Akademisk kvart: Kärlek på jobbet
Har du träffat din livskamrat och partner på jobbet?
I så fall är du inte ensam.
I en studie som nyligen gjordes i Storbritannien
där man frågade 2000 kontorsanställda
så svarade ungefär 70 procent att de träffat sin partner på jobbet.
Det jag kommer att berätta nu är taget ur studien "Romans på arbetsplatsen -
helt plötsligt är det roligt att gå till jobbet"
Jag är Lars Göran Wallgren Tengberg
biträdande professor i psykologi på Psykologiska institutionen här i Göteborg
och jag är även civilekonom.
Jag har forskat kring fenomenet arbetsplatsromantik.
Studien som är gjord handlar väldigt mycket om romans på arbetsplatsen
och titeln är egentligen
"Romans på arbetsplatsen - vad kul det var att gå till jobbet nu igen"
Den här studien gjorde jag tillsammans med professor Inga Tidefors på
Psykologiska institutionen. Hon är professor i sexologi.
Vi intresserade oss för det här fenomenet då det finns väldigt få studier som
tittar på just detta.
I USA och i England har man dock tittat mycket på detta.
Framförallt i USA för där kan det hända saker när en relation på jobbet
helt plötsligt går snett.
Företagen är här väldigt rädda för att bli stämda då det kan bli mycket konstigheter
kring vissa relationer.
Men i Sverige, vad jag vet,
är detta den första och enda studien som gjorts i vetenskapligt syfte
och publicerats i en internationell tidskrift när det gäller romans på arbetsplatser,
i en svensk kontext.
Det finns en studie som var banbrytande för några år sedan
där man tittade på vad romans på arbetsplatsen egentligen var för fenomen.
Varför uppstod dessa?
Det fanns tre skäl till att man gick in i en relation:
1. Karriär - en del såg det som en möjlighet att skaffa sig en bra karriärväg. Få förmåner, bättre belöningar och så vidare.
2. Egoistiska skäl - man ville ha lite spänning i livet och kanske en annan sexuell upplevelse.
3. Man är ute efter en livskamrat. Det var de tre skälen som fanns för att man skulle gå in i en relation på jobbet.
Den studien som jag refererar till nu är lite skrämmande faktiskt för att
förtroendet för kvinnor som gick in i en relation med en kollega sjönk avsevärt.
Medan förtroendet för män ökade.
Det är det här typiskt stereotypa.
Jag pratar om två typer av relationer - den hierarkiska och den laterala.
Det stereotypa är ju att chefen blir ihop med sekreteraren - den hierarkiska.
Och då ser man ner på kvinnorna.
Definitionen, när man pratar om romans på arbetsplatsen, är ju att
det finns en ömsesidighet.
Båda vill gå in i något man gärna vill hålla liv i.
Det är ingen enkelriktad trakasserigrej utan en ömsesidighet.
Vi har använt oss av två fokusgrupper -
en grupp med män och en grupp med kvinnor, som hade en pågående relation
eller tidigare haft en relation med någon arbetskollega.
De flesta var kontorsanställda inom industriföretag.
En del gifte sig och fick barn tillsammans.
Man gick alltså in i en relation för att man ville ha en livskamrat.
Åter till de hierarkiska relationerna som egentligen är de största problemen
när det gäller relationer på arbetsplatser för att...
bara misstanken om att någon drar nytta av en relation
är illa nog i en organisation.
Det behöver inte vara så men ur ett organisatoriskt perspektiv är det inte bra
att hemlighålla saker och ting.
Det stora problemet är att kollegerna då tror att det är något lurt.
Som sagt, den här studien är gjord bland kontorspersonal i Sverige men
vid tidigare studier i exempelvis England och USA
så har frågorna om romanser på arbetsplatsen ställts till medarbetare,
alltså hur tredje person har uppfattat detta.
Ingas och min intention var att få träffa förstapersonerna i relationsskapandet.
Så detta är rätt så unikt, att vi gått in och pratat med dem som är i en relation.
