Språkmelodier förklarade | SVENSKA | Gymnasienivå
Vi vet att vi står inför utmaningar-
-både här hemma i Sverige, i vårt närområde.
Och sen är det frågan om hur många som är beredda att betala det pris...
Det är ju ingen finsport på det här sättet.
Du måste göra ett fruktansvärt grundarbete.
Vi är nog alla överens om att de här personerna-
-kungen och Gunde Svan talar olika. De har olika dialekt.
Även om det låter olika, är det mycket som är likt.
Allt handlar om språkmelodi. För att beskriva denna språkmelodi-
-behöver vi bara två toner: en hög och en låg ton.
Och sen veta var nånstans i orden som de dyker upp.
Låt mig visa.
Vi återgår till kungen och Gunde.
Och för att illustrera deras språkmelodier-
-använder vi en lång sammansättning: "sommarledigheten".
Den har tre betoningar.
En i början, en i mitten och en i slutet.
Och det är tillräckligt långt för att vi ska se en tydlig och fin tonkurva.
Det här ordet räcker egentligen för att förstå alla de centrala dragen-
-i en dialekts språkmelodi.
Vi börjar med kungen. Han talar centralsvenska.
Då är det en hög ton som sitter i den första betonade stavelsen.
Den hör till ordet.
Sen sitter det en låghög ton - en stigning-
-på den sista betonade stavelsen och det är fokustonen.
Den betyder att det här är det viktigaste ordet i mitt yttrande.
Och sen avslutas det hela med en låg ton på slutet.
Den kallas för gränston och betyder helt enkelt:
"Nu har jag pratat färdigt."
Tittar vi då på hur tonkurvan ser ut för centralsvenskar blir det så här:
Först högt, sen är det stilla lågt-
-sen kommer en stigning på slutet och ett fall.
"Sommarledigheten" om jag säger det långsamt.
Om vi går till dalmål, som Gunde talar-
-då har vi andra toner, men samma tonstruktur.
Här i början sitter en låg ton i stället för en hög ton.
I den sista betoningen sitter en hög ton-
-i stället för den här låghöga tonen-
-och så avslutas det hela med en låg ton, som är gränston.
Den melodin börjar lågt, stiger och faller-
-så att vi i dalmål...
...får en högplatå och i centralsvenska ett lågt golv.
"Sommarledigheten".
Kontra "sommarledigheten".
Hur ser det då ut i andra delar av landet.
Vi kan börja med göteborgskan, som är mycket lik centralsvenskan.
Den enda skillnaden är...
...att den sista höga tonen, den gli- der gärna ut mot slutet av yttrandet.
"Sommarledigheten" - känner vi alla igen från Göteborg.
Men går vi över gränsen till Norge från Göteborg, får vi östnorska-
-och östnorskan har en annan tonstruktur-
-även om den låter ganska lik göteborgska.
I östnorskan så är det en hög ton i början...
...precis som i centralsvenska och i göteborgska.
Men ingen ton sitter fast i den sista betoningen.
Ingen fokuston sitter här.
Utan den låga tonen där åker i stället tillbaka-
-och lägger sig bakom den höga tonen.
Och den höga tonen, som har åkt ut i göteborgskan-
-den blir nu gränston i östnorskan.
Den faller först och sen stiger den till väders.
Ju längre ordet är desto längre stiger det.
"Sommarledigheten".
Detta kan vi kontrastera med sydsvenska eller skånska-
-som då har en låg ton i stället för en hög ton.
Fokustonen direkt efter och sen slutar det med en låg gränston.
I stället för att stiga till väders så...
...faller melodin ner och ligger kvar på en låg hela vägen ut.
"Sommarledigheten".
Kontra "sommarledigheten".
Det är alltså språkmelodin - våra höga och låga toner-
-som är den främsta anledningen till att vi hör-
-att kungen och Gunde Svan talar olika dialekter.
Textning: Fredrik Nygren Iyuno Media Group för UR
