Kapitel 22: Lovad (2)

Sju andhämtningar. Ett par lungor som rörde sig fortare än de andra. Bara ett enda hjärta, som fladdrade lätt och snabbt som fjärilsvingar. Only a single heart, which fluttered easily and fast like butterfly wings.

Jag glömde allt annat. I forgot everything else. Min dotter befann sig på andra sidan den där tunna glasväggen. Jag kunde inte se henne eftersom ljuset reflekterades i fönstren som en spegel. Jag såg bara mig själv – så vit och stilla, jämfört med Jacob. I only saw myself - so white and still, compared to Jacob. Eller jämfört med Edward, som bara såg helt perfekt ut. Or compared to Edward, who just looked absolutely perfect.

”Renesmee”, viskade jag och osäkerheten förvandlade mig till en staty igen. Renesmee skulle inte dofta som ett djur. Renesmee would not smell like an animal. Skulle jag vara ett hot mot henne? Would I be a threat to her?

”Kom och titta”, mumlade Edward. ”Jag vet att du klarar dig.”

”Hjälper du mig?” viskade jag nästan utan att röra läpparna. "Do you help me?" I whispered almost without touching my lips.

”Naturligtvis.”

”Och Emmett och Jasper – för säkerhets skull?”

”Vi tar hand om dig, Bella. Oroa dig inte, vi är redo. Ingen av oss skulle låta något hända Renesmee. None of us would let anything happen to Renesmee. Du kommer nog att bli förvånad över hur hon redan har lyckats linda oss alla runt sina små fingrar. You will probably be amazed at how she has already managed to wrap us all around her little fingers. Hon kommer att klara sig fint, vad som än händer.” She will do fine, whatever happens. ”

Min längtan efter att se henne, förstå vördnaden i hans röst, bröt förlamningen. My longing to see her, to understand the reverence in his voice, broke the paralysis. Jag tog ett steg framåt.

Sedan stod Jacob framför mig, med ansiktet förvridet av oro. Then Jacob stood in front of me, his face distorted with anxiety. ”Är du säker, blodsugare?” frågade han Edward med en nästan vädjande röst. „Bist du sicher, Blutsauger?“ fragte er Edward mit fast flehentlicher Stimme. "Are you sure, bloodsucker?" he asked Edward in an almost appealing voice. Jag hade aldrig hört honom prata med Edward på det sättet. ”Jag gillar inte det här. Vi borde kanske vänta …”

”Du har fått ditt test, Jacob.” "You've got your test, Jacob."

Jacobs test?

”Men …” började Jacob.

”Inga men”, suckade Edward uppgivet. "No buts," Edward sighed resignedly. ”Bella vill träffa vår dotter. Flytta på dig.” Bewegen." Move."

Jacob gav mig en skärrad blick, vände sig om och rusade före oss in i huset. Jacob gave me a sharp look, turned around and rushed in front of us into the house.

Edward morrade. Edward growled.

Jag förstod ingenting av konfrontationen, och kunde inte koncentrera mig på den heller. I understood nothing of the confrontation, and could not concentrate on it either. Jag kunde bara tänka på det där suddiga barnet i mitt minne och kämpa mot dimman för att försöka komma ihåg exakt hur hennes ansikte hade sett ut. I could only think of that blurred child in my memory and fight the fog to try to remember exactly what her face had looked like.

”Ska vi?” frågade Edward mjukt.

Jag nickade nervöst.

Han tog min hand hårt i sin och förde mig in i huset.

Alla stod leende och väntade på mig, i en rad som var både välkomnande och vaksam. Rosalie stod flera steg bakom de andra, nära ytterdörren. Hon var ensam, tills Jacob ställde sig framför henne, närmare än väntat. Sie war allein, bis Jacob vor ihr stand, näher als erwartet. She was alone until Jacob stood in front of her, closer than expected. Det fanns ingen känsla av trygghet i deras närhet – båda verkade avsky den. Es gab kein Gefühl der Sicherheit um sie herum – beide schienen es zu verabscheuen. There was no sense of security in their vicinity - both seemed to loathe it.