Det är ju en hel del känslor kring det här med sexualitet och romanser
så det är inte många forskare som vill ta i det här ämnet ens med tång.
Ofta har det varit journalister utanför den akademiska världen som
tagit tag i och skrivit om det här fenomenet.
Ibland läser man i våra tabloider:
"Fem råd om hur du får ihop det med chefen" och så vidare
så man får goda råd via tabloiderna.
Från mitt perspektiv, icke vetenskapliga artiklar utan mer populärvetenskapliga.
Huvudsyftet var att träffa dem som faktiskt ingått en relation
men jag själv som både forskar och undervisar kring arbetsmotivation
tycker att faktorn "romans på arbetsplatsen" är en underskattad
motivationsfaktor i organisationspsykologi när det gäller motivation.
Men så finns det också lite problematik, vad händer när relationen tar slut?
Jag återkommer till detta.
Men åter till rekryteringen.
En grupp med kvinnor och en grupp med män, fem av varje kön.
Det som var så intressant var att när
jag skulle boka en tid med en man till exempel så sa jag:
"Ja, men då bokar vi klockan... Och så träffas gruppen klockan..."
"Gruppen? Aldrig i livet!"
Men när kvinnorna blev tillfrågade sa de:
"Men va kul! Det här ska bli spännande att prata om!" Fokusgruppernas medlemmar var genuint intresserade av att gå in i en relation.
Vilket var bra för då fick vi känslan
av vad det är för mekanismer som gör att man går in i detta.
Hur känner de?
Eftersom vi gärna ville träffa personer som faktiskt gått in i en relation så
fick vi ihop fokusgrupper som gått in med skälet att finna en livskamrat.
Och utifrån det temat så hade vi ett antal sessioner där vi intervjuade deltagarna
och resultatet blev faktiskt ganska spännande.
För då fick vi veta vad de hade för känslor och vilka problem de hade på vägen.
Det målades upp två scenarier kan man säga.
Det ena scenariot:
"Det var den resan jag gjorde och den känslan jag hade."
Det andra scenariot:
"Jag gjorde en resa tillsammans med andra."
Så jag kommer nu att beskriva de här två olika resorna var för sig.
Vad berättade de här deltagarna?
En kvinna berättade:
"Jag har sagt till mig själv att ALDRIG bli ihop med någon på jobbet
för det blir bara problem.
Jag vet att det bara strular till sig.
MEN, helt plötsligt sa det bara klick och det gick inte att stoppa!"
Och så problematiken med hemlighållandet.
Många pratar om att de trodde att ingen visste.
Men jag vet ju av egen erfarenhet
då jag själv ingick en relation med min före detta fru på jobbet.
"Lars Göran, ni kan sluta nu, vi vet."
Jag kommer tillbaka till varför man hemlighåller.
Men det genomgående var ju att det helt plötsligt var roligt att gå till jobbet.
Som en kvinna sa: "Helt plötsligt piffade jag till mig lite extra. Förr slet jag bara till mig något plagg och drog iväg till jobbet
men nu tänkte jag till rejält. Vad ska jag ha på mig idag?
Det var som att dejta varje dag."
Det blev väldigt roligt att gå till jobbet.
Det var nog framförallt kvinnorna som sa:
"Jag vet vad jag får."
Det där med match.com och så vidare... nja...
Det här var mycket säkrare, tyckte kvinnorna.
Man har ändå arbetat med personen.
Ett av argumenten var att man har diskuterat saker och är ganska överens
om livet och dess mening vilket gör det lättare att gå in i en relation.
Allt är liksom vallat och klart på en viss nivå.
Så det var den spännande och hisnande resan.
Ja, den första resan handlade ju om deltagarnas egna känslor.
Resa nummer två var resan tillsammans med andra.
Det som kom upp som väldigt frustrerande för många var att det,
på de företag de jobbade när de träffade sin käresta inte fanns några regler.
Inget förhållningssätt. Så man visste inte riktigt hur man skulle göra med detta.
