Kapitel 25: Prövning (1)
En kort stund senare påminde Edward mig om mina prioriteringar.
Det behövdes bara ett enda ord.
”Renesmee …”
Jag suckade. Hon skulle snart vakna. Klockan måste vara närmare sju på morgonen. Skulle hon sakna mig? Plötsligt stelnade jag till av något som liknade panik. Hur skulle hon se ut i dag?
Edward märkte hur stressad och distraherad jag blev. ”Ingen fara, älskling. Klä på dig, så är vi tillbaka i huset om två sekunder.”
Jag såg antagligen ut som någonting ur en tecknad film när jag flög upp, kastade en blick över axeln på honom – hans diamantkropp glittrade svagt i morgonljuset – tittade västerut, mot huset där Renesmee väntade, sedan på honom igen, sedan västerut. Mitt huvud kastades fram och tillbaka ett halvdussin gånger på mindre än en sekund. Edward log, men skrattade inte – han var en stark man.
”Det handlar bara om balans, älskling. Du är så bra på allt det här att du säkert kommer att få ordning på det väldigt snart.”
”Och vi har hela natten på oss, eller hur?”
Han log ännu bredare. ”Tror du att jag skulle stå ut med att låta dig klä på dig om det inte hade varit så?”
Det borde räcka för att jag skulle klara mig igenom dygnets ljusa timmar. Jag skulle hantera den här överväldigande, förödande åtrån så att jag kunde vara en bra … Det var svårt att ens tänka ordet. Även om Renesmee var en väldigt verklig och levande del av mig nu, så hade jag svårt för att tänka på mig själv som mamma. Jag antog att det skulle vara likadant för de flesta som inte fått nio månader på sig att vänja sig vid tanken. Och med ett barn som förändrades för varje timme.
Tanken på Renesmees skenande utveckling gjorde mig genast stressad igen. Jag tvekade inte ens framför de sirliga dubbeldörrarna för att stålsätta mig för Alices överraskning. Jag rusade bara in för att dra på mig det första jag fick syn på. Jag borde ha förstått att det inte skulle bli så enkelt.
”Vilka är mina?” väste jag.
Precis som Edward hade sagt var garderoben större än vårt sovrum. Eventuellt var den större än alla de andra rummen tillsammans, men jag skulle bli tvungen att mäta för att kunna avgöra det med säkerhet. Jag undrade som hastigast hur Alice hade lyckats övertala Esme att strunta i allt klassiskt proportionstänkande och tillåta det här orimliga utrymmet.
Allting hängde i rena, vita klädpåsar. Rad efter rad.
”Såvitt jag vet är allt utom det här ditt”, svarade han med en gest mot en kort klädstång till vänster om dörren.
”Allt det här?”
Han ryckte på axlarna.
”Alice”, sa vi i mun på varandra. Han uttalade hennes namn som en förklaring, jag som en svordom.
Jag morrade lågt för mig själv när jag drog ner dragkedjan i den närmaste klädpåsen och upptäckte en hellång sidenklänning i ljusrosa.
Att hitta några normala kläder här skulle ta hela dagen i anspråk!
”Jag ska hjälpa dig”, sa Edward. Han vädrade i luften och följde någon doft till bakre delen av det långa rummet, där det fanns en inbyggd byrå. Han vädrade igen och drog ut en låda. Med ett triumferande leende höll han upp ett par smakfullt blekta jeans.
Jag blixtrade fram till honom. ”Hur gjorde du det där?”
”Denim luktar på ett speciellt sätt, precis som allt annat. Och nu … bomullsstretch?”
Han luktade sig fram till en hylla och plockade ner en långärmad, vit t-shirt som han kastade till mig.
”Tack”, sa jag, andades in dofterna och lade dem på minnet för framtida sökningar i det här dårhuset. Jag noterade framför allt siden och satin – dem skulle jag undvika.
Det tog honom bara några sekunder att hitta kläder till sig själv – om jag inte sett honom naken kunde jag ha svurit på att det inte fanns något vackrare än Edward i kakibyxor och ljusbeige pullover. Sedan tog han min hand, och tillsammans rusade vi genom den dolda trädgården, hoppade över stenmuren och susade genom skogen. Jag drog åt mig handen för att vi skulle kunna tävla. Han vann den här gången.
