Tomas Ramberg: Önskedrömmen om att alliansen ska återuppstå är inte realistiskLyssna från tidpunkt:
2021-03-10 08:10:00
Det finns inom alla falanger i Liberalerna en dröm om att återupprätta den borgerliga alliansen. Frågan är om det finns några realistiska regeringsalternativ alls för partiet.
Partistyrelsens majoritetsförslag reser fler frågetecken än det besvarar – men hade det varit tydligare hade det inte kunnat samla tillräckligt stöd.
Samtidigt slipar det andra liberala partiet Centern ner kanterna mot Socialdemokraterna och i förlängningen Vänsterpartiet.
Enligt Nyamko Sabuni och partistyrelsens knappa majoritet (tretton röster mot tio) ska Liberalerna efter nästa val “söka stöd för en ny regering inom ramen för den sakpolitiska gemenskap som finns mellan Liberalerna, Moderaterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna”. Helst vill man återsamla den gamla alliansen. Också minoriteten föreslår att om M, KD, C och L blir större än S, MP och V bör en regering bildas med dessa partier som underlag.
Här finns ett betydande inslag av önsketänk.
Det mesta talar för att alliansen är ohjälpligt upplöst. Inte bara för att schismen mellan å ena sidan Centern och å andra sidan Moderaterna och Kristdemokraterna blivit allt djupare, utan också för att inget parti utom Liberalerna i dag tjänar på att försöka väcka liv i alliansen.
Moderater och Kristdemokrater har inlett ett samarbete med Sverigedemokraterna eftersom det är det säkraste sättet att bygga ett regeringsunderlag för en borgerlig statsminister. Det projektet tänker de inte överge för att locka ett litet svajigt och splittrat liberalt parti.
Och skulle de börja fundera på att försöka dra in Centern kommer SD att sätta stopp för alla såna planer. Jimmie Åkesson har efter åratals kamp erövrat positionen som samarbetsparti i “ett konservativt block” och tänker inte släppa den utan strid. Han visade redan hösten 2014 att SD kan ge en regering som ignorerar SD ett "hell". SD får som större parti helt enkelt större makt över en Kristerssonregering än Liberalerna, oavsett om de sitter i den eller står utanför.
Frågan är då vilken regering Liberalerna vill ingå i. Om Liberalerna följer minoritetens förslag kan de knappast ingå i, eller ens utgöra underlag för, någon regering över huvud taget. Till listan på partier som Liberalerna inte ska regeringssamarbeta med har man utöver Vänstern och SD nu fogat Socialdemokraterna, riksdagens största parti. En vågad förhoppning om att Moderater och Kristdemokrater ska söka regeringssamarbete med Miljöpartiet är ett mycket tunt halmstrå.
Också Nyamko Sabuni utesluter samarbete med Socialdemokraterna samtidigt som Sabunis falang öppnar för att hitta “samsyn i sakfrågor” med SD men tydligen inte ett regelrätt budgetsamarbete. Problemet är bara att om man inte går hela vägen och kommer överens med Sverigedemokraterna om statens budget kan man inte heller sitta i en regering som får igenom sin ekonomiska politik.
Såvida inte Moderater, Kristdemokrater och Liberaler samlar större stöd än de rödgröna partierna S, V och MP. Dit är det långt, i Sifo Kantars senaste sammanställning samlade M/KD/L hela 10 procentenheter mindre än de rödgröna.
När Nyamko Sabuni får frågor om hon kan budgetsamarbeta med Sverigedemokraterna svarar hon undvikande och svårbegripligt. Det kan bero på att det idag knappast finns en majoritet i Liberalerna för ett sånt projekt. Men därmed försvinner också en del av vinsten med att byta kurs i regeringsfrågan.
Det viktigaste skälet till att Liberalerna byter kurs är ju väljarflykten, hotet att förlora riksdagsplatsen. Det enklaste sättet att få fler väljare är enligt Sabuni-sidans bedömning att satsa på moderata taktikröster, att bli så tydligt borgerlig att moderata väljare som vill bredda underlaget för en moderatledd regering bestämmer sig för att rädda partiet kvar i riksdagen. Och att de blir betydligt fler än de som stöts bort av kursändringen.
