×

Używamy ciasteczek, aby ulepszyć LingQ. Odwiedzając stronę wyrażasz zgodę na nasze polityka Cookie.


image

Selma Lagerlöf - Kejsarn av Portugallien, Kapitel 35

Kapitel 35

Avsättning

Långt innan Lars Gunnarsson hade blivit gift med Anna Eriksdotter i Falla, hade han en gång råkat vara närvarande vid en auktion.

Det var ett fattigt folk, som hade ställt till med den, och de hade kanske inte några lockande saker att bjuda kunderna, för det var rent märkvärdigt hur dåligt det gick med handeln. De hade haft rätt att vänta bättre, för Jöns i Kisterud var auktionist, och han var en sådan rolighetsmakare, att folk brukade gå till auktioner bara för att få höra på honom. Men fastän Jöns kom fram med alla sina vanliga kvickheter, kunde han inte sätta någon fart i buden den här gången. Till slut visste han sig ingen annan råd än att lägga klubban ifrån sig och säga, att han hade blivit så hes, att han inte förmådde ropa mer.

– Riksdagsman får skicka fram nån ann, som kan göra utropena, sa han till Karl Karlsson i Storvik, som stod för auktionen. Jag har skrikit mej så hes på di stenbelätena, som står här omkring mej, så att jag får lov å gå hem å sätta mej å tiga i flera veckor, innan jag kan få tebaka målföret.

Det var en allvarsam sak för riksdagsmannen att vara utan utropare, när de flesta varorna ännu var osålda, och han gjorde flera försök att övertala Jöns i Kisterud att fortsätta, men det var ju klart, att Jöns inte kunde ge vika. Han ville inte förlora sitt goda anseende genom att hålla en dålig auktion, och han blev så hes på en gång, att han inte ens kunde viska fram orden. Han bara väste.

– Ja, kanske det finns någon annan här, som kan ropa ut varorna en stund, medan Jöns vilar sej? sa då riksdagsmannen. Han såg sig om i folkhopen utan stor förhoppning att finna en hjälpare, då Lars Gunnarsson trängde sig fram till honom och sa, att han var villig att försöka. Han såg så ung ut på den tiden, att Karl Karlsson bara skrattade åt honom och sa, att han inte hade användning för pojkar, som inte hade gått och läst en gång. Men Lars svarade, att han till och med hade exercerat, och bad så ivrigt att få sköta klubban, att riksdagsmannen gav med sig.

– Nå ja, vi kan ju låta dej fresta på saken en stund, sa han. Det kan väl inte gå sämre, än det har gjort hittills.

Lars steg nu upp på Jöns i Kisteruds plats, tog en gammal smörbytta i handen för att bjuda ut den, men hejdade sig och blev i stället stående och bara såg på den. Han vände den upp och ner, knackade både i bottnen och på sidorna, såg ut att bli förvånad över att inte finna minsta fel på den och ropade sedan ut den med en bedrövad röst, liksom olycklig över att nödgas sälja bort en dylik kostbarhet.

Han för sin del såg tydligen helst, att det inga bud gjordes. Han trodde, att det var bättre för ägarn, om ingen förstod hur präktig den här smörbyttan var, så att han fick behålla den.

När nu det ena budet kom efter det andra, kunde man märka, att det gjorde riktigt ont i honom. Det gick an, medan de var så låga, att han inte behövde lyssna på dem, men när de steg och steg, förvreds hela ansiktet på honom av sorg. Det var ett tungt offer han gjorde, när han till slut lät förmå sig att slå bort den gamla sura smörbyttan.

Härefter kom turen till vattenämbar, såar och bykkar. Lars Gunnarsson var någorlunda medgörlig i fråga om de äldre och sålde bort dem utan alltför stor suckan. Men andra, som var nyare, ville han rentav inte bjuda ut.

– Di är för goa, sa han till mannen, som ägde dem. Di är så lite begagnade, så att ni kunde sälja dom som nya på marknan.

