Kapitel 36: Blodtörst (3)
” De två vampyrerna slöt genast upp vid hans sida. De såg ut precis som förra gången jag sett dem. Båda var långa och mörkhåriga, men medan Demetri var slank och hård som en svärdsklinga, var Felix kraftig och hotfull som en spikklubba.
Alla fem stannade mitt på den snötäckta ängen.
”Bella!” ropade Edward. ”Ta med dig Renesmee … och ett par vänner.”
Jag drog ett djupt andetag. Min kropp var stel av ovilja. Tanken på att föra ut Renesmee på slagfältet … men jag litade på Edward. Han skulle veta om Aro planerade att bedra oss i det här läget.
Aro hade tre beskyddare på sin sida, så jag skulle ta två med mig. Jag fattade genast mitt beslut. ”Jacob? Emmett?” viskade jag. Emmett för att han så gärna ville följa med, Jacob för att han inte skulle kunna stå kvar.
Båda nickade. Emmett flinade.
Jag gick över ängen mellan dem. Jag hörde ännu en morrning från vakterna när de såg vilka jag valt – det var uppenbart att de inte litade på varulven. Aro höjde handen och viftade bort deras protester igen.
”Intressanta vänner du har”, mumlade Demetri till Edward.
Edward svarade inte, men Jacob morrade lågt.
Vi stannade några meter från Aro. Edward gled undan Aros arm, kom fram till oss och tog min hand.
Ett kort ögonblick såg vi på varandra under tystnad.
Sedan hälsade Felix på mig. ”Hej igen, Bella”, sa han med ett flin utan att släppa Jacob med blicken.
Jag log snett mot den gigantiske vampyren. ”Hej, Felix.”
Han skrockade. ”Du ser bra ut. Odödlighet klär dig.”
”Tack.”
”Ingen orsak. Det är synd …”
Han avbröt sig, men jag behövde inte Edwards gåva för att kunna föreställa mig fortsättningen på meningen. Det är synd att vi snart ska döda dig.
”Ja, visst är det synd?” mumlade jag.
Felix blinkade till mig.
Aro ignorerade vårt korta samtal. Han lade huvudet på sned och iakttog fascinerat Renesmee. ”Jag hör hennes egendomliga hjärtslag”, mumlade han, nästan melodiskt. ”Jag känner hennes egendomliga doft.” Sedan vände han sina grumliga ögon mot mig. ”Odödligheten klär dig verkligen på ett magnifikt sätt, unga Bella. Det är som om du vore skapt för det här livet.”
Jag tackade för komplimangen med en kort nickning.
”Tyckte du om min gåva?” frågade han och såg på diamanten runt min hals.
”Den är oerhört vacker, och det var väldigt, väldigt generöst av dig. Tack. Jag borde väl ha skickat ett kort.”
Aro skrattade förtjust. ”Det var bara något jag hade liggande hemma. Jag trodde att den skulle passa ditt nya ansikte, och det gör den.”
Jag hörde en låg väsning från Volturis led och höjde blicken över Aros axel. Hm. Det verkade inte som om Jane uppskattade att Aro hade gett mig en present.
Aro harklade sig för att återfå min uppmärksamhet. ”Får jag hälsa på din dotter, kära Bella?” frågade han rart.
Det här var vad vi hade hoppats på, påminde jag mig själv. Jag motstod lusten att slänga Renesmee över axeln och fly, och tog i stället två långsamma steg framåt. Skölden svallade bakom mig som en mantel, skyddade resten av min familj medan Renesmee förblev oskyddad. Det kändes fel, fruktansvärt.
Aro mötte oss med ett strålande leende.
”Men hon är ju förtjusande”, mumlade han. ”Så lik dig och Edward. Hej, Renesmee”, sa han med högre röst.
Renesmee tittade på mig, och jag nickade. ”Hej, Aro”, svarade hon med sin höga, klara röst.
Aros såg nästan omtöcknad ut.
”Vad är det?” väste Caius bakom honom. Han verkade rasande över att behöva fråga.
”Hälften odödlig, hälften dödlig”, svarade Aro honom och resten av vaktstyrkan utan att släppa Renesmee med blicken. ”Avlad så, och sedan buren av denna nyfödda medan hon fortfarande var människa.”
”Omöjligt”, fnös Caius.
