×

Nós usamos os cookies para ajudar a melhorar o LingQ. Ao visitar o site, você concorda com a nossa política de cookies.

image

En syster i mitt hus, Kapitel 5 (4)

Kapitel 5 (4)

Det är inte särskilt meningsfullt att plantera tankar i andra människors hjärnor. Låt andra grubbla på sitt. Det är viktigare att förstå sig själv. Och svårt nog.” Och så som hon sa det förstod jag att hon hade rätt. Med Maya hade jag heller aldrig känt något behov av att föreställa mig vad hon tänkte. För jag visste att hon älskade mig.

Jag stirrade på min spegelbild.

Men vad hade jag egentligen vetat om Mayas innersta tankar?

Med ens insåg jag att det enda jag var fullständigt säker på när det gällde Maya var att jag älskat henne. Och jag hade älskat med en sådan tillit, en sådan allt utlämnande kärlek, att jag skulle ha varit beredd att slåss för den.

Jag insåg att det aldrig varit så med Amanda.

Amanda var jag själv. En annan halva av allting som var jag. Jag hade tagit henne för given, precis som allt det som var jag själv var självklart. Men jag hade inte älskat henne så som man älskar en annan människa. Jag hade älskat henne som mig själv.

Jag torkade sakta händerna under den brummande fläkten.

När jag kom tillbaka till vårt bord var Emma borta. Kyparen såg min förvånade min och kom fram.

”Er väninna var tvungen att gå. Hon bad mig be er ursäkta brådskan. Och hon har betalat.”

Jag tackade och lämnade restaurangen.

Jag började gå hemåt. Men så stannade jag och tvekade ett ögonblick. Emma hade egen nyckel. Och jag antog att hon gått för att hon ville vara för sig själv. Så jag vände och började gå upp mot katedralen. Just som jag kom fram till porten öppnades den och en äldre man steg ut.

Han log mot mig och undrade om jag var på väg in. Han hade tilltalat mig på spanska, inte på katalanska, och jag tolkade det som att det fortfarande syntes att jag inte riktigt hörde hemma här. Jag nickade.

”Jag ska låsa nu, men om det är angeläget kan jag ge er en liten stund. Jag tar en cigarett och väntar här utanför.”

Jag tackade och gick in.

Några svaga lampor med fladdrande sken var tända framme vid altaret, men kyrkan var mörkare än vanligt. Jag gick fram till ställningen där ett par ljus brann, lade en slant i bössan och lät tända mina ljus på dem. Jag hade inga böner att be och om någon hade bett mig redogöra för mina tankar hade det varit svårt. Varför hade jag gått hit och inte följt efter Emma hem? För jag antog att det var det hon gjort, gått tillbaka till huset.

Jag satte mig ner på en av de bakersta bänkarna, nära utgången. Och jag försökte göra som alltid, kliva ur mig själv. Om också bara för ett ögonblick. Men nu var det omöjligt. Mitt eget sällskap var alltför påträngande, mer än någonsin. Det skymde allt. Jag reste mig efter en liten stund.

När jag stod framför ljusen igen insåg jag att jag gått hit för min egen skull. För att be den bön för mig själv som jag inte kunde formulera.

Den äldre mannen stod och lutade sig mot muren. När han hörde mina steg vände han sig om.

”Jag hoppas ni hittade det ni sökte.” Han log vänligt.

”Åh, det jag söker är svårt att hitta.”

”Men kanske stunden därinne kunde vara till någon hjälp?”

”Det brukar alltid hjälpa mig. Men idag var det svårare.”

”Det är först när man tagit itu med det svåra som det kan bli lättare. Och man ska inte underskatta värdet i att man åtminstone kommit så långt att man vet att det är någonting man söker. Det är en god början.”

”Kanske det”, sa jag och tackade honom.

