Karin Boye förklarad | SVENSKA | Gymnasienivå
När Karin Boye hittas död bakom en sten i Alingsås i april 1941-
-har en av våra mest framstående poeter och författare gått ur tiden.
Hon går från att skriva känslomässiga och sårbara dikter-
-till dystopiska samhällsskildringar.
Men hur kommer det sig, och vad bottnade hennes texter i?
"Ja visst gör det ont" och "I rörelse"-
-är två av Karin Boyes mest älskade och kända dikter.
"Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen..."
Det är just främst för hennes dikter vi minns henne.
Men några år innan hon dör, 40 år gammal-
-ger hon ut en roman som får folk att häpna.
En science fiction-roman med dystopiska inslag-
-om ett framtida övervakningssamhälle. "Kallocain."
Den var så kontroversiell att den förbjöds i flera länder.
Kallocain väckte väldigt uppseende när den kom ut.
Ett väldigt överraskande, intressant språng i hennes litterära utveckling.
Karin Boye föddes år 1900 i Göteborg i ett övre medelklasshem.
Familjen flyttar sen till Huddinge i Stockholm.
Hon tillbringar massor av tid med att läsa och skriva.
Redan som tioåring har hon börjat skriva poesi och korta romaner.
Efter att ha gått i flickskola på gymnasiet-
-flyttar Karin till Uppsala för att gå på universitetet.
En mansdominerad miljö där kvinnliga studenter är ovanliga.
Karin får upp ögonen för hur ojämlikt kvinnor behandlas i undervisningen.
Hon hade ju vistats i flickmiljöer, så det här med ojämlikhet-
-i hur pojkar och flickor behandlades hade inte varit en fråga för henne.
Nu kom hon då till en väldigt mansdominerad miljö.
En på många sätt konservativ miljö-
-där flickorna, studentskorna var nåt ovanligt.
En del tyckte att de var intränglingar i den miljön.
Det skärpte ju hennes blick för orättvisor i samhället.
På universitetet väcks en idé hos Karin.
Hon har skrivit flitigt sen hon var liten-
-och vill nu börja dela sina texter med fler.
Hon samlade ihop sina bästa gamla dikter och gick till Bonniers förlag-
-till Karl Otto Bonnier och frågade om hon kunde bli publicerad.
Efter bara några veckor hörde de av sig och sa: "Ja, du är antagen."
Då var hon alltså 21 år gammal. Det var nåt väldigt unikt då.
Debutboken "Moln" är en diktsamling om en ung människas grubblerier.
Om livet, om Gud, om sin egen framtid.
Plötsligt blev hon en kändis i Uppsala, en litterär kändis-
-så då kom hon in i de här författargängen.
Sen blev hon ju mer politiskt radikaliserad också.
Med feminismen hade hon upptäckt orättvisorna mellan män och kvinnor-
-och det var nästa logiska steg att upptäcka orättvisorna mellan klasser-
-och mellan olika länder.
Intresset för politik och hur människor i andra länder hade det-
-växte hos Karin och hon började resa.
Hon åker bland annat till dåvarande Sovjetunionen och slås av förtrycket.
1932 reser hon till Berlin, året innan Hitler tar makten-
-och ser hur nazismen börjar genomsyra samhället-
-men då utan att förstå allvaret, som för så många andra.
Hon är nyfiken och observerar. Fascination blandas med rädsla-
-vilket syns i hennes texter.
Men resan ner till Tyskland gjorde hon inte enbart för resandets skull.
Hennes egentliga anledning var att få hjälp.
Hon hade brottats med sin sexualitet och dragning till kvinnor.
Nåt hon försökt tränga undan, då homosexualitet sågs som omoraliskt-
-klassades som en sjukdom och var brottsligt.
Hon ville, citat, bota sig från den, så hon inte skulle dras med det.
Då var dåtidens metod att gå i psykoanalys.
Men i stället för att, som hon kallar det, "bli botad"-
-rekommenderas hon att leva ut sina begär.
"Bejaka den sidan i stället. Försök att leva homosexuellt."
Då gjorde hon det. Hon var ute på "dambarer" där.
I breven hem berättar hon om sina förbjudna kärleksrelationer.
