VARFÖR KRIS-PRIORITERAS KULTUREN?
Kulturen tilldelas en halv miljard kronor i akutstöd.
Är detta en viktig investering i vår gemensamma demokrati, eller en orättvis prioritering av ett särintresse?
Åsikterna om Sveriges kulturpolitik går isär som the Grand Canyon.
Denna film behandlar kulturen som politiskt särintresse,
och är den första i en planerad serie av filmer om svenska särintressen och deras relation till den politiska makten.
Jag heter Henrik Jönsson, och jag är en oberoende libertariansk entreprenör och samhällsdebattör.
Corona-pandemin har drabbat kulturlivet svårt, och regeringen aviserade nyligen ett akut kulturstöd på en halv miljard kronor.
Vad ÄR egentligen svensk kulturpolitik? Hur fungerar de etablerade kulturinstitutionerna –
och vad blir konsekvenserna av att de skattefinansieras? Dessa frågor tar jag upp i veckans video.
Jag har inget kulturstöd, och skulle tacka nej om någon erbjöd mig skattefinansiering.
Jag litar i stället på att ni som tittar HELT FRIVILLIGT skickar en slant via något av betalningalternativen här till vänster om ni gillar mina filmer.
Det är bara tack vare ert generösa stöd som denna kanal kan existera.
Glöm inte heller att prenumerera här nedanför om du inte redan gjort det,
och klicka på klock-ikonen för att få notiser när jag publicerar nytt material –
vilket jag gör med ÖKÄND precision varenda lördagsmorgon klockan 0800 Svensk tid.
Vill du vara SÄKER på att inte missa någon av mina videos kan du nu även prenumerera på mitt kostnadsfria veckobrev
som finns länkat här nedanför. Där ingår även lite blandat lördagsgodis!
Idag pratar jag om skattepengar, särintressen och samhällsdanande kultur!
Häng med!
“Vi vantrivas i kulturen” sade en gång psykoanalysens fader Sigmund Freud,
syftandes på konflikten mellan individens önskningar och samhällets förväntningar -
och få saker är så känsliga som just begreppet KULTUR, dess roll, styrning och finansiering.
Som fenomen är kulturen så invävd i både samhället och medborgarnas individuella identiteter att den ofta är svår att beskriva.
Ibland förnekas dess existens helt. Vid andra tillfällen beskrivs den som livsnödvändig.
Ibland sår den split och skapar konflikt,
"Han gillar inte dig." "Förlåt."
ibland förenar den människor och skänker styrka.
"De kan ta vårt land men de kommer aldrig ta vår frihet!"
En sak är säker, de fenomen vi sammantaget beskriver som “kultur”
besitter den oerhörda styrkan att kunna sammanfoga eller slå sönder hela samhällssystem.
De värden ett samhälle uttrycker genom musik, litteratur och annan konst både TOLKAR och FORMAR tidsandan samtidigt.
Sammanslagningen av makt och kultur under begreppet “kulturpolitik” är därför ur ett politiskt perspektiv helt begriplig –
men kräver en historisk genomgång för att kunna diskuteras.
KULTURPOLITIKENS HISTORIA
Det går att förlägga den svenska kulturpolitikens födelse till en rad olika tidpunkter
beroende på vilket innehåll man lägger i begreppet kulturpolitik.
En av de tidigaste kulturpolitiska texterna publicerades under rubriken “Socialistisk Kultur”
i den socialdemokratiska idétidskriften “Tiden” år 1914.
Denna pläderade för att det arbetande folket behövde förberedas mentalt för den socialistiska omvandlingen.
Det ansågs föreligga ett stort behov av att framfostra en “socialistisk kultur”
genom såväl konst som genom upprättandet av helt nya typer av mänskliga relationer.
Dessa tankegångar låg till grund för Alva och Gunnar Myrdals bok “Kris i befolkningsfrågan” från 1934,
där ambitionen om ”människomaterialets förbättring” utgjorde en central tankefigur.
Kulturen betraktades som ett verktyg för att i grunden omdana människan genom socialt ingenjörsskap.
1937 inrättade ecklesiastikminister Arthur Engberg Statens Konstråd,
Konstnärernas Riksorganisation och Statens Kulturråd – med Nazitysklands Reichskulturkammer som förebild.