Någonting väldigt litet lutade sig framåt i Rosalies famn och tittade fram bakom Jacob. Etwas sehr Kleines lehnte sich in Rosalies Armen nach vorne und spähte hinter Jacob hervor. Something very small leaned forward in Rosalie's arms and looked ahead behind Jacob. Hon fångade genast min fulla uppmärksamhet, alla mina tankar, på ett sätt som ingenting någonsin gjort sedan jag öppnat ögonen för första gången. She immediately captured my full attention, all my thoughts, in a way that nothing has ever done since I opened my eyes for the first time.

”Var jag verkligen bara borta i två dagar?” flämtade jag. "Was I really only away for two days?" I gasped.

Det främmande barnet i Rosalies famn måste vara flera veckor, om inte månader, gammalt. The stranger in Rosalie's arms must be several weeks, if not months, old. Hon var kanske dubbelt så stor som babyn i mitt dunkla minne, och hon verkade enkelt hålla uppe sin egen överkropp när hon böjde sig mot mig. In meiner verschwommenen Erinnerung war sie vielleicht doppelt so groß wie das Baby, und es schien ihr leicht zu fallen, ihren eigenen Oberkörper zu halten, während sie sich zu mir beugte. She was perhaps twice the size of the baby in my obscure memory, and she seemed to easily hold up her own upper body as she leaned toward me. Hennes blanka, bronsfärgade hår föll i lockar över axlarna, och hennes chokladbruna ögon granskade mig med ett intresse som inte var det minsta barnsligt, utan vuxet, medvetet och intelligent. Ihr glänzendes, bronzefarbenes Haar fiel ihr in Locken über die Schultern, und ihre schokoladenbraunen Augen musterten mich mit einem Interesse, das nicht im Geringsten kindlich war, sondern erwachsen, bewusst und intelligent. Her shiny, bronze-colored hair fell in curls over her shoulders, and her chocolate-brown eyes examined me with an interest that was not the least childish, but grown-up, conscious and intelligent. Hon sträckte ut ena armen mot mig ett ögonblick, och rörde sedan vid Rosalies hals. Sie streckte mir für einen Moment einen Arm entgegen und berührte dann Rosalies Nacken. She stretched out one arm towards me for a moment, then touched Rosalie's neck.

Om hennes ansikte inte hade varit så häpnadsväckande vackert och perfekt, hade jag inte kunnat tro att det var samma barn. Wäre ihr Gesicht nicht so umwerfend schön und perfekt gewesen, hätte ich nicht glauben können, dass es sich um dasselbe Kind handelt. If her face had not been so astonishingly beautiful and perfect, I could not have believed it was the same child. Mitt barn.

Men Edward fanns där i hennes drag, och jag fanns i färgen på hennes ögon och kinder. But Edward was there in her features, and I was in the color of her eyes and cheeks. Till och med Charlie fanns representerad i hennes lockar, även om hårfärgen var Edwards. Hon måste vara vår. She must be ours. Otänkbart, men sant. Undenkbar, aber wahr.

Men denna oväntade lilla person blev inte verkligare för att jag såg henne med mina egna ögon. But this unexpected little person did not become more real because I saw her with my own eyes. Bara ännu mer fantastisk. Just even more amazing.

Rosalie klappade på hennes lilla hand. Rosalie tätschelte ihre kleine Hand. Rosalie patted her little hand. ”Ja, det är hon”, mumlade hon. „Ja, das ist sie“, murmelte sie.

Renesmee fortsatte att se mig i ögonen. Sedan log hon, precis som hon gjort bara några sekunder efter sin våldsamma födsel. Then she smiled, just as she did just seconds after her violent birth. Ett strålande leende med små perfekta, vita tänder.

Jag svajade till och tog ett steg mot henne.

Alla reagerade blixtsnabbt.

Emmett och Jasper stod framför mig, skuldra vid skuldra. Emmett und Jasper standen Schulter an Schulter vor mir. Edward höll ett fast grepp om mina armar, bakifrån. Edward hielt meine Arme von hinten fest im Griff. Edward held a firm grip on my arms, from behind. Till och med Carlisle och Esme slöt upp bredvid Emmett och Jasper, medan Rosalie backade mot dörren och Jacob följde med för att behålla sin försvarsposition framför dem. Even Carlisle and Esme locked up next to Emmett and Jasper, while Rosalie backed against the door and Jacob followed to maintain his defensive position in front of them.