”Så du tror att de har lurat mig, broder?” Aro lät bara road, men Caius ryckte till. ”Är hjärtslagen du hör också bara ett knep?”
Caius såg lika förtretad ut som om Aros milda frågor varit knytnävsslag.
”Lugnt och stilla, broder”, varnade Aro och fortsatte le mot Renesmee. ”Jag vet hur högt du skattar din rättvisa, men det finns ingen rättvisa i att straffa denna lilla för hennes ursprung. Och så mycket att lära, så mycket att lära! Jag vet att du inte delar min entusiasm för vår historia, men ha tålamod med mig, broder, medan jag lägger till ett kapitel som är så osannolikt att jag knappt tror mina ögon. Vi väntade oss bara lagbrott och falska vänner när vi kom hit, men se vad vi fick i stället! En ny, strålande kunskap om oss själva, om våra möjligheter!”
Han sträckte ut en inbjudande hand mot Renesmee, men det var inte så hon ville ha det. I stället lutade hon sig bort från mig och höjde handen för att röra vid Aros ansikte.
Aro reagerade inte med samma chock som de flesta andra på Renesmees lilla uppvisning – han var lika van vid flödet av andras tankar och minnen som Edward.
Han log ännu bredare och suckade belåtet. ”Fantastiskt”, viskade han.
Renesmee slappnade av i min famn och såg allvarligt på honom. ”Snälla?” bad hon.
Hans leende blev ömsint. ”Naturligtvis önskar jag inte skada dina kära, lilla Renesmee.”
Aros röst var så tröstande och tillgiven att jag faktiskt lät mig luras. Sedan hörde jag Edwards tänder smälla ihop, och långt bakom oss väste Maggie ursinnigt över lögnen.
”Jag undrar …” sa Aro tankfullt och verkade omedveten om reaktionen på hans tidigare ord. Han vände oväntat blicken mot Jacob, och i stället för avskyn de andra visat mot den stora vargen fylldes hans blick av en längtan jag inte riktigt förstod.
”Det fungerar inte så”, sa Edward och hans vaksamma neutralitet ersattes plötsligt av en varnande skärpa.
”Bara en tanke”, sa Aro och granskade ogenerat Jacob innan han långsamt lät blicken glida över de två raderna med varulvar bakom oss. Vad Renesmee än visat honom, så hade det väckt hans intresse för vargarna.
”De tillhör oss inte, Aro. De lyder oss inte på det sättet. De är här för att de vill vara här.”
Jacob morrade hotfullt.
”Men de verkar väldigt fästa vid dig”, sa Aro. ”Och din unga partner och din … familj. Lojala.” Han nästan smekte fram ordet.
”De skyddar mänskligt liv, Aro. Det gör att de kan leva sida vid sida med oss, men knappast med er. Om ni inte funderar på att byta livsstil.”
Aro skrattade förtjust. ”Bara en tanke”, upprepade han. ”Du vet mycket väl hur det är. Ingen av oss kan helt och hållet kontrollera våra undermedvetna drifter.”
Edward grimaserade. ”Jag vet hur det är. Och jag vet skillnaden mellan den sortens tanke och en tanke med ett syfte. Det skulle aldrig fungera, Aro.”
Jacob vände sitt stora huvud mot Edward och jämrade sig lågt.
”Han är fascinerad av tanken på … vakthundar”, mumlade Edward.
Det blev dödstyst i en sekund innan ljudet av ursinniga gläfsningar och morrningar från hela vargflocken fyllde den stora gläntan.
Ett skarpt, befallande skall – från Sam, antog jag – tystade dem genast.
”Jag antar att det besvarar frågan”, sa Aro och skrattade igen. ” Den här flocken har redan valt sida.”
Edward väste och lutade sig framåt. Jag grep tag i hans arm och undrade vad i Aros tankar som fick honom att reagera så våldsamt, medan Felix och Demetri omedelbart intog försvarsställning. Aro viftade bort dem igen och alla, inklusive Edward, återtog sina tidigare positioner.
”Så mycket att diskutera”, konstaterade Aro och lät plötsligt som en utarbetad affärsman. ”Så mycket att besluta. Om ni och era lurviga beskyddare ursäktar mig, kära Cullens, så måste jag överlägga med mina bröder.”
