Kapitel 29: Avhopp (2)
”Det gjorde ont att ens tänka tanken.”
Jag förstod precis vad han menade. När jag tänkte på att skiljas från honom, om så bara för några minuter, insåg jag att jag också skulle ha plågats.
Vi hade så lite tid kvar tillsammans.
Jag sträckte ut handen och han tog den.
”Vi skyndar oss”, sa han. ”Renesmee måste ha vaknat nu.”
Jag nickade och vi började springa igen.
Det var antagligen fånigt, att vara borta från Renesmee bara för att jag var nyfiken. Men den där lappen störde mig lite. Alice kunde ha karvat in sitt budskap i en sten eller en trädstam om hon inte haft något annat. Hon kunde ha stulit papper och penna i något av husen längs landsvägen. Varför min bok? När hade hon tagit den?
Mycket riktigt – spåret ledde till stugan, i en vid cirkel på långt avstånd från Cullens hus och vargarna i skogen. Edward rynkade pannan när det gick upp för honom vart vi var på väg.
”Så hon lät Jasper vänta medan hon sprang hit?” mumlade han.
Vi var nästan framme vid stugan nu, och jag började känna mig illa till mods. Jag var tacksam för Edwards hand i min, samtidigt som jag kände att jag borde ha varit ensam. Det var så märkligt gjort av Alice; att riva ut boksidan och springa tillbaka till Jasper med den … Det kändes som om hennes handlingar i sig hade ett budskap, ett jag inte alls förstod. Men det var min bok, så budskapet måste vara till mig. Om det var något hon velat att Edward skulle veta, borde hon väl ha rivit en sida ur någon av hans böcker …?
”Ge mig en minut bara”, bad jag och drog åt mig handen när vi kom fram till dörren.
Han rynkade pannan. ”Bella?”
”Snälla? Trettio sekunder.”
Jag väntade inte på svar, utan sprang in i stugan, drog igen dörren bakom mig och gick raka vägen fram till bokhyllan. Alices doft var färsk – mindre än en dag gammal. En brasa jag inte hade tänt glödde i den öppna spisen. Jag tog ner Köpmannen från Venedig och slog upp första sidan.
Och där, bredvid den fransiga kanten från den utrivna sidan, under orden Köpmannen från Venedig av William Shakespeare, hade Alice skrivit ett meddelande.
Förstör det här.
Under texten stod ett namn och en adress i Seattle.
När Edward kom in genom dörren, efter tretton sekunder snarare än trettio, hade jag slängt boken på elden.
”Vad är det som händer, Bella?”
”Hon var här. Hon rev ut en sida ur en av mina böcker för att skriva sitt meddelande.”
”Varför?”
”Jag vet inte varför.”
”Varför bränner du den?”
”Jag …” Jag tvekade och lät all min smärta och frustration avspeglas i mitt ansikte. Jag visste inte vad Alice försökte säga mig, bara att hon hade ansträngt sig för att ingen annan skulle få veta. Och jag var den enda vars tankar Edward inte kunde läsa. Hon måste vilja hålla det hemligt för honom, och antagligen hade hon en bra anledning till det. ”Det kändes passande”, mumlade jag.
Jag stirrade in i lågorna. Jag var den enda i hela världen som kunde ljuga för Edward. Var det vad Alice ville att jag skulle göra? Var det hennes sista önskan?
”När vi satt på planet till Italien”, viskade jag – det här var ingen lögn, i så fall bara i det här sammanhanget – ”på väg för att rädda dig … då ljög hon för Jasper för att han inte skulle följa efter oss. Hon visste att han skulle dö om han konfronterade Volturi. Hon var beredd att offra sitt eget liv för att inte utsätta honom för fara. Beredd att offra mitt liv, också. Och ditt.”
Edward sa ingenting.
”Hon har sina prioriteringar”, sa jag, och det värkte i mitt frusna hjärta att den förklaringen inte alls kändes som en lögn.
”Det där tror jag inte på”, sa Edward. Det lät inte som om han sa emot mig, snarare som om han försökte övertyga sig själv. ”Det kanske bara var Jasper som svävade i fara. Hennes plan skulle fungera för resten av oss, men han skulle dö om han stannade. Kanske …”
”Då kunde hon ha talat om det för oss. Skickat iväg honom.”