Men hur fungerar den kalkylen om Liberalerna darrar på manschetten om ett kommande budgetsamarbete med Sverigedemokraterna och därmed Moderaterna? Liberalernas förtroendekapital i den borgerliga väljarkåren är begränsat och tål ingen otydlighet.
Nyamko Sabunis dilemma är att hon måste gå balansgång mellan den interna liberala partiopinionen och de hägrande moderatväljarna. Tricket är att få majoritet i det egna partiet och ändå locka moderatväljare som vill vara säkra på att Liberalerna gör Ulf Kristersson till statsminister. Därför kan Sabuni knappast tillfredsställa dem i partiet som tydligt vill utesluta ett budgetsamarbete.
Det är inte bara budgetfrågan som är ouppklarad i partiledningens argumentation. Det är också oklart var man vill sätta gränserna för sakpolitiska uppgörelser med Sverigedemokraterna.
Kan Liberalerna acceptera nedskärningar i integrationspolitiken, ett politikområde Sverigedemokraterna i grunden vill avskaffa. Kan Liberalerna acceptera att det internationella utvecklingsbiståndet skärs ner? Hur långt kan de gå SD till mötes i klimatpolitiken? Ska det bli billigare att köra fossilt? I kulturpolitiken? Kan Liberalerna vara med och krympa Public Service? Kan Liberalerna genomföra SD:s förslag att kriminalisera den som gömmer människor utan uppehållstillstånd? Eller utvisa grova brottslingar även om de riskerar tortyr och dödsstraff? Eller försöka förmå fler människor med uppehållstillstånd att flytta från Sverige -"återvandra" som SD säger. Ju fler och tydligare röda linjer Liberalerna stakar ut mot SD, ju mindre intressanta riskerar de att bli som partners för M/KD/SD och därmed också för de väljare som skulle kunna rädda partiet kvar i riksdagen.
Troligen är Nyamko Sabunis linje att ta ett steg i taget. Hennes position är så bräcklig att det hade räckt att två ledamöter i partistyrelsen bytt sida så hade hon tappat kontrollen.
Först gäller det att få beslut om att stödja en moderat statsminister och bryta tabut mot att förhandla med Sverigedemokraterna. För detta behöver hon inte bara en övertygande majoritet på partirådet 28 mars, hon måste också få snabb belöning i opinionsmätningarna. Annars kommer konflikten att fortsätta rida partiet till Liberalernas landsmöte i november.
De väljare och förtroendevalda som inte står ut med öppningen mot SD kommer att söka sig bort ifrån Liberalerna, i första hand till Centern. Det skulle inte förvåna om flera idag ledande liberaler redan i valet 2022 kommer ut som centerpartister.
I så fall kommer de till ett centerparti som successivt slipar ner kanterna mot Socialdemokraterna och i förlängningen Vänsterpartiet. Redan i regeringsbildningen 2018 var Annie Lööf beredd att sitta i samma regering som Stefan Löfven, men då på villkor att Lööf själv var statsminister. Det, inte helt realistiska, villkoret tycks nu vara borta.
Mest intressant är centerledarens beskrivning av Vänsterpartiet. Hon buntar inte längre ihop V med Sverigedemokraterna som en omöjlig grupp ytterlighetspartier.
SD beskrivs som rasistiskt, auktoritärt och ett hot mot den liberala demokratin och därför omöjligt att samverka med. Medan Centerns problem med Vänsterpartiet är betydligt mindre dramatiskt: I en intervju i Expressen har Lööf "mycket svårt att se" att hon skulle kunna enas med V om skatter och välfärd. "Svårt att se" är inte samma som "aldrig". Centern håller med andra ord en dörr på glänt även till samverkan med Nooshi Dadgostars parti om det parlamentariska läget skulle kräva det.
