Akademisk kvart: Cancer
Sex tusen personer insjuknar varje år
i tjock- eller ändtarmscancer. De flesta blir botade men det kan leda
till ett annorlunda liv.
Akademisk kvart: Att möta cancer Mitt namn är Eva Angenete. Jag är professor i kirurgi och jobbar med tjock- och ändtarmscancer.
Det är en vanlig sjukdom. Den drabbar var tjugonde svensk
någon gång i livet, men det bästa är att många blir botade.
Dock är det så att många blir botade
till ett annorlunda liv och behandlingen kan vara ganska plågsam under korta perioder och det kan också vara ganska krävande för patientens anhöriga.
Min forskning och min klinik handlar om att försöka göra
behandlingen så bra som möjligt både kanske till och med före men också under och efter behandlingen så att patienter som drabbas av tjock- och ändtarmscancer
blir botade men också till ett bra liv. I min forskning har jag jag fokus på många delar och en del är att fokusera på det första
besöket för patienten hos läkaren.
Det är faktiskt så att när man får ett besked om en cancersjukdom är det viktigt att man får informationen på ett sätt
som är rätt för just den enskilde individen. Det som är fascinerande är att vi är så olika vi människor så vi vill ha olika sätt att bli informerade.
Vi vet inte riktigt hur vi ska informera fullt ut.
Vi vet inte riktigt var vi ska informera och när vi ska informera.
Alla kommer på sitt första besök men frågan är:
Vill man ha all information då? Vill man ha tillgång till att läsa den här
informationen på nätet istället? Vill man ha tillgång till att ringa någon efteråt? Hur vill man ha det själv? Detta jobbar jag med tillsammans med högskolan Väst
och en del forskare inom informatik
för att ta reda på mer om. Kanske är det så att vi vill ha kommunikation på flera olika
sätt och ha möjlighet att ställa frågor flera gånger till olika personer. Det finns jättemycket information på Internet
och jättemycket som man kan googla. Men frågan är om man vågar man lita på det
när man väl är sjuk, när man har fått ett besked?
Är det okej eller vill man veta mer från sjukvården? Vilken information vill man då ha?
Det forskar jag om och det tror jag kan leda till att man som patient kan må bättre precis i början av sin behandling eller till och med innan sin diagnos. Vi har sett i studier att patienter som har mått bra
i början av sin behandling också mår bättre efteråt
oavsett vilken sorts behandling de har fått
för att de känner sig trygga och stabila i sin tillvaro.
Om det nu är så att man har fått tjock- och ändtarmscancer
kan det vara så att man blir rekommenderad en förbehandling.
Det är nämligen så att den slutgiltiga behandlingen nästan alltid i kirurgi.
Det är på det sättet som vi idag nästan alltid botar våra patienter.
Men ibland kan man behöva behandla innan. När det gäller ändtarmscancer kan det röra sig om strålning
mot tumören eller att man får strålning
och cellgifter.
Vad vi har upptäckt nu är att en del av patienterna blir av med sin cancer redan där.
Då är frågan: Räcker det eller måste vi operera patienten? Det vet vi inte idag och då bedriver vi studier där vi försöker ta reda på om det går
att låta bli att operera. Blir det lika bra och hur är det? Om man har en cancer och får den här förbehandlingen och får höra att man ska bli opererad och sedan behövs inte operationen
och så ska man gå på massa kontroller. Hur känns det här? Känns det bra?
Klarar man av det eller vill man hellre bli av med det där som var sjukt? Det försöker vi ta reda på. Sedan är det också så att det bästa vore förstås om man kunde veta det innan.
Så att när man som patient kommer till doktorn får man sin information och tar prover på tumören
så säger man att den här tumören kommer att svara på förbehandlingen
så då kan vi göra den här förbehandlingen
och så blir det den riktiga behandlingen. Men den här tumören måste vi nog operera också eller den här kommer inte svara på någon förbehandling så det är bättre att operera direkt.
Idag vet vi lite om det, men inte allt om det.