Alice var den enda som stod kvar. ”Åh, visa lite förtroende”, klagade hon. „Oh, zeigen Sie etwas Selbstvertrauen“, beschwerte sie sich. "Oh, show some confidence," she complained. ”Hon tänkte inte göra någonting. "She did not intend to do anything. Ni skulle också vilja titta närmare.” Auch Sie würden gerne genauer hinsehen.“ You would also like to take a closer look. ”

Alice hade rätt. Alice was right. Jag hade kontroll över mig själv. Jag hade stålsatt mig för vad som helst – en doft lika omöjligt lockande som den mänskliga doften i skogen. Ich hatte mich für alles gewappnet – einen Geruch, der so unglaublich verlockend war wie der menschliche Duft im Wald. I had steeled myself for anything - a scent as impossible to attract as the human scent in the forest. Men den gick inte att jämföra med den här frestelsen. Aber es war mit dieser Versuchung nicht zu vergleichen. But it could not be compared with this temptation. Renesmees doft var en perfekt avvägning mellan de ljuvligaste parfymer och den godaste mat jag kunde tänka mig. Renesmees Duft war eine perfekte Balance zwischen den schönsten Parfums und dem leckersten Essen, das ich mir vorstellen konnte. Renesmee's fragrance was a perfect balance between the most delicious perfumes and the tastiest food I could imagine. Och där fanns tillräckligt mycket av den söta vampyrdoften för att människodoften inte skulle ta över. Und es gab genug von dem süßen Vampirduft, den der menschliche Geruch nicht übernehmen würde. And there was enough of the sweet vampire scent that the human scent would not take over.

Jag klarade det, det var jag säker på. I made it, I'm sure.

”Det är okej”, sa jag och klappade på Edwards hand. ”Men håll er i närheten ändå, för säkerhets skull”, tillade jag.

Jasper iakttog mig vaksamt. Jasper watched me closely. Jag visste att han tolkade mina känslor, så jag försökte utstråla lugn och stabilitet. I knew he was interpreting my feelings, so I tried to radiate calm and stability. Jag kände Edward släppa mina armar när han hörde Jaspers bedömning. I felt Edward drop my arms when he heard Jasper's assessment. Men trots att Jasper fick förstahandsinformation, verkade han inte lika säker. But even though Jasper received first-hand information, he did not seem as confident.

När det alltför medvetna barnet hörde min röst började hon vrida sig i Rosalies famn och sträcka sig mot mig. Als das übermäßig bewusste Kind meine Stimme hörte, begann es, sich in Rosalies Armen zu winden und nach mir zu greifen. When the overly conscious child heard my voice, she began to turn in Rosalie's arms and reach out to me. På något sätt lyckades hon se otålig ut. Irgendwie schaffte sie es, ungeduldig zu wirken. Somehow she managed to look impatient.

”Jazz, Em, släpp fram oss. "Jazz, Em, lass uns durch. "Jazz, Em, let us go. Bella klarar det.” Bella can do it. ”

”Edward, risken är …” "Edward, the risk is…"

”Minimal”, avbröt Edward. ”Jasper, när vi var ute och jagade fick hon upp spåret efter några fotvandrare som var på fel plats vid fel tillfälle …”

Jag hörde Carlisle dra efter andan. I heard Carlisle catch his breath. Esmes ögon fylldes av en blandning av fasa och medlidande. Esme's eyes were filled with a mixture of horror and pity. Jasper hajade till, men nickade lite, som om Edwards ord besvarade en fråga han tänkt ställa. Jasper nodded, but nodded a little, as if Edward's words answered a question he intended to ask. Jacob grimaserade. Emmett ryckte på axlarna. Och Rosalie verkade till och med mindre bekymrad än Emmett där hon stod med det kämpande barnet i famnen. And Rosalie seemed even less worried than Emmett as she stood with the struggling child in her arms.

Alices ansiktsuttryck avslöjade att hon inte lät sig luras. Alices Gesichtsausdruck verriet, dass sie sich nicht täuschen ließ. Alice's facial expression revealed that she did not let herself be fooled. Hennes smala ögon stirrade på min lånade skjorta, och hon verkade oroa sig mer över vad jag gjort med klänningen än någonting annat. Her narrow eyes stared at my borrowed shirt, and she seemed to worry more about what I had done with the dress than anything else.