Jag vandrade ner genom de smala gränderna och gick sedan sakta längs kajen. Det var vindstilla och vågorna skvalpade sakta mot stenkanten. Det hade varit en lång dag. Vi borde inte ha börjat prata om Amanda. Det var för sent. Inte bara för sent idag, utan för sent på alla sätt. Det vi möjligen hade att säga skulle ha sagts för länge sedan.

Jag korsade vägen för att gå upp till huset då jag hörde Emma ropa mitt namn. Först var jag osäker på varifrån ljudet kom, men så fick jag syn på henne där hon satt på bänken under det enda trädet på det lilla torget där man tar av för att gå upp till huset. Hon satt ensam i mörkret.

”Jag tänkte gå hem, men så insåg jag att jag inte hade någon nyckel.”

”Jag är ledsen, jag var säker på att du hade den med dig. Och jag tänkte att du kanske ville vara ifred. Så jag gick en liten promenad.”

”Kom och sätt dig här en stund.”

Jag satte mig och hon lade sin hand på min arm. Fingrarna var iskalla.

”Fryser du inte?”

Hon svarade inte, drog bara undan handen och stoppade in den under sjalen.

”Jag ber om ursäkt.”

”Varför det?”

”Jag skulle inte ha börjat prata om Amanda.”

Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag visste inte ens vad jag egentligen tänkte. Jag ville inte prata om Amanda. Jag trodde inte att jag ville prata om Amanda. Men jag var inte längre så säker på vad jag ville eller inte ville.

”Ett av mina tidigaste minnen av Amanda är att vi sitter vid köksbordet och grimaserar mot varandra.”

Så fort jag började prata kunde jag se det framför mig. Och känna precis som då, den trygghet som kommer av att veta att någon förstår en till fullo.

”Vi pratade inte, vi bara gjorde miner. Och vi kunde läsa varandra precis. Amanda kunde sänka ögonlocken någon millimeter. Skjuta ut underläppen en aning. Vända ansiktet några grader. Eller bara se på mig. Och jag visste precis vad hon tänkte. Eller i alla fall vad det var hon ville förmedla. Jag trodde det betydde att jag visste vad hon tänkte. Och jag minns den oerhörda tillfredsställelsen i att veta att hon förstod mig precis. Ibland föll vi varandra i talet. Hon avslutade mina meningar eller tvärtom.

Men jag minns också andra tillfällen. När jag inte alls förstod henne. När hon ville ha en röd sammetsklänning till jul och mamma ville köpa en likadan till mig. Vi var små, kanske fem. Men jag ville ha en blå och vit sjömansklänning som jag sett i fönstret. Och jag minns att jag både kände en sorts triumf och samtidigt skämdes när jag fick den. Som om jag svikit Amanda.

Men nu när jag tänker tillbaka ser jag att hon inte verkade det minsta bekymrad över mitt val. Kanske var hon till och med glad över att få vara ensam om sin röda klänning? Det kan ha varit så. Att det bara var jag som var illa berörd. Men den stora förändringen, den som kom att för alltid stå emellan oss, det var du Emma.”

”Är du säker på att det var jag? Kanske var jag mycket mer betydelselös än du tror? Kanske betydde jag inte mycket mer än den röda klänningen?”

Jag skakade på huvudet.

”Nej, Amanda älskade dig, Emma. Först tror jag hon älskade tanken på dig. Dig som idé. En liten baby. En levande docka.”

Jag hörde Emma skratta till.

”Men sedan kom hon att älska dig som person. Och så var det en sak till.”

”Jaha?”

”Jag tror hon tyckte om ansvaret. Hon fick en roll i vår familj – om man nu kan kalla oss för det – som var alldeles hennes egen. Och den var viktig. Hon var din mamma, egentligen, så liten hon var. Och därmed blev hon synlig för mamma, tror jag. Avlastade henne. Inte för att mamma uttryckte tacksamhet. Någonsin. Men ändå. Och kanske indirekt till och med för din pappa.

