Kapitel 25: Prövning (4)
”Jag vill inte veta allt, men jag har fått nog av lögner!”
”Förlåt”, sa Edward lugnt, ”men du behöver veta den offentliga versionen mer än du behöver veta sanningen. Om du ska vara en del av den här hemligheten, så är det den offentliga versionen som räknas. Det är för att skydda Bella och Renesmee, lika mycket som för att skydda resten av oss. Kan du ställa upp på lögnerna för deras skull?”
Rummet var bebott av statyer. Jag lade benen i kors.
Charlie fnös igen och vände sig mot mig. ”Du kunde ha förvarnat mig, Bella.”
”Hade det verkligen gjort det här lättare?”
Han rynkade pannan och sjönk ner på knä framför mig. Jag såg blodet pulsera under hans hud, kände de varma vibrationerna.
Det gjorde Renesmee också. Hon log och sträckte ut en rosa handflata mot honom. Jag höll henne tillbaka. Hon tryckte sin andra hand mot min hals medan hon tänkte på törst, nyfikenhet och Charlies ansikte. Det fanns en liten nyans i hennes budskap som fick mig att tro att hon hade förstått precis vad Edward hade sagt. Hon accepterade törsten, men ignorerade den.
”Hoppla”, utbrast Charlie när han såg hennes perfekta små tänder. ”Hur gammal är hon?”
”Hm …”
”Tre månader”, svarade Edward. ”Rättare sagt är hon stor som en tremånadersbaby, på ett ungefär. Hon är yngre på vissa sätt, mer mogen på andra.”
Renesmee vinkade till honom.
Charlie blinkade flera gånger i snabb följd.
Jacob petade till honom med armbågen. ”Jag sa ju att hon var speciell.”
Charlie drog sig bort från kroppskontakten.
”Äh, kom igen, Charlie”, stönade Jacob. ”Jag är samma person som jag alltid har varit. Låtsas bara att den här dagen aldrig har hänt.”
Påminnelsen fick Charlie att blekna, men han nickade. ”Exakt vilken roll spelar du i allt det här, Jake?” frågade han. ”Hur mycket vet Billy? Vad gör du här?” Han betraktade Jacobs ansikte, som lyste när han såg på Renesmee.
”Tja, jag skulle kunna berätta allt om det – Billy vet allt – men det involverar väldigt mycket om varulv…”
”Nej!” protesterade Charlie och höll för öronen. ”Glöm det.”
Jacob flinade. ”Allt kommer att bli bra, Charlie. Försök bara att inte tro på allt du ser.”
Min pappa mumlade något ohörbart.
”Wohoo!” utbrast Emmett plötsligt med sin djupa basröst. ”Heja Gators!”
Jacob och Charlie studsade till. Resten av oss frös till is.
Charlie hämtade sig igen och kastade en blick över axeln på Emmett. ”Vinner Florida?”
”De gjorde just sin första touchdown efter en snygg tackling”, bekräftade Emmett. Han såg på mig och vickade på ögonbrynen, som en skurk i en varieté. ”Det var på tiden att någon fick omkull någonting här.”
Jag bet tillbaka en väsning. Nu, när Charlie var här? Emmett gick för långt.
Men Charlie uppfattade inga fräcka gliringar. Han drog ännu ett djupt andetag, drog i sig luft som om han försökte suga ner den i tårna. Jag önskade att jag kunde ha gjort det. Sedan hävde han sig upp på fötter, gick runt Jacob och sjönk ner i en ledig fåtölj.
”Jaha”, suckade han. ”Då får vi väl se om de kan behålla ledningen.”