Kapitel 7 (2)
Olof har alltid varit så tveksam till barnens val. Han har accepterat det nu, men jag tror han är besviken. Jag tror han hade tänkt sig att båda skulle bli något akademiskt. Men Anna tvekade aldrig. Hon visste precis vad hon ville göra. Och Olof har aldrig försökt påverka henne. Det går ändå inte. Har aldrig gått. Anna går sin egen väg. Och på sätt och vis är det samma sak med Jakob. Även om han kan verka blyg och försiktig så är han omöjlig att rubba när han väl bestämt sig för någonting.”
”Det vore roligt att träffa honom. Min systerson.”
Emma log.
”Det ska vi väl kunna ordna.”
”Så, ska vi titta på någonting som har med musik att göra åt honom?”
Vi hittade ingenting som Emma tyckte kändes rätt. Efter att ha vandrat runt ett bra tag bestämde hon sig till sist för en salladsskål av keramik. Jag såg frågande på henne.
”Han älskar att laga mat också”, sa hon. När jag undrade om det inte skulle bli svårt att få hem den sa hon bara ”Det är det värt”.
* På eftermiddagen vandrade vi till Port Lligat, som vi bestämt. Det var blåsigt men solen lyste från en molnfri himmel. På vägen ner mot havet stannade Emma till flera gånger och beaktade utsikten. Det såg ut som om hon ville inpränta alltsammans.
Den lilla restaurangen var halvtom och Marcello var lika välkomnande som vanligt. När han hörde att det var sista dagen på Emmas besök insisterade han på att få bjuda på ett glas cava före maten.
Vi höjde glasen och skålade.
”Kom tillbaka, Emma.”
Jag tror vi blev lika förvånade båda när orden slapp ur mig.
”Det där kommer du att ångra”, sa Emma och skrattade.
”Ja, antagligen”, sa jag.
* Vi kom hem lite lätt påverkade av vinet, vinden och solen och Emma drog sig tillbaka till sitt rum. Jag satte mig som vanligt på terrassen. Vi hade våra rutiner nu. Men några av mina tidigare verkade ha gått förlorade. Jag hade inte skrivit i min dagbok på några dagar, till exempel. Normalt skrev jag varje dag. Ofta långa epistlar. Men sedan Emma kom hade det bara blivit några korta rader. När jag insåg det reste jag mig och gick in och satte på datorn.
Jag öppnade mina mejl och såg att jag fått ett från Elna på galleriet. Utan någon särskild förklaring undrade hon om vi kunde bestämma tid för ett möte följande vecka. Såvitt jag visste hade vi ingenting särskilt att diskutera just nu. Planeringen för våren var klar. Jag kunde inte låta bli att undra om hon hörde av sig nu när året började gå mot sitt slut för att på ett naturligt sätt få mig att komma tillbaka till Barcelona och till galleriet. Jag svarade att jag gärna skulle komma och föreslog en dag.
Imorgon reser Emma. Jag är förvånad över hur det känns. Jag ville inte ha henne här. Nu tror jag inte att jag vill att hon ska resa. Inte än. Mitt hus doftar kaffe på morgonen och mat på kvällen. Och jag känner att någon andas här. Nästa vecka åker jag till Barcelona. Livet tränger sig på från olika håll. Och jag gör inte motstånd längre. Tror jag.
* Emma stod vid balkongdörren i matrummet. Hon hade en vit ärmlös klänning på sig och tunna silver-sandaler på fötterna. Bakifrån såg hon ut som en ung flicka. Jag kände mig plötsligt gammal. Jag hade sett fram emot kvällen hos Pau, men nu försvann den varma känslan och jag kände mig trött.
Emma vände sig om när hon hörde mig. Hon såg på mig och lade huvudet lite på sned. Hon sa visserligen ingenting, men jag förstod på hennes ansiktsuttryck att hon tyckte att jag borde ansträngt mig mer. Jag hade slängt på mig det jag vant mig vid att ha: jeans och en T-tröja. Båda var rena. Men det var också det enda man kunde säga om dem.
Jag ryckte på axlarna.
