Kapitel 31
JAG KNACKAR PÅ DÖRREN där det står L Moldén.
Ovanför efternamnet, en grön lapp: Ingen reklam,
men gärna samhällsinformation,
tack! Den välbekanta handstilen. Det rasslar till i låset. En säkerhetskedja lösgörs.
Leena med två e har svarta linnebyxor på sig,
och ett grått linne som antagligen en gång i tiden också har varit svart.
Hon har ingen behå på sig. Brösten flyter ihop med varandra.
Man skulle kunna tänka sig att Leena med två e endast har ett jättebröst i mitten,
om man inte anade de två nedåtpekande bröstvårtorna några centimeter ovanför naveln.
Jag går in i Leenas hall och tar av mig skorna.
Det luktar rökelse. På väggarna hänger afrikanska tyger.
Jag vet så klart inte om de är afrikanska. Det är en ren chansning. Mer afrikanska än indiska i alla fall.
»Välkommen«, säger Leena med två e som ser ovanligt bister ut idag.
Jag ser mig omkring. Leena bor i en liten tvåa.
Hallen angränsar till sovrummet, vars dörr står på glänt. Hennes säng är bäddad
med ett sådant där överkast från Afroart, som jag vill ha.
Lappteknik, sammet och siden, brokiga mönster och speglar och paljetter.
Jag insuper så mycket jag kan från Leenas hem.
En synt på ett svart stativ och aloe vera-växter i fönstren. Inga gardiner,
men många ljuslyktor i kulörta färger.
Hon bjuder på rött te i handdrejade keramikmuggar. Jag sitter i hennes kökssoffa. Hon rullar en cigarett.
Jag har valt ut monologer från En midsommarnattsdröm och Medea.
Har kopierat texterna på Nordins papper.
Jag ger Leena med två e stencilerna. Hon tittar inte ens på dem. Istället tänder hon sin cigarett.
»Vad hade du gjort om du levt med en man, som lämnade dig för en annan och som sen ville ha dig tillbaka igen?«
Jag blir överrumplad av frågan.
»Jag vet inte«, svarar jag uppriktigt.
»Jag och Ove hade ett öppet förhållande.
Både jag och han har knullat andra innan. Det handlar inte om det.
Det här är annorlunda.«
Leena med två e tittar ner i sin rykande tekopp. Av någon outgrundlig anledning har hon läsglasögonen på sig och de blir alldeles immiga av den heta drycken.
»Han kom in i mitt liv precis när jag hade bestämt mig för att leva ensam.
Du vet när man liksom har accepterat att det inte kommer några ungar.
Vi hade det jävligt bra jag och Ove, och då menar jag jävligt bra
Och så går han och pippar med en ung skådis, som fått en trereplikersroll i en uppsättning på Boulevardteatern.«
Jag dricker av mitt te, som inte smakar särskilt mycket.
Känner mig förbryllad över Leenas öppenhet. Vet inte om jag tycker om den.
»Och nu ångrar han sig och vill ha mig tillbaka.«
Kanske har jag missat någonting.
Men jag kan inte begripa skillnaden mellan ett öppet förhållande och otrohet.
Däremot har jag inte alls svårt att förstå att Ove hellre vill ligga med en ung skådis än med Leenas rynkor och sammansmälta bröst.
»Svårt«, svarar jag med spelat eftertryck.
Leena med två e verkar inte nöjd med mitt korta utlåtande och det gör mig osäker. Hela situationen gör mig osäker och klockan går.
Jag försöker att leda in samtalet på texterna.
Men Leena med två e är ointresserad. Jag bemödar mig för att få henne på andra tankar. Olika ingångar till nya samtalsämnen,
alla kopplade till teaterbranschen, men de blir just ingenting annat än ingångar för Leena med två e fortsätter inte dialogen,
hon rynkar bara sin redan rynkiga panna full av bekymmer och säger:
»Vet du hur mycket gubbkuk man måste suga för att komma någonstans?«
Jag har aldrig tänkt på gubbkukar. Eller självklart har jag tänkt på dem.
Jag har ju trots allt sett några stycken.
Men jag har gjort vad jag har kunnat för att slippa tänka på dem.