”Men vart skulle Jasper ha tagit vägen? Hon kanske ljuger för honom igen.”
”Kanske”, låtsades jag instämma. ”Vi borde gå hem nu. Det är bråttom.”
Edward tog min hand, och vi sprang.
Alices korta budskap gjorde mig inte särskilt hoppfull. Om den väntade slakten hade gått att undvika, så hade Alice stannat. Jag såg ingen annan förklaring. Så det var något annat hon gav mig, inte en flyktväg. Men vad annat skulle hon tro att jag ville ha? Kanske ett sätt att rädda någonting? Fanns det någonting jag fortfarande kunde rädda?
Carlisle och de andra hade inte sysslolöst väntat på att vi skulle återvända. Vi hade bara varit ifrån varandra i fem minuter, men de var redan redo att ge sig av. I ett hörn satt Jacob, i mänsklig form igen, med Renesmee i knäet. Båda två iakttog oss med stora ögon.
Rosalie hade bytt sin sidenklänning mot ett par rejäla jeans, joggingskor och en skjorta i grovt tyg. Esme var klädd på liknande sätt. Det stod en jordglob på vardagsrumsbordet, men ingen tittade på den längre.
Stämningen var lite mer positiv nu än tidigare – alla var lättade över att göra någonting. Deras förhoppningar hängde vid Alices instruktioner.
Jag tittade på jordgloben och undrade vart vi skulle resa först.
”Ska vi stanna här?” frågade Edward och såg på Carlisle. Han lät inte nöjd.
”Alice sa att vi måste visa upp Renesmee, och att vi måste vara försiktiga”, sa Carlisle. ”Vi skickar alla vi hittar hit – Edward, du är bäst lämpad att navigera ett sådant minfält.”
Edward nickade, men såg fortfarande missnöjd ut. ”Det är ett stort område ni har att täcka.”
”Vi delar på oss”, svarade Emmett. ”Rose och jag ska leta nomader.”
”Ni kommer att ha fullt upp här”, fortsatte Carlisle. ”Tanyas familj kommer i morgon bitti, men de har ingen aning om varför. Först måste ni lugna dem så att de inte reagerar på samma sätt som Irina gjorde. Sedan måste ni försöka ta reda på vad Alice menade att vi skulle fråga Eleazar. Och sedan – är de beredda att stanna och vittna för oss? Allt måste upprepas när de andra kommer, om vi nu kan övertyga fler att komma.” Carlisle suckade. ”Ni har den svåraste uppgiften. Vi kommer tillbaka och hjälper till så fort vi kan.”
Carlisle lade en hand på Edwards axel och kysste min panna. Esme kramade om oss båda och Emmett boxade till oss på armarna. Rosalie tvingade fram ett hårt leende, kastade en slängkyss till Renesmee och grimaserade mot Jacob.
”Lycka till”, sa Edward.
”Detsamma”, svarade Carlisle. ”Det lär behövas.”
Jag såg dem gå, önskade att jag kunde känna det hopp som drev dem framåt och att jag kunde få några minuter ensam med en dator. Jag ville ta reda på vem ”J Jenks” var, och varför Alice ansträngt sig så för att ge mig, och bara mig, hans namn och adress.
Renesmee vred på sig i Jacobs famn för att röra vid hans kind.
”Jag vet inte om Carlisles vänner kommer, men jag hoppas det. Vi verkar vara i underläge som det är nu”, mumlade Jacob till henne.
Så hon visste. Renesmee förstod redan alltför väl vad som pågick. Hela en-präglad-varulv-ger-föremålet-för-sin-prägling-allt-hon-vill-ha-grejen började kännas väldigt tröttsam. Var det inte viktigare att skydda henne än att besvara alla hennes frågor?
Jag studerade henne noga. Hon såg inte rädd ut, bara ängslig och väldigt allvarlig medan hon kommunicerade med Jacob på sitt tysta sätt.
”Nej, vi kan inte hjälpa till. Vi måste stanna här”, sa han. ”Folk kommer för att få se dig, inte den vackra naturen.”
Renesmee rynkade pannan.
”Nej, jag behöver inte ge mig av någonstans”, svarade han henne. Sedan tittade han på Edward och insåg häpet att han kanske hade fel. ”Eller behöver jag det?”