Därav hemlighetsmakeriet, för man vet ju inte hur övriga kollegor uppfattar detta
eftersom man inte vet hur man ska kommunicera det.
Sedan kom det upp funderingar kring det som i vardagligt tal kallas otrohet.
Man försökte rationalisera bort sitt beteende för
det var ju inte alltid så att båda var singlar.
Man försökte hitta andra kollegor, exempelvis på någon firmafest,
som var "mycket värre".
Någon sa: "Hon satt ju i hans knä, såg ni inte det? Det är ju inte professionellt."
Man försökte jämföra sig med andra för att inte bli skamfläckad.
Så det var rätt många diskussioner om ifall det var otrohet eller inte
och man försökte få det till att andra var värre.
Jag kommer tillbaka till hemlighållandet lite längre fram.
Mot slutet kom det fram att när gnistan så småningom falnade
så var det främst männen som tröttnade.
Männen har nämligen ett större behov av att ha en egen sfär på jobbet.
Generellt vill man inte som man jobba på samma plats som sin kvinna
utan vill ha en självständighet.
Gnistan falnar alltså lite för att man arbetar på samma plats.
Så det genomgående temat i berättelserna var just hemlighetsmakeriet.
Och det finns tre skäl till detta:
1. Rädslan för vad andra ska tycka och tänka. "Hur ska kollegerna uppfatta detta?"
Det intressanta här var att kvinnorna var väldigt måna att berätta för chefen
att detta var på gång.
Det är lite av det vi kallar "duktig flicka-syndromet" där man gärna vill vara öppen och tydlig och så vidare.
Så nummer ett var rädslan för hur omgivningen uppfattar detta.
2. Den sexuella upphetsningen blir större när relationen hålls hemlig. Ni som arbetar på kontor och där träffat er käresta, kanske i kopieringsrummet,
vet att känslan när ingen ser och hör kan öka den sexuella attraktionen.
3. Det var ovanligt att båda var singlar. Den ena eller båda hade pågående relationer parallellt med detta.
Och kollegerna kanske dessutom kände varandras respektive.
Så det är väldigt känsligt att skapa en ny relation innan man avslutat den gamla.
Så reaktionerna, den sexuella upphetsningen och
att man inte alltid är singlar är de tre skälen till att man hemlighåller relationen.
Sedan finns det en intressant frågeställning:
Ska man då förbjuda detta på jobbet?
Nej, det här fenomenet går aldrig att stoppa och man ska heller inte stoppa det.
Jag vill säga att det är ett ganska bra tillfälle och plats att träffa sin käresta
om det nu passar.
Det går inte med något regelverk att stoppa detta.
Däremot finns det ju vissa situationer som är högst olämpliga.
Som de hierarkiska, där någon är lönesättande över den andre.
Då får man ju lösa det genom att en annan chef gör lönesättningen och så vidare.
Det klassiska är tyvärr att om du är kvinna så får du byta jobb.
Det är ju ingen bra lösning. Relationen finns ju kvar.
Så jag anser att det är bra att vara tydlig för vad som gäller på arbetsplatsen.
Man kan ha det som någon slags etik, moral och regelverk
för då vet alla vad de ska göra när de väl går in i en relation.
Jag vet själv att det kan fungera att träffa sin käresta på jobbet.
Men det är väldigt viktigt att hantera omgivningen organisatoriskt.
Utifrån en organisatorisk rättvisesynpunkt.
Och som jag nämnde, det räcker ju med en misstanke om att någon dra fördel
även om det inte behöver vara så.
Fortsättning av den här studien kommer
för Inga och jag har tanken att gå ut till många ledare och HR-personer i Sverige
och ställa frågan hur man hanterar den här situationen.
Har man principer och regler och vad gör man när sådant sker,
för att få en bild över hur det fungerar i praktiken.
Nu har vi intervjuat och fått en känsla för hur de människorna känner
som inleder en sådan här relation
så nu ska vi titta på det ur ett organisatoriskt perspektiv,
ett lednings- och HR-perspektiv och så får vi se vart det leder.
gu.se