Existentialism: Friedrich Nietzsche (del 2 av 2)
Hej filosofer, jag heter Joakim och välkommen till den andra och avslutande videon
där vi undersöker Friedrich Nietzsches filosofiska idéer.
Har du inte sett del ett så klicka här.
Med den tillspetsade formuleringen ”Gud är död!” menade Nietzsche att tiden är kommen att se
de gamla tolkningarna – framför allt tron på Gud – för vad de är, myter och sagor.
Men han insåg också att många skulle bli förtvivlande av insikten att vi inte är annat än
meningslösa djur i ett meningslöst universum.
Denna nyvunna insikt riskerade att leda till ett tillstånd av nihilism, tron att allt saknar mening.
Är livet utan mål, mening eller syfte så följer lätt uppfattningen att livets alla lidanden är förgäves.
”Nihilism uppstår nu, inte för att livets plågor blivit större, utan för att att man tappat tron på att det finns någon
'mening' med lidandet… Det framstår nu som att ingen mening existerar, som att allt är förgäves.”
Nietzsche brottades själv med nihilismen under stora delar av sitt liv
då han hävdade att livet saknade objektiv mening.
Han menade till och med att det inte bara var livet som saknade objektiv mening,
men att ”sanning” i sig självt inte existerar.
Därmed blir objektiv kunskap omöjligt och som en konsekvens därav
kan det inte finnas objektiv mening med någonting.
Istället är individen alltid begränsad av sin egen tolkning.
”Arbetet med att måla livets bild, hur ofta poeter och filosofer än ger sig på det,
är icke desto mindre meningslöst: även i händerna av de största målar-tänkarna
är allt som kommer därur miniatyrbilder ur ett liv, det egna livet – ingenting annat är möjligt.”
Eftersom man omöjligen kan fly sin tolkning eller perspektiv på livet, menade Nietzsche att man bör
ge upp alla försök att finna objektiv sanning och istället tolka existensen på ett livsbefrämjande sätt.
För om det nu inte finns några sanningar i världen så är det inte en sanning
att livet måste vara meningslöst för individen.
Vägen ur nihilism går alltså genom att skapa subjektiv mening.
Han efterlyste en förändring där människor – inspirerade av den kris som uppstår när de objektiva värdena dör –
skulle fylla tomrummet efter religionen med filosofi och konst.
Enligt Nietzsche är de djupaste frågorna man kan ställa i livet ”varför lever jag” och ”varför lider jag”.
Han menade att dessa två frågor i själva verket var en och samma.
Människan söker en mening eller ett syfte med livet just därför att livet är en plåga
och hon vill tro att detta lidande har ett syfte.
”Människan, det modigaste av djur och van vid lidande, förkastar inte lidandet som sådant; han önskar det,
söker det, förutsatt att han visas en mening för det, ett syfte med lidande. Det meningslösa lidandet,
inte lidandet själv, är förbannelsen som hittills legat över mänskligheten.”
Genom att begrunda sitt eget lidande kom han till slutsatsen att smärta inte är något negativt.
Istället hävdade han att ett liv utan lidande och misär skulle vara en eländigt liv.
Lidandet är istället en förutsättning för självförverkligande.
Ur smärtan och lidandet kommer man alltid ut starkare än tidigare,
något Nietzsche formulerade som ”det som inte dödar mig gör mig starkare”.
”Du vill, om möjligt – vilket det inte är – avskaffa lidandet. Och vi? Vi vill lida mer och intensivare
än någonsin… För det är lidande som ligger till grund för all mänsklig utveckling.”
Av denna anledning hatade han också alkohol.
Det lindrar och försäkrar oss om att tillvaron är bra som den är och att förändring inte är nödvändig.
Själv drack Nietzsche enbart vatten.
Vid högtidliga tillfällen mjölk.
Med utgångspunkt i att lidande är en förutsättning för framsteg, menade Nietzsche att vi är i behov av ett ideal
för att hålla oss motiverade i vår strävan efter storhet även i de mörkaste av timmar.
Hans svar på ett sådant ideal var övermänniskan, ”das Übermensch”.
På engelska översätts termen ofta till ”Superman” och är inspirationen bakom seriefiguren med samma namn
– men likheterna i övrigt är få.
”Jag lär dig övermänniska. Människan är något som ska övervinnas. Vad har du gjort för att övervinna honom?”
Övermänniskan som ideal var en perfekt och kraftfull varelse som har övervunnit
alla sina inre rädslor, svagheter och brister.
En som svävar över resten av mänskligheten.
Det övermänskliga idealet är endast nåbart för oss i korta stunder.
Det är omöjligt att bibehålla denna perfektion.
Efter dessa extatiska stunder måste man alltid återgå till att ”vara mänsklig, alltför mänsklig”.
Genom att jämföra sig med övermänniskan menade Nietzsche att vi kunde bli varse våra brister
och svagheter, och skämmas över den stora klyfta som skiljer oss från idealet.
I strävan efter denna perfektion kommer vi börja hata vårt icke-perfekta jag.
Detta sjävhat kommer, hävdade Nietzsche, vara början till övermänniskans självförverkligande.
Ty först när vi insett våra inre brister, och välkomnat vår avsky för dem,
är vi motiverade att växa och övervinna oss själva.
I boken ”Så talade Zarathustra” beskriver Nietzsche i en liknelse hur brister och lidande
är nödvändiga för självförverkligandet.
