Kapitel 24: Överraskning Chapter 24: Surprise

”Nej. Inte en chans!” Jag skakade irriterat på huvudet och kastade en blick på min sjuttonårige makes självbelåtna leende. Not a chance!" I shook my head angrily and glanced at my seventeen-year-old husband's smug smile. ”Nej, det här räknas inte. "No, this does not count. Jag slutade åldras för tre dagar sedan. I stopped aging three days ago. Jag är arton för alltid.” I'm eighteen forever. ”

”Strunt samma.” Alice avfärdade min protest med en snabb axelryckning. "Macht nichts." Alice wies meinen Protest mit einem kurzen Achselzucken zurück. "Nevermind." Alice dismissed my protest with a quick shrug. ”Vi firar i alla fall.” "We celebrate anyway."

Jag suckade. Det tjänade sällan någonting till att argumentera med Alice. It seldom did any good to argue with Alice.

Hennes leende blev ännu bredare när hon såg min uppgivna blick. Her smile widened even more when she saw my resigned gaze. ”Är du redo att öppna din present?” kvittrade hon.

”Presenter”, rättade Edward henne och tog upp ännu en nyckel – längre och silverfärgad, med en lite mindre blå rosett – ur fickan. "Gifts", Edward corrected her and took another key - longer and silver, with a slightly smaller blue bow - out of his pocket.

Jag försökte låta bli att himla med ögonen. I tried not to roll my eyes. Jag visste genast vad hans nyckel gick till – ”efter”-bilen. Ich wusste sofort, wofür sein Schlüssel bestimmt war - für das Auto, das nach ihm kam. I immediately knew what his key went to - the "after" car. Jag undrade om jag borde bli entusiastisk. Det verkade inte som om förvandlingen hade väckt något plötsligt intresse för sportbilar hos mig. It did not seem as if the transformation had aroused any sudden interest in sports cars in me.

”Min först”, sa Alice och räckte ut tungan när hon förutsåg Edwards svar. "My first," Alice said, holding out her tongue as she foresaw Edward's answer.

”Min är närmare.”

”Men titta vad hon har på sig”, stönade Alice. "But look what she's wearing," Alice moaned. ”Det har plågat mig hela dagen. "It has been bothering me all day. Det måste prioriteras.”

Jag rynkade ögonbrynen och undrade hur en nyckel skulle kunna leda till nya kläder. Hade hon fyllt en hel koffert?

”Jag vet – vi kör sten, sax och påse om det”, föreslog Alice. "I know - we run stone, scissors and a bag about it," Alice suggested.

Jasper skrockade och Edward suckade. Jasper chuckled and Edward sighed.

”Kan du inte bara tala om vem som vinner?” bad Edward. "Can't you just talk about who wins?" bad Edward.

Alice strålade. ”Det gör jag.”

”Det är nog bättre att jag väntar till i morgon ändå.” Edward log snett mot mig och nickade mot Jacob och Seth, som verkade ha däckat för natten. "Es ist wahrscheinlich sowieso besser, wenn ich bis morgen warte." Edward lächelte mich schief an und nickte Jacob und Seth zu, die anscheinend für die Nacht eingeschlafen waren. Jag undrade hur länge de hade varit vakna den här gången. ”Det vore väl roligare om Jacob fick vara med om det stora avslöjandet, tror du inte det? "Es wäre lustiger, wenn Jacob bei der großen Enthüllung dabei wäre, meinst du nicht? "It would be more fun if Jacob got to be part of the big revelation, don't you think? Så att det finns någon som kan visa rätt sorts entusiasm?” Damit es jemanden gibt, der den richtigen Enthusiasmus zeigen kann?" So that there is someone who can show the right kind of enthusiasm? ”

Jag flinade tillbaka. I grinned back. Han kände mig väl. He knew me well.

”Hurra!” log Alice. ”Bella, ge Ness… Renesmee till Rosalie.” "Bella, give Ness… Renesmee to Rosalie."

”Var brukar hon sova?” frågade jag. "Where does she usually sleep?" did I ask.

Alice ryckte på axlarna. ”I Roses famn. Eller Jacobs, eller Esmes. Du fattar. You understand. Hon har gått från famn till famn sedan hon föddes. She has gone from embrace to embrace since she was born. Hon kommer att bli världens mest bortskämda halvvampyr.”

Edward skrattade medan Rosalie tog emot Renesmee. Edward laughed while Rosalie received Renesmee. ”Hon är också världens mest icke bortskämda halvvampyr”, sa hon. "She is also the world's most spoiled half-vampire," she said. ”Det är fördelen med att vara unik.” "That's the benefit of being unique."