De auktionsbesökande visste rakt inte hur det kom sig, att de började ropa mer och mer ivrigt. Lars Gunnarsson visade en sådan ängslan för varje nytt bud, att det visst inte var för att göra honom till viljes, som de bjöd på. Men de hade på något sätt kommit att inse, att det var riktigt värde med det, som han ropade ut. De tänkte på att de behövde både det ena och det andra där hemma. Här var riktiga affärer att göra, nu köpte de inte bara för lustighets skull, som när Jöns i Kisterud var auktionist. Efter det där mästerprovet blev Lars Gunnarsson ständigt och jämt anlitad som utropare. Det blev inte så roligt som förr på auktionerna, sedan han hade börjat föra klubban, men det fanns ingen, som hade en sådan förmåga att få folk att längta efter att bli ägare till gammalt onyttigt skräp eller att locka ett par storgubbar att bjuda över varandra i tävlan om saker, som de platt inte behövde, bara för att få visa vad de hade råd att kosta på sig. Lars Gunnarsson brukade också sälja bort rubb och stubb vid alla de auktioner, där han tjänstgjorde. En enda gång bara höll det på att gå illa för honom, och det var vid auktionen efter Sven Österberg i Storstuga i Bergvik. Han hade där ett präktigt bo att bjuda ut, mycket folk var församlat, och fastän det var långt lidet på hösten, var det så vackert väder, att auktionen kunde försiggå ute i det fria, men ändå ville det inte lyckas med försäljningen. Lars kunde inte förmå folk att intressera sig för utropen eller att bjuda på. Det såg ut, som skulle det inte gå bättre för honom, än det hade gjort för Jöns i Kisterud den dagen, då Lars hade måst överta klubban i hans ställe.

Men Lars Gunnarsson hade ingen lust att lämna ämbetet till en annan, utan försökte i stället leta ut vad det kunde vara, som gjorde, att folk var så förströdda och inte ville göra några affärer. Och det dröjde inte heller länge, innan han fick reda på orsaken.

Lars hade ställt sig på ett bord, för att alla skulle kunna se vad han bjöd ut, och från den platsen var det inte svårt för honom att märka, att den nyblivna kejsarn, som bodde i den lilla grannstugan till Falla och hade gått på dagsverke där i hela sitt liv, gick omkring i folkhopen. Lars såg hur han hälsade till höger och vänster med nådiga småleenden och lät folk titta på den prydliga käppen och på stjärnorna. En lång rad av barn och ungdom följde honom i hälarna, vart han vände sig, och gammalt folk höll sig inte heller för goda att byta ord med honom. Det var inte underligt, att det gick på tok med auktionen, då det var en sådan storkarl närvarande, som drog uppmärksamheten till sig.

Lars gjorde inte något avbrott i auktionen till en början. Han bara följde Jan i Skrolycka med ögonen, ända tills han hade hunnit bana sig fram till främsta ledet närmast auktionsförrättarn. Man behövde inte vara rädd, att Johannes av Portugallien skulle stanna i skymundan. Han skakade hand med alla han kände och gav dem några förbindliga ord, men på samma gång trängde han sig förbi dem, så att han inom kort stod innerst i ringen.

I samma ögonblick, som han hade hunnit så långt, gjorde Lars Gunnarsson ett hopp ner från bordet, rusade rakt på honom, ryckte till sig både läderkaskett och kejsarkäpp och var uppe med dem på bordet, innan Jan hann att tänka på att göra honom motstånd.

Jan ropade högt och ville kasta sig upp på bordet för att ta tillbaka de rövade skatterna, men Lars svängde käppen mot honom, så att han fick lov att dra sig tillbaka. På samma gång uppstod det ett mummel av ovilja i folkhopen, men Lars lät inte avskräcka sig.

– Jag förstår, att ni är förvånade över att jag bär mej så här åt, ropade han med sin starka auktioniststämma, som hördes över hela gården. Men den här mössa å käppen hör te oss i Falla. Min svärfar, Erik Ersa, har ägt dom, å han hade ärvt dom åv den gamla husbonden, som styrde gården före honom. Di här sakerna har alltid hållits högt i ära där hemma, å jag kan inte tåla, att en stolle ska gå å bära dom på sej. Jag kan inte säja hur han har kommit åt dom, men det vet jag, att nu ska det inte hända mer, att han får gå å göra sej grann mä det, som är vårt.

Jan hade hastigt lugnat sig, och medan Lars höll sitt tal, stod han med armarna korslagda över bröstet och ett uttryck i ansiktet, som om det vore likgiltigt vad Lars pratade. Så snart han tystnade, vände sig Jan till de närvarande med en myndig åtbörd.

– Nu, mina snälla hovherrar, sa han, nu får ni lov å skaffa mej tebaka mina ägodelar.

Men inte en enda människa rörde sig för att hjälpa honom. Det var till och med flera, som skrattade åt honom. Nu hade allihop gått över på Lars' sida.

En enda fanns det, som tyckte, att det var synd om honom. Han hörde ett kvinnfolk inne i hopen ropa till auktionisten:

– Å, Lars, låt honom ha kvar kejsargrannlåten! Ni kan ju inte själv begagna varken käppen eller mössa.

– Jag ska ge'n en åv mina egna mössor, bara jag kommer hem, sa Lars, men näggum han får gå omkring längre mä di här arvklenodera å göra dom te ett åtlöje.

