KRIGET MOT YOUTUBE: Varför hatar DN sociala medier?
Blir du radikaliserad av att lyssna på mig?
Risken finns, om man får tro den svenska morgontidningen Dagens Nyheter.
Jag heter Henrik jönsson, och jag är en oberoende libertariansk entreprenör och samhällskommentator.
I förra veckan publicerade DN:s politiske chefredaktör Peter Wolodarski
en text som anklagade videoplattformen YouTube för att vara en “rutschkana för extremism”.
Vad färre vet är att texten är ett sammandrag och en re-write av en snarlik text i New York Times
och utgör en del i tidningsjättarnas krig mot det digitala kommunikationssamhället.
Gillar du mina filmer hjälper du mig att fortsätta göra dem
genom att stötta mig genom något av betalningssätten här till vänster.
Gillar du min kanal, ge den en tumme upp och prenumerera här nedanför.
Glöm inte heller att klicka i “klock-ikonen” så att du får en notis varje gång jag publicerar en ny video.
Vilket jag försöker göra till varje pris varenda lördag morgon klockan 0800, svensk tid.
I veckans video går jag igenom hur informationskrigets frontlinje artikuleras i svensk media.
Häng med!
New York Times öppnar på Amerikanskt manér mer dramatiskt än sin lille svenske kusin DN,
med en cliffhanger lånad från bestseller-prosan:
“Caleb Cain drog fram en Glock-pistol från sitt midjehölster”
“och slängde nonchalant upp den på köksbänken.”
Andemeningen är däremot densamma, och det ideologiska innehållet i
Peter Wolodarskis text är i det närmaste ett översatt sammandrag av den Amerikanska förlagan.
Den tes de båda tidningarna driver är i grund och botten följande:
På grund av girighet har YouTube och andra digitala plattformar
under åratal kapat åt sig annonsintäkter genom en algoritm som
hänsynslöst kapitaliserar på extremism och radikalisering av unga.
De behöver därför regleras, och morgontidningarna bör ha ett ord med i laget.
Båda texternas berättelser skildrar hur YouTubes algoritm
suger in unga män i ett närmast beroendeliknande förhållande till
allt radikalare åsikter. “Jag föll djupare och djupare” berättar New York Times-artikelns överlevare.
“Jag kände samhörighet. Jag blev hjärntvättad.”
Wolodarski lyfter som motsvarande exempel fram Anton Lundin Petterson,
den unge man som 2015 utförde ett fruktansvärt terrordåd på en skola i Trollhättan.
Och Petterson, berättar Wolodarski, fann sin politiska energi för att göra detta på YouTube.
Syftet med båda texterna är att uppmåla dessa båda individers psykiska ohälsa och radikalisering
som ett resultat av att YouTube är farligt, och oförmöget att självständigt ta ansvar.
Tesen är naturligtvis absurd på samma sätt som alla förväxlingar av
fenomen och deras individuella konsekvenser.
De flesta uppskattar ett glas champagne.
"Låt oss dricka lite champagne"
För ett litet antal blir det en rutschbana till alkoholism.
"...han är min ende vän, och jag var otrevlIg mot honom!"
Få skulle på grund av detta argumentera för att champagne som helhet
är ett oansvarigt vindistrikt som kallsinnigt profiterar på alkoholrelaterat våld.
Betraktar man dessa båda artiklar i isolation framstår de
okunniga och gammalmodigt moralpaniska - men artiklarna måste betraktas som
pusselbitar i en större, och koordinerad kampanj som de båda tidningarna under många år drivit mot sociala medier.
I en text från 2016 förklarar Wolodarski sitt missnöje med mediamarknadens utveckling, eftersom
“Pengar som en gång fanns på en lokal marknad försvinner till techgiganter i Silicon Valley.”
Och det är här skon egentligen klämmer, för både New York Times och Dagens Nyheter.
Det handlar om pengar.
Wolodarski tydliggjorde den 19:e maj i år sin position:
“De två aktörer som på allvar stör, och som inte betalar en krona”
för att producera journalistik, är de amerikanska techbolagen Google och Facebook.”
I mediatidningen Resumé samanfattar Wolodarski det affärsmässiga utgångsläget:
”Vi hade, när jag började på DN, en annonsintäkt på 1,5 miljarder.
2018 hade vi en annonsintäkt på 450 miljoner. Totalt.
Det konstaterades att vi inte kunde leva på digitala annonser.
Där har vi behövt tänka om”
Det finns goda anledningar för många företag att tänka om
i ljuset av den våg av digitalisering som i grunden omstöper det västerländska samhället.
Det är dessutom fullt begripligt att man som ledare för ett stort mediaföretag
vill försvara sina affärsmässiga intressen.
Det är däremot djupt klandervärt att när DN och New York Times slutligen “tänker om”
gör de detta genom att driva på för legislativa ingrepp i den digitala yttrandefriheten.
Syftet är att kringskära de digitala plattformarnas navigationsutrymme
och återupprätta de publicistiska 1900-talsorganisationernas makthegemoni.
För att kunna åstadkomma detta måste de digitala plattformarna utmålas som ett hot mot samhället i stort.
