Kapitel 12: Vissa fattar helt enkelt inte att de inte är välkomna (1)
Jag höll precis på att somna.
Solen hade stigit bakom molnen för en timme sedan och skogen var nu grå i stället för svart. Seth hade kurat ihop sig och somnat vid ettiden, och jag hade väckt honom i gryningen för vaktbyte. Trots att jag sprungit hela natten hade jag problem med att stänga av hjärnan tillräckligt länge för att kunna somna, men Seths rytmiska löpning hjälpte lite. Ett, två-tre, fyra, ett, två-tre, fyra – dämpade dunsar när hans tassar träffade den fuktiga jorden, om och om igen medan han sprang i en vid cirkel runt Cullens mark.
Vi höll redan på att nöta upp en stig. Seths tankar var tomma, bara ett suddigt, grågrönt flimmer när han rusade fram genom skogen. Det var rogivande. Det hjälpte mig att fylla huvudet med vad han såg, i stället för att låta mina egna tankar ta över.
Sedan bröt Seths genomträngande ylande den tidiga morgonens tystnad.
Jag flög upp, och mina framben började springa innan bakbenen ens lämnat marken. Jag rusade mot platsen där Seth stannat och lyssnade med hans öron på ljudet av springande fotsteg som närmade sig.
God morgon, pojkar.
Ett chockat, gnällande ljud slank ur Seths strupe. Sedan började vi båda morra, när vi trängde djupare in i de nya tankarna.
Åh, nej! Försvinn, Leah! stönade Seth.
Jag stannade när jag kom fram till Seth, som vänt upp huvudet för att yla igen – beklagande, den här gången.
Sluta skrika, Seth.
Visst. Usch! Usch! Usch! Han gnällde och krafsade med tassarna.
Leahs slanka, grå kropp travade fram till oss. Sluta gnälla, Seth. Vilken barnunge du är.
Jag morrade åt henne och strök öronen bakåt. Hon backade instinktivt ett steg.
Vad tror du att du håller på med, Leah?
Hon suckade tungt. Är inte det ganska uppenbart? Jag ansluter mig till er ynkliga lilla rebellflock. Vampyrernas vakthundar. Hon skällde till i ett lågt, sarkastiskt skratt.
Nej, det gör du inte. Spring tillbaka innan jag sliter hassenorna av dig.
Som om du skulle kunna fånga mig. Hon flinade och kröp ihop till språng. Ska vi tävla, åh tappre ledare?
Jag drog ett djupt andetag, fyllde lungorna tills mina sidor buktade ut. Sedan, när jag var säker på att jag inte skulle skrika, andades jag ut.
Seth, gå och informera Cullens om att det bara är din korkade syster. Jag tänkte orden med så mycket ilska jag kunde uppbringa. Jag tar hand om det här.
Inga problem! Seth var glad att slippa stanna och sprang genast mot huset.
Leah gnällde till och tog ett steg efter honom med rest ragg. Tänker du låta honom springa till vampyrerna ensam?
Jag är rätt säker på att han hellre låter dem ta honom än tillbringar en enda minut till med dig.
Håll tyst, Jacob. Åh, förlåt – håll tyst, vördade alfahanne, menar jag.
Vad fan gör du här?
Tror du att jag bara tänker sitta hemma medan min lillebror ställer upp som tuggleksak för vampyrerna?
Seth varken vill ha eller behöver ditt beskydd. Det är faktiskt ingen som vill ha dig här.
Aj, det där gjorde ont. Ha! skällde hon. Tala om för mig vem som vill ha mig, så drar jag.
Så det här handlar inte alls om Seth, alltså?
Klart att det gör. Jag menar bara att jag är van vid att inte vara välkommen. Det är inte mycket till motivation, som du säkert förstår.
Jag gnisslade tänder och försökte tänka klart.
Har Sam skickat dig?
Om jag var här på Sams uppdrag skulle du inte kunna höra mig. Jag tjänar inte honom längre.
Jag lyssnade noga på tankarna som blandades med orden. Om det här var en skenmanöver eller en bluff, måste jag vara vaksam nog att genomskåda den. Men jag hittade ingenting. Hon talade sanning. Motvillig, nästan förtvivlad sanning.