Det följde ett högt skratt från folkhopen på detta yttrande, och Jan blev så förvirrad av det, att han bara blev stående på en fläck och såg sig omkring. Han vände sig från den ena till den andra och kunde inte komma ifrån sin förvåning. Kära nån! Var det ingen av alla, som hade hyllat och hedrat honom, som ville hjälpa honom nu i nödens stund? Men de stod orörliga. Han såg, att ingenting betydde han för dem och ingenting ville de göra för honom. Han blev så skrämd, att hela kejsarvärdigheten föll av honom, och han liknade mest ett barn, som håller på att brista i gråt, därför att det har mistat sina leksaker.

Lars Gunnarsson vände sig mot den stora högen av varor, som låg uppstaplad bredvid honom, och ville börja försäljningen på nytt. Då gjorde Jan ett försök att reda sig på egen hand. Under jämmer och klagan gick han ända fram till bordet, där Lars stod, men hunnen dit, böjde han sig hastigt ner och sökte välta det över ända.

Men Lars lät inte överraska sig. Han svängde till med kejsarkäppen och gav Jan ett så hårt slag över ryggen, att han måste dra sig tillbaka.

– Nej, du, sa Lars, jag behåller allt di här sakerna så länge. Å nu tycker jag, att du har förspillt nog mycken tid på det här kejsarskapet. Nu kan du gärna gå hem å ta te mä dikninga. Sånt folk som du har ingenting på auktioner å göra.

Det såg inte ut, som om Jan skulle ha haft stor lust att lyda, men då gjorde Lars en ny sväng med käppen. Och mer behövdes inte för att kejsarn av Portugallien skulle vända ryggen till och fly.

Ingen rörde sig för att gå efter honom och säga ett tröstens ord, ingen kallade honom tillbaka. Ja, de flesta kunde inte låta bli att gapskratta, när de såg hur ömkligt och utan all heder han förlorade hela sin storhet.

Men detta var inte i Lars Gunnarssons smak, det heller. Han ville ha det likaså högtidligt på sina auktioner som under en gudstjänst.

– Jag tror, att det är bättre å tala allvar mä Jan än å skratta åt'en, sa han. Det är många, som går in på hans galenskaper, å som tell å mä kallar'n för kejsare, men det kan ju inte vara rätt handlat emot'en. Då är det väl bättre å försöka få'n te å förstå vem han är, om det också inte skulle vara välbehagligt för'en. Jag har vart hans husbonde så pass länge, så att jag tycker, att det tillhör mej å se te, att han börjar arbeta igen. Annars lär han snart komma å ligga sockna te last.

Efter detta höll Lars en riktigt grann auktion med täta bud och höga priser. Och belåtenheten, som han kände, blev inte mindre, när han vid hemkomsten nästa dag fick höra, att Jan i Skrolycka hade satt på sig arbetskläderna och börjat dika på trädet.

– Då ska vi aldrig mer påminna'n om hans galenskap, sa Lars Gunnarsson, så kanske han får ha kvar sitt förstånd. Det har aldrig vart större, än att han behöver behålla det oförminskat.

Kapitel 35 Chapter 35

Avsättning Allocation Provisioning

Långt innan Lars Gunnarsson hade blivit gift med Anna Eriksdotter i Falla, hade han en gång råkat vara närvarande vid en auktion. |||||||||Erik's daughter|||||||||||| Lange bevor Lars Gunnarsson Anna Eriksdotter in Falla geheiratet hatte, war er einmal zufällig bei einer Auktion zugegen gewesen. Long before Lars Gunnarsson was married to Anna Eriksdotter in Falla, he had once happened to be present at an auction.

Det var ett fattigt folk, som hade ställt till med den, och de hade kanske inte några lockande saker att bjuda kunderna, för det var rent märkvärdigt hur dåligt det gick med handeln. Es waren arme Leute, die das verursacht hatten, und vielleicht hatten sie ihren Kunden auch nichts Attraktives zu bieten, denn es war schon bemerkenswert, wie schlecht der Handel lief. It was a poor people who had caused it, and perhaps they had no tempting things to offer customers, for it was quite remarkable how badly trade was going. De hade haft rätt att vänta bättre, för Jöns i Kisterud var auktionist, och han var en sådan rolighetsmakare, att folk brukade gå till auktioner bara för att få höra på honom. ||||||||||Kisterud village||||||||joker||||||||||||| Sie hatten das Recht, länger zu warten, denn Jöns in Kisterud war Auktionator, und er war so witzig, dass die Leute zu den Auktionen gingen, nur um ihn zu hören. Men fastän Jöns kom fram med alla sina vanliga kvickheter, kunde han inte sätta någon fart i buden den här gången. |||||||||witty remarks||||||||the messages||| But even though Jöns came forward with all his usual wit, he couldn't put any momentum into the bids this time. Till slut visste han sig ingen annan råd än att lägga klubban ifrån sig och säga, att han hade blivit så hes, att han inte förmådde ropa mer.