Renesmee var vaken. Hon satt på golvet mellan Rose och Emmett och lekte med en liten hög deformerade bestick. I ena handen hade hon en vanställd sked. Så fort hon fick syn på mig genom fönstret kastade hon ifrån sig skeden – som slog upp en flisa ur trägolvet – och pekade befallande på mig. Hennes publik skrattade högt; Alice, Jasper Esme och Carlisle satt i soffan och tittade på henne som om hon varit en djupt fängslande film.
Jag var inne i huset nästan innan de ens hunnit börja skratta. Jag susade genom rummet och lyfte upp henne från golvet i samma sekund, och vi log brett mot varandra.
Hon hade förändrats, men inte så mycket. Lite längre, proportioner som var lite mer barn än baby. Håret hade växt några millimeter och lockarna studsade när hon rörde sig. Jag hade låtit fantasin löpa fritt på vägen tillbaka, och väntat mig något värre än det här. Tack vare mina överdrivna fasor var de här små förändringarna nästan en lättnad. Trots att jag inte visste vad Carlisles mätningar visade än, var jag säker på att hennes tillväxttakt hade avtagit.
Renesmee klappade mig på kinden och jag hajade till. Hon var hungrig igen.
”Hur länge har hon varit vaken?” frågade jag medan Edward försvann in i köket. Jag visste att han var på väg att hämta frukost till henne, eftersom han sett hennes tankar precis lika tydligt som jag. Jag undrade om han någonsin skulle ha lagt märke till hennes lilla talang, om han varit den enda som känt henne. För honom var det antagligen som att höra vem som helst.
”Bara i några minuter”, svarade Rose. ”Vi skulle snart ha ringt er. Hon har frågat efter dig – krävt dig är nog en bättre beskrivning. Esme offrade sina näst bästa bestick för att det lilla monstret skulle få roa sig.” Rose log mot Renesmee med så mycket triumferande hängivenhet att kritiken helt förlorade sin betydelse. ”Vi ville inte, hm, störa er.”
Rosalie tittade bort och bet sig i läppen för att inte skratta. Jag kände Emmetts låga skrockande vibrera bakom mig.
Jag sköt fram hakan. ”Vi ska göra i ordning ditt rum med en gång”, sa jag till Renesmee. ”Du kommer att tycka om stugan, den är magisk.” Jag vände blicken mot Esme. ”Tusen tack, Esme. Den är helt perfekt.”
Innan Esme hann svara började Emmett skratta igen – högt, den här gången.
”Så stugan står kvar?” lyckades han få fram. ”Jag trodde nästan att ni skulle ha ödelagt den vid det här laget. Vad gjorde ni i natt, då? Diskuterade statsskulden?” Han ylade av skratt.
Jag gnisslade tänder och påminde mig om vilka negativa effekter det fått när jag tappat humöret i går. Emmett var visserligen inte lika ömtålig som Seth …
Tanken på Seth fick mig att undra. ”Var håller vargarna hus i dag?” Jag tittade ut genom panoramafönstren, men vi hade inte sett en skymt av Leah på vägen hit.
”Jacob stack ganska tidigt i morse”, svarade Rosalie med rynkad panna. ”Seth följde med honom.”
”Varför var han så upprörd?” frågade Edward när han kom tillbaka från köket med Renesmees mugg. Det måste ha funnits mer i Rosalies minne än hennes ansiktsuttryck avslöjat.
Utan att andas gav jag Renesmee till Rosalie. Jag hade kanske supersjälvkontroll, men jag skulle inte klara av att mata henne. Inte än.
”Jag vet inte och jag bryr mig inte”, muttrade Rosalie, men svarade sedan utförligare på frågan. ”Han satt och tittade på Nessie när hon sov, med gapande mun som den idiot han är, sedan flög han bara upp utan någon som helst anledning – ingen jag uppfattade i alla fall – och rusade ut. Personligen är jag bara glad att han är borta. Ju mer tid han tillbringar här, desto svårare att bli av med stanken.”
”Rose”, sa Esme förmanande.
Rosalie kastade med håret. ”Men det spelar väl ingen roll. Vi kommer inte att stanna här så länge till.”
