst, precis innan hon dog,
än vad jag har nu. För att inte tala om Urban.
Det är slöseri att ha fasta bröst alldeles i onödan. När ingen i hela världen vill ligga med en.
Jag ringer till Oskar. Vet att jag inte alls är i balans,
men måste ändå få veta: Vill han ligga eller vill han inte ligga?
»Oskar.«
»Det är Moa.«
»Hej, var fan har du hållit hus i hela mitt liv?«
Oskar skrattar. Så där som han brukar. Mina knän tappar styrka. Måste sätta mig ner.
»Vad glad jag blir att du ringer, har haft sjukt mycket i skolan. Du vet C-uppsats och sånt.«
Fel, fel, fel. Det var inte alls så här det skulle bli.
»Okej«, säger jag och famlar efter ilskan, som tycks vara spårlöst försvunnen.
»Vad har du haft för dig?«
»Jobbat.«
Vi pratar en stund, sedan frågar han mig om jag vill komma över till honom och se en film.
Det låter så självklart när han säger det. Vill du komma över på en film?
Duschar. Mitt lilla badrum som en ångbastu.
Snyggaste trosorna. Lagom med parfym. Lagom med smink.
Vilka kläder?
Hela rummet fylls av kläder från min garderob. Har inget att ha på mig.
Fan också. Jag har inga kläder. Bara jättefula kläder.
Oskar bor i en studentlägenhet på Gärdet.
Röda linjen mot Fruängen. Byte vid Östermalmstorg.
Röda linjen mot Ropsten. Han möter mig vid tunnelbaneuppgången.
Han röker. Jag tycker det är snyggt när killar röker.
Vi går hand i hand mot studentkomplexet.
Min hand känns liten i hans. Det är en härlig känsla.
Han har en svart elgitarr hängande på ena väggen i det lilla rummet som är hans hem.
Och en massa teateraffischer.
Han sätter på kaffe. Och musik. Jag tror det är Freddie Wadling.
Vi sitter i sängen, som liksom i mitt hem även får fungera som soffa.
Vi hinner inte sätta på någon film förrän han kysser mig.
Varma, varma läppar.
Vi hånglar hur länge som helst och han tar på mina bröst.
Han tar på mina bröst.
Han tar på dem hur mycket som helst.
Hårt och löst och mjukt och långsamt och snabbt.
Han tar på min rumpa också.
Han tar på hela min kropp.