Sveriges gränser från 1150 till idag
Om vi vrider klockan 860 år tillbaka,
ser Sverige ut ungefär så här.
Vi befinner oss då på 1100-talet,
inte långt efter att landet enats under ett gemensamt styre.
Och även om det är tydligt
att väldigt mycket saknas redan,
är Sverige på den här tiden ändå ett väldigt löst sammansatt rike,
och områden som Gotland, Åland och Hälsingland
är i praktiken mer eller mindre självständiga.
Vad gäller övriga delar av dagens Sverige,
så var de sydliga landskapen danska,
de västliga norska,
och de nordliga tillhörde ingen stat alls, men var befolkade av samer.
Men vid mitten av 1100-talet
händer också en väldigt viktig territoriell förändring för Sveriges del.
Omständigheterna är något oklara,
men det som sker är att västligaste Finland införlivas i det svenska riket.
Det rör sig om de två landskapen Satakunda och Egentliga Finland,
även om de exakta gränserna inte är klara.
Och den här tiden är den östliga expansionens tid.
Under de följande 100 åren koloniseras Österbotten och Nyland,
områden som än i dag är svensktalande.
De svenska nybyggarna drar även norrut,
och koloniserar Ångermanland under samma tid.
Och här kan det vara värt att notera,
att det som i dag utgör Finland
inte hade någon egen statsbildning vid den här tiden,
och de huvudsakliga konflikterna stod inte mellan svenskar och finnar,
utan mellan Sverige och den ryska staten Novgorod.
De olika finska folkgrupperna som bodde i området var delade,
vissa samarbetade med svenskarna,
andra med ryssarna,
och vissa stred mot dem båda två.
Vid mitten av 1200-talet befäster Sverige sitt innehav av Finland
när Tavastland införlivas i riket.
Några decennier senare
expanderar man ytterligare österut och erövrar västra Karelen,
där man också grundar fästningen Viborg,
som kommer att bli en central gränspost mot de ryska staterna i öst.
Samtidigt har koloniseringen fortsatt upp i Västerbotten.
Knappt 30 år senare
blir Magnus Eriksson kung i Sverige,
och eftersom han också blir kung av Norge,
förenas de två rikena i en personalunion.
Samme Magnus
kommer senare att köpa Skåne, Halland och Blekinge
från Danmark i två omgångar,
1332 och 1341.
Och vid 1300-talets mitt har för övrigt koloniseringen i norr kommit så långt
att de två rikshalvorna nu förenas runt Bottenviken.
1355 blir Magnus Erikssons son Håkan kung i Norge,
och med det upplöses den svensk-norska unionen.
Fem år senare
anfaller den danske kungen Valdemar Atterdag Skåne,
och återerövrar landskapen som sålts 25 år tidigare.
Bara ett år senare landstiger han på Gotland,
och erövrar även det.
1384 ärver den nyinsatte svenske kungen
Albrekt av Mecklenburg
också den mecklenburgska tronen,
och rikena ingår en personalunion.
Men den varar bara i fem år,
för sedan blir Albrekt besegrad
och tvingas avsäja sig den svenska tronen.
Den som i stället tar över,
är drottning Margareta av Danmark,
och i och med det bildas Kalmarunionen,
som kommer att bestå i 132 år.
Jag kommer fuska lite nu, och ignorera de förändringar som sker under den här tiden,
eftersom de för det mesta involverar Danmark eller ytterligare personalunioner.
Dock ska det påpekas att Sverige vid flera tillfällen i praktiken lämnar unionen,
vilket leder till en mängd segdragna konflikter med Danmark.
Det här velandet tar slut 1521,
när Gustav Vasa slutgiltigt upplöser unionen för Sveriges del,
vilket också kan säjas markera början på Sveriges moderna historia.
Genom Gustav Vasa övergår Sverige samtidigt från att vara en valmonarki till att bli en arvmonarki,
vilket det fortfarande är i dag.
Och datumen är återigen något oklara,
men vid mitten av 1500-talet
har den svenska staten stärkt sitt grepp
om dagens svenska Lappland,
och det är nu rimligt att säja att området i praktiken tillhör Sverige.
Däremot är det viktigt att veta
att Sveriges gränser för den delen inte var fasta på den här tiden.
Det här var de gränser som var allmänt erkända av både Sverige och grannländerna,
resten var fortfarande omstridda.