Edward tvekade.
”Ut med det”, sa Jacob. Han var spänd till bristningsgränsen, precis som alla andra.
”Vampyrerna som kommer för att hjälpa till är inte som vi”, sa Edward. ”Tanyas familj är den enda, förutom oss, som värdesätter mänskligt liv, och inte ens de har särskilt höga tankar om varulvar. Det vore nog säkrast …”
”Jag klarar mig”, avbröt Jacob.
”Säkrast för Renesmee”, fortsatte Edward, ”om deras villighet att tro på vår historia om henne inte fläckas av samröre med varulvar.”
”Härliga kompisar. Skulle de vända sig mot er bara för att de inte gillar ert umgänge?”
”De skulle nog vara ganska toleranta under normala omständigheter. Men du måste förstå att det inte blir lätt för någon av dem att acceptera Nessie. Varför göra det ens lite svårare än nödvändigt?”
Carlisle hade förklarat lagen mot odödliga barn för Jacob i går kväll. ”Så det var verkligen så illa med de där odödliga barnen?” frågade han.
”Det går knappt att föreställa sig vilka djupa ärr de har lämnat i vampyrernas kollektiva medvetande.”
”Edward …” Det kändes fortfarande konstigt att höra Jacob säga Edwards namn utan bitterhet.
”Jag vet, Jake. Jag vet hur svårt det är för dig att vara borta från henne. Vi får se hur det går, hur de reagerar. Hur som helst måste Nessie hållas gömd till och från de närmaste veckorna. Hon får stanna i stugan tills vi känner att vi kan presentera henne. Så länge du håller dig på tryggt avstånd från det här huset …”
”Det ska jag tänka på. Ni får sällskap i morgon bitti, va?”
”Ja. Våra närmaste vänner. I det här fallet är det nog bäst om vi är så uppriktiga som möjligt, så du kan stanna här. Tanya känner redan till dig. Hon har till och med träffat Seth.”
”Okej.”
”Du borde nog berätta för Sam vad som pågår. Det kan snart dyka upp främlingar i skogen.”
”Du har rätt. Fast jag är skyldig honom lite tystnad efter i går.”
”Att lyssna på Alice är oftast ett klokt beslut.”
Jacob gnisslade tänder och jag såg att han delade Sams känslor om vad Alice och Jasper hade gjort.
Medan de pratade gick jag fram till panoramafönstren och försökte se tankspridd och ängslig ut. Det var inte svårt. Jag lutade huvudet mot väggen som löpte från vardagsrummet mot matsalen, precis bredvid en av datorerna. Jag drog med fingrarna över tangenterna medan jag tittade ut mot skogen och försökte se ut som om jag knappt var medveten om vad jag gjorde. Var vampyrer någonsin så rastlösa? Jag trodde inte att någon fäste någon närmare uppmärksamhet vid mig, men vände mig ändå om för att titta. Skärmen vaknade till liv. Jag strök med fingrarna över tangentbordet igen och tryckte snabbt ner dem i rätt ordning.
Jag sneglade på skärmen ur ögonvrån. Ingen J Jenks, men en Jason Jenks. En advokat. Jag fortsatte skriva och försökte få det att låta rytmiskt, slumpartat, som om jag bara trummade med fingrarna. Jason Jenks hade en tjusig hemsida, men adressen stämde inte. Seattle stämde, men det var fel postnummerområde. Jag lade telefonnumret på minnet och började söka på adressen, men utan att hitta någonting. Som om adressen inte ens existerade. Jag ville titta på en karta, men vågade inte. En knapptryckning till, för att radera historiken …
Jag fortsatte stirra ut genom fönstret och hörde lätta fotsteg närma sig över golvet. Jag vände mig om, förhoppningsvis med samma ansiktsuttryck som förut.
När jag sträckte ut armarna mot Renesmee hoppade hon upp i min famn. Hon luktade starkt av varulv när jag pressade hennes huvud mot min kind.
Jag visste inte om jag skulle klara det här. Hur mycket jag än oroade mig för mitt eget liv, för Edwards, för resten av familjens, så var det ingenting jämfört med den fruktansvärda oro jag kände för min dotter. Det måste finnas ett sätt att rädda henne, även om det var det enda jag kunde göra.
Plötsligt visste jag att det var allt jag ville.