De nya kulturpolitiska institutionernas överordnade uppdrag var att framfostra det människoideal
som makarna Myrdal hade formulerat.
Detta fordrade styrning av de impulser och intryck det svenska folket utsattes för –
och samma år infördes därför ett importförbud mot vad som kallades “mindervärdig konst”.
Den svenska regeringens lagstiftning mot denna “mindervärdiga konst”
var samordnad med Nazitysklands förbud mot så kallad “entartete kunst” –
så kallad “degenererad konst”,
vilken inkluderade jazzmusik och icke-figurativa bildkonstnärer som Vasilij Kandinskij och Piet Mondrian.
Importförbudet för mindervärdig konst avskaffades 1954, men den folkfostrande ambitionen stärktes med åren.
Under decennierna efter krigsslutet byggdes de kulturpolitiska organisationerna ut
enligt KORPORATIVISTISK auktoritär modell.
VAD ÄR KORPORATIVISM (OCH VARFÖR ÄR DET DÅLIGT)?
Korporativismen har sina rötter i medeltidens skrå- och gillesväsen och det strikt hierarkiska ståndssamhälle
där varje individ indelades i en eller annan samhällskategori.
Korporativismen var en reaktion mot de österrikiska frihandelsidealen och satte nationens behov före individens frihet.
Det korporativistiska samhället tillsätter utvalda individer för att ta ansvar för olika branschers funktionssätt och produktion,
där nationens intressen förvaltas genom statligt överinseende.
Korporationernas beslutsfattare tillsätts inte genom allmänna val,
utan genom statligt godkända intresseorganisationer och särintressen –
vilket gör dem i grunden oförenliga med den representativa demokratin.
Benito Mussolinis fascistiska Italien stod för 1900-talets mest storskaliga förverkligande av det korporativistiska styrelsesättet.
Korporativismens tillkortakommanden går att härleda till dess egen rot:
en organisation som tillsätts på nepotistisk grund kommer i allt högre grad att präglas av korruption och inåtblickande,
med framväxten av slutna kotterier där privilegier utdelas i enlighet med interna lojaliteter
"Hahahaha!"
snarare än på meritokratisk och demokratisk grund.
Det kulturkorporativistiska komplexet väljer själva ut lämpliga kandidater till att bli skatteavlönade statskonstnärer,
vilka återbetalar detta privilegium genom att försvara systemets maktpolitiska ambitioner.
"Vad är begär du, min mästare?"
Den förment “mindervärdiga” eller oönskade kulturen utvidgas i denna miljö
sakta till att gälla allting som ligger utanför kultur-korporationens kontroll,
och korporationens fortsatta finansiering likställs med kulturens enda legitima försvar.
Ambitionen att motverka icke-önskvärda kulturuttryck har därför ofta överträffat produktionen av egen, “önskvärd” kultur.
“MINDERVÄRDIG KONST” GENOM TIDERNA
(Entartete Kunst im Laufe der Jahrhunderte)
40-tal: Jazz Det paternalistiska fördömandet av den oönskade konsten var under 1940-talet mycket tydligt.
Gunnar Hirdman, studieledare inom ABF förbjöd exempelvis jazz i arbetarrörelsens kulturprogram
med motiveringen att ”denna sönderbrutna, desperata form och detta sjukliga innehåll,
som nu är så modernt på de flesta områden” måste bekämpas.
Gränserna för den kultur man betraktade som lämplig för det svenska statsbygget
tillät under krigsåren inte ens vad som idag räknas som högtstående litterär modernism eller populärmusik.
50-tal: serier
Ett par år senare, när serietidningarna under 1950-talet på bred front slog igenom i Sverige
beskrev psykiatrikern och forskaren Nils Bejerot dem som "ett väsentligt mentalhygieniskt och kulturellt problem som angår oss alla".
Serietidningarna ansågs fördumma och korrumpera ungdomen med ohälsosamma ideal,
genom sitt lättillgängliga och förföriskt sensationella bildspråk.