– Riksdagsman får skicka fram nån ann, som kan göra utropena, sa han till Karl Karlsson i Storvik, som stod för auktionen. |||||||||the announcements||||||||||| - The Member of Parliament must send someone else to make the announcements, he said to Karl Karlsson in Storvik, who was in charge of the auction. Jag har skrikit mej så hes på di stenbelätena, som står här omkring mej, så att jag får lov å gå hem å sätta mej å tiga i flera veckor, innan jag kan få tebaka målföret. ||||||||stone statues|||||||||||||||||||||||||||voice back Ich habe mich auf den Pflastersteinen um mich herum so heiser geschrien, dass ich nach Hause gehen und mich hinsetzen und mehrere Wochen lang schweigen muss, bevor ich das Ziel wieder erreichen kann. I have shouted so loudly at the stone pavements around me that I am allowed to go home and sit down and be silent for several weeks before I can make the tea.

Det var en allvarsam sak för riksdagsmannen att vara utan utropare, när de flesta varorna ännu var osålda, och han gjorde flera försök att övertala Jöns i Kisterud att fortsätta, men det var ju klart, att Jöns inte kunde ge vika. |||||||||||||||||unsold|||||||||||||||||||||||give in It was a serious matter for the MP to be without an announcer when most of the goods were still unsold, and he made several attempts to persuade Jöns in Kisterud to continue, but it was clear that Jöns could not give in. Han ville inte förlora sitt goda anseende genom att hålla en dålig auktion, och han blev så hes på en gång, att han inte ens kunde viska fram orden. ||||||reputation|||||||||||||||||||||| He did not want to lose his good name by holding a bad auction, and he became so hoarse at once that he could not even whisper the words. Han bara väste. He just hissed.

– Ja, kanske det finns någon annan här, som kan ropa ut varorna en stund, medan Jöns vilar sej? |||||||||||||||||himself sa då riksdagsmannen. Han såg sig om i folkhopen utan stor förhoppning att finna en hjälpare, då Lars Gunnarsson trängde sig fram till honom och sa, att han var villig att försöka. Han såg så ung ut på den tiden, att Karl Karlsson bara skrattade åt honom och sa, att han inte hade användning för pojkar, som inte hade gått och läst en gång. He looked so young at that time that Karl Karlsson just laughed at him and said that he had no use for boys who had not gone to school once. Men Lars svarade, att han till och med hade exercerat, och bad så ivrigt att få sköta klubban, att riksdagsmannen gav med sig. |||||||||drilled||||||||||||| But Lars replied that he had even been practicing, and asked so eagerly to handle the gavel that the MP relented.

– Nå ja, vi kan ju låta dej fresta på saken en stund, sa han. |||||||tempt|||||| - Well, we can let you think about it for a while, he said. Det kan väl inte gå sämre, än det har gjort hittills. It cannot be worse than it has been so far.

Lars steg nu upp på Jöns i Kisteruds plats, tog en gammal smörbytta i handen för att bjuda ut den, men hejdade sig och blev i stället stående och bara såg på den. |||||||Kisterud's|||||butter tub|||||||||||||||||||| Lars ging nun zu Jöns an Kisteruds Platz, nahm ein altes Butterfass in die Hand, um es anzubieten, blieb aber stehen und schaute es sich nur an. Lars now went up to Jöns in Kisterud's place, took an old butter churn in his hand to offer it, but stopped and instead stood and just looked at it. Han vände den upp och ner, knackade både i bottnen och på sidorna, såg ut att bli förvånad över att inte finna minsta fel på den och ropade sedan ut den med en bedrövad röst, liksom olycklig över att nödgas sälja bort en dylik kostbarhet. |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||forced to|||||precious item He turned it upside down, tapped the bottom and the sides, seemed surprised to find no fault in it, and then called it out in a sad voice, as if unhappy at having to sell off such a precious thing.

Han för sin del såg tydligen helst, att det inga bud gjordes. For his part, he apparently preferred that no bids were made. Han trodde, att det var bättre för ägarn, om ingen förstod hur präktig den här smörbyttan var, så att han fick behålla den. |||||||||||||||butter churn|||||||

När nu det ena budet kom efter det andra, kunde man märka, att det gjorde riktigt ont i honom. When one bid came after another, you could see that it really hurt him. Det gick an, medan de var så låga, att han inte behövde lyssna på dem, men när de steg och steg, förvreds hela ansiktet på honom av sorg. It was all right while they were so low that he did not have to listen to them, but when they rose and rose, his whole face was twisted with grief. Det var ett tungt offer han gjorde, när han till slut lät förmå sig att slå bort den gamla sura smörbyttan. ||||||||||||persuade|||||||| Es war ein schweres Opfer, das er brachte, als er sich schließlich dazu überreden ließ, das alte, saure Butterfass abzuschlagen. It was a heavy sacrifice he made, when he finally allowed himself to be persuaded to knock off the old sour butter churn.