”Edward!” utbrast Carlisle. ”Hur kunde du vara så ansvarslös?” "How could you be so irresponsible?"

”Jag vet, Carlisle, jag vet. Det var ett misstag. It was a mistake. Jag borde ha försäkrat mig om att vi var i ett säkert område innan jag släppte henne fri.”

”Edward”, mumlade jag, förlägen inför alla stirrande blickar. "Edward," I mumbled, embarrassed at all the staring glances. Det var som om de sökte efter en klarare röd färg i mina ögon.

”Han gör rätt i att tillrättavisa mig, Bella”, flinade Edward. "He's right to reprimand me, Bella," Edward grinned. ”Jag begick ett oförlåtligt misstag. "I made an unforgivable mistake. Det faktum att du är starkare än någon annan jag har träffat förändrar inte det.” The fact that you are stronger than anyone else I have met does not change that. ”

Alice himlade med ögonen. Alice rolled her eyes. ”Smakfullt skämt, Edward.” „Geschmackvoller Witz, Edward.“ "Tasteful joke, Edward."

”Jag skämtade inte. "I was not joking. Jag förklarade för Jasper varför jag är säker på att Bella klarar det här. I explained to Jasper why I'm sure Bella can handle this. Det är inte mitt fel att alla drog förhastade slutsatser.” It is not my fault that everyone drew hasty conclusions. "

”Vänta lite”, flämtade Jasper. "Wait a minute," Jasper gasped. ”Jagade hon inte människorna?” "Didn't she hunt the people?"

”Hon började”, svarade Edward och njöt uppenbarligen av situationen. "She started," Edward replied, obviously enjoying the situation. ”Hon var helt koncentrerad på jakten.” "She was completely focused on the hunt."

”Vad hände?” frågade Carlisle. "What happened?" asked Carlisle. Hans ögon började lysa och ett häpet leende ryckte i hans mungipor. His eyes began to glow and an astonished smile twitched in his mouth. Det påminde mig om tidigare, när han bett om en detaljerad redogörelse för min förvandlingsupplevelse. It reminded me of earlier, when he asked for a detailed account of my transformation experience. Spänningen i ny information. The excitement of new information.

Edward vände sig mot honom. ”Hon hörde mig bakom sig, och försvarsinstinkten tog över. "She heard me behind her, and the defensive instinct took over. Så fort jag hade lyckats bryta hennes koncentration, sansade hon sig igen. Sobald es mir gelungen war, ihre Konzentration zu brechen, gewann sie ihre Fassung zurück. As soon as I had managed to break her concentration, she calmed down again. Jag har aldrig sett något liknande. Hon insåg genast vad som höll på att hända, och … hon höll andan och sprang därifrån.”

”Hoppla”, mumlade Emmett. "Jump," Emmett muttered. ”På riktigt?” "Wirklich?" "For real?"

”Han berättar inte allt”, muttrade jag skamset. „Er erzählt nicht alles“, murmelte ich verlegen. "He does not tell everything," I muttered in shame. ”Han glömde tala om att jag morrade åt honom.” "He forgot to mention that I growled at him."

”Fick du in några bra träffar?” frågade Emmett ivrigt. „Haben Sie gute Treffer erzielt?“ fragte Emmett eifrig. "Did you get any good hits?" Emmett asked eagerly.

”Nej! Naturligtvis inte!”

”Menar du allvar? "Are you serious? Attackerade du honom inte alls?” Did you not attack him at all? ”

”Emmett!” protesterade jag. "Emmett!" I protested.

”Vilket slöseri”, stönade Emmett. "What a waste," moaned Emmett. ”Du är antagligen den enda som kan ta honom – eftersom han inte kan titta in i ditt huvud – och du hade till och med en perfekt ursäkt.” Han suckade. „Du bist wahrscheinlich der einzige, der ihn mitnehmen kann – da er nicht in deinen Kopf sehen kann – und du hattest sogar eine perfekte Entschuldigung.“ Er seufzte. "You're probably the only one who can take him - because he can not look into your head - and you even had a perfect excuse." He sighed. ”Som jag har längtat efter att få se hur han klarar sig utan den fördelen.” Jag blängde på honom. "Wie sehr habe ich mich danach gesehnt zu sehen, wie er ohne diesen Vorteil auskommt." Ich starrte ihn an. "As I have longed to see how he manages without that advantage." I glared at him. ”Det kommer inte att hända.” "It's not going to happen."