Det var som om hon blev en del av dig. En liten extramamma. Ni två delade rum, men jag hade ett eget. Jag var utanför. Er sa han bara gonatt till på tröskeln. Men mitt sovrum gick han in i och drog igen dörren efter sig. Var och varannan kväll. För att 'säga gonatt'. Det var vedervärdigt. Han gjorde aldrig något mer än tafsade, men jag fasade för det.”

”Så det kanske var något helt annat? Kanske var jag bara något för Amanda att gömma sig bakom.”

”Du vet att det är fel, Emma. Amanda gömde sig aldrig. Låtsades aldrig någonting. Jag vet inte heller om hon förstod hur jag hade det. Jag berättade aldrig. Inte ens för Amanda. Eller kanske särskilt inte för Amanda. Och inte för mamma. För jag är säker på att hon visste.”

Jag fångade Emmas blick.

”Men du visste, eller hur? När du kom intassande långt efter det att vi alla borde ha sovit. Och bara stod där.”

Emma nickade.

”Jag visste bara att du var ledsen. Och jag hoppades alltid att du skulle vända dig om och se på mig. Kanske till och med vika upp täcket och låta mig få lägga mig bredvid dig. Men du vände dig aldrig. Trots att jag förstod att du var vaken.”

Jag sträckte ut handen och lade den försiktigt på hennes arm. Det var allt jag förmådde. ”Kanske du idealiserar Amanda? Och kanske du har fel när det gäller mamma?”

Gjorde jag det? Men om Amanda var en del av mig själv, idealiserade jag då mig själv? Eller var det så att för mig var Amanda den goda och jag den onda sidan av samma person? Och mamma då? Vad visste hon? Vad tänkte hon? Den absoluta visshet jag levt med i alla år började sakta upplösas. Allt miste sin skärpa och jag kunde inte längre se klart. Tänka klart.

”Jag vet inte. Det är kallt. Du fryser säkert också. Ska vi gå hem?”

* Jag hade tänkt gå och lägga mig. Eller åtminstone sätta mig ensam på terrassen en stund, men Emma gick upp tillsammans med mig. Det kändes svalare än tidigare kvällar så vi satte oss i sofforna inomhus men lät skjutdörren till terrassen stå öppen.

”Tack för en fin dag.”

”Tack själv. Det var länge sedan jag var ute vid Cap de Creus. Jag har undvikit det. Men nu kan jag gå dit igen.”

”Bara två dagar kvar här för mig. Och jag funderar på att försöka boka en taxi istället för att ta bussen. Kanske Pau kan hjälpa mig?”

Snart skulle de vara över, de här dagarna som jag fasat för så. Huset skulle bli mitt igen. Stillheten skulle lägra sig. Men jag kunde inte hämta någon tröst i den tanken. Eller lättnad.

”Berätta för mig om Maya.”

Trots att det ju egentligen var en helt naturlig fortsättning på det jag berättat tidigare, var jag fullständigt oförberedd.

Jag reste mig och ställde mig i dörröppningen och såg ut i mörkret. Med ryggen mot Emma fick jag ett ögonblicks betänketid. Jag var inte säker på om jag ville dela någonting mer. Så vände jag mig om och hämtade lådan som stod vid soffan.

”Det ryms i den här”, sa jag och satte lådan på bordet. ”Här är mina minnen av Maya.”

Jag tog upp fotografierna och lade dem på bordet, ett i taget. Det var inte många och de fick lätt plats bredvid varandra.

Emma gled ner från soffan och ställde sig på knä vid det låga bordet. Hon lyfte försiktigt upp ett av korten. Granskade det och lade tillbaka det. När hon studerat alla satte hon sig i soffan igen.

”Jag önskar jag fått träffa henne.”

Jag kunde inte se på henne. Jag var säker på att jag skulle börja gråta igen om jag mötte hennes blick. Så jag reste mig och gick ut på terrassen. Jag hörde Emma komma efter.