Härefter kom turen till vattenämbar, såar och bykkar. ||the turn||water buckets|tubs||wash tubs Dann waren der Wasserspeicher, die Aussaat und die Trocknung an der Reihe. Next came the turn of the waterämbar, sowing and bykkar. Lars Gunnarsson var någorlunda medgörlig i fråga om de äldre och sålde bort dem utan alltför stor suckan. |||"somewhat"|||||||||||||| Herr Gunnarsson war den Älteren gegenüber einigermaßen verständnisvoll und verkaufte sie ohne großen Seufzer. Lars Gunnarsson was somewhat lenient with the elderly and sold them off without too much of a sigh. Men andra, som var nyare, ville han rentav inte bjuda ut. But others, which were more recent, he didn't even want to offer.

– Di är för goa, sa han till mannen, som ägde dem. - Sie sind zu gut, sagte er zu dem Mann, dem sie gehörten. - They are too good, he said to the man who owned them. Di är så lite begagnade, så att ni kunde sälja dom som nya på marknan. ||||||||||||||the market They are so little used that you could sell them as new on the market.

De auktionsbesökande visste rakt inte hur det kom sig, att de började ropa mer och mer ivrigt. |auction attendees||||||||||||||| Die Besucher der Auktion wussten nicht, warum sie immer eifriger zu schreien begannen. The auction visitors didn't know why they started shouting more and more eagerly. Lars Gunnarsson visade en sådan ängslan för varje nytt bud, att det visst inte var för att göra honom till viljes, som de bjöd på. |||||||||||||||||||to please||||| Lars Gunnarsson showed such anxiety about each new bid that it was certainly not to please him that they bid. Men de hade på något sätt kommit att inse, att det var riktigt värde med det, som han ropade ut. But they had somehow come to realize that there was real value in what he was calling out. De tänkte på att de behövde både det ena och det andra där hemma. Här var riktiga affärer att göra, nu köpte de inte bara för lustighets skull, som när Jöns i Kisterud var auktionist. ||||||||||||for fun|||||||| There was real business to be done here, now they didn't just buy for fun, as when Jöns in Kisterud was an auctioneer. Efter det där mästerprovet blev Lars Gunnarsson ständigt och jämt anlitad som utropare. |||masterpiece|||||||hired|| After that master test, Lars Gunnarsson was constantly hired as an announcer. Det blev inte så roligt som förr på auktionerna, sedan han hade börjat föra klubban, men det fanns ingen, som hade en sådan förmåga att få folk att längta efter att bli ägare till gammalt onyttigt skräp eller att locka ett par storgubbar att bjuda över varandra i tävlan om saker, som de platt inte behövde, bara för att få visa vad de hade råd att kosta på sig. ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||big shots||||||competition|||||absolutely||||||||||||||| Die Auktionen machten nicht mehr so viel Spaß wie früher, seit er den Hammer schwang, aber es gab niemanden, der so gut in der Lage war, die Leute dazu zu bringen, dass sie sich danach sehnten, Besitzer von altem, nutzlosem Gerümpel zu werden, oder ein paar hohe Tiere dazu zu bringen, im Wettbewerb um Dinge zu bieten, die sie nicht wirklich brauchten, nur um zu zeigen, was sie sich leisten konnten. The auctions weren't as much fun as they used to be, since he had taken up the gavel, but there was no one who had such an ability to make people long to become owners of old useless junk, or to induce a couple of big shots to bid over each other in competition for things they didn't really need, just to show what they could afford to spend. Lars Gunnarsson brukade också sälja bort rubb och stubb vid alla de auktioner, där han tjänstgjorde. ||||||everything||everything|||||||served Auch Lars Gunnarsson hat auf allen Auktionen, auf denen er tätig war, alles versteigert. Lars Gunnarsson also used to sell off everything at all the auctions where he served. En enda gång bara höll det på att gå illa för honom, och det var vid auktionen efter Sven Österberg i Storstuga i Bergvik. |||||||||||||||||||Sven Österberg||Great Cottage||Mountain Bay Only once did things almost go wrong for him, and that was at the auction for Sven Österberg in Storstuga in Bergvik. Han hade där ett präktigt bo att bjuda ut, mycket folk var församlat, och fastän det var långt lidet på hösten, var det så vackert väder, att auktionen kunde försiggå ute i det fria, men ändå ville det inte lyckas med försäljningen. ||||||||||||||||||far advanced||||||||||||||||||||||| Er hatte dort ein prächtiges Nest anzubieten, viele Leute waren versammelt, und obwohl es Spätherbst war, war das Wetter so schön, dass die Versteigerung unter freiem Himmel stattfinden konnte, aber trotzdem kam der Verkauf nicht zustande. He had there a splendid nest to offer, many people were assembled, and although it was late in the fall, the weather was so beautiful that the auction could take place in the open air, but still the sale did not succeed. Lars kunde inte förmå folk att intressera sig för utropen eller att bjuda på. |||||||||the auctions|||| Lars could not persuade people to take an interest in the announcements or to bid. Det såg ut, som skulle det inte gå bättre för honom, än det hade gjort för Jöns i Kisterud den dagen, då Lars hade måst överta klubban i hans ställe. It seemed that things would not go any better for him than they had for Jöns in Kisterud that day, when Lars had had to take the club in his place.

