Vad äter vi i framtiden? (1)
Hej! Så roligt att du har hittat hit.
Varmt välkommen till ytterligare ett program i serien "Hur vet vi det?!-
-där forskare diskuterar frågor som är aktuella och viktiga för vårt samhälle.
Det här är ett samarrangemang mellan naturvetenskapliga fakulteten-
-Göteborgs universitet och Folkuniversitetet.
Jag heter Karin Klingenstierna, och jag leder samtalet.
Här kan du höra forskare med spetskunskap och engagemang i ämnet.
Du som lyssnar fyller förstås på dina kunskaper genom att lyssna.
Men du har också tillfälle att ställa frågor till våra forskare.
Det gör du i chatten.
Den här gången har vi dessutom muggar att lotta ut.
Om du har ställt en fråga har du chans att vinna en av två muggar.
När programmet är slut kommer vi att meddela er två som har vunnit.
Dagens program är det fjärde i vår serie.
Temat är: Vad äter vi i framtiden?
En av de stora utmaningarna som påverkar klimatet är vår matproduktion.
Det är den vi kommer att fokusera på i samtalet.
Hur gör vi den hållbar?
Hur kan vi producera och var?
På land eller i havet?
Eller kanske både och?
Nyckeln till en hållbar matproduktion är att vi behöver undersöka nya lösningar.
Utifrån sina forskningsområden ska våra gäster-
-diskutera lösningar och utmaningar för framtidens mat.
Varmt välkomna säger vi till våra två gäster.
Vi har Kristina Snuttan Sundell här. Hon är professor i zoofysiologi-
-vid institutionen för biologi och miljövetenskap på Göteborgs universitet.
Också föreståndare för Swemarc, nationellt centrum för vattenbruksforskning-
-och för Blå mat, centrum för framtidens sjömat.
Du har en kollega från en annan disciplin med dig.
Henrik Aronsson, professor i molekylärbiologi.
Också vid institutionen för biologi och miljövetenskap vid Göteborgs universitet.
Henrik samarbetar med en rad internationella forskarorganisationer.
Det föreställer jag mig att man behöver när man pratar om framtidens mat.
Henrik, vilket scenario står världen inför vad gäller framtidens matförsörjning?
Det vi först brukar ta upp när vi undervisar studenter är-
att det faktiskt finns mat så det räcker om man distribuerar den korrekt.
Det finns kanske inte politisk vilja att göra det.
Då måste man hitta andra lösningar. Fram till 2050 har FN sagt-
-att det behövs en 50-procentig ökning i matproduktion.
-för att vi har blivit fler människor som ska dela på det vi har.
Men vi har problematiken att vi urbaniserar och bygger städer-
-på mycket av den mark vi idag använder för agrikultur.
Vi har problematiken med klimatet som gör att vissa marker försvinner.
Vi har problematiken att vi bevattnar på ett felaktigt sätt.
Det finns störningsmoment.
Den effektiviteten som har gått från 60- eller 70-talet fram till nu-
-är svårare att uppnå framöver för att vi har kommit så långt med teknikutveckling-
-så vi måste hitta andra saker för att få ytterligare mat på den areal vi har.
Vi kommer att prata om andra arealer som inte är mark, utan vatten.
Det är jättespännande.
Har vi sett i Sverige att klimatet har påverkat våra odlingsmarker.
Ja, det mest tydliga exemplet var väl sommaren 2018.
Det var väldigt torrt.
Då kunde man se i närområdet, i Halland och så vidare att det var så torrt-
-att det var bevattningsförbud även på agrikulturella marker.
Hur gör man då? Det finns inte ens grundvatten kvar som är färskt.
Då kan det finnas en tendens att ta av havsvatten-
-som är salt, eller i alla fall bräckt.
Då är frågan om vi har grödor som klarar detta, och så vidare.
Så det finns en närliggande problematik när vi kommer in på mitt område, med salt.
Snuttan, hur tänker du kring framtidens matproduktion?
Ja, det är ju som Henrik är inne på, alltså lite längre fram.
Just nu finns det säkert mat så att vi kan distribuera om.
Och vi behöver verkligen öka den här distributionen.
Men 2050, två miljarder människor till.
Då behöver vi kanske hitta andra ställen att producera mat.
Om vi tänker på jordklotet så är 71 % vatten.
