Kapitel 4 (1)
TREDJE DAGEN
Jag hade drömt om Amanda. Men trots att jag låg alldeles stilla med ögonen slutna och försökte hålla kvar drömmen bleknade den obevekligen. Hon hade hållit om mig och jag hade känt hennes varma andedräkt mot min hals. Men det hon viskat i mitt öra var förlorat. Jag tänkte sällan medvetet på henne numera. Men hon var en konstant närvaro, ungefär som min egen kropp. Hon var en del av mig.
Det hände fortfarande att jag överfölls av en outsäglig sorg över att hon inte fanns i verkligheten. Jag kunde drabbas av en stark längtan efter att höra hennes röst, känna hennes doft. Överraskas av hennes tankar och idéer. Men allt det som var Amanda i mig nu var bara en produkt av mina minnen och vad jag sedan själv lagt till.
Det var tidigt och solen var ännu bara en svag aning i öster. Jag svepte täcket om mig och sjönk ner på en av solstolarna. Daggen låg fuktig och staden nedanför var helt stilla.
Det hände att jag kände mig utanför också här. Som om platsen drog sig undan och inte inkluderade mig. Eller så var det jag som inte kunde ta till mig platsen fullt ut. Kanske jag är rädd att ge mig hän, inte bara i förhållande till människor, utan också till platser. Jag kan inte minnas att jag känt mig fullt ut hemma på någon plats. Ibland när jag läser eller hör om andra människors förhållande till platser kan jag känna sorg över att jag inte har någon sådan plats, eller något sådant förhållande.
Jag var hoppfull när vi hittade huset och började föreställa oss hur det skulle vara att bosätta sig här. Nu kan jag aldrig få veta hur jag skulle ha funnit mig tillrätta om allt gått som vi tänkt. Som det är, får jag nöja mig med den känsla av ro jag ändå kan uppleva här.
Jag tänker på Amanda. Hon var sexton år sista gången jag såg henne. Men eftersom jag bär henne med mig ständigt föreställer jag mig att hon skulle ha utvecklats ungefär som jag själv. Vilket egentligen är ett bisarrt antagande. Jag vill ju tro att vi var två sidor av en och samma individ. Men det är naturligtvis inte sant. Amanda var inte som jag.
Ytligt sett var vi förstås lika varandra. Enäggstvillingar och förvillande lika till utseendet. Förmodligen skulle vi fortfarande ha sett någorlunda lika ut nu också. Men Amandas liv skulle inte ha utvecklats som mitt. Och mitt skulle förmodligen inte heller ha sett ut som det gör. Det är omöjligt att föreställa sig det som aldrig blev.
Jag reste mig och gick nerför trappan till köket. Jag insåg att jag väntat mig att Emma skulle ha vaknat före mig igen, men det syntes inga spår av att hon varit uppe, så jag antog att hon fortfarande sov. Jag satte på kaffe och öppnade dörren ut till trädgården. Det är inte en trädgård, egentligen. Bara en liten stenlagd gård omgärdad av en hög mur på ena sidan och huset på den andra.
När jag är ensam sitter jag sällan där, men av någon anledning slog jag mig ner vid det runda bordet med min kaffekopp. Det överraskade mig att jag faktiskt såg fram emot att hon skulle dyka upp.
Men Emma dröjde och till slut gick jag ner för att duscha och klä mig. Solen hade gått upp när jag kom tillbaka till köket och det såg ut att bli ännu en fin dag. Jag övervägde att gå ner och köpa bröd men hann inte bestämma mig förrän jag hörde Emma öppna sovrumsdörren. Hon såg trött ut, som om hon haft en sömnlös natt.
”God morgon”, sa hon och kom sakta mot mig. Hon var barfota och hade sin vita morgonrock på sig. Den hängde löst runt hennes tunna kropp och det korta ljusa håret låg tätt mot huvudet. Plötsligt fick jag en vision av en patient på ett sjukhus. Jag hällde upp en kopp kaffe och räckte den åt henne. Hon tog den och fortsatte sakta ut på gården där hon slog sig ner vid bordet. Jag tog min kopp och gjorde henne sällskap.