”Varför kom hon inte med dig till begravningen?”

”Jag vet inte, Emma. Kanske var jag rädd.”

”Rädd?”

Jag vände mig mot henne.

”Ja, rädd. Det fanns alltid en sorts missunnsamhet där hemma. Den var ständigt närvarande, i stort som i smått. Det var som om minsta lilla glädje måste slås ihjäl. Det var inte bara det att mamma så ofta sa att man inte skulle utmana ödet och tillåta sig att vara lycklig.

Learn languages from TV shows, movies, news, articles and more! Try LingQ for FREE

Kapitel 5 (4) Kapitel 5 (4) Chapter 5 (4)

Det är inte särskilt meningsfullt att plantera tankar i andra människors hjärnor. ||||||plant|||||brains Låt andra grubbla på sitt. ||ponder|| Det är viktigare att förstå sig själv. Och svårt nog.” Och så som hon sa det förstod jag att hon hade rätt. Med Maya hade jag heller aldrig känt något behov av att föreställa mig vad hon tänkte. För jag visste att hon älskade mig.

Jag stirrade på min spegelbild.

Men vad hade jag egentligen vetat om Mayas innersta tankar? ||||||||innermost|

Med ens insåg jag att det enda jag var fullständigt säker på när det gällde Maya var att jag älskat henne. ||||||||||||||it came to|||that||| Och jag hade älskat med en sådan tillit, en sådan allt utlämnande kärlek, att jag skulle ha varit beredd att slåss för den. |||||||trust||||surrender|||||||ready||fight||

Jag insåg att det aldrig varit så med Amanda.

Amanda var jag själv. En annan halva av allting som var jag. Jag hade tagit henne för given, precis som allt det som var jag själv var självklart. |||||granted|||||||||| Men jag hade inte älskat henne så som man älskar en annan människa. Jag hade älskat henne som mig själv.

Jag torkade sakta händerna under den brummande fläkten. |dried|||||buzzing|fan

När jag kom tillbaka till vårt bord var Emma borta. Kyparen såg min förvånade min och kom fram. ||||ansikte|||

”Er väninna var tvungen att gå. |friend|||| Hon bad mig be er ursäkta brådskan. ||||||the rush Och hon har betalat.”

Jag tackade och lämnade restaurangen.

Jag började gå hemåt. Men så stannade jag och tvekade ett ögonblick. |||||hesitated|| Emma hade egen nyckel. |||key Och jag antog att hon gått för att hon ville vara för sig själv. ||assumed||||||||||| Så jag vände och började gå upp mot katedralen. Just som jag kom fram till porten öppnades den och en äldre man steg ut.

Han log mot mig och undrade om jag var på väg in. |laughed|||||||||| Han hade tilltalat mig på spanska, inte på katalanska, och jag tolkade det som att det fortfarande syntes att jag inte riktigt hörde hemma här. ||addressed|||||||||interpreted||||||||||||| Jag nickade.

”Jag ska låsa nu, men om det är angeläget kan jag ge er en liten stund. ||lock||||||urgent||||||| Jag tar en cigarett och väntar här utanför.”

Jag tackade och gick in.

Några svaga lampor med fladdrande sken var tända framme vid altaret, men kyrkan var mörkare än vanligt. |dim|||flickering|light|||in front||the altar|||||| Jag gick fram till ställningen där ett par ljus brann, lade en slant i bössan och lät tända mina ljus på dem. ||||the stand||||||||coin||the donation box||||||| Jag hade inga böner att be och om någon hade bett mig redogöra för mina tankar hade det varit svårt. |||prayers|||||||||account for||||||| Varför hade jag gått hit och inte följt efter Emma hem? För jag antog att det var det hon gjort, gått tillbaka till huset.

