Kapitel 2 : Läroverkets gråa tunga... (3)
Men för det första var det inte frågan om att skada lillbrorsan så mycket som möjligt, det var bara frågan om att se till så att lillbrorsan inte upprepade det där utpressningsförsöket. För det andra så skulle farsan bli vild och svår under alla förhållanden. Det vore dumt om lillbrorsan blödde när farsan kom inrusande.
Snabbt slog han två örfilar och en knytnäve i magen på lillbrorsan som tappade luften tillräckligt länge för att han skulle kunna släcka ljuset och krypa ner i sin säng innan tjutet kom.
Det var en dubbel fördel att ligga under täcket när farsan kom inrusande. Dels såg det inte ut som om det varit något allvarligt slagsmål och dels kanske farsan bara slog rakt över täcket utan att sikta. Ibland på kvällarna när farsan var full var det inte så noga hur slagen träffade.
Men hans förhoppningar var helt fel. Det hördes redan på farsans steg. Farsan kom inte rusande, han kom sakta gående och satte ner hälarna i golvet så att stegen skulle höras tungt. Då frös Erik av rädsla. Han anade vad som kunde hända.
När farsan stod i dörren och vred om ljusknappen var han stel i ansiktet och hade munnen sammandragen på det där särskilda sättet. I högerhanden dinglade hundpiskan.
Hundpiskan var av flätat läder, tjock i handtaget och tunn längst ut där den slutade med en liten clip av metall som kunde kopplas till ett hundhalsband. Det var den där metallclipen som slet sönder huden.
Farsan bar ömt och försiktigt ut lillbrorsan. Sen stängde han dörren och låste den, tog ut nyckeln och stoppade den i bröstfickan.
– Nej snälla, jag menade inte... det är inte som du tror... snyftade han när farsan demonstrativt sakta närmade sig sängen. Han visste att det inte skulle tjäna någonting till att be. Förtvivlat började han famla efter den blå elden mitt inne i sitt virvlande medvetande, men det var försent. Åtminstone inte ansiktet, tänkte han när farsan sakta drog undan täcket. Åtminstone inte ansiktet, det läks inte på flera veckor, inte ansiktet, i skolan...
– Snälla, akta ansiktet, grät han samtidigt som han vände sig om i sängen och tryckte händerna mot kinderna och borrade ner ansiktet i kudden.
Det första rappet träffade rakt över korsryggen. Han hann tänka att farsan träffat precis och alltså var fasansfullt nykter. Det andra rappet träffade nästan på samma plats och när han förstod att piskan skulle få vandra uppåt centimeter för centimeter försvann den flämtande blå lågan och han skrek.
Han tänkte inte längre, han skrek för varje rapp. Det var som om varje rapp blev en elektrisk stöt genom huvudet från tinning till tinning. Efter att korsryggen var färdigslagen började farsan sikta på vänster skinka.
Erik hade börjat vrida sig under slagen som inte längre träffade med avsedd precision. Han försökte skydda sig med händerna men då måttade farsan mot ansiktet och när han då täckte ansiktet med händerna så slog farsan mot kroppen.
Gråten var röd och förnedrande. Det var precis raka motsatsen till den blåa elden. Gråten var flammande vild och tog över medvetandet och förstärkte smärtan så mycket att medvetandet någonstans gjorde halt; det var det undermedvetnas okontrollerade försök till lindring. Men han grät också för att han grät; för att han inte kunde stå emot den förbannade satans gubbjäveln med den blodiga vinande hundpiskan.
På något sätt tog det slut. Mitt inne i smärtan var det som om det aldrig kunde ta slut, som om det aldrig skulle kunna finnas lindring, som man föreställer sig helvetet. Men ändå tog det på något sätt slut.
Först märkte han tystnaden. För när hans lungor skälvde till i en sista kramp av snyftning så att han plötsligt kunde andas lugnt igen var det tyst. Över korsryggen, skinkorna och baksidan av låren glödde det. Han visste att han under alla förhållanden var strimmig. Piskan träffade alltid tillräckligt hårt för att det skulle bli en röd strimma för varje slag. Huden höjde sig över en röd strimma blod. Om det inte gick hål så gick blodet tillbaks in i kroppen och lämnade en blågrön rand som skulle sitta kvar i flera veckor.