Rosalie flinade mot mig, och det gladde mig att se spår av vår nyfunna vänskap i hennes leende. Rosalie grinned at me, and I was glad to see traces of our newfound friendship in her smile. Jag hade inte varit säker på att den skulle bestå när Renesmees liv inte längre var beroende av mitt. Men vi hade kanske kämpat på samma sida så länge att vi alltid skulle vara vänner nu. But we might have fought on the same side for so long that we would always be friends now. Jag hade äntligen gjort samma val som hon skulle ha gjort om hon varit i mina kläder. Ich hatte schließlich die gleiche Entscheidung getroffen, die sie auch getroffen hätte, wenn sie in meiner Kleidung gewesen wäre. I had finally made the same choice she would have made if she had been in my clothes. Det verkade ha suddat ut hennes förakt för alla andra val jag gjort. Es schien, als hätte sie ihre Verachtung für alle anderen Entscheidungen, die ich getroffen hatte, vergessen. It seemed to have erased her contempt for all the other choices I made.

Alice tog min arm och styrde mig mot bakdörren. Alice took my arm and steered me towards the back door. ”Kom nu”, kvittrade hon.

”Är presenten där ute?” "Is the present out there?"

”På sätt och vis”, svarade hon och drog mig framåt. "In a way," she replied, pulling me forward.

”Hoppas du gillar den”, sa Rosalie. "Hope you like it," said Rosalie. ”Den är från oss allihop, särskilt från Esme.” "It is from all of us, especially from Esme."

”Följer ni inte med?” Jag insåg att ingen annan hade rört sig ur fläcken. "Are you not coming?" I realized that no one else had moved out of the spot.

”Vi vill ge dig chansen att uppskatta den på egen hand”, svarade Rosalie. "Wir wollen dir die Chance geben, es selbst zu schätzen", antwortete Rosalie. "We want to give you the chance to appreciate it on your own," Rosalie replied. ”Du kan berätta om den … senare.” "You can tell me about it… later."

Emmett skrockade. Emmett gluckste. Emmett chuckled. Något med hans skratt fick mig att vilja rodna, men jag visste inte riktigt varför. Something about his laughter made me want to blush, but I did not really know why.

Jag insåg att många av mina egenskaper – som att jag avskydde överraskningar och ogillade presenter i allmänhet – inte hade förändrats alls. I realized that many of my qualities - such as that I hated surprises and disliked gifts in general - had not changed at all. Det var en lättnad att upptäcka hur många av mina grundläggande karaktärsdrag som hade följt med mig in i den här nya kroppen. It was a relief to discover how many of my basic traits had accompanied me into this new body.

Jag hade inte räknat med att vara mig själv. I did not expect to be myself. Jag log brett.

Alice fortsatte dra i min arm, och jag kunde inte låta bli att le när jag följde med henne ut. Alice kept pulling on my arm, and I could not help but smile when I followed her out. Edward var den enda som gick med oss. Edward was the only one who went with us.

”Där har vi ju entusiasmen jag har väntat på”, mumlade Alice gillande. "There we have the enthusiasm I have been waiting for," Alice muttered approvingly. Sedan släppte hon min arm, tog två lätta steg och hoppade över floden. Then she released my arm, took two easy steps and jumped over the river.

”Kom, Bella!” ropade hon från andra sidan.

Edward hoppade i samma ögonblick som jag, och det var lika roligt som det hade varit i eftermiddags. Kanske roligare, eftersom mörkret gav allting nya, mättade färger. Vielleicht macht es mehr Spaß, denn die Dunkelheit verleiht allem neue, satte Farben.

Alice började springa norrut med oss i hasorna. Alice rannte mit uns im Schlepptau nach Norden. Det var lättare att följa ljudet av hennes fötter och den färska doften av hennes spår än att hålla ögonen på henne i den täta skogen.

Plötsligt vände hon om och kom tillbaka. Suddenly she turned and came back. ”Attackera mig inte”, varnade hon och kastade sig över mig. "Do not attack me," she warned, throwing herself at me.

”Vad gör du?” frågade jag och ryckte till när hon hoppade upp på min rygg och lade händerna över mina ögon. "Was machst du da?" fragte ich und zuckte zusammen, als sie auf meinen Rücken sprang und ihre Hände über meine Augen legte. "What are you doing?" I asked, jerking as she jumped up on my back and put her hands over my eyes. Jag ville skaka henne av mig, men motstod impulsen.

”Du får inte se något.”

”Det där kunde jag ha löst mycket enklare”, påpekade Edward. "I could have solved that much easier," Edward pointed out.

”Du hade kanske låtit henne fuska. "You might have let her cheat. Ta hennes hand och led henne framåt.”

”Alice, jag …”

”Sluta, Bella. Vi gör det här på mitt sätt.”

Jag kände Edwards fingrar mellan mina. ”Bara några sekunder till, Bella. Sedan går hon och irriterar någon annan.” Han drog mig framåt och jag följde med utan att oroa mig för att gå in i ett träd – trädet skulle vara det enda som tog skada om det hände. Dann geht sie und ärgert jemand anderen." Er zog mich vorwärts, und ich folgte ihm, ohne mir Sorgen zu machen, dass ich gegen einen Baum laufen könnte - der Baum wäre das Einzige, was in diesem Fall beschädigt würde. Then she goes and annoys someone else. ” He pulled me forward and I followed without worrying about going into a tree - the tree would be the only thing that was damaged if it happened.