Det kan vara så att patientens eget immunförsvar kan vara
viktigt i det här läget. Kanske till och med någonting som kan hjälpa till att tala om för oss om en viss individ behöver förbehandling inför en operation
eller om förbehandlingen kan bli den enda behandlingen. Då tar vi prover på våra patienter före man fattar beslut om behandling och sedan analyserar vi det efter behandlingarna
för att se om vi kan hjälpas åt att förutsäga vilken sorts behandling som
är bäst för den enskilda individen. På sikt skulle det kunna innebära att man kan få mer individanpassad inte bara information utan också individanpassad vård
innan sin kirurgi eller kanske inte får kirurgi alls.
Dock är det så att de flesta patienter som har
tjock- eller ändtarmscancer kommer att behöva en operation även i framtiden.
Då opererar man bort den bit av tarmen som är sjuk. Ibland kopplar man ihop tarmen och ibland kan man inte koppla ihop tarmen.
Oftast innebär operationen ganska stor förändring för den enskilda individen.
Vi är vana vid att när vi går på toaletten så händer det som brukar hända.
Vi är vana vid att kunna äta vad vi vill och vi är vana vid att kunna sköta oss själva. Efter en sådan här operation kan det bli lite annorlunda
antingen en kort stund eller till och med livslångt.
Det behöver inte bli dåligt men man behöver få hjälp att veta hur man ska göra på ett bra sätt.
Dessutom är det så att själva operationen i sig kan innebära att man blir ganska trött och tagen
och då har jag varit delaktig i studier tillsammans med mina kollegor där vi försökt se om titthålskirurgi till exempel kan göra att man återhämtar sig fortare och därmed kan gå tillbaka till jobbet fortare
och känna sig lite mer som man var innan.
Det brukar kännas ganska skönt att gå tillbaka till jobbet.
Även om det skönt med semester så brukar man gilla att komma tillbaka efter semestern. Om man varit sjuk så brukar det oftast
vara väldigt positivt att komma tillbaka till sitt jobb. Kan vi korta ner tiden då man är sjuk kanske man också mår bättre som person.
Men det är viktigt att det är säkert så man måste kontrollera att alla
de här varianterna av nya behandlingar också är lika bra avseende tumöroperationen för vi vill inte bara att folk ska bli pigga och komma snabbt ut från sjukhuset.
Vi vill att de ska må bra och vara friska länge
så det har vi också studerat. Det kräver ganska stora studier för att göra det så då får man samarbeta med länder i hela Europa.
Då har vi visat att titthålskirurgi är lika bra som en öppen operation när det gäller
cancerdelen men bättre när det gäller återhämtningen och kunna gå tillbaka till jobbet. Så då kan vi förbättra vården där. Som jag sa förut är det så att en del patienter får en förändrad kroppsuppfattning eller kan få en förändrad kropp efteråt. Man kanske måste ta bort en bit tarm och inte kan koppla ihop den med ändtarmsöppningen
så att man får det som vi kallar för "påse på magen" eller stomi.
Det innebär att all avföring kommer ut i en påse antingen på den här sidan eller på den sidan av magen.
Vi har gjort studier och kunnat se att det har gått
några år och man har vant sig så tycker 90 procent av patienterna att det inte påverkar deras liv negativt.
De kan faktiskt leva ett bra liv med sin stomi.
Men det är 10 procent som inte tycker att de kan leva
ett bra liv med sin stomi och vad är det som gör att
de inte mår bra i sin situation? Det har vi försökt ta reda på och vi har försökt minska problemen med de stomierna vi har. I en studie vi har gjort har vi tittat på olika faktorer som påverkar komplikationer till en tjocktarmsstomi.
Om en stomi fungerar perfekt är det kanske inget problem
men om det är så att man är rädd för att det ska läcka
eller rädd för att inte de här sakerna ska funka
som de ska så kan det bli problem för den enskilde individen. Sedan har vi också gjort studier
där vi har kunnat se att man kan plocka bort en del stomier tidigare.
Ibland har man en stomi som är tillfällig för att allt ska få läka i lugn och ro och sedan tar man bort den. Då har vi sett att man kan ta bort
stomin ännu tidigare och då kortar man ner tiden med oro, problem och kanske vätskeförluster och andra problem.
Det kan i sin tur förbättra situationen för den enskilda individen som har en cancersjukdom.