Jag satte mig ner på en av de bakersta bänkarna, nära utgången. ||||||||backmost||| Och jag försökte göra som alltid, kliva ur mig själv. Om också bara för ett ögonblick. Men nu var det omöjligt. Mitt eget sällskap var alltför påträngande, mer än någonsin. ||company||too|intrusive||| Det skymde allt. |obscured| Jag reste mig efter en liten stund.

När jag stod framför ljusen igen insåg jag att jag gått hit för min egen skull. |||||||||||||||sake För att be den bön för mig själv som jag inte kunde formulera. ||||prayer||||||||

Den äldre mannen stod och lutade sig mot muren. När han hörde mina steg vände han sig om.

”Jag hoppas ni hittade det ni sökte.” Han log vänligt.

”Åh, det jag söker är svårt att hitta.”

”Men kanske stunden därinne kunde vara till någon hjälp?”

”Det brukar alltid hjälpa mig. ||always|| Men idag var det svårare.”

”Det är först när man tagit itu med det svåra som det kan bli lättare. it||only||||it|||||||| It's only when you tackle the hard things that it can become easier. Och man ska inte underskatta värdet i att man åtminstone kommit så långt att man vet att det är någonting man söker. ||||underestimate||||||||||||||||| And one should not underestimate the value in at least having come so far as to know that it is something you are seeking. Det är en god början.” It's a good start.

”Kanske det”, sa jag och tackade honom.

Jag vandrade ner genom de smala gränderna och gick sedan sakta längs kajen. Det var vindstilla och vågorna skvalpade sakta mot stenkanten. ||||the waves|lapped|||the stone edge Det hade varit en lång dag. Vi borde inte ha börjat prata om Amanda. Det var för sent. Inte bara för sent idag, utan för sent på alla sätt. Det vi möjligen hade att säga skulle ha sagts för länge sedan. ||||||||said|||

Jag korsade vägen för att gå upp till huset då jag hörde Emma ropa mitt namn. |crossed|||||||||||||| Först var jag osäker på varifrån ljudet kom, men så fick jag syn på henne där hon satt på bänken under det enda trädet på det lilla torget där man tar av för att gå upp till huset. Hon satt ensam i mörkret.

”Jag tänkte gå hem, men så insåg jag att jag inte hade någon nyckel.”

”Jag är ledsen, jag var säker på att du hade den med dig. Och jag tänkte att du kanske ville vara ifred. ||||||||alone Så jag gick en liten promenad.”

”Kom och sätt dig här en stund.”

Jag satte mig och hon lade sin hand på min arm. Fingrarna var iskalla.

”Fryser du inte?”

Hon svarade inte, drog bara undan handen och stoppade in den under sjalen. |||||away|||||||the shawl

”Jag ber om ursäkt.”

”Varför det?”

”Jag skulle inte ha börjat prata om Amanda.”

Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag visste inte ens vad jag egentligen tänkte. Jag ville inte prata om Amanda. Jag trodde inte att jag ville prata om Amanda. Men jag var inte längre så säker på vad jag ville eller inte ville.

”Ett av mina tidigaste minnen av Amanda är att vi sitter vid köksbordet och grimaserar mot varandra.” ||||||||||||||grimailee|| ||||||||||||||making faces||

Så fort jag började prata kunde jag se det framför mig. |as soon as||||||||| Och känna precis som då, den trygghet som kommer av att veta att någon förstår en till fullo. |||||||||||||||||fully

”Vi pratade inte, vi bara gjorde miner. ||||||faces Och vi kunde läsa varandra precis. Amanda kunde sänka ögonlocken någon millimeter. |||eyelids||millimeter Skjuta ut underläppen en aning. ||lower lip|| Vända ansiktet några grader. turn|the face||degrees Eller bara se på mig. Och jag visste precis vad hon tänkte. Eller i alla fall vad det var hon ville förmedla. |||||||||convey Jag trodde det betydde att jag visste vad hon tänkte. Och jag minns den oerhörda tillfredsställelsen i att veta att hon förstod mig precis. ||||enormous|satisfaction|||||||| Ibland föll vi varandra i talet. Hon avslutade mina meningar eller tvärtom. |finished||||on the contrary

