Kapitel 24: Överraskning
”Nej. Inte en chans!” Jag skakade irriterat på huvudet och kastade en blick på min sjuttonårige makes självbelåtna leende. ”Nej, det här räknas inte. Jag slutade åldras för tre dagar sedan. Jag är arton för alltid.”
”Strunt samma.” Alice avfärdade min protest med en snabb axelryckning. ”Vi firar i alla fall.”
Jag suckade. Det tjänade sällan någonting till att argumentera med Alice.
Hennes leende blev ännu bredare när hon såg min uppgivna blick. ”Är du redo att öppna din present?” kvittrade hon.
”Presenter”, rättade Edward henne och tog upp ännu en nyckel – längre och silverfärgad, med en lite mindre blå rosett – ur fickan.
Jag försökte låta bli att himla med ögonen. Jag visste genast vad hans nyckel gick till – ”efter”-bilen. Jag undrade om jag borde bli entusiastisk. Det verkade inte som om förvandlingen hade väckt något plötsligt intresse för sportbilar hos mig.
”Min först”, sa Alice och räckte ut tungan när hon förutsåg Edwards svar.
”Min är närmare.”
”Men titta vad hon har på sig”, stönade Alice. ”Det har plågat mig hela dagen. Det måste prioriteras.”
Jag rynkade ögonbrynen och undrade hur en nyckel skulle kunna leda till nya kläder. Hade hon fyllt en hel koffert?
”Jag vet – vi kör sten, sax och påse om det”, föreslog Alice.
Jasper skrockade och Edward suckade.
”Kan du inte bara tala om vem som vinner?” bad Edward.
Alice strålade. ”Det gör jag.”
”Det är nog bättre att jag väntar till i morgon ändå.” Edward log snett mot mig och nickade mot Jacob och Seth, som verkade ha däckat för natten. Jag undrade hur länge de hade varit vakna den här gången. ”Det vore väl roligare om Jacob fick vara med om det stora avslöjandet, tror du inte det? Så att det finns någon som kan visa rätt sorts entusiasm?”
Jag flinade tillbaka. Han kände mig väl.
”Hurra!” log Alice. ”Bella, ge Ness… Renesmee till Rosalie.”
”Var brukar hon sova?” frågade jag.
Alice ryckte på axlarna. ”I Roses famn. Eller Jacobs, eller Esmes. Du fattar. Hon har gått från famn till famn sedan hon föddes. Hon kommer att bli världens mest bortskämda halvvampyr.”
Edward skrattade medan Rosalie tog emot Renesmee. ”Hon är också världens mest icke bortskämda halvvampyr”, sa hon. ”Det är fördelen med att vara unik.”
Rosalie flinade mot mig, och det gladde mig att se spår av vår nyfunna vänskap i hennes leende. Jag hade inte varit säker på att den skulle bestå när Renesmees liv inte längre var beroende av mitt. Men vi hade kanske kämpat på samma sida så länge att vi alltid skulle vara vänner nu. Jag hade äntligen gjort samma val som hon skulle ha gjort om hon varit i mina kläder. Det verkade ha suddat ut hennes förakt för alla andra val jag gjort.
Alice tog min arm och styrde mig mot bakdörren. ”Kom nu”, kvittrade hon.
”Är presenten där ute?”
”På sätt och vis”, svarade hon och drog mig framåt.
”Hoppas du gillar den”, sa Rosalie. ”Den är från oss allihop, särskilt från Esme.”
”Följer ni inte med?” Jag insåg att ingen annan hade rört sig ur fläcken.
”Vi vill ge dig chansen att uppskatta den på egen hand”, svarade Rosalie. ”Du kan berätta om den … senare.”
Emmett skrockade. Något med hans skratt fick mig att vilja rodna, men jag visste inte riktigt varför.
Jag insåg att många av mina egenskaper – som att jag avskydde överraskningar och ogillade presenter i allmänhet – inte hade förändrats alls. Det var en lättnad att upptäcka hur många av mina grundläggande karaktärsdrag som hade följt med mig in i den här nya kroppen.
Jag hade inte räknat med att vara mig själv. Jag log brett.
Alice fortsatte dra i min arm, och jag kunde inte låta bli att le när jag följde med henne ut. Edward var den enda som gick med oss.
”Där har vi ju entusiasmen jag har väntat på”, mumlade Alice gillande. Sedan släppte hon min arm, tog två lätta steg och hoppade över floden.
”Kom, Bella!” ropade hon från andra sidan.
Edward hoppade i samma ögonblick som jag, och det var lika roligt som det hade varit i eftermiddags. Kanske roligare, eftersom mörkret gav allting nya, mättade färger.
Alice började springa norrut med oss i hasorna. Det var lättare att följa ljudet av hennes fötter och den färska doften av hennes spår än att hålla ögonen på henne i den täta skogen.
Plötsligt vände hon om och kom tillbaka. ”Attackera mig inte”, varnade hon och kastade sig över mig.
”Vad gör du?” frågade jag och ryckte till när hon hoppade upp på min rygg och lade händerna över mina ögon. Jag ville skaka henne av mig, men motstod impulsen.
”Du får inte se något.”
”Det där kunde jag ha löst mycket enklare”, påpekade Edward.
”Du hade kanske låtit henne fuska. Ta hennes hand och led henne framåt.”