Men ibland är inte bara så att man får en påse på magen utan ibland kan det till och med vara så att man behöver opereras och ta bort
andra organ i kroppen som är kopplade till den här
cancersjukdomen.
Man kan fortfarande bli frisk men det kan innebära att man blir utsatt för att
man flyttar, till exempel den här muskeln som ganska
många av oss aldrig har sett för att den är dold här.
Men vi har ju sett på bild att det finns män
och kvinnor som kan visa upp en sexpackmuskel här.
Den kan muskeln kan man faktiskt plocka bort och låta hamna i bäckenbotten. Så man kan ersätta muskulatur och saker som man plockar bort. Men då är frågan: Hur mår man som patient när man har blivit
omkonstruerad och hur bra blir det?
Det finns en hel del information om det i litteraturen
men det finns fortfarande en hel del som vi behöver ta reda på för i slutändan handlar det om att vi ska ha ett bra liv
när vi väl har blivit friska från vår sjukdom. Så det studerar vi också. Här på Sahlgrenska universitetssjukhuset
och Sahlgrenska akademin har vi ett uppdrag att
bedriva en hel del extra forskning då
vi har fått uppdrag att operera
vissa sorters cancer, som man bara gör här och i Malmö i hela Sverige och då är det väldigt viktigt att se till så att vi gör det bra och följer upp
det på ett bra sätt.
Efter alla behandlingarna och efter allting som har skett så kan det vara väldigt olika hur
man upplever det.
Vi har gjort intervjustudiermed patienter ett år efter deras cancersjukdom
och då upptäckte vi att det var många patienter
som kände att det funkade jättebra först.
Visst, jag hade kunnat få lite annan information och så
men det funkade ganska bra. Under förbehandlingarna hade jag en sköterska
som ringde varje vecka och det funkade bra.
Sedan tog vi lite prover och det funkade bra. Efter operation låg jag på avdelning och det funkade bra.
Men sedan skakade de hand och så fick jag gå hem och så var jag alldeles ensam.
Så var det liksom ingenting mer. Här står jag med alla mina frågor och funderingar.
Varför har jag drabbats? Och hur ska jag göra med min stomi nu?
Jag kan ju ringa stomisköterskan och fråga men hur gör man om man ska resa bort? Hur många stomibandage ska man ha med sig då?
Vågar jag köra racerbil där man har ett avancerat bälte? Kan jag dyka? Jag älskar ju att dyka! Där har vi insett att det finns en brist hos oss.
Även om vi gör det väldigt bra i vården så finns det förbättringspotential. Så där håller vi på med lite forskning för att se vilken sorts information man vill ha för det är inte säkert att det som står på nätet i olika forum täcker in allt. Ibland kanske man vill veta om det här gäller mig.
Jag får jättebra tips men gäller det mig?
Vågar jag göra så eller är det så att de har en annan sorts stomipåse eller har de en annan operation som gör att de får göra det här?
Vad får jag göra?
Där försöker vi ta reda på på hur man ska göra.
Vi försöker ta reda på om det hjälper att få mer information innan man ska komma på återbesök om vad man kan förvänta sig för förändringar.
Som enskild människa vet man inte om
mina smärtor i bäckenet, min minskade sexlust
eller min onda rygg beror på sjukdomen jag hade
eller beror det på något annat. Vad är vad?
Och då kanske man inte vågar fråga om det
när man kommer till sin doktor
eller sin sjuksköterska.
Men om man har en lapp där det står att alla de här sakerna kan orsakas av min sjukdom så kanske man vågar fråga mer.
Vi ska se om det har någon skillnad och i sådana fall
kan man förbättra informationen och stödet till varje enskild patient.
Så mitt mål med min forskning är att vi ska fortsätta
se till så att de flesta patienter med tjock- och ändtarmscancer blir botade.
Gärna till och med förbättra så att ännu fler blir botade
men också säkerställa att patienterna som vi behandlar oavsett hur vi behandlar dem och vilka behandlingar de får får ett så bra liv som möjligt, före, under och efter.
Och även om livet blir annorlunda
så blir det ett bra annorlunda liv.
gu.se