Men jag minns också andra tillfällen. |||||occasions När jag inte alls förstod henne. När hon ville ha en röd sammetsklänning till jul och mamma ville köpa en likadan till mig. ||||||velvet dress||||||||like that|| Cuando quería un vestido de terciopelo rojo para Navidad y mamá quería comprarme uno. Vi var små, kanske fem. Men jag ville ha en blå och vit sjömansklänning som jag sett i fönstret. ||||||||sailor dress||||| Och jag minns att jag både kände en sorts triumf och samtidigt skämdes när jag fick den. |||||||||triumph|||was ashamed|||| Som om jag svikit Amanda. |||betrayed|

Men nu när jag tänker tillbaka ser jag att hon inte verkade det minsta bekymrad över mitt val. ||||||||||||||worried||| Kanske var hon till och med glad över att få vara ensam om sin röda klänning? Det kan ha varit så. Att det bara var jag som var illa berörd. ||||||||affected Men den stora förändringen, den som kom att för alltid stå emellan oss, det var du Emma.” |||change|||||||stand|between|||||

”Är du säker på att det var jag? Kanske var jag mycket mer betydelselös än du tror? |||||meaningless||| Kanske betydde jag inte mycket mer än den röda klänningen?” |||||||||dress

Jag skakade på huvudet. |||head

”Nej, Amanda älskade dig, Emma. Först tror jag hon älskade tanken på dig. Dig som idé. En liten baby. ||baby En levande docka.” ||doll

Jag hörde Emma skratta till. |||laugh|

”Men sedan kom hon att älska dig som person. Och så var det en sak till.”

”Jaha?”

”Jag tror hon tyckte om ansvaret. |||||the responsibility Hon fick en roll i vår familj – om man nu kan kalla oss för det – som var alldeles hennes egen. Och den var viktig. Hon var din mamma, egentligen, så liten hon var. ||||actually really|||| Och därmed blev hon synlig för mamma, tror jag. |thereby|||visible|||| Avlastade henne. Vapautti| Relieved| Inte för att mamma uttryckte tacksamhet. ||||expressed|gratitude Någonsin. Men ändå. Och kanske indirekt till och med för din pappa.

Det var som om hon blev en del av dig. En liten extramamma. ||lisä äiti ||extra mom Ni två delade rum, men jag hade ett eget. Jag var utanför. Er sa han bara gonatt till på tröskeln. ||||good night|||the threshold Men mitt sovrum gick han in i och drog igen dörren efter sig. Var och varannan kväll. ||every other| För att 'säga gonatt'. Det var vedervärdigt. ||disgusting Han gjorde aldrig något mer än tafsade, men jag fasade för det.” ||||||tahditteli||||| ||||||touched|||feared||

”Så det kanske var något helt annat? Kanske var jag bara något för Amanda att gömma sig bakom.”

”Du vet att det är fel, Emma. Amanda gömde sig aldrig. |hid||never Låtsades aldrig någonting. pretended|| Jag vet inte heller om hon förstod hur jag hade det. Jag berättade aldrig. |told| Inte ens för Amanda. Eller kanske särskilt inte för Amanda. Och inte för mamma. För jag är säker på att hon visste.”

Jag fångade Emmas blick. |caught||gaze

”Men du visste, eller hur? När du kom intassande långt efter det att vi alla borde ha sovit. |||tassutellen||||||||| |||stumbling in||||||||| Och bara stod där.”

Emma nickade.

”Jag visste bara att du var ledsen. Och jag hoppades alltid att du skulle vända dig om och se på mig. Kanske till och med vika upp täcket och låta mig få lägga mig bredvid dig. ||||fold||the blanket|||||lie||next to| Men du vände dig aldrig. Trots att jag förstod att du var vaken.”