”Det ser ut att bli en fin dag”, sa jag för att säga någonting. Emma svarade inte.
”Vad säger du om en promenad till Port Lligat? Vi kan besöka Salvador Dalís hus där. Jag har visserligen sett det förut, men varje gång jag kommer tillbaka upptäcker jag någonting nytt. Jag kan ringa och höra om det finns någon guidad tur som vi kan komma med på.”
Emma hade tänt en cigarett. Hon såg på mig med ett tankfullt uttryck.
”För min del behöver vi inte göra någonting alls, Maria. Som du kanske märkt är jag inte i någon vidare form.”
”Men det här är bara en kort promenad. En kvart eller så. Bara upp över kullen här bakom och ner i nästa dal. Man går längs vägen och vi kan ta tid på oss. Jag tror du kommer att tycka om det.”
Hon svarade inte genast.
”Jag har varit sjuk”, sa hon till sist. ”Jag orkar inte riktigt lika mycket som förut. I alla fall inte just nu.”
”Jag är ledsen. Jag hade ingen aning.” Jag såg frågande på henne. ”Vill du berätta?”
Hon skakade på huvudet.
”Klart du inte kunde veta. Jag är mycket bättre nu. Men jag vill helst inte prata om det. Tyckte bara jag måste förklara varför jag är så långsam. Men en kort promenad idag blir bra. Du behöver inte gå i min takt.”
Ända sedan hon steg av bussen hade jag varit förvånad över hur förändrad hon var. Jag hade ingen aning om vad det kunde vara för fel. Men jag var lättad över att hon själv ändå gett någon sorts förklaring. Även om hon inte sagt mycket. Jag kände att jag inte kunde fråga mer. Det fick bli på hennes villkor.
”Klart vi går tillsammans.”
* När vi väl avverkat den branta backen och tagit oss upp på krönet stannade vi till för att gå in i det lilla kapellet. Dörren till kyrkogården stod öppen, men Emma skakade på huvudet.
”Nej, tack. Inte för mig. Men kapellet kan jag följa med in i.”
Jag vet inte varför men jag har blivit mer och mer fascinerad av religiösa boningar av olika slag. Kanske jag letar efter någonting i dem. Just det här lilla vitkalkade kapellet har berört mig särskilt starkt alltsedan jag såg det första gången. Kanske mer än katedralen i stan. Jag vet inte om det används till någonting. Men det ser alltid rent och fint ut därinne. Som om någon sköter om det. De vita väggarna är i stort sett utan prydnader. Ja, hela det lilla utrymmet är enkelt och avskalat. Vi slog oss ner en stund på en av träbänkarna.
”Det är ljusare här”, sa Emma. ”Här skulle kanske till och med jag kunna finna lite ro.”
Märkligt nog var det som om vi båda lyckades finna en stunds vila och vi blev kvar i det svala ljusa rummet en bra stund.
På vägen ner stannade vi då och då för att se på utsikten. Det var svårt att tänka sig att det var oktober. Små vita segelbåtar drev på det glittrande havet nedanför och olivlundarnas grågröna bladverk skuggade marken på sluttningen nedanför oss. Emma stod med händerna vilande på muren som löpte längs vägen.
”Jag kan förstå att han ville bo här.”
”Vem?”
”Salvador Dalí, förstås. Det är väl hans hus som ligger därnere?”
Hon pekade mot det vita huset nere vid havet. Det var inte ett hus, egentligen, utan en samling små hus som byggts ihop. Jag hade ofta jämfört det med Carl Larssons Sundborn. En bostad som fått växa organiskt vartefter behov uppstått och idéer kunnat realiseras. Resultatet av olika sorters investeringar: kreativa, praktiska och ekonomiska. Och ett uttryck för ägarens personlighet. Så långt från mitt eget boende som man kunde komma.