Jaspers blick fångade min uppmärksamhet – han såg till och med ännu oroligare ut än förut. Jasper's gaze caught my attention - he even looked even more anxious than before.

Edward boxade till honom på axeln. Edward schlug ihm auf die Schulter. ”Förstår du vad jag menar?” "Do you understand what I mean?"

”Det är inte naturligt”, muttrade Jasper. "It's not natural," Jasper muttered.

”Hon kunde ha vänt sig mot dig – hon är bara några timmar gammal!” insköt Esme och tog sig för hjärtat. „Sie hätte dich anmachen können – sie ist erst ein paar Stunden alt!“ warf Esme ein und fasste sich ans Herz. "She could have turned on you - she's only a few hours old!" Esme interjected and took to heart. ”Åh, vi borde ha följt med dig.” „Oh, wir hätten mitkommen sollen.“ "Oh, we should have come with you."

Jag lyssnade inte så noga längre, nu när Edward levererat poängen i sitt lilla skämt. Ich hörte nicht mehr so genau zu, jetzt wo Edward den Punkt in seinem kleinen Witz geliefert hatte. I did not listen so carefully anymore, now that Edward has delivered the point in his little joke. Jag tittade bara på det fantastiska lilla barnet vid dörren, som fortfarande såg rakt på mig. Hennes små knubbiga händer sträcktes mot mig, som om hon visste precis vem jag var, och jag sträckte automatiskt mina mot henne. Ihre kleinen pummeligen Hände streckten sich mir entgegen, als wüsste sie genau, wer ich war, und ich streckte ihr automatisch meine entgegen. Her small chubby hands stretched towards me, as if she knew exactly who I was, and I automatically stretched mine towards her.

”Edward”, sa jag och lutade mig åt sidan för att se bättre, förbi Jasper. "Edward," I said, leaning to the side to see better, past Jasper. ”Snälla?” "Bitte?"

Jasper rörde sig inte.

”Jazz, det här liknar ingenting du har sett förut”, sa Alice lågt. „Jazz, das ist wie nichts, was du zuvor gesehen hast“, sagte Alice sanft. "Jazz, this is nothing like anything you've seen before," Alice said softly. ”Lita på mig.” "Vertrau mir." "Trust me."

Deras blickar möttes en kort sekund och Jasper nickade. Their eyes met for a brief second and Jasper nodded. Han flyttade på sig, men lade en hand på min axel och följde med mig när jag långsamt gick framåt. Er bewegte sich, legte aber eine Hand auf meine Schulter und folgte mir, als ich langsam vorwärts ging.

Jag tänkte igenom varje steg jag tog, analyserade min sinnesstämning, svedan i halsen, de andras positioner omkring mig. Ich überdachte jeden meiner Schritte, analysierte meine Stimmung, das Brennen in meiner Kehle, die Positionen der anderen um mich herum. I thought through every step I took, analyzing my mood, the burning in my throat, the positions of others around me. Hur stark jag kände mig, jämfört med hur väl de skulle lyckas bekämpa mig. Wie stark ich mich fühlte, im Vergleich dazu, wie gut sie es schaffen würden, gegen mich zu kämpfen. How strong I felt, compared to how well they would manage to fight me. Det gick väldigt långsamt.

Barnet i Rosalies famn fortsatte kämpa och sträcka sig mot mig, alltmer irriterad, och gav plötsligt ifrån sig ett högt, klingande skrik. Das Kind in Rosalies Armen kämpfte weiter und griff nach mir, zunehmend irritiert, und stieß plötzlich einen lauten, dröhnenden Schrei aus. The child in Rosalie's arms continued to fight and reach out to me, increasingly irritated, and suddenly let out a loud, resounding scream. Alla reagerade som om de – precis som jag – aldrig hade hört hennes röst förut. Everyone reacted as if they - just like me - had never heard her voice before.

De rusade fram till henne och lämnade mig ensam, fastfrusen. Sie eilten zu ihr und ließen mich allein, erfroren. They rushed to her and left me alone, frozen. Ljudet av Renesmees skrik skar rakt igenom mig, naglade fast mig vid golvet. The sound of Renesmee's screams cut straight through me, nailed me to the floor. Det stack i ögonen, som om de ville tåras. It stuck in their eyes, as if they wanted tears.