29 % är land.
Och den maten vi producerar i de här 71 % är två till fyra procent av maten vi äter.
I kalorier räknat brukar man säga två procent.
I protein räknat, 17 %.
Vi utnyttjar de här 71 % ganska dåligt.
Här tror jag att vi behöver tänka lite nytt, tänka utanför boxen.
Och på agrikulturen som du kallar det, jordbruk kan man också säga.
Absolut.
Det är vi vana vid. Det är många tusen år som vi har hållit på med det.
Och så jagar vi litegrann också.
Men i vattnet är det tvärtom.
Där fiskar vi. Vi jagar, det är den stora grejen.
Och sen odlar vi lite.
Den här odlingen i vatten tror jag måste öka.
Eller rättare sagt, där finns en potential att kunna öka matproduktionen-
-till den växande världsbefolkningen genom att nyttja mer av de 71 %.
Spännande! Vi borrar vidare i det sen tycker jag.
Henrik, hur är din forskning kopplad till framtidens matproduktion?
Hur min forskning är kopplad till matproduktion?
Det är ett projekt där vi försöker få fram salttåligt vete.
Nu tänkte jag visa några exempel.
Från er sett, då blir det vänster till höger-
-så har vi en normal veteplanta som odlas i icke-salt.
Ungefär som vanlig jordbruksmark.
I mitten har vi gett den 100 millimol av salt.
Det är lite mindre än det man har i koksaltlösning.
Det är så hög salthalt att växter normalt sett inte trivs, alltså växter som vete.
Klart sämre tillväxt efter sex-sju dagar.
Och det blir värre om man odlar det utomhus.
Här har vi 200 millimol, en nivå där man inte förväntar sig att växter ska leva på.
Vi jobbar med att ta fram vete, molekylärt förändra det-
-så att det klarar sig också här.
Vi har hittat linjer i vårt labb att de klarar sig på den här nivån.
I alla fall på labbförsök. Sen tar man ut dem på riktiga försök.
För det kommer till andra kriterier med väder och vind.
Det är det vi gör.
100 millimol är ungefär en tiondel av havsvattnets salthalt.
Om man späder havsvatten tio gånger så hamnar man där.
-Späder man det fem gånger hamnar man där. -Det är bra att ta upp.
Om man nu skulle bevattna i Halland så kan man inte ta havsvatten direkt.
Det skulle inte funka. Då måste man ha en utspädningseffekt.
Kan man hitta nåt som klarar 100 millimol minskar vi färskvatten man ska späda med.
Vi vill minska färskvattnet, för det är inte så mycket färskvatten i världen.
Det blir allt sämre.
Var bedriver ni den här forskningen?
Främst på mitt labb nere i Göteborg.
Här nere på Botan, som det heter.
Nu är vi nära Zoologen. Jag jobbar på två ställen.
Sen bedriver jag också försök ute på fält i Bangladesh, i södra delen.
Där finns mycket salthaltiga marker. Vi har gjort tester i Australien och Holland.
Nordsjöregionen är också spännande.
Med klimatet får vi en höjning av havsnivåerna.
Redan idag ser man problematiken i Storbritannien, i Holland och Danmark.
Det kommer till Skåne och Halland framöver.
Då är frågan, kan vi odla på de markerna?
Ska vi förändra nu? Förädling tar ganska lång tid. Man måste börja nu.
Spännande! Så det går att använda tekniken på flera håll i världen.
Ja, absolut.
Men vad är det ni gör med växterna?
Ja, vad gör vi?
Kort sagt, en gång i tiden var de här frön.
Den vetelinjen vi jobbar med är från Bangladesh. Det är ett speciellt vete.
Man har frön och tillsätter en kemikalie.
Det är en teknik som har använts sen 1950-talet.
Den kemikalien förändrar DNA-kedjan på en liten punkt.
En liten bas.
Det är sånt som sker naturligt när vi pratar.
Nu ändrar det sig i våra kroppar.
När vi är unga har vi reparationssystem som ser till att det funkar igen.
Men när man blir lite äldre, som vi, så börjar det fallera lite.
Här pressar man på så att den inte kan reparera sig.
Den får bestående små förändringar.
Då kanske man har tur och den förändringen gör att du ändrar-
-en liten bas som gör en liten ändring i genen som gör att proteinet veckas.