Inne i tystnaden kände han med handen över ryggen och baken. Han blev våt och kladdig. Det var blod från de ställen där metallclipen rivit upp huden. Det skulle bli sår med avlånga variga skorpor, sårskorpor som var stora och skrovliga och bultande och lätt sprack upp när man rörde sig hastigt.
Som han efteråt mindes det, fast osäker, så kom modern in med en skål med ljummet vatten och en linnetrasa. Hon sa ingenting, eller han mindes inte att hon skulle ha sagt någonting. Möjligen grät hon, möjligen kände han salt från hennes tårar i ett av de öppna såren. Men det kunde vara en dröm som kom sig av den begynnande febern. Det kändes som vacker pianomusik långt borta.
Han var fjorton år och slogs alltmera sällan. Det berodde på två saker.
Dels var han ledare för gänget och kunde alltså inte slåss litegrand. För om nu någon i parallellklassen inte ville betala sin skuld till gänget så var det bara lite stryk som krävdes, inte mycket stryk. Och då var det bättre om han skickade Göran eller Fyrtornet eller någon annan i gänget. För om han själv skulle slåss så måste det vara viktigt. Om någon inte betalat efter andra varningen till exempel. Då måste han själv gå över skolgården, med gänget några steg bakom, tills den som inte betalat försent upptäckte vad som höll på att hända och försökte springa sin väg vilket alltid var omöjligt. Gänget väntade nämligen alltid till rätt tillfälle när det gick att skära av skolgården i en diagonal så att vägen spärrades mot båda utgångarna samtidigt. Sen var det bara kattens lek med råttan innan den skyldige var infångad nere i hörnet mot två höga husväggar utan möjlighet att komma undan.
Han kände inte längre någon glädje eller triumf i sådana lägen. Han tyckte mest synd om dom som måste få stryk. Och det var det andra skälet, det han inte berättade för gänget, till att han slogs mindre och mindre.
Men det var ju inte så svårt att inse att om en slapp betala så skulle andra försöka samma sak och om många på en gång skulle försöka slippa så skulle systemet rasa ihop som ett korthus och då skulle gänget inte kunna äta vetelängder och gå på grillbar på frukostrasterna i stället för att äta skolmaten. Pengarna behövdes för sammanhållningen.
Alltså slog han inte för att skada i sådana lägen. Hellre örfilar än näsblod, möjligen ett blått öga. Ett blått öga var ganska effektivt. Det var lätt att slå en vänster- eller högerkrok mot antingen den punkt där ögonbrynet slutar eller mot den benkant där ögonhålan börjar. En sådan märkning var bara ett slag och det blåa ögat var till för att skrämma dom andra.
Men den som vägrat måste skrämmas själv också. Fast till det behövdes inte särskilt mycket våld. Örfilar var egentligen alldeles tillräckligt eftersom det var förnedrande för den som fick ta emot örfilarna utan att våga slå igen samtidigt som den örfilade hela tiden måste vara rädd att det plötsligt skulle bli stryk på allvar. Var och en som står på knä och gråter och får örfilar i ansiktet och lovar att betala har rädslan som ett stort hål i sitt inre. Inte smärtan utan rädslan.
Det var alltid rädslan som var det avgörande och det visste Erik mycket väl. Det var som om dom allra flesta människor av någon egendomlig anledning saknade försvar just på den punkten. Dom kunde vara stora och starka och ha alla förutsättningar att försvara sig, men rädslan förlamade dom.
En av killarna ett par klasser högre upp hade tränat boxning i boxningsklubben Örnen ett par år. Han ansågs lovande, sas det, och i Läroverket kallades han allmänt för Boxarn. Han hade visst gått till final i Stockholms juniormästerskap.
