Kapitel 80
HAMRÉN, HAN VAR EN ENVIS JÄVEL
Fotboll var inte allt längre. Jag hade min familj
och jag hade sagt nej till landslaget.
Jag gillade Lars Lagerbäck. Ändå hade jag inte
glömt grejen i Göteborg.
Jag glömmer inte så lätt. Jag ville ha mer tid till Helena och pojkarna.
Därför hade jag inte spelat med Sverige på ett tag.
Men det hade hänt något den där sista sommaren
med Barcelona när så mycket var tungt.
Då hade många av mina spanska lagkamrater
vunnit hela VM med sitt landslag. Jag kände att jag saknade det där.
Men jag tänkte inte vara med i landslaget ändå.
Det tog för mycket tid.
Då slutade Lasse Lagerbäck och Erik Hamrén.
blev ny landslagstränare. Han ringde mig.
Jag sa direkt att jag inte hade några planer
på att komma tillbaks. — Fan, Zlatan, sa han. Det hade jag ingen aning om. Men Hamrén var en envis jävel. Jag gillar envisa jävlar. — Det kommer att bli grymt, tjatade han.
Det kommer bli bra. Jag bjöd in Hamrén till vårt hus i Malmö.
Jag kände direkt, den här killen är skön. Vi klaffade.
Han var ingen vanlig svensk tränare.
Han vågade gå utanför gränserna.
De killarna är alltid de bästa.
Ibland måste du bryta regler för att komma vidare.
Jag menar: vad hände med killarna i Malmö FF:s pojklag
som alltid skötte sig? Skrivs det böcker om dem? Jag sa ja till slut. Jag skulle få bli lagkapten.
Jag gillade det. När jag mötte grabbarna i laget, jag såg på dem.
De tänkte: Normalt dyker det upp några få supportrar
och kollar på träningarna. Nu kom sextusen
på en enda liten landslagssamling i Malmö.
Jag såg på grabbarna att de tänkte:
Vad fan är det här? Jag sa helt lugnt:
— Välkommen till min värld!