”Du skulle kunna visa lite mer uppskattning”, klagade Alice. ”Det här är lika mycket till dig som till henne.” "Das ist für dich genauso wichtig wie für sie." "This is as much to you as to her."

”Sant. Tack igen, Alice.” Thanks again, Alice. ”

”Jaja. Okej.” Alices röst blev plötsligt gäll av upphetsning. ”Stanna där. "Stay there. Vänd henne lite åt höger. Turn her a little to the right. Såja, okej. So, okay. Är du beredd?” pep hon. Are you ready?" pep hon.

”Jag är beredd.” Det fanns nya dofter här som väckte mitt intresse och min nyfikenhet. "I'm ready." There were new scents here that piqued my interest and my curiosity. Dofter som inte hörde ihop med skogen. Kaprifol. Geißblatt. Rök. Rosor. Sågspån? Sawdust? Och något metalliskt. Mättad, våt jord som grävts upp. Saturated, wet soil dug up. Jag böjde mig mot lukterna.

Alice hoppade ner från min rygg och tog händerna från mina ögon.

Jag tittade in i det violetta mörkret. Där, i en liten glänta i skogen, stod en liten stenstuga, ljust lavendelgrå i stjärnljuset. There, in a small clearing in the forest, stood a small stone cottage, light lavender gray in the starlight.

Den såg så självklar ut där den stod, som om den hade växt upp ur marken. It looked so obvious where it stood, as if it had grown out of the ground. Kaprifol växte uppför ena väggen som ett spjälverk, hela vägen upp till de grova takplattorna. Honeysuckle grew up one wall like a latticework, all the way up to the rough roof tiles. Sensommarrosor blommade i en pytteliten rabatt under de mörka, djupa fönstren. Late summer roses bloomed in a tiny flowerbed under the dark, deep windows. En liten gång av flata stenar, mörkt lila i dunklet, ledde upp till en charmigt välvd trädörr. A small passage of flat stones, dark purple in the dark, led up to a charming arched wooden door.

Jag knöt handen runt nyckeln.

”Vad tycker du?” Alices röst var mjuk nu, passade perfekt in i den här sagoboksscenen. "What do you think?" Alice's voice was soft now, fitting perfectly into this storybook scene.

Jag öppnade munnen men fick inte fram ett ljud.

”Esme tänkte att vi kanske ville bo för oss själva ett tag, men hon ville inte släppa iväg oss för långt”, mumlade Edward. "Esme dachte, dass wir vielleicht eine Weile alleine leben wollen, aber sie wollte uns nicht zu weit gehen lassen", murmelte Edward. "Esme thought we might want to live for ourselves for a while, but she did not want to let us go too far," Edward muttered. ”Och hon älskar att renovera. Det här lilla stället har stått här och förfallit i minst hundra år.” This little place has stood here and decayed for at least a hundred years. ”

Jag fortsatte stirra och gapa. I kept staring and yawning.

”Tycker du inte om det?” frågade Alice modfällt. ”Jag menar, vi kan ändra på det om du vill. "I mean, we can change that if you want. Emmett tyckte att vi skulle bygga ut det med några hundra kvadratmeter, lägga till ett våningsplan, pelare och ett torn. Emmett thought we should expand it by a few hundred square meters, add a floor plan, pillars and a tower. Men Esme trodde att du skulle trivas bättre om det såg ut som det borde se ut.” Hennes röst blev högre, snabbare. But Esme thought you would feel better if it looked like it should. ” Her voice grew louder, faster. ”Om hon hade fel, kan vi bygga vidare. Det skulle inte ta lång tid att …” It would not take long to… ”

”Tyst!” lyckades jag få fram. "Silent!" I managed to get out.

Hon knep ihop läpparna och väntade. Det tog en stund innan jag hade samlat mig. It took a while before I had gathered.

”Får jag huset i födelsedagspresent?” viskade jag. "Do I get the house as a birthday present?" I whispered.

”Vi”, rättade Edward mig. "We," Edward corrected me. ”Och det är bara en stuga. “And it's just a cottage. Ordet 'hus' förutsätter lite mer benutrymme.” The word 'house' presupposes a little more legroom. "

”Inte ett ont ord om mitt hus”, väste jag. "Not a bad word about my house," I hissed.

Alice lyste upp. ”Du gillar det.”

Jag skakade på huvudet.

”Älskar det?”

Jag nickade.

”Åh, jag måste få tala om det för Esme!” "Oh, I have to tell Esme about it!"

”Varför följde hon inte med?” "Why did she not come along?"

Alice leende bleknade lite, som om min fråga var svår att besvara. Alice's smile faded a little, as if my question was difficult to answer. ”Åh, du vet … alla minns vad du brukade tycka om presenter. “Oh, you know… everyone remembers what you used to like about gifts. De ville inte pressa dig att gilla huset.” They did not want to pressure you to like the house. ”

”Men det är väl klart att jag älskar det? "But it's clear I love it, isn't it? Hur skulle jag kunna låta bli?” How could I not? ”

”Det kommer att göra dem glada.” Hon klappade mig på armen. "It will make them happy." She patted me on the arm. ”Hur som helst – din garderob är fylld. “Anyway - your closet is full. Använd den klokt. Use it wisely. Och … det var väl allt.” And… that was all. ”

”Ska du inte följa med in?”