Mediahusen uppnår genom denna demonisering två parallella och överlappande mål:
ETT: man befäster den egna positionen som demokratiskt nödvändig, och
TVÅ: man skapar en välbehövd syndabock som döljer den egna produktens fallande samhällsrelevans.
Ett uppenbart problem för att lyckas sälja in denna bild är att de digitala plattformarna
inte själva är mediabolag, utan tjänar sitt uppehälle på att tillhandahålla innehåll
som andra skapar och frivilligt väljer att dela med sig av.
Man kan säga att de sociala, digitala plattformarna utgör en form av
kommunikativ infrastruktur, snarare än att vara skapare av kommunikation.
Detta vet naturligtvis mediahusen, men eftersom man behöver befästa den egna maktpositionen
måste de nya plattformarna inordnas i den etablerade mediaordningens logik.
"Senaste nytt! Senaste nytt! Läs allt i tidningen!"
På grund av detta väljer man konsekvent att kommunicera om sociala medier
och digitala plattformar som om de VORE publicister och mediahus.
Expressens chefredaktör Thomas Mattsson uppmanade 2018 exempelvis Google
att “ta sitt ansvar” och anställa “200 redaktörer” för att granska vilket innehåll man släpper igenom.
Maktmedialogik tillämpad på en indexeringstjänst.
En högst medveten förväxling.
Bonnier och Schibsted har investerat miljonbelopp i lobbyverksamhet
för att stötta EU:s nya copyrightdirektiv, där exempelvis den så kallade “länk-skatten”
utgör ett försök att klösa tillbaka en del av de förlorade annonsintäkterna
som tack för att plattformarna driver trafik till tidningssidorna.
Maktmedial 1900-talsekonomi.
Den nya mediagrundlag som försökte genomdrivas våren 2018
innehöll skrivningar som institutionaliserade skillnader i offentlighetsprincipen
mellan godkända journalister och civilbefolkningen.
Maktmedial lagstiftning.
Slutligen anklagar man de digitala plattformarna otillbörligen för
tillkortakommanden som huvudsakligen egentligen gäller dem själva. Wolodarski skriver:
“Vad vi tvärtom ser är att de mäktiga techplattformarna som toppstyrs från Silicon Valley är öppna för omfattande påverkanskampanjer”
Faktum är att de sociala plattformarna “toppstyrs” i betydligt lägre grad
än vad Dagens Nyheter eller New York Times gör.
Vem som helst kan publicera sig på YouTube eller Facebook,
men för att få en text publicerad i Dagens Nyheter krävs redaktionellt godkännande.
Även detta utmålas som ett stort problem. New York Times skriver:
“It has allowed them to bypass traditional gatekeepers and broadcast their views to mainstream audiences”
Traditionella grindvakter. Ordvalet är talande.
De traditionella grindvakter som förbigåtts är nämligen huvudsakligen just
morgontidningarna, och de vill med tilltagande vårdslöshet och desperation återta denna position.
Wolodarski skrev 2018: "Facebook är en av världens mest slutna och manipulativa maktinstitutioner.
Den måste bli föremål för tufft ansvarsutkrävande"
De som ska utkräva detta ansvar är med förutsägbar sannolikhet
deras egna, etablerade mediabolag i armkrok med utvalda lojala politiker.
Det finns inget forskningsstöd för filterbubblor.
Det finns inget som tyder på att sociala mediers algoritmer pådriver extremism.
Det finns ingen innehållsmässig “toppstyrning”.
Faktum är att rollerna i det närmaste är helt omvända:
De som säger sig vilja bekämpa filterbubblor tenderar att vilja VARA din filterbubbla.
De som tycker att opinionen påverkas i otillbörlig riktning vill själva påverka opinionen i en annan riktning.
De som anser att digitala plattformar toppstyrs vill själva styra dem, från en ändå högre, politisk topp. De som tycker att opinionen påverkas i otillbörlig riktning vill själva påverka opinionen i en annan riktning.
De som anser att digitala plattformar toppstyrs vill själva styra dem, från en ändå högre, politisk topp.
Benägenheten att vilja styra och ta bort oönskat innehåll från internet är
mycket, mycket farligare än det oönskade innehållet i sig själv.
Mediabranschen står inför stora och bitvis smärtsamma omställningar.
Det finns goda anledningar att kritiskt granska hur granskarna beter sig i detta läge,
och att inte låta deras allt högre rop på förbud, regleringar och lagstiftning stå oemotsagda.
Annars riskerar vi inom kort att drabbas av nya och betydligt handfastare
“traditionella grindvakter”.
Tycker du att ett frodigt och vildvuxet mediautbud är att föredra
framför ett kurerat och uppstyrt dito?
Sprid! Dela! Prenumerera på min YouTube-kanal!
Har du själv erfarenheter av hur etablerade medier försöker kontrollera
vilket innehåll som ska få finnas på internet?
Dela gärna med dig i kommentarerna! Jag uppskattar all respektfull kommunikation.
Jag heter Henrik Jönsson,
och jag anser att Peter Wolodarski intar en extrem position i kommunikationsfrågan.
Och jag vill ändå varken reglera, förbjuda eller deplattformera honom.
För jag håller det fria ordet högre än min egna åsikter.
Tack för mig, och tack för att du har tittat!