Eftersom Boxarn var skyldig gänget mer pengar än han hade eller hade lust att betala var det hela oundvikligt. Och hans klasskamrater hade naturligtvis hetsat honom med frågan om han skulle klara av Fyrtornet eller Erik. Det hela pågick ett slag ungefär söm de ständiga diskussionerna om vem som skulle vinna i en fajt mellan världens bästa boxare och världens bästa brottare. Och så spred sig ryktet om att Boxarn inte tänkte betala. Alltså måste han ha stryk.
Gänget satt på grillbaren och vägde olika möjligheter. Det enklaste var ju att ta killen flera på en gång.
Erik förkastade förslaget. Det skulle bara leda till fortsatt snack på skolgården. Det skulle bli ett evigt ältande om att det var fegt att gå på flera mot en och att Boxarn i alla fall var bäst eftersom gänget var tvungna att vara flera på en gång.
Hur klår man upp en boxare? En sak är i alla fall klar. Det som är boxarens styrka är hans teknik med nävarna. Han kan både gardera sig och slå tillbaks och han kan slå serier för att följa upp en bra träff. Men hans teknik är också hans svaghet eftersom han är intränad på att bara använda slag med händerna. Man kan sparka ner honom. Eller man kan gå in på livet på honom och få ner honom på marken.
– Okey, sa Erik medan han spritsade ett tunt rutmönster ketchup över den flottiga pommes friten, du får ta honom, Fyrtornet. Passar dej perfekt, in på livet på honom och ner på marken med honom och sen det gamla vanliga. Inga problem.
– Nää men varför just jag, tvekade Fyrtornet, jag tycker det är bättre att vi tar honom ordentligt flera stycken men klår honom lite mer än vanligt. Så blir det inge mer snack om saken.
Erik suckade och tuggade ett slag på grillkorven medan de andra satt tysta och väntade. Fyrtornet var rädd, denna egendomliga rädsla fanns till och med hos Fyrtornet inför en motståndare han skulle slå med lätthet.
Men om Fyrtornet nu var rädd så avgjorde det saken antingen dom andra förstod att han var rädd eller inte. Det skulle gå att tvinga honom, men den som är rädd förlorar alltid och om Fyrtornet fick stryk så blev allting etter värre efteråt.
– Okey, sa Erik, då får jag ta killen själv. Men ni ska vara med och titta på hela högen.
– Ifall det går lite taskigt för dej så ska vi...?
– Det går inte taskigt för mej. Jag vinner alltid, kom nu så ska vi ta honom innan frukostrasten är slut.
På vägen tillbaks mot skolgården gick han igenom sin plan. Det hela byggde på att ta fram den rädsla som måste finnas någonstans hos Boxarn. Hade inte också Boxarn haft den där rädslan så hade han kommit sättandes över skolgården för länge sen, så mycket som dom snackat om det i hans klass.
Men det gick inte att misshandla Boxarn med vilka tjuvknep som helst. Han måste slå Boxarn med knytnäven på ett sätt som åtminstone påminde om boxning. Allt annat skulle leda till snack. Och det måste gå fort.
Boxarn var större än han själv, hade längre räckvidd och var dessutom boxare så något långvarigt slagsmål i boxningsstil kunde det inte bli frågan om. Det skulle leda till att han själv skulle se för jävlig ut i ansiktet efter en stund och även om Boxarn inte skulle kunna slå ner honom så skulle det i alla fall räknas som förlust. Boxarns överlägsenhet i vikt gjorde det mer än tveksamt om man verkligen skulle söka sig in på kroppen på honom för att få ner honom på marken (det som bara Fyrtornet med lätthet skulle ha klarat av).
Alltså gällde det att först skrämma honom och sen slå honom i ansiktet. Det dög inte med att slå honom i ögat, en sån smäll skulle han snabbt skaka av sig. Näsblod måste det bli. Men för att kunna slå av näsbenet på en kille som är van att gardera ansiktet så måste det till mycket rädsla för att få bort den intränade reflexen att gardera sig. Man kan inte boxas med en boxare men man kan skrämma honom så att han nästan skiter på sig och sen slå av hans näsben.