Kanske var det rädslan för att få sin hemlighet avslöjad-
-och känslan av att vara övervakad-
-som var det första fröet till romanen "Kallocain". Det och Kafka.
Det är väldigt klart att hon var inspirerad av omvärlden-
-men för Karin så var den stora saken att hon läste Kafka.
Den här skräckstämningen och känslan av att världen är obegriplig och ond.
Det tog hon med sig från den.
Kallocain är väldigt intressant litteraturhistoriskt-
-eftersom det är en ganska tidig, i svensk kontext, dystopi.
I undertiteln till Kallocain står det "En berättelse från 2000-talet".
Kallocain utspelar sig i ett framtida samhälle-
-där flera totalitära stater dominerar jorden.
Huvudpersonen heter Leo Kall.
Han är en kemist som är lojal med det framtida despotiska samhället.
Han uppfinner en sanningsdrog som han kallar för Kallocain.
Leo Kall, berättaren, är vetenskaps- man, så det är en ganska torr prosa.
Jag är en obetydlig cell i statsorganismen.
Men det finns andra inslag också. De dyker upp så småningom-
-främst när han intervjuar folk med Kallocainets hjälp-
-så hör man andra tankar, mycket mer känslomässigt, lyriskt språk.
Men även de dialoger som han håller med frun Linda har ett annat språk.
Och det poetiska språket kunde låta så här:
Då ska man komma ihåg att det här med sanning-
-och att kunna behålla ett personligt reservat-
-var ju nåt väldigt djupt för henne, att göra med hennes homosexualitet.
I ett framtida samhälle av sanningsdroger-
-kan man ju inte hålla sitt innersta sexuella hemligt och privat.
Det var nåt som skrämde henne väldigt mycket.
När "Kallocain" kommer ut blir den populär i Sverige.
I Norge och Danmark, som lyder under nazistisk ockupation, förbjuds den.
Konsekvensen blir att den piratkopieras och sprids ändå.
Det fanns en möjlighet att den kunde ha fått ännu större spridning.
Det fanns nämligen tankar på att översätta den och ge ut den i USA.
Karin Boye var bekant med Gunnar Myrdal som var forskare i USA.
Han skulle ta med sig boken dit.
Men han hade övervikt på flyget och fick lämna böckerna hemma.
Det var den där slumpartade historien som gjorde att den inte kom dit-
-och rätt person blev inte vidtalad.
Jag vet inte om de skickade över den, men det blev inget med översättning.
Men i så fall hade den ju kommit några år innan George Orwells 1984.
Men om övervakningssamhället var aktuellt på 40-talet-
-är det inte mindre aktuellt i dag.
På många sätt var Karin Boyes skildringar före sin tid.
Alla de här små trånga utrymmena som människorna bor i, i underjorden.
Polisögon och polisöron, till och med sängkammaren är bevakad av staten-
-så att man vet att det avlas barn, det vill säga framtida soldater.
Så Kallocain är inte alls bara en roman om övervakningsteknik och så-
-utan det är en roman om att stänga in kvinnors livsmöjligheter.
Och det är väl nåt som har blivit mer och mer aktuellt med åren.
Och Karin Boye inspirerar fortfarande samtida författare och poeter-
-som Athena Farrokhzad, som döpte sin senaste bok efter dikten "I rörelse".
I början när jag mötte henne betraktade jag nog henne som den här-
-rimmande, existentiella, plågade poeten.
Men när jag blev äldre så förstod jag att hon adresserade akuta frågor-
-inte bara det existentiella, utan politiska omständigheter i samtiden.
Åren innan Karin dör verkar det som att hon är i balans.
Men en obesvarad kärlek kommer i vägen.
Förtvivlad hamnar hon i gamla vanor.
Hon hade ett mönster i hela sitt liv med iscensatta självmordsförsök-
-alltid ordnade så att hon skulle klara sig, bli hittad, bli räddad.
Men den här aprilnatten 1941 är det ingen som ser att hon lämnar huset-
-och ingen som kan rädda henne.
Hennes liv får ett dramatiskt och abrupt slut.
Självmordet var ett misstag, ett klassiskt rop på hjälp som slog fel.
Man har tappat bort den här livskraften.
Det gäller att komma tillbaka till den här levande Karin Boye.
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Textning: Elin Csisar www.btistudios.com
