Kapitel 11: Två saker jag absolut aldrig velat göra (3)
Som om de hade bildat en egen flock.
Jag strök ljudlöst fram och tillbaka utanför huset. För varje vända kom jag lite närmare. De mörka fönstren var som en teveskärm i ett tråkigt väntrum – jag kunde inte låta bli att titta.
Några minuter, några vändor till, och min päls strök mot räcket på verandan när jag passerade.
Jag kunde titta upp och in genom fönstren – se övre delen av väggarna och den mörka kristallkronan i taket. Jag var så lång att jag bara skulle behöva sträcka lite på mig, kanske lägga upp en tass på verandan …
Jag tittade in i det stora, öppna rummet och väntade mig att få se något liknande det i eftermiddags. Men det hade förändrats så mycket att jag först inte förstod riktigt vad jag såg.
Glasväggen var borta – den såg mer ut som metall nu. Alla möbler hade dragits åt sidan, och Bella låg hopkurad i en smal säng mitt i det tomma rummet. Det var inte en vanlig säng, utan en med metallkanter – som en sjukhussäng. Och precis som på ett sjukhus hade hon monitorer kopplade till kroppen, nålar under huden. Lamporna på monitorerna blinkade, men lät inte. Det droppande ljudet kom från droppet som var kopplat till hennes arm – en vätska som var trögflytande och vit, inte klar.
Hon gav ifrån sig ett kvävt ljud i sin rastlösa sömn, och både Edward och Rosalie lutade sig över henne. Bella ryckte till och jämrade sig. Rosalie lade en hand över hennes panna. Edward stelnade till – han stod med ryggen mot mig, men hans ansiktsuttryck måste ha varit något extra, för Emmett trängde sig in mellan dem innan jag ens hunnit blinka. Han höll upp händerna mot Edward.
”Inte i kväll, Edward. Vi har annat att oroa oss för.”
Edward vände sig bort från dem, och han var den brinnande mannen igen. Våra blickar möttes ett kort ögonblick och jag sjönk ner på alla fyra igen.
Jag sprang tillbaka in i den mörka skogen, sprang mot Seth, sprang bort från det som fanns bakom mig.
Sämre. Ja, hon hade blivit sämre.