Jag har liksom tvättat dem,
medan jag har försökt fokusera på något annat.
Nu blommar de emellertid upp för min inre syn.
En efter en. Och tanken på att … Usch och fy och nej. Det måste finnas andra sätt.
Leena med två e hostar en avgrundsdjup hosta och då ser jag döskallen.
Leenas hud och innandöme avlägsnar sig.
Det grådaskiga har trängt sig ända in till benet.
Jag försöker att fokusera på hennes mun, som fortfarande pratar,
men det är bara ett svart bottenlöst gap,
och från detta gap kommer det återigen en hård och rosslig hosta.
Det blir så uppenbart. Stackars Leena med två e som kommer att dö i KOL,
eller kronisk obstruktiv lungsjukdom,
även kallad rökarsjukan.
Den där sjukdomen som gör att det väser så hemskt om Gullan.
Sjukdomen som har gjort att Gullan numer har en syrgastub stående i sin hall.
Leena med två e tänder en cigarett till och sätter den mellan sina läppar,
som inte längre finns. Det ser inte klokt ut.
Det ser ut som om cigaretten svävar fritt i det stora gapet.
Jag borde varna henne.
Leena känner självklart till Gullans journaler,
men jag tror inte att hon ser sambandet lika tydligt som jag.
Jag blundar och när jag återigen öppnar ögonen är Leena med två e sig själv igen.
Med läppar och hud.
»Jag vet inte«, svarar jag, samtidigt som jag tar upp stencilerna,
som Leena med två e har placerat på köksbordet. Räcker dem till henne.
Hon tar emot papprena och ögnar igenom dem.
»Den vackra Helena. Jag gjorde henne en gång på Stadsteatern.
Det var tider. Då var man ung och lovande. Varför sysslar du med teater Moa?«
Varför? Har aldrig tänkt så. Det handlar inte om något varför.
Det handlar bara om ett därför.
Jag blir tveksam till om jag kan säga det till Leena med två e.
Istället går jag igenom svar som jag har funderat ut till olika intervjutillfällen.
»Jag vill få människor berörda.«
Kommer att tänka på Alf Sjöberg, på hans citat som jag har satt upp på kylskåpet hemma.
»Teater ska inte spegla verkligheten, den ska protestera mot verkligheten.
Jag vill beröra och protestera.«
»Och det gör du genom att gestalta Helena i en komedi från sextonhundratalet?
Hur mycket protest är det i den?«
Leena med två e ler snett. Hennes övre hörntänder är mörkgula.
Hon reser på sig och går ut i vardagsrummet.
När hon kommer tillbaka har hon med sig en pärm,
som hon lägger på köksbordet. Hon bläddrar i den.
Den är full med tidningsurklipp.
»Här ska du få se. Leena Moldén gör succé i En midsommarnattsdröm.«
Hon visar mig ett gulnat Aftonblad och ett foto med en vacker aktris på,
och någonstans ser jag att det är Leena med två e.
Hon var inte lika grå då. Och inte lika rynkig.
»Jag har gjort en hel del«,
fortsätter hon. »Men inte fan är jag lyckligare för det.«
Hon visar mig urklipp efter urklipp och klockan går och taxametern,
trehundra kronor i timmen, svart. Schysst pris, hade hon sagt. För att det är du.
Hon går ut efter fler pärmar och album, med kort på henne i olika festliga sammanhang.
Jag frågar lite trevande vilken uppsättning som var hennes senaste.
»Det är det jävliga med att vara kvinna i det här yrket,
man åldras och blir förbrukad. Men du har ju några år på dig.«
Jag försöker att prata om Medea. Om eventuella undertexter.
Om Medeas mål.
Om hennes medel.
Men det verkar inte som om Leena med två e hör mig.
Hon verkar vara någon annanstans.
Jag tror att hon behöver gråta.
Jag betalar henne trehundra kronor innan jag går därifrån.
Hon knycklar ihop sedlarna och stoppar dem i byxfickan.
Jag känner en oro komma.
Jag har en deadline.
Ett sökningsdatum och jag måste komma in.
Innan jag får hängtuttar.