Men Lars Gunnarsson hade ingen lust att lämna ämbetet till en annan, utan försökte i stället leta ut vad det kunde vara, som gjorde, att folk var så förströdda och inte ville göra några affärer. ||||||||||||||||||||||||||||distracted|||||| Lars Gunnarsson hatte jedoch keine Lust, das Büro jemand anderem zu überlassen, sondern versuchte herauszufinden, woran es liegen könnte, dass die Menschen so müde und unwillig sind, Geschäfte zu machen. Och det dröjde inte heller länge, innan han fick reda på orsaken. And it wasn't long before he found out the reason.

Lars hade ställt sig på ett bord, för att alla skulle kunna se vad han bjöd ut, och från den platsen var det inte svårt för honom att märka, att den nyblivna kejsarn, som bodde i den lilla grannstugan till Falla och hade gått på dagsverke där i hela sitt liv, gick omkring i folkhopen. |||||||||||||||||||||||||||||||newly appointed|||||||neighboring cottage|||||||||||||||| Lars had stood on a table so that everyone could see what he was offering, and from that place it was not difficult for him to notice that the new emperor, who lived in the little cottage next door to Falla and had worked there all his life, was walking around the crowd. Lars såg hur han hälsade till höger och vänster med nådiga småleenden och lät folk titta på den prydliga käppen och på stjärnorna. ||||||||||||||||||neat|||| En lång rad av barn och ungdom följde honom i hälarna, vart han vände sig, och gammalt folk höll sig inte heller för goda att byta ord med honom. ||||||||||"on his heels"|||||||||||||||||| Eine lange Reihe von Kindern und Jugendlichen folgte ihm auf Schritt und Tritt, und auch alte Leute wechselten gerne ein paar Worte mit ihm. A long line of children and youth followed him wherever he went, and the old people did not hesitate to exchange words with him. Det var inte underligt, att det gick på tok med auktionen, då det var en sådan storkarl närvarande, som drog uppmärksamheten till sig. It was no wonder that the auction went awry, as there was such a big shot present who attracted attention.

Lars gjorde inte något avbrott i auktionen till en början. ||||interruption||||| Lars did not interrupt the auction at first. Han bara följde Jan i Skrolycka med ögonen, ända tills han hade hunnit bana sig fram till främsta ledet närmast auktionsförrättarn. ||||||||||||||||||||auctioneer He just followed Jan in Skrolycka with his eyes, until he had made his way to the front of the line closest to the auctioneer. Man behövde inte vara rädd, att Johannes av Portugallien skulle stanna i skymundan. ||||||||||||in the shadows There was no need to fear that John of Portugal would remain in the shadows. Han skakade hand med alla han kände och gav dem några förbindliga ord, men på samma gång trängde han sig förbi dem, så att han inom kort stod innerst i ringen. |||||||||||courteous||||||||||||||||||| He shook hands with everyone he knew and gave them a few words of encouragement, but at the same time he pushed his way past them so that in a short time he was at the center of the ring.

I samma ögonblick, som han hade hunnit så långt, gjorde Lars Gunnarsson ett hopp ner från bordet, rusade rakt på honom, ryckte till sig både läderkaskett och kejsarkäpp och var uppe med dem på bordet, innan Jan hann att tänka på att göra honom motstånd. |||||||||||||||||||||||||||emperor's staff||||||||||||||||| The moment he had got that far, Lars Gunnarsson jumped down from the table, rushed straight at him, snatched both the leather casket and the emperor's cane, and was up with them on the table before Jan could think of resisting him.

Jan ropade högt och ville kasta sig upp på bordet för att ta tillbaka de rövade skatterna, men Lars svängde käppen mot honom, så att han fick lov att dra sig tillbaka. |||||||||||||||stolen|||||||||||||||| Jan schrie laut auf und wollte sich auf den Tisch werfen, um die gestohlenen Schätze zu holen, aber Lars schwang seinen Stock nach ihm und ließ ihn zurückweichen. Jan shouted loudly and wanted to throw himself onto the table to retrieve the stolen treasures, but Lars swung his cane at him, allowing him to retreat. På samma gång uppstod det ett mummel av ovilja i folkhopen, men Lars lät inte avskräcka sig. At the same time, there was a murmur of reluctance in the crowd, but Lars was not deterred.