”Jag träffade en ung herde med kväljningar, spasmer och ett förvridet ansikte.
Ur munnen hängde en tung svart orm.
Aldrig hade jag sett så mycket illamående och fruktan i någons ansikte.
Jag gjorde vad jag kunde för att slita ormen ur hans strupe, men förgäves.
'Bit! Bit av dess huvud! Bit!', skrek jag…
Herden bet, och han bet bra.
Ut spottade han ormens huvud och hoppade upp.
Inte längre herde, inte längre människa – förändrad, strålande, skrattande!
Aldrig har jag hört en människa skratta som han skrattade!
O mina bröder, det jag hörde var inget mänskligt skratt.”
Här representerar herden en människan i sina mörkaste stunder och den svarta ormen
är den förtvivlan och rädsla som plågar honom i livet.
Men när han biter av ormens huvud övervinner han sina demoner
och framträder för ett ögonblick som övermänniskan själv.
Hans skratt symboliserar makt, perfektionism och ett bejakande till livet.
Där är något oklart om Nietzsche tänkte sig övermänniskan som nästa evolutionära fas
(han var trots allt inspirerad av Charles Darwin och evolutionsteorin)
eller om han snarare syftade på en individuell moralisk utveckling.
Att bejaka livet var det högsta tillstånd en människa kunde uppnå, och Nietzsche presenterade två begrepp
för att beskriva detta: Amor fati (kärlek till ödet) och evig upprepning.
För att bejaka livet måste vi först acceptera det precis som det är, leva i samklang med ödet.
Amor fati är ett förhållningssätt som utmärks av oräddhet, sorglöshet och handlingskraft.
Där den svage passivt väntar på att bli älskad, älskar den starke villkorslöst ur sin inre kraft.
Amor fati är en egenskap hos övermänniskan,
”min formel för storhet hos en människa är amor fati”, skriver Nietzsche.
Men för att älska ödet måste man först bejaka livet och det är bland det svåraste som finns.
Svårigheten ligger i det faktum att tillvaron innehåller så mycket ondska, smärta, lidande och tragedi.
Så hur kan man bejaka livet i närvaron av så mycket fulhet?
Som vi sett hävdar Nietzsche att stora mängder lidande och smärta måste till för att man ska kunna utvecklas.
”Det är från de djupaste av djup som det högsta kommer till sin höjd”.
Med denna insikt kommer den starke förstå att det onda, smärtsamma och tragiska
i själva verket har en inneboende skönhet.
I dessa aspekter av tillvaron finns potentialen för tillväxt och självförverkligande.
Endast då en svart orm kryper ner i din hals kan du bita av dess huvud
och skratta likt ingen människa har skrattat förut.
”Jag vill lära mig mer och mer för att se det vackra i det nödvändiga;
sedan ska jag själv bli en av de som gör saker vackra.
Amor fati: låt det vara min kärlek hädanefter!
Jag vill inte föra krig mot det fula …
Och allt och på det hela taget. En dag vill jag bli en ja-sägare.”
För att avgöra om man är en ja-sägare, det vill säga i ett tillstånd av fullständigt livsbejakande,
skapade Nietzsche ett psykologiskt test som han kallade för evig upprepning.
”Vad händer om en demon helt plötsligt söker upp dig i din ensamhet och säger:
'Det liv du nu lever, och har levt, kommer du att få leva igenom och otaliga gånger därtill;
det kommer inte innehålla något nytt, varje ögonblick av smärta och glädje, varje tanke och varje syn,
allt det lilla och allt det stora i ditt liv kommer igen – i samma följd…'
Vill du då kasta dig ner och gnissla tänder och förbanna demonen? Eller har du någon gång upplevt ett så stort
ögonblick att du svarar honom: 'Du är en gud och aldrig har jag hört något mer gudomligt'.”
Övermänniskan bekräftar livet och inser att hans största stunder är födda ur hans mörkaste erfarenheter,
och uppfattar därför den inneboende skönhet i lidande, tragedi och ondska.
Med denna insikt fördömer han inte livet likt en pessimist, trots det lidande han har utstått.
I stället firar han tragedin som en glad ja-sägare.
När han sedan närmar sig sin död önskar övermänniskan inte vila.
Istället önskar han sig evig upprepning och att leva om sitt liv igen i evighet.
På sin dödsbädd ska man säga ”Var det livet? En gång till, döden!”
Begrepp som "Übermensch" och "Viljan till makt" användes flitigt av Hitler och nazisterna
för att beskriva sin idé om ett biologiskt överlägset arisk eller germanskt herrefolk.
Nietzsches tankar kom därmed att betraktas som en filosofisk grund för de nationalsocialistiska idéerna.
Denna koppling beror till stor del på att Nietzsches syster Elisabeth, som var en hängiven nazist,
förfalskade ett antal texter för att passa nazismens ideologi.
Nietzsche själv var under sin livstid mycket kritisk till både antisemitism och tysk nationalism.
Enligt honom var övermänniskan något som kunde uppstå i alla kulturer.
Han var däremot elitist och menade att vissa personer var bättre än andra.
Men detta hade ingenting med ras eller nationalitet att göra.
Hans ifrågasättande av ”gamla sanningar” har influerat såväl existentialismen
som den efterkommande postmodernismen.