Så du är lojal mot mig nu? frågade jag med bitande sarkasm.
Oj då. Jag har inte så mycket att välja på. Tro mig, jag tycker inte mer om det här än du gör.
Det var inte sant. Det fanns en viss sorts skarp upprymdhet i hennes medvetande. Hon ogillade det här, men det gav henne också en kick. Jag sökte i hennes sinne och försökte förstå.
Hon morrade åt mig, försökte försvara sig mot intrånget. Vanligtvis försökte jag bara stänga ute Leahs tankar – jag hade aldrig försökt förstå mig på henne förut.
Vi avbröts av Seth, som i tankarna förklarade situationen för Edward. Leah gnällde ängsligt. Edwards ansikte, inramat av samma fönster som i går kväll, visade ingen som helst reaktion på nyheten. Det var ett tomt ansikte, dött.
Oj, han ser verkligen risig ut, muttrade Seth för sig själv. Edward reagerade inte på den tanken heller, utan försvann bara in i huset. Seth vände om och sprang tillbaka mot oss.
Leah slappnade av lite. Vad är det som gäller? frågade hon. Berätta vad som har hänt.
Det behövs inte. Du ska inte stanna.
Jo, herr Alfa, det ska jag faktiskt. Eftersom jag uppenbarligen måste tillhöra någon – och tro inte att jag inte har försökt klara mig på egen hand, du vet själv att det inte fungerar – så väljer jag dig.
Leah, du tycker inte om mig. Jag tycker inte om dig.
Tack för informationen. Men det spelar ingen roll för mig. Jag stannar med Seth.
Du gillar inte vampyrer. Ser du inte en viss intressekonflikt där?
Du gillar inte heller vampyrer.
Men jag är trogen den här alliansen. Det är inte du.
Jag håller mig på avstånd från dem. Jag kan patrullera, som Seth.
Och hur ska jag kunna lita på dig?
Hon sträckte på nacken, spände tassarna och försökte bli lika hög som jag när hon såg mig djupt i ögonen. Jag tänker inte förråda min flock.
Jag ville kasta upp huvudet och yla, precis som Seth hade gjort tidigare. Det här är inte din flock! Det är inte ens en flock! Det är bara jag som har lämnat de andra! Vad är det med er Clearwaters? Varför kan ni inte lämna mig i fred?
Seth, som just dykt upp bakom oss, gnällde till. Jag hade sårat honom. Toppen.
Jag har väl hjälpt till? Eller hur, Jake?
Du har inte varit till något större besvär, grabben, men om du och Leah är ett paketerbjudande och enda sättet att bli av med henne är att du också försvinner … Tja, kan du klandra mig?
Åh, Leah, du förstör allting!
Ja, jag vet, svarade hon, och tanken var tung av förtvivlan.
Jag kände smärtan i de tre små orden, och den överraskade mig. Jag ville inte att hon skulle känna så, ville inte tycka synd om henne. Visst, flocken var hård mot henne, men hon fick skylla sig själv. Bitterheten som svärtade alla hennes tankar gjorde det till en mardröm att dela hennes medvetande.
Seth kände sig också skyldig. Jake … Du menar väl inte allvar med att skicka iväg mig? Leah är faktiskt inte så farlig. Jag menar, med hennes hjälp kan vi öka omkretsen på cirkeln. Och det här betyder att Sam bara har sju i sin flock. Inte en chans att han tänker attackera med de oddsen. Det var nog bra att det blev så här …
Du vet att jag inte vill leda någon flock, Seth.
Led oss inte då, föreslog Leah.
Jag fnös. Låter bra. Iväg med er nu.
Jake, tänkte Seth. Jag hör hemma här. Jag tycker faktiskt om vampyrer. I alla fall Cullens. De är människor för mig, och jag tänker skydda dem eftersom det är vår plikt.
Du kanske hör hit, Seth, men det gör inte din syster. Och hon kommer att följa dig överallt …
Jag avbröt mig, för jag hade plötsligt upptäckt någonting som Leah ansträngt sig för att inte tänka.
Leah tänkte inte gå någonstans.
Jag trodde att det här handlade om Seth, tänkte jag bistert.
Hon ryckte till. Klart att jag är här för Seths skull.