”Vad fin du är”, sa jag. Det var inte någon äkta komplimang, utan en kommentar fylld av blandade känslor. Jag kunde inte avgöra hur Emma reagerade.
”Ska du inte göra dig lite fin du med?”
”Varför det? Det här duger.”
”För att det är min sista kväll, kanske? Eller bara för din egen skull. För att det känns bra att göra sig lite fin ibland. Eller bara ändå. Utan någon särskild orsak.”
Vi stod mitt emot varandra och ingen av oss sa någonting. Plötsligt kände jag mig löjlig. Som en trilskande unge.
”Ska vi gå och kolla vad du har?”
Jag lät mig fösas nerför trappan och Emma slog upp dörren till min garderob. Inte någon upplyftande syn direkt. Hon bläddrade sakta igenom de få plagg som hängde där och tog till sist fram min röda klänning.
”Inte den”, sa jag och försökte ta den ifrån henne.
”Varför inte? Den här färgen klär dig.”
”Inte den säger jag!” Jag slet åt mig klänningen.
Emma såg förvånat på mig. Och återigen kände jag mig löjlig. Och tårögd.
”Sluta. Jag har ju sagt att jag inte vill. Vi går nu.” Jag lyckades få ur mig orden och vände mig bort och hängde tillbaka klänningen i garderoben. När jag samlat mig vände jag mig om.
Emma hade tagit av sig sin klänning och den låg runt hennes fötter. Hon stod framför mig i bara trosor och bh. Så knäppte hon upp behån och tog den av sig.
Tvärs över vänstra sidan på bröstkorgen löpte ett brett ärr. Och hon hade inte längre något bröst där.
”Jag vet att du inte förstod varför jag vägrade att ta emot din tröja i båten. Varför jag skrek åt dig. Men jag kunde inte förmå mig att visa dig det här. Att dra av mig min våta tröja var helt omöjligt. Det syns att det är ett inlägg i behån. Jag ville inte att du skulle se det då.”
Jag ville inte se det nu heller. Men jag kunde inte slita blicken från ärret. Det perfekta bröstet med den rosa bröstvårtan på den ena sidan. Och ärret på den andra. Jag ville böja mig ner och dra upp klänningen. Dölja det jag inte kunde sluta stirra på.
”Jag var så rädd för ditt medlidande.”
Äntligen lyfte jag blicken och våra blickar möttes. Vi stod där, mitt emot varandra alldeles tysta. Jag kunde inte förmå mig till att fråga någonting. Säga någonting. Och när jag äntligen öppnade munnen, lade Emma sin hand över den.
”Jag vill inte att du säger någonting. Jag skulle inte klara det. Men jag ville att du skulle veta.”
Så böjde hon sig ner och plockade upp behån och satte den på sig. Sedan drog hon på sig klänningen.
”Jag tycker vi ska göra oss fina ikväll”, sa hon och gick fram till garderoben och tog ut min röda klänning igen. ”Både du och jag.”
* Paus dörr stod öppen men själv syntes han inte till. Vi kunde känna lukten från grillen från takterrassen. Emma gick sakta in i det stora halvmörka rummet och såg sig omkring. En av Paus målningar täckte större delen av fondväggen. Just den fastnade jag för första gången jag kom dit. Då hängde den i galleriet. Den hette Bressol de tots els blaus. ”Vaggan till allt det blå”. Jag såg att Emmas blick fastnat på den.
Det var omöjligt att kliva in här utan att överväldigas av den. Det var en oljemålning, säkert två meter hög och minst lika bred. Och den var blå. Men inte i en färg, utan i alla tänkbara blå nyanser. Det var som om man kunde ana alla toner, lager på lager av mörkare och ljusare skikt. Och även här i det skumma rummet var det som om tavlan lyste inifrån. Jag hade ofta tyckt att det nästan var som om det blå ändrade form och färg inför mina ögon. Som om den var levande.
”Det är en av Paus”, sa jag. ”Men det kanske du förstod?”