Jag sträckte ut handen och lade den försiktigt på hennes arm. |stretched||||||||| Det var allt jag förmådde. ||||was capable of ”Kanske du idealiserar Amanda? ||idealizes| Och kanske du har fel när det gäller mamma?”

Gjorde jag det? Men om Amanda var en del av mig själv, idealiserade jag då mig själv? |||||||||idealized|||| Eller var det så att för mig var Amanda den goda och jag den onda sidan av samma person? ||||||||||||||evil|||| Och mamma då? Vad visste hon? |knew| Vad tänkte hon? Den absoluta visshet jag levt med i alla år började sakta upplösas. ||certainty|||||||began||dissolve away Allt miste sin skärpa och jag kunde inte längre se klart. |lost||sharpness||||||| Tänka klart.

”Jag vet inte. Det är kallt. Du fryser säkert också. Ska vi gå hem?”

* Jag hade tänkt gå och lägga mig. |||||lie|to bed Eller åtminstone sätta mig ensam på terrassen en stund, men Emma gick upp tillsammans med mig. Det kändes svalare än tidigare kvällar så vi satte oss i sofforna inomhus men lät skjutdörren till terrassen stå öppen. ||cooler||||||||||||let|||||

”Tack för en fin dag.”

”Tack själv. Det var länge sedan jag var ute vid Cap de Creus. Jag har undvikit det. ||avoided| Men nu kan jag gå dit igen.”

”Bara två dagar kvar här för mig. Och jag funderar på att försöka boka en taxi istället för att ta bussen. Kanske Pau kan hjälpa mig?”

Snart skulle de vara över, de här dagarna som jag fasat för så. ||||||||||feared|| Huset skulle bli mitt igen. Stillheten skulle lägra sig. ||settle| Men jag kunde inte hämta någon tröst i den tanken. But||||fetch||comfort||| Eller lättnad.

”Berätta för mig om Maya.”

Trots att det ju egentligen var en helt naturlig fortsättning på det jag berättat tidigare, var jag fullständigt oförberedd. Despite|||||||||continuation||||||||completely|unprepared

Jag reste mig och ställde mig i dörröppningen och såg ut i mörkret. Med ryggen mot Emma fick jag ett ögonblicks betänketid. |||||||moment|time to think Jag var inte säker på om jag ville dela någonting mer. Så vände jag mig om och hämtade lådan som stod vid soffan. ||||||fetching|the box||||

”Det ryms i den här”, sa jag och satte lådan på bordet. |fits|||||||||| ”Här är mina minnen av Maya.”

Jag tog upp fotografierna och lade dem på bordet, ett i taget. Det var inte många och de fick lätt plats bredvid varandra. ||||||||room||

Emma gled ner från soffan och ställde sig på knä vid det låga bordet. |slid|||||stood||||||| Hon lyfte försiktigt upp ett av korten. ||||||the cards Granskade det och lade tillbaka det. Reviewed||||| När hon studerat alla satte hon sig i soffan igen.

”Jag önskar jag fått träffa henne.”

Jag kunde inte se på henne. I could not look at her. Jag var säker på att jag skulle börja gråta igen om jag mötte hennes blick. Så jag reste mig och gick ut på terrassen. Jag hörde Emma komma efter.

”Varför kom hon inte med dig till begravningen?”

”Jag vet inte, Emma. Kanske var jag rädd.”

”Rädd?”

Jag vände mig mot henne.

”Ja, rädd. Det fanns alltid en sorts missunnsamhet där hemma. |||||envy|| Den var ständigt närvarande, i stort som i smått. ||constantly||||||small things Det var som om minsta lilla glädje måste slås ihjäl. ||||smallest||||be beaten|to death Det var inte bara det att mamma så ofta sa att man inte skulle utmana ödet och tillåta sig att vara lycklig. ||||||||||||||challenge|fate||allow||||