Och för att komma bort från Sam.
Hon spände käkarna. Jag behöver inte förklara mig för dig. Jag måste bara göra som jag blir tillsagd. Jag tillhör din flock nu, Jacob. Punkt slut.
Jag morrade och gick bort från henne.
Jäklar. Jag skulle aldrig bli av med henne. Hur illa hon än tyckte om mig, hur mycket hon än föraktade Cullens, hur gärna hon än hade velat döda hela vampyrfamiljen nu med en gång, hur hon än hatade att skydda dem i stället – ingenting av det betydde ett dugg jämfört med hur skönt det var för henne att vara fri från Sam.
Leah tyckte inte om mig, så det var inte så jobbigt för henne att veta att jag ville bli av med henne.
Hon älskade Sam. Fortfarande. Och att han ville bli av med henne orsakade henne mer smärta än hon var beredd att uthärda, nu när hon kunde välja. Hon skulle ha valt vilken annan möjlighet som helst. Till och med att flytta in hos Cullens och bli deras knähund.
Så långt vet jag inte om jag skulle kunna gå, tänkte hon. Hon försökte låta tuff, aggressiv, men det fanns stora sprickor i fasaden. Jag skulle nog satsa på ett par ordentliga självmordsförsök först.
Du, Leah …
Nej, Jacob. Sluta argumentera med mig, för det tjänar ingenting till. Jag ska hålla mig ur vägen, okej? Jag gör allt du vill, förutom att återvända till Sam och bli den patetiska exflickvännen han inte kan bli av med. Om du vill att jag ska försvinna … Hon satte sig ner och såg mig rakt i ögonen. … så måste du tvinga mig.
Jag morrade irriterat. Jag började känna ett visst medlidande med Sam, trots det han gjort mot mig och Seth. Inte konstigt att han alltid körde med flocken. Hur skulle han annars få någonting gjort?
Seth, blir du arg på mig om jag dödar din syster?
Han låtsades tänka efter en stund. Tja … ja, antagligen.
Jag suckade.
Okej då, om du nu gör allt jag vill – gör lite nytta och berätta vad du vet. Vad hände när vi hade gett oss av i går?
Mycket ylande, men det hörde ni väl själva. Det var så högljutt att det tog ett tag innan vi insåg att vi inte kunde höra någon av er längre. Sam var … Orden svek henne, men vi kunde se det framför oss. Både Seth och jag kröp ihop lite. Efter det förstod vi ganska snart att vi måste tänka om. Sam planerade att prata med de äldste nu på morgonen. Meningen var att vi skulle träffas och komma överens om en plan.
Men jag förstod att han inte skulle attackera med en gång. Det hade varit självmord utan dig och Seth, särskilt som vampyrerna var förvarnade. Jag vet inte riktigt vad de tänker göra, men jag skulle inte röra mig ensam i skogen om jag vore blodsugare. De är tillåtet villebråd nu.
Du bestämde dig för att hoppa över mötet i morse? frågade jag.
När vi delade upp oss för patrull i går kväll bad jag om lov att få gå hem och informera mamma om vad som hänt …
Jäklar! Har du berättat för mamma? morrade Seth.
Seth, vänta med syskongrejen lite. Fortsätt, Leah.
När jag blivit människa igen passade jag på att tänka igenom saker och ting en stund. Hela natten, faktiskt. De andra trodde nog att jag hade somnat. Men det här med två separata flockar, två separata flockmedvetanden, gav mig mycket att tänka på. Till slut vägde jag Seths trygghet och, eh, andra fördelar, mot tanken på att bli förrädare och utsätta mig för vampyrernas stank på obestämd tid. Ni vet vad jag beslutade. Jag skrev en lapp till mamma, och jag antar att vi lär höra när Sam får reda på det …
Hon spetsade ena örat.
Ja, det lär vi göra, instämde jag.
Det var allt. Vad gör vi nu? undrade hon.
Både hon och Seth såg förväntansfullt på mig.
Vi håller väl bara ögonen öppna. Det är allt vi kan göra. Du borde antagligen ta en tupplur, Leah.
Du har sovit lika lite som jag.
Jag trodde att du skulle göra som du blev tillsagd?
Just det.