Hon backade några steg. She took a few steps back. ”Edward vet var allt finns. "Edward knows where everything is. Jag kommer förbi … senare. I'll come by… later. Ring mig om du inte kan matcha kläderna ordentligt.” Hon gav mig en skeptisk blick och log. Call me if you can not match the clothes properly. " She gave me a skeptical look and smiled. ”Jazz vill jaga. "Jazz will jagen. “Jazz wants to hunt. Vi ses.”

Hon susade in bland träden som en pistolkula.

”Det där var konstigt”, sa jag när ljudet av hennes steg hade försvunnit helt. "That was strange," I said when the sound of her footsteps had completely disappeared. ”Är jag verkligen så hemsk? Am I really that awful? De hade inte behövt hålla sig undan. They had not had to stay away. Nu får jag jättedåligt samvete, jag tackade henne inte ens ordentligt. Now I have a very bad conscience, I did not even thank her properly. Vi borde gå tillbaka och tala om för Esme …” We should go back and tell Esme… ”

”Var inte dum, Bella. "Do not be stupid, Bella. Ingen tycker att du är så oresonlig.” Nobody thinks you're so irrational. ”

”Men vad …?”

”Tid för oss själva är deras andra gåva. “Time for ourselves is their second gift. Alice försökte vara lite diskret om det.” Alice tried to be a little discreet about it. "

”Åh.”

Det var allt som krävdes för att huset skulle försvinna. Das war alles, was nötig war, um das Haus verschwinden zu lassen. That was all that was needed for the house to disappear. Vi kunde ha befunnit oss var som helst. We could have been anywhere. Jag såg varken träden, stenarna eller stjärnorna. Bara Edward.

”Låt mig visa dig vad de har gjort”, sa han och drog i min hand. "Let me show you what they have done," he said, pulling at my hand. Märkte han inte att en elektrisk ström pulserade genom min kropp? Did he not notice that an electric current was pulsating through my body?

Än en gång kände jag mig lite ur balans, väntade på reaktioner min kropp inte klarade av längre. Once again, I felt a little out of balance, waiting for reactions my body could not handle anymore. Mitt hjärta borde bulta som en stånghammare. My heart should beat like a hammer. Öronbedövande. Ear numbness. Mina kinder borde ha varit lysande röda. My cheeks should have been bright red.

Och jag borde ha varit utmattad. And I should have been exhausted. Det här hade varit den längsta dagen i mitt liv.

Jag skrattade högt – ett enda, lågmält, chockerat skratt – när jag insåg att den här dagen aldrig skulle ta slut. I laughed out loud - a single, low-key, shocked laugh - when I realized that this day would never end.

”Får jag också höra skämtet?” "Can I hear the joke too?"

”Det är inte särskilt bra”, sa jag medan han ledde mig mot den lilla välvda dörren. ”Jag tänkte bara … Det här är evighetens första och sista dag. Jag har lite svårt att ta det till mig, trots det ökade utrymmet i huvudet.” Jag skrattade igen. I have a bit of a hard time taking it to heart, despite the increased space in my head. ” I laughed again.

Edward skrattade också. Han gjorde en gest mot dörrhandtaget, och jag stack in nyckeln och låste upp. He gestured towards the door handle, and I stuck the key in and unlocked it.

”Du är en sådan naturbegåvning, Bella, att jag glömmer hur märkligt allt måste kännas för dig. "You are such a natural talent, Bella, that I forget how strange everything must feel to you. Jag önskar att jag kunde höra det.” Han böjde sig ner och lyfte upp mig i famnen, så snabbt att jag inte ens såg det – och det betydde verkligen någonting. Ich wünschte, ich könnte es hören." Er beugte sich herunter und nahm mich so schnell in die Arme, dass ich es nicht einmal sah - und das bedeutete wirklich etwas. I wish I could hear that. ” He bent down and lifted me up in his arms, so fast that I did not even see it - and it really meant something.

”Oj!”

”Trösklar är en del av min arbetsbeskrivning nu”, påminde han mig. "Thresholds are part of my job description now," he reminded me. ”Men jag är nyfiken. Berätta vad du tänker på just nu.” Tell us what you're thinking right now. ”

Han öppnade dörren – den gled upp med ett knappt hörbart knarrande – och gick in i det lilla vardagsrummet. He opened the door - it slid open with a barely audible creak - and went into the small living room.

”Allt”, svarade jag. ”Allt samtidigt, du vet. "All at once, you know. Bra saker, saker som oroar mig, saker som är nya. Good things, things that worry me, things that are new. Att jag använder så många superlativ i mina tankar. That I use so many superlatives in my thoughts. Just nu tänker jag att Esme är en konstnär. Det är så perfekt!”