Kulturetablissemanget argumenterade för både censur och reglering:
Gunnar Henningson lät i Tidningen för Sveriges Läroverk hälsa:
“Vi måste inse, att en granskning av serierna är nödvändig för att skydda våra barn, när de är i en ålder,
då de kan ta obotlig skada av att se och läsa om slagsmål, grymhet och råa teord.”
Botemedlet sade vara klassisk kulturpolitik, friluftsliv och familjegemenskap.
60-tal: radio & droger
I början av sextiotalet utmanades statens radiomonopol av piratradiostationer till sjöss.
Den populära kanalen “Radio Nord” jagades med blåslampa för att de spelade osedlig och fördärvlig musik
av exempelvis Elvis Presley och Cliff Richard.
En rad olika åtgärder vidtogs för att försöka stoppa de misshagliga sändningarna.
Sveriges Radio tilldelades skyndsamt kulturpengar för att konkurrera ut inkräktaren med den nyupprättade “Melodiradion”,
där musikunderhållning som tidigare ansetts otänkbar nu skulle återvinna den unga publiken.
...ungefär som när SVT rekryterar populära YouTubers i ett försök att hålla sig relevant för en yngre målgrupp idag.
När Radio Nord slutligen tvingades stänga sommaren 1962 var den kulturpolitiska enigheten kompakt.
Dagens Nyheter skrev på ledarplats:
”Här ska inte spillas krokodiltårar på piratradion. Om denna spekulation i narkotika för örat försvinner,
finns det kanske också hopp att Sveriges Radio inte satsar för mycket av sin framtid på Melodiradion.”
1968 stoppade kulturetablissemanget även en konstutställning på Lunds konsthall
för att en av bilderna avbildade en naken kvinna som höll i en haschpipa.
Det hela kulminerade med att konsthallens chef tvingades avgå,
och att konsthallsnämndens ordförande Torsten Andrée deklarerade att hade “stoppat pipan.”
“Då är det väl dags att tända den?” lär konstnären Sture Johannesson ha svarat,
med följden att han anklagades för olaglig drogpropaganda.
Johannesson fann sig dock snabbt i situationen och anmärkte att Andrée som ordförande för Lunds Stads Drätselkammare
själv gick på LSD varje dag –
en komisk replikutväxling Johannesson året efter återgav i affischen “Andrée Will Take A Trip!”
Efter utställningens nedläggning beslagtogs och brändes hela upplagan av Johannessons Haschflicka.
Kulturinstitutionernas viktigaste roll var alltjämt att stänga ned den mindervärdiga konstens inflytande på samhällsbygget.
70-tal: mello & video
När regeringen 1974 för första gången tydligt uppställde de kulturpolitiska målen
uttrycktes en specifik ambition att motverka kommersialismens inverkan på kulturområdet.
Samma år, 1974 vann det populära discobandet ABBA Eurovisionschlagerfestivalen i Brighton.
*ABBA - Waterloo*
Detta ledde till att Sveriges Television sände en alternativ schlagerfestival på Gärdet i Stockholm den 20 mars 1975 –
där ett antal progg-musiker som följde de svenska kulturmålen presenterades.
"Jag ska i TV nu va, jag ska sjunga, och tävla, och bli rik, och vinna."
"Nu har du kommit fel, det här är ingen tävling. Här dansar och sjunger vi för att det är kul!"
"O här kommer ABBA, i kläder och plast, lika döda som cellkonserver"
Under 1970-talet genomfördes också den så kallade “videogramutredningen”,
vilken syftade till att klargöra farorna med den nya videotekniken.
Videobandspelaren lät människor helt fritt välja vilka filmer de ville titta på,
och kulturetablissemanget slogs därför för att videotekniken antingen helt skulle förbjudas, eller underställas kulturpolitikens kontroll.
Motionen från 1979 lyder bland annat:
“Med hänsyn till de stora ekonomiska intressen som ligger bakom introduktionen av videogrammen
finns det betydande risker för att utbudet kommer att styras av rent kommersiella vinstintressen
och därmed bli en spekulation i likgiltigt allmängods.
Det skulle i så fall stå i strid med de kulturpolitiska mål som riksdagen fattat beslut om.”
80-tal parabolantenner
Under 1980-talet slogs man mot PARABOLANTENNERNA
eftersom dessa gjorde det möjligt att se utländsk TV i Sverige.