Enligt svenskarna gick gränserna så här,
ända upp till Ishavet,
vilket naturligtvis de var ensamma om att tycka.
Danskarna och norrmännen tyckte snarare att gränsen i norr skulle gå här,
och i öster
hade ryssarna fortfarande inte erkänt den svenska expansionen norrut,
utan tyckte att gränsen skulle stanna vid Bottenviken.
Nåväl, tiden går vidare.
1561 ber den estländska aristokratin den svenske kungen om beskydd,
och som ett resultat av det, övergår Estland i svensk ägo.
22 år senare ockuperar Sverige ytterligare delar av Estland,
och erövrar dessutom stora delar av Ingermanland
samt fortet Kexholm från Ryssland,
som blir nästan helst avskilt från Östersjön.
Det här blev heller aldrig någon officiell gräns, eftersom det aldrig slöts någon fred mellan länderna.
Och snart bröt det ut krig igen...
Men innan det hände,
så blev Sigismund kung i Sverige,
och eftersom han också var kung i det polsk-litauiska samväldet,
blev det en ny personalunion för Sveriges del,
vilket resulterar i att nästan hela Östersjön nu hamnar under samma kungakrona.
Tre år efter det,
är det nya kriget med Ryssland slut,
och den här gången blir det både fred och officiella gränsjusteringar.
Sverige får lämna tillbaka Kexholm och Ingermanland,
och Ryssland avstår i gengäld på sina anspråk i norra Finland,
vilket gör att Sveriges östgräns i stället skjuts längre fram i norr.
Men tro inte att nordgränsen är klar för det!
Hela den här sträckan i norr är fortfarande omstridd och oreglerad.
Och i det här området
är det till exempel vanligt att den samiska befolkningen
tvingas betala skatt till två eller till och med tre länder samtidigt,
eftersom staterna genom beskattningen
vill visa att de har rätt till området.
Kort härefter,
1599, och efter bara sju år som kung,
avsätts Sigismund efter ett uppror,
och unionen med Polen blir därmed upplöst.
1617 har det varit krig med Ryssland igen,
och Sverige står som klar segrare.
Härigenom får Sverige hela Ingermanland
och det som kommer att bli Kexholms län.
Genom de här erövringarna
binds Estland nu samman med resten av Sverige,
och Ryssland stängs helt ute från Östersjön.
Tolv år senare har Sverige varit i krig med Polen-Litauen,
vunnit, och erövrat Livland,
samt en lång kustremsa i Preussen,
där Sverige tagit kontrollen över ett stort antal städer där man nu kan ta upp tull.
Sex år efter det sluts den ordentliga freden,
som innebär att Polen avsäjer sig rätten till Livland,
medan Sverige lämnar tillbaka besittningarna i Preussen.
1645,
bara tio år senare,
har Sverige varit i krig igen.
Den här gången har man anfallit och besegrat Danmark-Norge,
som tvingas avstå Jämtland, Härjedalen, Särna, Idre, Halland, Gotland och Ösel.
För Danmarks del är den här freden en katastrof,
medan den för Sveriges del innebär gränser
som är betydligt lättare att försvara.
Tre år senare tar 30-åriga kriget slut,
och Sverige står återigen bland segrarna.
Fyra landområden i norra Tyskland blir nu svenska:
Pommern, Wismar, Bremen-Verden och Wildeshausen.
Och, det tål att påpekas
att som namnet antyder,
har Sverige alltså varit inblandat i det här kriget
samtidigt som de andra krigen som vi precis pratat om.
Faktum är, att med bara några få års undantag,
hade Sverige legat i krig konstant sedan 1554,
det vill säja i över 90 år.
Som perspektiv är det ungefär som om vi idag
hade varit i krig ända sedan 20-talet.
Men i alla fall.
Fem år senare
justeras gränsen i Pommern till Sveriges fördel,
och Sverige blir ännu lite större.
Ett år efter det händer samma sak i Bremen.
Och båda de här justeringarna sker faktiskt genom diplomati,
och är inte resultatet av några nya krig.
Men detta till trots varade freden ändå inte särskilt länge,
och mindre än tio år senare
är Sverige återigen inblandat i tre krig samtidigt.
1658 avslutas kriget mot Danmark-Norge,
efter en förkrossande svensk seger.
Danmark får avstå Trondhjems län, som det då hette,
Bohuslän, Skåne, Blekinge samt Bornholm.
Och i och med det här
fick Sverige sin största territoriella utbredning någonsin,
och står nu på höjden av sin stormaktstid.