Vi fick en kunnig och sympatisk ung guide och gruppen med besökare verkade genuint intresserade av vad hon hade att berätta. Själv hade jag svårt att uppbåda något intresse den här gången. Jag upplevde rummen som blekare och dammigare än vid tidigare besök. Det gjorde mig nedstämd. När vi vandrat genom de öppna delarna av själva huset fick vi själva utforska trädgården.
Vi gick upp på höjden och in i det lilla huset som låg för sig självt däruppe. En svartvit dokumentärfilm visades på den vita stenväggen därinne och stolar stod utplacerade längs den motsatta väggen. Vi slog oss ner. Filmen innehöll korta klipp ur Dalís liv och intervjuer med honom. Jag slogs av att hans ständigt närvarande fru aldrig någonsin tycktes säga någonting. Ändå hade hon varit en sådan stark närvaro i huset. Och i Dalís konst. Men kanske var det som det skulle vara.
En musa kanske måste bevara någon sorts mystik bakom sitt hemlighetsfulla leende. Och vem vet hur deras förhållande var när de var ensamma, utan publik.
Efter halvmörkret därinne bländades vi av ljuset när vi kom ut och Emma satte på sig solglasögonen.
”Hörde du vad han berättade? Om sin döda bror? En bror han aldrig sett, men vars namn han fick överta. Hur han hela barndomen upplevde att det var till brodern som föräldrarna egentligen riktade sig när de använde hans namn? Att de fortsatte att älska det förlorade barnet genom det levande. Och hur han senare upplevde att han tvingades döda brodern inom sig för att själv kunna leva.”
Emma såg uppriktigt tagen ut.
”Jag vet inte varför, men jag fick för mig att jag kanske blev mammas enda barn. Att jag var oss alla tre. Samtidigt som jag aldrig egentligen upplevde att jag själv fanns.”
Hon såg på mig och log ett lite generat leende.
”Vilket trams jag kommer med. Men jag blev så konstigt berörd av den där sekvensen om brodern. Men nu går vi och äter, tycker jag.”
”Ja, det är lunchdags, absolut. Det finns ett litet ställe bara en bit bort. Enkelt, men deras grillade fisk är god.”
Vi vandrade sakta längs havet och plötsligt kände jag hur Emma stack sin hand under min arm. Jag var inte säker på om det var för att hon behövde stöd, eller om det var någonting annat. Men jag lät det i alla fall ske.
Vi åt grillade räkor, bläckfisk och hälleflundra och drack det lokala vita vinet till.
”Det känns konstigt att sitta här och dricka vin mitt på dagen.” Emma lyfte sitt glas och skålade. ”Ovant. Och härligt.”
Den vänliga ägaren gick mellan borden och konverserade med gästerna. Han kände igen mig och log brett när han närmade sig. Maya och jag hade ofta ätit här. Men nu var det länge sedan.
”Jag har min syster med mig idag”, sa jag och presenterade dem för varandra. ”Emma är här på besök några dagar.”
Marcello vände sig till Emma och ställde några artiga frågor. Emma log och verkade plötsligt avslappnad. Det var som om hon hade en social personlighet som hon kunde slå på vid behov. Någon som inte alls var densamma som den hon var privat. Jag såg hur hon obesvärat pratade och gestikulerade och jag kunde se Marcellos förtjusning.
”Jag hoppas din syster blir lika fäst vid den här platsen som du, Maria. Så hon kommer tillbaka. Jag hoppas få se er här snart igen båda två.”
Jag nickade, men sa ingenting.
Det verkade som om promenaden hem gick lättare för Emma, men när vi steg in i huset sa hon att hon tänkte lägga sig en stund. Själv gick jag upp och satte mig vid datorn.
Tredje dagen. Jag vet inte mycket mer om Emma, trots att hon ju berättat om Olof. Och att hon varit sjuk. Men det är som om hon ändå inte berättar. Eller så är det jag som inte lyssnar. Kanske jag inte vill veta. Och jag försöker fortfarande undvika att berätta någonting själv. Det går sisådär. Det slipper ur mig både det ena och det andra som jag inte alls tänkt mig.