Rummet var som hämtat ur en saga. The room was like taken from a fairy tale. Golvet var ett galet lapptäcke av släta, flata stenar. The floor was a crazy patchwork of smooth, flat stones. Det låga taket hade bjälkar som någon lika lång som Jacob definitivt skulle slå huvudet i. Väggarna var av varmt trä på vissa ställen, stenmosaik på andra. The low ceiling had beams that someone as tall as Jacob would definitely hit his head in. The walls were of warm wood in some places, stone mosaic in others. I den öppna spisen i hörnet glödde resterna av en brasa. In the fireplace in the corner, the remains of a fire were glowing. Det var drivved som brann – de låga flammorna var blå och gröna av saltet. It was driftwood that burned - the low flames were blue and green with salt.

Trots att rummet var inrett med udda möbler som inte alls matchade varandra, var resultatet väldigt harmoniskt. Although the room was decorated with odd furniture that did not match each other at all, the result was very harmonious. En stol såg nästan medeltida ut, medan en låg ottoman vid den öppna spisen var mer modern, och bokhyllan vid det bortre fönstret påminde mig om italienska filmer. På något sätt passade alla bitarna ihop, som i ett stort, tredimensionellt pussel. Somehow all the pieces fit together, as in a large, three-dimensional puzzle. Jag kände igen några målningar på väggarna – några av mina favoriter från det stora huset. I recognized some paintings on the walls - some of my favorites from the big house. Ovärderliga original, utan tvekan, men de verkade ändå passa in här, precis som allt annat. Invaluable originals, no doubt, but they still seemed to fit in here, just like everything else.

Det var en plats som kunde få vem som helst att tro på magi. It was a place that could make anyone believe in magic. En plats där man nästan väntade sig att Snövit skulle komma in med ett äpple i handen, eller att en enhörning skulle dyka upp och börja knapra på rosenbuskarna. A place where one almost expected that Snow White would come in with an apple in his hand, or that a unicorn would appear and start nibbling on the rose bushes.

Edward hade alltid tyckt att han hörde hemma i en skräckfilmsvärld. Edward had always thought he belonged in a horror movie world. Jag hade förstås vetat att han hade fel. Of course, I knew he was wrong. Det var uppenbart att han hörde hemma här. It was obvious that he belonged here. I en saga.

Och nu var jag också en del av hans saga.

Jag tänkte just utnyttja det faktum att han ännu inte hade släppt ner mig på golvet och att hans sinnesförvirrande vackra ansikte bara var några centimeter från mitt när han sa: ”Tur för oss att Esme lade till ett extra rum. I was just about to take advantage of the fact that he had not yet let me down on the floor and that his confusingly beautiful face was only a few inches from mine when he said: “Lucky for us that Esme added an extra room. Ingen hade ju räknat med Ness… Renesmee.” Nobody had counted on Ness… Renesmee. ”

Jag rynkade pannan och mina tankar gled in på en mindre trevlig bana. Ich runzelte die Stirn und meine Gedanken gingen einen weniger angenehmen Weg. I frowned and my thoughts slipped into a less pleasant path. ”Inte du också”, klagade jag.

”Förlåt, älskling, men jag hör det ju i deras tankar hela tiden. "Tut mir leid, Liebling, aber ich höre es ständig in ihren Köpfen. "I'm sorry, honey, but I hear it in their minds all the time. Det smittar av sig.”

Jag suckade. Min dotter, sjöodjuret. My daughter, the sea monster. Det kanske inte kunde hjälpas, men jag tänkte i alla fall inte ge vika. Vielleicht war es nicht zu ändern, aber ich würde sowieso nicht nachgeben. It might not help, but at least I did not give up.

”Du längtar säkert efter att få se garderoben. “You probably long to see the wardrobe. Det tänker jag i alla fall säga till Alice att du gjorde, så att hon blir glad.” In any case, I intend to tell Alice that you did, so that she will be happy. ”

”Borde jag vara rädd?” "Should I be scared?"

”Vettskrämd.” „Wahnsinnig erschrocken.“ "Terrified."

Han bar mig genom en smal, stenlagd korridor med välvt tak, som om stugan varit vår egen lilla miniatyrborg. He carried me through a narrow, cobbled corridor with a vaulted roof, as if the cottage had been our own little miniature castle.

”Det där blir Renesmees rum”, sa han och nickade mot ett tomt rum med ljust trägolv. "That will be Renesmee's room," he said, nodding at an empty room with a light wooden floor. ”De hann inte göra så mycket med det, med tanke på de arga varulvarna …” "Sie hatten keine Zeit, viel dagegen zu tun, angesichts der wütenden Werwölfe..." "They did not have time to do much with it, considering the angry werewolves…"

Jag skrattade lågt och häpnade över hur fort allting hade ställts till rätta, efter att ha varit en sådan mardröm för bara en vecka sedan. I laughed softly and was amazed at how quickly everything had been put right, after being such a nightmare just a week ago.

Jäkla Jacob som gjort det så perfekt på det här sättet. Damn Jacob who made it so perfect this way.