– Jag förstår, att ni är förvånade över att jag bär mej så här åt, ropade han med sin starka auktioniststämma, som hördes över hela gården. |||||||||||||||||||auctioneer's voice||||| - I understand that you are surprised that I behave like this," he shouted in his strong auctioneer's voice, which could be heard all over the farm. Men den här mössa å käppen hör te oss i Falla. But this hat and cane belong to us in Falla. Min svärfar, Erik Ersa, har ägt dom, å han hade ärvt dom åv den gamla husbonden, som styrde gården före honom. |||Ersa||||||||||||||||| My father-in-law, Erik Ersa, has owned them, and he had inherited them from the old master, who ran the farm before him. Di här sakerna har alltid hållits högt i ära där hemma, å jag kan inte tåla, att en stolle ska gå å bära dom på sej. ||||||||||||||||||fool||||||| These things have always been held in high esteem at home, and I can't bear to see a fool carrying them around. Jag kan inte säja hur han har kommit åt dom, men det vet jag, att nu ska det inte hända mer, att han får gå å göra sej grann mä det, som är vårt. I can't say how he got hold of them, but I do know that it won't happen again, that he'll have to make himself comfortable with what is ours.

Jan hade hastigt lugnat sig, och medan Lars höll sitt tal, stod han med armarna korslagda över bröstet och ett uttryck i ansiktet, som om det vore likgiltigt vad Lars pratade. Så snart han tystnade, vände sig Jan till de närvarande med en myndig åtbörd. |||||||||||||authoritative gesture

– Nu, mina snälla hovherrar, sa han, nu får ni lov å skaffa mej tebaka mina ägodelar. - "Now, my good lords," he said, "you may get me back my possessions.

Men inte en enda människa rörde sig för att hjälpa honom. Det var till och med flera, som skrattade åt honom. Nu hade allihop gått över på Lars' sida. Now they had all gone over to Lars' side.

En enda fanns det, som tyckte, att det var synd om honom. There was only one person who felt sorry for him. Han hörde ett kvinnfolk inne i hopen ropa till auktionisten: Er hörte, wie eine Frau in der Menge dem Auktionator etwas zurief:

– Å, Lars, låt honom ha kvar kejsargrannlåten! ||||||emperor's finery - Oh, Lars, let him keep the emperor song! Ni kan ju inte själv begagna varken käppen eller mössa. Sie können weder den Stock noch den Hut selbst benutzen. You cannot use either the cane or the cap yourself.

– Jag ska ge'n en åv mina egna mössor, bara jag kommer hem, sa Lars, men näggum han får gå omkring längre mä di här arvklenodera å göra dom te ett åtlöje. ||him one|||||||||||||no way|||||||||heirloom items|||||| - Ich werde ihm einen meiner eigenen Hüte geben, wenn ich nach Hause komme", sagte Lars, "aber jetzt muss er noch länger mit diesen Erbstücken herumlaufen, um sie zum Gespött zu machen.

Det följde ett högt skratt från folkhopen på detta yttrande, och Jan blev så förvirrad av det, att han bara blev stående på en fläck och såg sig omkring. |||||||||statement||||||||||||||||||| Die Menge lachte laut über diese Bemerkung, und Jan war so verwirrt, dass er auf einer Stelle stehen blieb und sich umsah. Han vände sig från den ena till den andra och kunde inte komma ifrån sin förvåning. Kära nån! Oh dear! Var det ingen av alla, som hade hyllat och hedrat honom, som ville hjälpa honom nu i nödens stund? Of all the people who had praised and honored him, was there none who would help him now in his hour of need? Men de stod orörliga. But they stood motionless. Han såg, att ingenting betydde han för dem och ingenting ville de göra för honom. He saw that he meant nothing to them and they wanted to do nothing for him. Han blev så skrämd, att hela kejsarvärdigheten föll av honom, och han liknade mest ett barn, som håller på att brista i gråt, därför att det har mistat sina leksaker. ||||||||||||||||||||burst into tears||||||||| He was so frightened that the whole imperial dignity fell off him, and he looked like a child who is about to burst into tears because he has lost his toys.