Det verkade som om alla rörde vid henne, smekte och lugnade. Es schien, dass alle sie berührten, streichelten und beruhigten. It seemed as if everyone was touching her, caressing and calming her. Alla utom jag. Everyone except me.

”Vad är det? Är hon skadad? Vad hände?” What happened?"

Jacob talade högst, överröstade ängsligt alla de andra. Jacob sprach am lautesten und übertönte ängstlich alle anderen. Jacob spoke loudly, anxiously outvoting all the others. Jag tittade chockerat på när han sträckte sig efter Renesmee, och spärrade upp ögonen av fasa när Rosalie utan vidare gav henne till honom. I watched in shock as he reached for Renesmee, closing his eyes in horror as Rosalie readily handed her to him.

”Nej då, hon mår fint”, svarade Rosalie. „Nein, ihr geht es gut“, antwortete Rosalie. "No, she's fine," Rosalie replied.

Rosalie lugnade Jacob? Rosalie calmed Jacob?

Renesmee lät sig villigt flyttas över till Jacobs famn. Renesmee ließ sich bereitwillig in Jacobs Arme bewegen. Renesmee willingly allowed himself to be transferred to Jacob's embrace. Hon rörde lätt med sin lilla hand mot hans kind innan hon vred på sig för att sträcka sig mot mig igen. She moved lightly with her little hand against his cheek before twisting to reach for me again.

”Ser du?” sa Rosalie. "Do you see?" in Rosalie. ”Hon vill bara till Bella.” "She just wants to go to Bella."

”Vill hon till mig?” viskade jag. "Does she want me?" I whispered.

Renesmees ögon – mina ögon – stirrade otåligt på mig. Renesmee's eyes - my eyes - stared at me impatiently.

Edward ställde sig vid min sida igen, lade händerna på mina armar och föste mig långsamt framåt.

”Hon har väntat på dig i nästan tre dagar”, sa han. "She's been waiting for you for almost three days," he said.

Vi var bara någon meter ifrån henne nu. We were only a few meters away from her now. Vågor av hetta verkade strömma ut från henne för att röra vid mig. Waves of heat seemed to flow out of her to touch me.

Eller så var det kanske Jacob som darrade. Or maybe it was Jacob who was shaking. När jag kom närmare såg jag att hans händer skakade. Och ändå, trots att han var så ängslig, såg han fridfullare ut än på länge. And yet, even though he was so anxious, he looked more peaceful than in a long time.

”Det går bra, Jake”, sa jag. "It's going well, Jake," I said. Jag greps nästan av panik när jag såg lilla Renesmee i hans darrande händer, men jag kämpade för att kontrollera mig. I almost panicked when I saw little Renesmee in his trembling hands, but I struggled to control myself.

Han rynkade pannan och verkade lika bekymrad vid tanken på Renesmee i min famn. He frowned and seemed equally worried at the thought of Renesmee in my arms.

Renesmee jämrade sig ivrigt och sträckte sig mot mig igen medan hon knöt sina små händer. Renesmee moaned eagerly and reached out to me again as she clasped her small hands.

Någonting inom mig föll på plats i det ögonblicket. Irgendetwas in mir hat in diesem Moment seinen Platz gefunden. Something inside me fell into place at that moment. Ljudet av hennes skrik, hennes välbekanta ögon, att hon verkade längta mer än jag efter den här återföreningen – allt flöt samman i det naturligaste av mönster medan hon grep i luften mellan oss. The sound of her screams, her familiar eyes, that she seemed to long more than I did for this reunion - everything flowed together in the most natural of patterns as she gripped the air between us. Plötsligt var hon alldeles verklig, och naturligtvis kände jag henne. Suddenly she was really real, and of course I knew her. Det var helt normalt att jag skulle ta det sista enkla steget, sträcka mig efter henne och placera händerna där de passade bäst för att försiktigt dra henne mot mig. It was perfectly normal for me to take the last simple step, reach for her and place my hands where they were best suited to gently pull her towards me.

Jacob sträckte ut sina långa armar så att jag kunde omfamna henne, men han släppte henne inte. Han skälvde till lite när våra händer snuddade vid varandra. He shivered a little when our hands touched each other.