”Och här är vårt rum. Esme försökte sätta lite av sin ös prägel på det. Esme versuchte, etwas von ihrem Inselgeschmack darauf zu bringen. Esme tried to put a little of his island's stamp on it. Hon förstod att vi skulle fästa oss vid den.” Ihr war klar, dass wir uns daran hängen würden". She understood that we should stick to it. "

Sängen var enorm och vit, med fluffiga moln av florstunt tyg som svallade ner från sänghimlen till golvet. Det bleka trägolvet liknade det i det andra rummet, och nu insåg jag att det hade exakt samma nyans som en vit sandstrand. The pale wooden floor was similar to the one in the other room, and now I realized that it had exactly the same shade as a white sandy beach. Väggarna var nästan vitblå, som en strålande solig dag, och vid bakre väggen fanns stora glasdörrar som vette ut mot en liten dold trädgård med klätterrosor och en liten, rund damm, blank som en spegel och kantad av runda stenar. Ett litet, stilla hav, bara för oss. A small, calm sea, just for us.

”Åh”, var allt jag fick fram. "Oh", was all I got.

”Jag vet”, viskade Edward.

Vi stod där i någon minut och mindes. We stood there for a few minutes and remembered. Även om minnena var mänskliga och dimmiga, så tog de över mina tankar fullständigt. Even though the memories were human and foggy, they completely took over my thoughts.

Han log brett och skrattade till. He smiled broadly and laughed. ”Garderoben är bakom dubbeldörrarna. Men jag måste varna dig – den är större än det här rummet.”

Jag tittade inte ens på dörrarna. I did not even look at the doors. Än en gång fanns ingenting annat i hela världen än Edward – hans armar under mig, hans ljuva andedräkt mot mitt ansikte, hans läppar bara några centimeter från mina – och ingenting kunde distrahera mig nu, även om jag var en nyfödd vampyr. Once again, there was nothing in the whole world but Edward - his arms under me, his sweet breath against my face, his lips just a few inches from mine - and nothing could distract me now, even though I was a newborn vampire.

”Vi säger till Alice att jag sprang raka vägen till garderoben.” Jag flätade in fingrarna i hans hår och drog hans ansikte närmare mitt. "We tell Alice I ran straight to the closet." I braided my fingers into his hair and pulled his face closer to mine. ”Vi säger att jag provade kläder i flera timmar. "We say I tried on clothes for several hours. Vi ljuger.” We're lying. ”

Hans tankar gled omedelbart in på samma väg som mina – eller så hade de varit där hela tiden, även om han försökt vara en gentleman och låta mig njuta till fullo av min födelsedagspresent. Han stönade lågt, ett ljud som skickade en elektrisk stöt genom mig och nästan gjorde mig galen, som om jag inte kunde komma tillräckligt nära honom tillräckligt fort. He moaned softly, a sound that sent an electric shock through me and almost drove me crazy, as if I could not get close enough to him fast enough.

Jag hörde tyg slitas sönder under våra händer och var glad att mina kläder, i alla fall, redan hade varit förstörda. I heard fabric being torn under our hands and was glad that my clothes, in any case, had already been destroyed. Nu var hans också bortom all räddning. Now his was also beyond all salvation. Det kändes nästan oförskämt att ignorera den vackra, vita sängen, men vi skulle inte ta oss så långt. It felt almost rude to ignore the beautiful white bed, but we would not go that far.

Vår andra smekmånad blev inte som vår första. Our second honeymoon was not our first.

Vår tid på ön var som en symbol för mitt mänskliga liv; det bästa av det. Our time on the island was like a symbol of my human life; the best of it. Jag hade varit beredd att dra ut på min tid som människa, bara för att få hålla kvar det jag kände för honom ett litet tag till. I had been prepared to extend my time as a human being, just to keep what I felt for him for a while longer. För den fysiska biten skulle aldrig bli sig lik igen. Denn der physische Teil würde nie wieder derselbe sein. For the physical part would never be the same again.

Efter en dag som i dag borde jag ha förstått att den bara kunde bli bättre. After a day like today, I should have understood that it could only get better.

Nu kunde jag verkligen uppskatta honom – se varje fantastiskt drag i hans perfekta ansikte och långa, felfria kropp med mina nya, starka ögon. Now I could really appreciate him - see every amazing feature of his perfect face and long, flawless body with my new, strong eyes. Jag kände hans rena, skarpa smak med tungan och kände hans ofattbart sammetslena marmorhud under mina känsliga fingertoppar.

Och min hud var så känslig under hans händer. And my skin was so sensitive under his hands.

Han var helt ny och annorlunda när våra kroppar smidigt flätades samman på det sandfärgade golvet. He was completely new and different when our bodies were smoothly intertwined on the sand-colored floor. Ingen försiktighet, ingen återhållsamhet. No caution, no restraint. Ingen rädsla – framför allt ingen rädsla. No fear - above all no fear. Vi kunde älska tillsammans, båda lika aktiva. We could love together, both equally active. Äntligen jämlikar. Finally equals.

