Kapitel 29: Avhopp (3)
Resten skulle jag kunna stå ut med om jag måste, bara hon slapp mista livet. Vad som helst utom det.
Hon var det enda jag helt enkelt måste rädda.
Skulle Alice ha förstått det?
Renesmee rörde lätt vid min kind.
Hon visade mig mitt eget ansikte, Edwards, Jacobs, Rosalies, Esmes, Carlisles, Alices, Jaspers, Emmetts, bläddrade igenom oss alla, fortare och fortare. Seth och Leah. Charlie, Sue och Billy. Om och om igen. Hon oroade sig, precis som alla vi andra. Men bara oroade sig. Det verkade som om Jacob hade lyckats skydda henne från det värsta. Det om att vi inte hade något hopp längre, att vi alla skulle dö om en månad.
Hon dröjde sig kvar vid Alices ansikte, längtansfullt och oförstående. Vart hade Alice tagit vägen?
”Jag vet inte”, viskade jag. ”Men hon är Alice. Vad hon än gör, så gör hon det rätta. Som alltid.”
Det rätta för Alice, i alla fall. Jag avskydde att tänka på henne på det sättet, men hur kunde situationen annars förklaras?
Renesmee suckade och hennes längtan blev starkare.
”Jag saknar henne också.”
Jag kände musklerna i ansiktet arbeta, försöka hitta ett uttryck som matchade sorgen jag kände. Mina ögon kändes konstiga och torra, de blinkade mot den obehagliga känslan. Jag bet mig i läppen. Nästa andetag jag drog fastnade i halsen.
Renesmee tittade upp på mig, och jag såg mitt ansikte genom hennes tankar och ögon. Jag såg ut som Esme hade gjort i morse.
Det var alltså så här det kändes att gråta.
Renesmees ögon glittrade fuktigt medan hon iakttog mig. Hon smekte mitt ansikte utan att visa mig någonting, bara för att försöka trösta mig.
Jag hade aldrig trott att jag skulle få se relationen mellan mor och dotter omvänd för oss, som den alltid hade varit mellan Renée och mig. Men jag hade inte haft en särskilt tydlig bild av framtiden.
En tår trängde fram ur Renesmees ena ögonvrå. Jag kysste bort den. Hon rörde förundrat vid sitt öga och tittade på sin fuktiga fingertopp.
”Gråt inte”, mumlade jag. ”Det kommer att bli bra. Du kommer att klara dig. Jag ska lösa det här, på något sätt.”
Om jag inte kunde göra någonting annat, så skulle jag i alla fall rädda min dotter. Jag var nu helt övertygad om att det var den chansen Alice hade gett mig. Hon hade förstått. Hon hade kommit på ett sätt.