Emma stod framför tavlan med ryggen mot mig. Och för ett ögonblick önskade jag att jag haft min mobil till hands. Kunnat ta en bild. Trots att jag insåg att den aldrig skulle kunna återge det här ögonblickets hela atmosfär. Min systers späda figur i den vita klänningen mot den stora blåskimrande duken.
Efter en stund vände hon sig om och utan att säga någonting fortsatte vi uppför trappan.
”Där är ni! Välkomna!” ropade Pau från grillen. Så lade han ifrån sig grilltången och gick oss till mötes, gav oss varsin välkomstkyss. Han nickade mot stolarna vid matbordet och vi satte oss ned.
”Jag tänkte att Emma ju måste få smaka vår nationalrätt. Så jag har tagit mig för att göra paella. Vi får se hur det går. Jag är lite ringrostig. Lagar inte så här avancerade saker så ofta nuförtiden.”
Han log och hällde upp varsitt glas cava åt oss.
”Jag hoppas du kommer tillbaka nu när du sett hur vi har det här”, sa han till Emma.
Hon log tillbaka.
”Ja, det hoppas jag med”, sa hon. Men hon gav mig ett snabbt, osäkert ögonkast. Jag kunde inte avgöra om Pau uppfattade det.
”Det finns mer att upptäcka häromkring än man först tror. Ja, det kanske gäller alla platser. Men jag är partisk, förstås. Min familj har hållit till här i generationer. Min farfar lät bygga det här huset. Lät bygga, förresten, han gjorde det mesta själv. Ibland tycker jag att jag känner att han hälsar på. Liksom för att se om jag sköter om det ordentligt.”
Han återvände till grillen och det stora paellafatet som han placerat ovanpå. Jag såg honom stå där i sin vita T-tröja och bomullsbyxor. Han var barfota och verkade vara helt upptagen av det han höll på med. Hans händer rörde sig med samma självklara säkerhet som alltid. På gitarren. Med penslarna. När han fiskade. Grillade. Minnen av andra kvällar här kom till liv. Lyckliga, avspända kvällar med mat och musik.
Måltider som liksom verkade bli till utan ansträngning, vin som fylldes på, musik och sång. Och Maya intill mig. En annan tid. Då både Pau och jag var helt andra människor, även om vi fortfarande var oss lika till det yttre.
Pau återvände till bordet. Jag kände hans blick på mig och vände mig mot honom.
”Det är länge sedan du var här, Maria.”
Jag nickade.
”Vi har haft många fina kvällar här uppe, eller hur?”
Jag nickade igen, osäker på om jag kunde få ur mig någonting utan att rösten skulle brista.
”Och uppe på din terrass också. Det gjorde mig så lycklig när ni flyttade in. Och vi började gå fram och tillbaka mellan husen. Med Raul och Agnés också. Och våra andra vänner.”
Han tystnade. Så såg han på Emma.
”Du vet förstås vad som hände?”
Emma nickade.
Pau gick för att se till grillen igen.
”Ni kanske kan duka?”
Jag var tacksam för att få något att göra och reste mig direkt och placerade ut tallrikar och bestick. Men det var snabbt avklarat och vi satt där igen, i en lite besvärande tystnad.
”Jag ska sätta på musik”, sa Pau och försvann in i rummet. Efter en liten stund strömmade musiken ut genom högtalarna bakom oss. Tango.
”Det är tangokväll nere i Casinot”, sa Pau och slog sig ner igen.
Vi plockade från faten med oliver och padrones och Pau fyllde våra glas.
”Vi skulle kunna gå ner efter middagen. Se på när de äldre paren dansar. Kanske dansa vi med?”
”Inte jag”, sa Emma med ett litet skratt. ”Aldrig i livet. Jag kan inte dansa tango.”
”Alla kan dansa tango”, sa Pau. ”Det är medfött. Det gäller bara att lyssna på musiken och låta sig berusas av den. Följa med.”
”Så lätt är det nog inte.”
Emma såg så vacker ut. Det där speciella, älvlika, det sköra, nästan genomskinliga som hon hade, det var detsamma som mamma haft. Och som Anna hade. Det blonda håret glänste i ljuset från belysningen på väggen bakom henne. Den vita klänningen framhävde den lätta solbrännan.