Precis som kyssarna tidigare var varje beröring mer än jag var van vid. Just like the kisses before, each touch was more than I was used to. Han hade hållit tillbaka så mycket av sig själv. Det hade varit nödvändigt, men jag hade inte förstått hur mycket jag hade missat. It would have been necessary, but I did not understand how much I had missed.

Jag försökte komma ihåg att jag var starkare än han nu, men det var svårt att koncentrera sig på någonting annat när upplevelserna var så intensiva och styrde min uppmärksamhet åt miljoner olika håll på samma gång. I tried to remember that I was stronger than him now, but it was difficult to concentrate on anything else when the experiences were so intense and directed my attention in millions of different directions at the same time. Och om jag gjorde honom illa, så klagade han i alla fall inte. And if I hurt him, he would not complain.

En väldigt, väldigt liten del av min hjärna reflekterade över ett intressant problem med den här situationen. A very, very small part of my brain reflected on an interesting problem with this situation. Jag skulle aldrig tröttna. I would never get tired. Inte han heller. Not him either. Vi behövde inte hämta andan, vila, äta eller ens gå på toaletten – vi hade inga sådana triviala, mänskliga behov längre. We did not have to catch our breath, rest, eat or even go to the toilet - we no longer had such trivial, human needs. Jag hade världens vackraste, mest perfekta kropp helt för mig själv, och jag skulle aldrig nå fram till en punkt där jag kände att jag hade fått nog för i dag. Ich hatte den schönsten und perfektesten Körper der Welt ganz für mich allein, und ich würde nie einen Punkt erreichen, an dem ich das Gefühl hatte, für heute genug zu haben. I had the most beautiful, most perfect body in the world all to myself, and I would never reach a point where I felt I had had enough for today. Jag skulle alltid vilja ha mer. Och dagen skulle aldrig ta slut. Så hur skulle vi någonsin kunna sluta? So how could we ever stop?

Det bekymrade mig inte alls att jag inte visste svaret på den frågan. I was not at all worried that I did not know the answer to that question.

Jag lade vagt märke till att det började ljusna. I vaguely noticed that it was starting to get light. Det lilla havet utanför gick från svart till grått och en lärka började sjunga någonstans i närheten – hon kanske hade byggt bo bland rosorna.

”Saknar du det?” frågade jag honom när lärkan slutat sjunga. "Do you miss it?" I asked him when the lark had stopped singing.

Det var inte första gången någon av oss pratat, men vi hade inte precis hållit igång något samtal, heller.

”Saknar vad?” mumlade han. "Missing what?" he mumbled.

”Alltihop – värmen, den mjuka huden, den aptitliga doften … Jag har inte förlorat någonting alls, och jag bara undrar om det känns lite sorgligt för dig att du har gjort det.”

Han skrattade, lågt och mjukt. ”Det vore svårt att hitta någon som är mindre sorgsen än jag just nu. "It would be difficult to find someone who is less sad than I am right now. Omöjligt, faktiskt. Det är inte alla som får allt de vill ha, plus allt de inte ens tänkt på att be om, på en och samma dag.” Not everyone gets everything they want, plus everything they did not even think to ask for, in one day. ”

”Försöker du undvika frågan?” "Are you trying to avoid the question?"

Han lade handflatan mot min kind. He put his palm against my cheek. ”Du är varm”, sa han.

Det var sant, på sätt och vis. That was true, in a way. För mig kändes hans hand varm. To me, his hand felt warm. Det var inte samma sak som att röra vid Jacobs glödheta hud, men det kändes behagligare. Mer naturligt.

Sedan gled hans fingrar långsamt nerför mitt ansikte, över hakan och halsen och hela vägen ner till midjan. Then his fingers slid slowly down my face, over my chin and neck and all the way down to my waist. Jag slöt ögonen. I closed my eyes.

”Du är mjuk.” "You are soft."

Hans fingrar var som sammet mot min hud, så jag förstod vad han menade. His fingers were like velvet against my skin, so I understood what he meant.

”Och vad beträffar doften, så kan jag inte påstå att jag saknar den. "Und was den Geruch angeht, kann ich nicht sagen, dass ich ihn vermisse. "And as for the scent, I can not say that I miss it. Minns du doften av de där fotvandrarna när vi var ute och jagade?” Do you remember the smell of those hikers when we were out hunting? ”

Heta, svidande lågor slog upp i min strupe. Hot, stinging flames hit my throat. ”Åh.”

”Precis. Så svaret är nej. Jag är uppfylld av ren och skär glädje, för jag saknar ingenting. Ich bin voller Freude, denn ich vermisse nichts. I am filled with pure joy, for I lack nothing. Ingen har mer än jag just nu.”

Jag skulle just upplysa honom om att det fanns ett undantag, men mina läppar blev plötsligt väldigt upptagna. Ich wollte ihm gerade sagen, dass es eine Ausnahme gibt, aber meine Lippen waren plötzlich sehr beschäftigt. I was just about to inform him that there was an exception, but my lips suddenly became very busy.