Lars Gunnarsson vände sig mot den stora högen av varor, som låg uppstaplad bredvid honom, och ville börja försäljningen på nytt. ||||||||||||stacked up||||||the sale|| Lars Gunnarsson turned to the large pile of goods stacked next to him and wanted to start selling again. Då gjorde Jan ett försök att reda sig på egen hand. Then Jan made an attempt to sort himself out on his own. Under jämmer och klagan gick han ända fram till bordet, där Lars stod, men hunnen dit, böjde han sig hastigt ner och sökte välta det över ända. |wailing|||||||||||||having reached there|||||||||||| Stöhnend und ächzend ging er auf den Tisch zu, an dem Lars stand, aber als er dort ankam, bückte er sich hastig und versuchte, ihn umzustoßen. With groans and complaints, he went right up to the table where Lars was standing, but when he got there, he hastily bent down and tried to knock it over.

Men Lars lät inte överraska sig. Han svängde till med kejsarkäppen och gav Jan ett så hårt slag över ryggen, att han måste dra sig tillbaka. |||||||||||blow|||||||| He swung the emperor's stick and gave Jan such a hard blow across the back that he had to retreat.

– Nej, du, sa Lars, jag behåller allt di här sakerna så länge. Å nu tycker jag, att du har förspillt nog mycken tid på det här kejsarskapet. |||||||wasted|||||||the empire Now I think you have wasted enough time on this empire. Nu kan du gärna gå hem å ta te mä dikninga. Now you can feel free to go home and have tea with me. Sånt folk som du har ingenting på auktioner å göra. People like you have no business in auctions.

Det såg inte ut, som om Jan skulle ha haft stor lust att lyda, men då gjorde Lars en ny sväng med käppen. Och mer behövdes inte för att kejsarn av Portugallien skulle vända ryggen till och fly. And that's all it took for the Emperor of Portugal to turn his back and flee.

Ingen rörde sig för att gå efter honom och säga ett tröstens ord, ingen kallade honom tillbaka. Ja, de flesta kunde inte låta bli att gapskratta, när de såg hur ömkligt och utan all heder han förlorade hela sin storhet. |||||||||||||pitifully||||||||| Indeed, most people could not help but laugh when they saw how pitifully and dishonorably he lost all his greatness.

Men detta var inte i Lars Gunnarssons smak, det heller. ||||||Gunnarsson's||| But this was not to Lars Gunnarsson's liking either. Han ville ha det likaså högtidligt på sina auktioner som under en gudstjänst.

– Jag tror, att det är bättre å tala allvar mä Jan än å skratta åt'en, sa han. - Ich denke, es ist besser, mit Jan ernsthaft zu reden, als ihn auszulachen", sagte er. - "I think it's better to talk seriously with Jan than to laugh at him," he said. Det är många, som går in på hans galenskaper, å som tell å mä kallar'n för kejsare, men det kan ju inte vara rätt handlat emot'en. |||||||||||even|||call him||||||||||| Es gibt viele, die sich mit seinem Wahnsinn beschäftigen und mir sagen, dass sie ihn einen Kaiser nennen, aber das kann man ihm nicht recht machen. Då är det väl bättre å försöka få'n te å förstå vem han är, om det också inte skulle vara välbehagligt för'en. |||||||get him to|||||||||||||pleasant for him| Then it is better to try to make him understand who he is, even if it would not be pleasant for him. Jag har vart hans husbonde så pass länge, så att jag tycker, att det tillhör mej å se te, att han börjar arbeta igen. I have been his master for so long that I think it is my duty to see that he starts working again. Annars lär han snart komma å ligga sockna te last. Andernfalls wird er bald eine Belastung für die Gemeinde sein. Otherwise, he will soon find himself at the mercy of the parish.

Efter detta höll Lars en riktigt grann auktion med täta bud och höga priser. Danach veranstaltete Lars eine wirklich schöne Auktion mit vielen Geboten und hohen Preisen. Och belåtenheten, som han kände, blev inte mindre, när han vid hemkomsten nästa dag fick höra, att Jan i Skrolycka hade satt på sig arbetskläderna och börjat dika på trädet. |the satisfaction||||||||||the return home||||||||||||||||drain the field||the field Und die Zufriedenheit, die er empfand, wurde nicht geringer, als er am nächsten Tag nach Hause kam und hörte, dass Jan in Skrolycka seine Arbeitskleidung angezogen und begonnen hatte, am Baum zu graben. And the satisfaction he felt was not diminished when, on his return home the next day, he heard that Jan in Skrolycka had put on his work clothes and started digging on the tree.

– Då ska vi aldrig mer påminna'n om hans galenskap, sa Lars Gunnarsson, så kanske han får ha kvar sitt förstånd. |||||remind him|||||||||||||| - 'Then we shall never again remind him of his madness,' said Lars Gunnarsson, 'and perhaps he will retain his sanity.' Det har aldrig vart större, än att han behöver behålla det oförminskat. |||||||||||undiminished Sie war nie größer als nötig, um sie ungeschmälert zu erhalten. It has never been bigger than he needs to keep it undiminished.