Man oroade sig på allvar över att “anarkin i etern” skulle bli total,
och “risken att olika och kapitalstarka intressen gör intrång genom rymden” betraktades som överhängande.
Den socialdemokratiska riksdagskvinnan Maj-Britt Theorin förespråkade 1987
ett totalt förbud mot privat innehav av parabolantenner
under förevändningen att skydda svenskarnas sinnen från kommersiell exploatering i enlighet med de svenska kulturmålen.
KULTURENS MAKT & POLITISERING
Många av de skattefinansierade kulturinstitutionerna bedriver nu lobbyverksamhet
för att försvara och utöka sina privilegier genom strategiskt placerade bulvaner i samtliga av de statliga konstinstitutionerna.
"Filminstitutet ska dessutom utse råd med sakkunniga som ska bistå i utformningen av de filmpolitiska stöden."
Detta är ett beklagligt men rationellt uttryck för egenintresse i en intrinsikalt korrumperande organisationsform.
Genom dessa incestuösa nätverk av organisationer, föreningar och “referensgrupper”
åtnjuter den svenska kulturpolitiken enorm makt över kulturutbudet.
"Om du kliar min rygg så kliar jag din."
Den kontroversielle konservative publicisten Andrew Breitbart sammanfattade denna situation med sitt nu ökända axiom:
“Politics is downstream of culture.” Kulturen formar politiken.
Vill man styra politiken måste man först styra kulturen.
Denna instrumentella syn på kulturen uttrycktes tydligt när Miljöpartiets
Alice Bah Kuhnke 2015 formulerade regeringen Löfvens nya kulturprogram.
”Kulturen ska vara en betydelsefull del i en grundläggande omställning av samhället.”
Makarna Myrdal hade inte kunnat formulera det bättre:
”organisationer som företräder underrepresenterade grupper”
ska utbilda all personal och alla styrelser på kultur- och utbildningsområdet i ”intersektionalitet och postkoloniala teorier”
Detta ställningstagande är ett mycket allvarligt problem. Inte på grund av de politiska åsikter Bah Kuhnke vill låta genomsyra kulturen.
Utan för att hon vill låta politiska åsikter genomsyra kulturen alls.
Accepterar man att politiken kräver en kultur som genomsyras av intersektionalitet och postkoloniala teorier idag,
accepterar man även att morgondagens politik kanske kräver en kultur som genomsyras av etnisk renhet, styrka och kamp.
Själva principen är fel.
Politiken bör inte tillåtas styra kulturen alls, och all ambition att göra detta är som bäst hämmande för kulturutbudet –
och som värst direkt demokratividrig.
DEN KULTUR MAN SER, OCH DEN KULTUR MAN INTE SER
Statskulturen påstår ofta att skattefinansiering är en garant för ett fritt, oberoende och mer mångfacetterat kulturliv –
utan vilken hela samhället skulle störta ned i ett inferno av Flatulent Sean Banan-underhållning och Bert Karlsson-buskis.
"Ringedingdingdingding, här glider kingen in"
Detta Orwellianska språkbruk gör gällande att “fri kultur” är kultur som stöds av staten.
Att “fri media” är medier som helt eller delvis finansieras av staten,
medan den fria marknaden som sköter sig själv på något sätt är ofri, bedräglig och inkapabel till förfining.
Men låt mig då parafrasera den franske 1800-talsekonomen och författaren Frédéric Bastiats lilla bok
“Det man ser, och det man inte ser.”
Man ser bara det som finns, vilket är ett bedrägligt underlag att framhålla som tillvarons naturliga tillstånd.
Politiker på vänsterkanten framhåller ofta att Sverige har framgångsrika företag trots att skatten är så hög.
Man framhärdar i att regleringen av arbetsmarknaden är nödvändig för att skydda de arbetande –
och man menar att kulturstödet är livsviktigt för kulturen.
Men när statens stora pengapåse etablerar storskaliga strukturer syns inte de initiativ som slås ut.
Högskattesamhället ser aldrig de företag som aldrig startades.
Arbetarna ser aldrig den valfrihet som skulle kunna ha funnits i en fri, frodig och vildvuxen arbetsmarknad.