Det kanske leder till att du får salttolerans.
Då får du många frön, och kanske ett av de fröna funkar.
Men är detta en genmodifikation som GMO-gröda?
Ja, det är det. Allt man ändrar är en genmodifikation.
Även barn som blir till av en man och en kvinna är en genmodifikation.
Däremot är det här undantaget den lagstiftning som finns för GMO-växter.
Det är för att det är så likt det som kan ske ändå, men vi pressar fram det.
Plus att den här tekniken kom före lagstiftningen.
Då var det för sent att backa det bandet.
Men idag finns tekniker som är mycket mer rakt på när det gäller det.
Vi parkerar vetet så länge, så går vi till att odla i vatten.
-Var odlas det sjömat i Sverige idag? -Det odlas på många ställen.
Men jag vill koppla på det som Henrik är inne på.
Det är ont om färskvatten.
Om man odlar maten i vatten behöver vi inte vattna.
Då behövs det inte. Där har vi vattnet runtomkring.
Och maten odlas i det.
Här på västkusten, när vi odlar marint är det framförallt blåmusslor som vi odlar.
Vi odlar lite mer än 2 000 ton blåmusslor om året.
Fantastiskt god mat.
Sen så har vi ostron. Ostron kommer mer och mer.
Det finns minst ett företag nu som kan ta fram det platta europeiska ostronet.
Det är det lyxigaste ostronet som betingar högst pris på marknaden.
Sen har vi det invasiva ostronet längs den svenska västkusten.
Det japanska jätteostronet.
Det är ju exakt samma art som vi köper i fiskdisken för 30 kronor styck-
-som är odlade i Frankrike.
Nu kan bara gå ut och plocka det. En liten grej är att allemansrätten-
-säger att ostron och hasselnötter tillhör markägaren.
Man ska egentligen fråga markägaren.
Men det är ett bra sätt om man går ut och plockar dem, för det är en invasiv art.
Och vi vill inte ha den här.
Att plocka dem och äta dem istället för att de sprider sig mer är jättebra.
Sen har det börjat komma algodling på västkusten.
Men den stora vattenbruksproduktionen i Sverige, det är fisk.
Det är regnbåge och röding framförallt.
Det odlas mer i norra Sverige. Litegrann i mellersta Sverige också.
Och det är i sötvatten.
Och det är i kraftverksmagasin, dammar och sjöar i stort sett.
Lite på land också, i det vi kallar "genomflödessystem".
Man leder vatten från ett vattendrag till fisken och sen ut igen.
Sen har vi lite kommande med andra fiskar.
Stör. Vi har två störodlingar i Sverige.
Gös, abborre.
Ål. En odling.
Och så finns det nu också...
Eller, det utvecklas mer och mer, det här att...
...att hantera odlingen lite mer slutet, så man kan ha mer kontroll på det.
Då bygger man odlingshus på land.
Så har man fisken i bassänger.
Sen gör man så kallat recirkulerande vattenbruk.
-Det innebär... Får jag rita? -Absolut.
-Jag flyttar undan lite. -Så här.
Alltså, vi kallar det för RAS. Recirkulerande vattenbruk.
Då har vi bassängen här med fisken.
Så.
Sen tar man vattnet. Då slänger vi i mat här.
Det är matat vattenbruk. Vi måste mata fisken.
Så äter den, så bajsar den. Det gör alla djur som får mat.
Så tar vi vattnet iväg här.
Så har vi ett trumfilter som tar bort partiklarna-
-bajspartiklarna, så mycket som möjligt.
Så går det vidare till ett annat filter där vi har en massa plastbollar.
På dem bildas det bakteriefilm.
Bakterierna bryter ner kväveprodukterna, ammoniaken som kommer ut i vattnet här.
De finns också i bajset.
Det som är kvar i vattnet är små partiklar som inte tas upp här-
-och som finns löst i vattnet.
De omvandlas av de här bakterierna till nitrit.
Och sen nitrat som inte är så giftigt.
Ammoniaken som fisken släpper ut ur gälarna är giftig.
Men nitratet är inte lika giftigt.
Så kan vattnet gå tillbaka till fisken, för det har renats på vägen.
Sen finns det en jättefin loop som man kan göra vid sidan av.