Men högmod går före fall,
och efter ett misslyckat försök att göra slut på Danmark
en gång för alla, bara två år senare,
tvingas Sverige lämna tillbaka Trondhjems län och Bornholm.
Och de gränser som Sverige får mot Danmark och Norge efter den här freden,
är faktiskt de som fortfarande ligger, än idag.
1679 avslutas ännu ett krig,
där Sverige har gått in för att hjälpa sin allierade Frankrike.
För Sveriges del var det ett ganska onödigt krig,
men man slipper ändå rätt billigt undan,
och förlorar bara några mindre landområden i Nordtyskland.
I början av 1700-talet går det dock värre.
Ryssland, Polen och Danmark-Norge går ihop
för att krossa det svenska väldet,
och efter drygt tjugo års krig är Sverige på knä.
1715 förlorar man
nordtyska Bremen-Verden till Hannover
i den första av tre landförluster.
1720
förloras södra delen av Svenska Pommern till Preussen.
Och slutligen 1721
tvingas Sverige avträda samtliga områden
öster och söder om dagens Finland till Ryssland,
som därigenom får tillbaka sin Östersjökust,
där man nyss grundat den nya huvudstaden S:t Petersburg.
För Sveriges del innebär den här förlusten stora ekonomiska bortfall,
det definitiva slutet på stormaktstiden
och stark revanschlust gentemot Ryssland.
Och tjugo år senare får revanschivrarna sin vilja igenom,
vilket leder till ett ganska illa förberett krig.
Det går ungefär så som illa förberedda krig brukar gå,
och Sverige tvingas lämna över land i sydöstra Finland.
Ryssarna slår på så sätt in en kil i Sveriges östgräns,
som genast blir betydligt svårare att försvara.
1751 sluts ett avtal mellan Sverige och Danmark-Norge,
som en gång för alla reglerar ländernas gemensamma gräns.
Och det här leder till att gränsen i norra Lappland
för första gången blir officiellt fastslagen mellan de två staterna.
Och som ni kanske märker på att tidshoppen blir större,
är Sverige inte lika krigiskt på 1700-talet.
Dels är landet inte lika stort längre,
vilket gör det mindre attraktivt för andra att anfalla;
dels är man också mindre benägen att ge sig in i nya krig,
eftersom man vet att landet inte längre är den starka militärmakt
som det tidigare var.
Nästa gränsförändring sker 1803,
när Sverige har dragits in i Napoleonkrigen.
Eftersom tyska Wismar inte längre är en knutpunkt
för de svenska besittningarna i Nordtyskland,
utan nu mest en svårförsvarad utpost,
pantar man helt enkelt bort den till Mecklenburg.
Sex år senare, 1809,
blir Sverige invaderat av Ryssland,
och tvingas till slut avträda hela den östra rikshalvan,
vilket motsvarar större delen av dagens Finland.
Vid det här laget har det här området varit en del av Sverige i runt 600 år,
och det är en total knäck för den svenska självbilden,
vilket leder till att den svenske kungen avsätts i en statskupp.
Finland uppstår härmed som ny politisk enhet under Ryssland,
och Sverige får sin nuvarande östgräns.
Och att Sverige förlorade Finland för 200 år sedan
är det ganska många svenskar som känner till idag;
men hur många känner egentligen till
att Sverige efter det fortfarande inte hade sina moderna gränser?
Pommern var fortfarande en del av Sverige,
vilket det skulle vara i ytterligare fem år.
1814 avslutas Napoleonkrigen,
och Sverige, Danmark och Preussen gör ett landbyte.
För Sveriges del innebär det
att man lämnar över Pommern till Preussen,
och att man i stället får Norge av Danmark.
Men, eftersom norrmännen i samma veva förklarade sig självständiga,
blev det inte någon annektering av Norge,
utan i stället grundas en svensk-norsk personalunion
som en slags motvillig kompromiss.
Länderna var alltså förenade med en gemensam kung,
men hade egna flaggor och egna huvudstäder.
Men den här unionen blev aldrig särskilt populär hos norrmännen,
och 91 år senare, år 1905,
uppfylldes till slut deras önskan om full självständighet
och unionen upplöstes slutgiltigt.
Och i och med det, för 111 år sedan,
fick Sverige de gränser som landet har än idag.
Tack för att ni tittade!
Och håll utkik efter fler filmer om svensk och europeisk historia!