Och kulturkonsumenten ser aldrig de kultursatsningar som aldrig gjordes, eftersom efterfrågan redan mättats med skattemedel.
Frågan gäller inte, som statskonstnärerna ibland vill göra gällande, om vi ska ha någon kultur eller ej –
utan om vi vill ha en fri och oförutsägbar kultur, eller om vi vill ha en skattefinansierad och politiskt ändamålsenlig kultur.
"...för överträdelse av "Staten Vet Bäst-lagen."
För den Jazz som av statskulturen beskrevs som “ett sjukligt innehåll att bekämpa”
varken sökte efter stöd eller förtjänade att bekämpas av kulturbyråkrater.
Men de skapade något nytt och banbrytande helt självständigt.
När Cézanne och Kandinsky bröt ned den figurativa konstens ramar och utmanade det perceptuella ramverket
för konstens roll i civilisationen sökte de inte en stipendieutvärdering från en statlig kulturreferensgrupp. De bara gjorde det.
När ungdomsgäng i New York utvecklade gatudans, grafittikultur och skapade den moderna hiphop-kulturen
SÅ FYLLDE DE INTE I EN ANSÖKNINGSBLANKETT FÖRST.
Kulturen är en urkraft lika intimt förbunden med den mänskliga civilisationen som med människan själv.
Törsten efter självuttryck och nyskapande, behovet av nya tolkningar och att bryta ny mark och önskan att förfina,
utveckla och uppfinna är en otämjbar fors som dundrar ut ur människans hjärta och gör hennes omvärld fruktbar, bördig och rik.
Den kan inte mätas, den kan inte vägas och den kan inte paketeras för att passa folkhemstanken.
Den bör inte etiketteras som mindre eller mer värd.
Och den bör absolut inte ställas under statlig kontroll,
oavsett om det gäller intersektionalitet och post-koloniala teorier eller om det gäller fördamandets entartente kunst.
För den kultur som frodas i byråkratins anslagsstödda hägn är lat,
förutsägbar och saknar den revolutionära sprängkraft som karaktäriserar verklig konst.
För verklig konst förändrar tillvaron, river upp bekväma sanningar och utmanar samhället att tänka nytt.
Kulturpolitiken är det konservativa samhällets självförsvar MOT kulturen -
"*nåt tyskt* för att ordagrant citera den tyska programförklaringen, att jämte kamratskapsmotivet, här är alla beroende av varandra,
...vänjar gymnasterna vid det dagliga livets grovgöromål."
där det obekanta är oönskat och kallas mindervärdigt, osunt och omoraliskt.
Vill man befrämja kulturen företräder man ett samhälle där kulturen bereds plats att utveckla sig själv utan politisk inblandning.
Inte genom att skjuta till en halv miljard kronor för att hålla några
dussin kulturbyråkratiska korporativistiska grindvakter i konstgjord andning.
Befria istället kulturutövande från alla former av skatt, både på produktion och konsumtion.
Ge företag avdragsgill möjlighet att sponsra kulturaktiviteter,
och att premiera sina anställda med teaterbiljetter, konsertbesök och årskort på konstmuséer utan förmånsbeskattning.
Istället för att låta ett fåtal poster styra kulturen: släpp fångarna loss, det är vår!
Vad får vi för kultur då? Det kan ingen svara på, men eftersom smaken är olika väljer jag att citera Askungen:
“Den kan ju vara fruktansvärt långtråkig, och dötrist och tråkig… och.. Och alldeles underbar!”
Och där dessa tusen kreativa blommor tillåts blomma, så kanske vi inte behöver vantrivas lika mycket i kulturen,
för att parafrasera Sigmund Freud.
Tycker du att kultur och politik bör hållas isär?
I så fall tycker jag du ska dela den här filmen med dina vänner –
och varför inte prenumerera på min YouTube-kanal när du ändå är igång?
Jag VET att många av er har egna berättelser om hur kulturpolitiken påverkat er –
och jag hoppas få ta del av dessa stories i kommentarsfältet här nedanför.
Jag heter Henrik Jönsson, och jag anser att denna video är en form av kulturgärning – helt utan statligt stöd!
Tack för mig, och tack för att ni har lyssnat!