När solskenet färgade den lilla dammen pärlemorrosa kom jag på en annan fråga. Als die Sonne den kleinen Teich perlmuttrosa färbte, kam mir eine weitere Frage in den Sinn. ”Hur länge pågår det här? “How long is this going on? Jag menar, Carlisle och Esme, Em och Rose, Alice och Jasper … De tillbringar inte hela dagarna instängda i sina sovrum. I mean, Carlisle and Esme, Em and Rose, Alice and Jasper… They do not spend whole days trapped in their bedrooms. De rör sig ute bland folk, fullt påklädda, hela tiden. They move around among people, fully clothed, all the time. Ger den här … driften någonsin med sig?” Jag pressade mig ännu närmare honom – vilket faktiskt var en bedrift – för att visa vad jag menade. Holt dieser … Antrieb jemals auf?“ Ich drängte mich noch näher an ihn heran – was eigentlich eine ziemliche Leistung war – um zu zeigen, was ich meinte. Does this Ger operation ever bring with it? ” I pushed myself even closer to him - which was actually an achievement - to show what I meant.

”Det är svårt att säga. Alla är olika, och hittills är du väldigt olik alla andra. Everyone is different, and so far you are very different from everyone else. De flesta nyfödda vampyrer är för besatta av törst för att bry sig om något annat i början. Most newborn vampires are too obsessed with thirst to care about anything else in the beginning. Det verkar inte gälla dig. It does not seem to apply to you. Men i vanliga fall brukar det dröja något år innan andra behov ger sig till känna. But in normal cases, it usually takes a few years before other needs become apparent. Men varken törsten eller något annat behov försvinner. But neither thirst nor any other need disappears. Man lär sig bara kontrollera dem, prioritera och styra dem …” You just learn to control them, prioritize and control them… ”

”Hur länge?”

Han log och rynkade på näsan. ”Rosalie och Emmett var värst. Det dröjde tio år innan jag stod ut med att vara i närheten av dem. Es dauerte zehn Jahre, bis ich es in ihrer Nähe aushalten konnte. It took ten years before I could stand being near them. Till och med Carlisle och Esme hade svårt för dem, och till slut sparkade de faktiskt ut de lyckliga tu. Sogar Carlisle und Esme hatten es schwer mit ihnen, und am Ende warfen sie das glückliche Paar sogar hinaus. Even Carlisle and Esme had a hard time with them, and in the end, they actually kicked out the lucky two. Esme byggde ett hus åt dem också. Esme built a house for them as well. Det var pampigare än det här – Esme vet vad Rose gillar, och hon vet vad du gillar.”

”Så tio år, då?” Jag var ganska säker på att Rosalie och Emmett inte var i närheten av oss, men det skulle kanske låta stöddigt om jag tog i mer än så. "Also zehn Jahre?" Ich war mir ziemlich sicher, dass Rosalie und Emmett nicht in unserer Nähe waren, aber es würde sich vielleicht eingebildet anhören, wenn ich noch weiter gehen würde. "So ten years, then?" I was pretty sure Rosalie and Emmett were not near us, but it might sound supportive if I took in more than that. ”Sedan blir allt normalt igen? “Then everything becomes normal again? Som det är för dem nu?” As it is for them now? ”

Edward log igen. ”Jag vet inte riktigt vad du menar med normalt. "I do not really know what you mean by normal. Du har sett min familj leva på ett ganska mänskligt sätt, men du har sovit på nätterna.” Han blinkade åt mig. You have seen my family live in a rather human way, but you have slept at night. ” He winked at me. ”Man får oändligt mycket tid över när man inte behöver sova. “You get an infinite amount of time left over when you do not need to sleep. Det gör det ganska lätt att … tillgodose alla sina intressen. This makes it quite easy to alla satisfy all their interests. Det finns en anledning till att jag är familjens bästa musiker, varför jag – med undantag för Carlisle – är den som har läst flest böcker, studerat flest vetenskaper, lärt mig flest språk flytande … Emmett hävdar att jag är en sådan besserwisser för att jag kan läsa folks tankar, men sanningen är att jag har haft väldigt mycket fritid.” Es gibt einen Grund, warum ich der beste Musiker in der Familie bin, warum ich - mit Ausnahme von Carlisle - die meisten Bücher gelesen, die meisten Wissenschaften studiert, die meisten Sprachen fließend gelernt habe ... Emmett behauptet, ich sei so ein Besserwisser, weil ich die Gedanken der Leute lesen kann, aber die Wahrheit ist, dass ich eine Menge Freizeit hatte."

Vi skrattade tillsammans, och skrattets rörelser påverkade våra kroppar på ett väldigt intressant sätt som genast satte stopp för samtalet. Wir lachten gemeinsam, und die Bewegungen des Lachens wirkten sich auf eine sehr interessante Weise auf unsere Körper aus, die das Gespräch sofort beendete. We laughed together, and the movements of the laughter affected our bodies in a very interesting way that immediately stopped the conversation.