”Jag tycker att vi borde ge oss av till New Hampshire med en gång”, insköt Emmett och tog tydligen upp tråden från ett tidigare samtal. ”Bella är redan inskriven vid Dartmouth. Det verkar inte som om det kommer att dröja så länge innan hon klarar av att börja.” Han vände sig mot mig med ett retsamt leende. ”Du kommer säkert att få högsta betyg i alla ämnen – du har tydligen inget bättre för dig på nätterna än att plugga.”
Rosalie fnissade.
Tappa inte humöret, tappa inte humöret, tänkte jag, och var stolt över mig själv när jag lyckades behålla fattningen.
Så det förvånade mig att Edward inte gjorde det.
Han morrade – ett plötsligt, chockerande ljud – och kolsvart ursinne svepte över hans ansikte som ovädersmoln.
Innan någon annan hann reagera flög Alice upp ur soffan. ”Vad gör han? Vad håller den där hunden på med som raderar hela dagen för mig? Jag ser ingenting! Nej!” Hon gav mig en plågad blick. ”Och titta på dig! Du måste låta mig visa dig hur garderoben är planerad!”
En kort sekund var jag tacksam mot Jacob, vad han än höll på med.
Sedan knöt Edward nävarna. ”Han har pratat med Charlie”, morrade han. ”Han tror att Charlie följer efter honom. Att han är på väg hit. I dag.”
Alice uttalade ett ord som lät väldigt märkligt med hennes kvittrande, feminina röst och susade sedan ut genom bakdörren.
”Har han berättat för Charlie?” flämtade jag. ”Men ... förstår han inte? Hur kunde han göra det?” Charlie fick inte veta något om mig, om vampyrer. Då skulle han hamna på en dödslista som inte ens familjen Cullen kunde rädda honom ifrån. ”Nej!”
”Jacob är på väg hit nu”, väste Edward mellan tänderna.
Det måste ha börjat regna längre österut. Jacob kom in genom dörren och skakade vattnet ur håret som en hund, så att dropparna stänkte på mattan och soffan. Han rörde sig ryckigt, som om han sjöd av upphetsning över att ha förstört min fars liv.
”Tjenare”, sa han och flinade.
Det var dödstyst i rummet.
Leah och Seth slank in bakom honom, i mänsklig form – än så länge, men båda darrade av spänningen i rummet.
”Rose”, sa jag och sträckte ut armarna. Utan ett ord gav Rosalie mig Renesmee. Jag tryckte henne hårt mot mitt orörliga hjärta, som ett skydd mot överilade handlingar. Jag skulle hålla henne kvar i min famn tills jag var säker på att mitt beslut att döda Jacob var rationellt och genomtänkt.
Hon var alldeles stilla, iakttog och lyssnade. Hur mycket förstod hon?
”Charlie kommer snart”, sa Jacob nonchalant. ”Bara så ni vet. Jag antar att Alice hämtar solglasögon eller något till dig, Bella?”
”Du antar alldeles för mycket”, fräste jag. ”Vad har du gjort?”
Jacobs leende bleknade lite, men han var fortfarande för uppskruvad för att kunna svara allvarligt. ”Blondie och Emmett väckte mig i morse och tjatade om att ni ska flytta till andra sidan landet. Som om jag kunde låta er göra det. Charlie var väl det stora problemet, inte sant? Men nu är det löst.”
”Fattar du inte vad du har gjort? Vilken fara du utsätter honom för?”
Han fnös. ”Jag utsätter honom inte för någon fara. Bortsett från dig, då. Men du har ju någon sorts övernaturlig självkontroll, eller hur? Inte lika coolt som tankeläsning förresten, måste jag säga. Inte alls lika spännande.”
Då reagerade Edward. Han svepte genom rummet tills han stod rakt framför Jacob. Trots att han var ett halvt huvud kortare, ryggade Jacob tillbaka som om Edward tornat upp sig över honom.
”Det där är bara en teori, byracka!” morrade han. ”Tycker du verkligen att vi ska testa den på Charlie? Inser du vilken fysisk smärta du utsätter Bella för, även om hon orkar stå emot? Eller den känslomässiga smärtan om hon inte gör det? Men jag antar att Bellas välbefinnande inte intresserar dig längre?”
Renesmee tryckte ängsligt fingrarna mot min kind, och hennes oro präglade reprisen som spelades upp för mig.
Edwards ord lyckades äntligen tränga igenom Jacobs besynnerliga upphetsning.