”Alice, jag …”
”Sluta, Bella. Vi gör det här på mitt sätt.”
Jag kände Edwards fingrar mellan mina. ”Bara några sekunder till, Bella. Sedan går hon och irriterar någon annan.” Han drog mig framåt och jag följde med utan att oroa mig för att gå in i ett träd – trädet skulle vara det enda som tog skada om det hände.
”Du skulle kunna visa lite mer uppskattning”, klagade Alice. ”Det här är lika mycket till dig som till henne.”
”Sant. Tack igen, Alice.”
”Jaja. Okej.” Alices röst blev plötsligt gäll av upphetsning. ”Stanna där. Vänd henne lite åt höger. Såja, okej. Är du beredd?” pep hon.
”Jag är beredd.” Det fanns nya dofter här som väckte mitt intresse och min nyfikenhet. Dofter som inte hörde ihop med skogen. Kaprifol. Rök. Rosor. Sågspån? Och något metalliskt. Mättad, våt jord som grävts upp. Jag böjde mig mot lukterna.
Alice hoppade ner från min rygg och tog händerna från mina ögon.
Jag tittade in i det violetta mörkret. Där, i en liten glänta i skogen, stod en liten stenstuga, ljust lavendelgrå i stjärnljuset.
Den såg så självklar ut där den stod, som om den hade växt upp ur marken. Kaprifol växte uppför ena väggen som ett spjälverk, hela vägen upp till de grova takplattorna. Sensommarrosor blommade i en pytteliten rabatt under de mörka, djupa fönstren. En liten gång av flata stenar, mörkt lila i dunklet, ledde upp till en charmigt välvd trädörr.
Jag knöt handen runt nyckeln.
”Vad tycker du?” Alices röst var mjuk nu, passade perfekt in i den här sagoboksscenen.
Jag öppnade munnen men fick inte fram ett ljud.
”Esme tänkte att vi kanske ville bo för oss själva ett tag, men hon ville inte släppa iväg oss för långt”, mumlade Edward. ”Och hon älskar att renovera. Det här lilla stället har stått här och förfallit i minst hundra år.”
Jag fortsatte stirra och gapa.
”Tycker du inte om det?” frågade Alice modfällt. ”Jag menar, vi kan ändra på det om du vill. Emmett tyckte att vi skulle bygga ut det med några hundra kvadratmeter, lägga till ett våningsplan, pelare och ett torn. Men Esme trodde att du skulle trivas bättre om det såg ut som det borde se ut.” Hennes röst blev högre, snabbare. ”Om hon hade fel, kan vi bygga vidare. Det skulle inte ta lång tid att …”
”Tyst!” lyckades jag få fram.
Hon knep ihop läpparna och väntade. Det tog en stund innan jag hade samlat mig.
”Får jag huset i födelsedagspresent?” viskade jag.
”Vi”, rättade Edward mig. ”Och det är bara en stuga. Ordet 'hus' förutsätter lite mer benutrymme.”
”Inte ett ont ord om mitt hus”, väste jag.
Alice lyste upp. ”Du gillar det.”
Jag skakade på huvudet.
”Älskar det?”
Jag nickade.
”Åh, jag måste få tala om det för Esme!”
”Varför följde hon inte med?”
Alice leende bleknade lite, som om min fråga var svår att besvara. ”Åh, du vet … alla minns vad du brukade tycka om presenter. De ville inte pressa dig att gilla huset.”
”Men det är väl klart att jag älskar det? Hur skulle jag kunna låta bli?”
”Det kommer att göra dem glada.” Hon klappade mig på armen. ”Hur som helst – din garderob är fylld. Använd den klokt. Och … det var väl allt.”
”Ska du inte följa med in?”
Hon backade några steg. ”Edward vet var allt finns. Jag kommer förbi … senare. Ring mig om du inte kan matcha kläderna ordentligt.” Hon gav mig en skeptisk blick och log. ”Jazz vill jaga. Vi ses.”
Hon susade in bland träden som en pistolkula.
”Det där var konstigt”, sa jag när ljudet av hennes steg hade försvunnit helt. ”Är jag verkligen så hemsk? De hade inte behövt hålla sig undan. Nu får jag jättedåligt samvete, jag tackade henne inte ens ordentligt. Vi borde gå tillbaka och tala om för Esme …”
”Var inte dum, Bella. Ingen tycker att du är så oresonlig.”
”Men vad …?”
”Tid för oss själva är deras andra gåva. Alice försökte vara lite diskret om det.”
”Åh.”
Det var allt som krävdes för att huset skulle försvinna. Vi kunde ha befunnit oss var som helst. Jag såg varken träden, stenarna eller stjärnorna. Bara Edward.
”Låt mig visa dig vad de har gjort”, sa han och drog i min hand. Märkte han inte att en elektrisk ström pulserade genom min kropp?
Än en gång kände jag mig lite ur balans, väntade på reaktioner min kropp inte klarade av längre. Mitt hjärta borde bulta som en stånghammare. Öronbedövande. Mina kinder borde ha varit lysande röda.
Och jag borde ha varit utmattad. Det här hade varit den längsta dagen i mitt liv.
Jag skrattade högt – ett enda, lågmält, chockerat skratt – när jag insåg att den här dagen aldrig skulle ta slut.
”Får jag också höra skämtet?”
”Det är inte särskilt bra”, sa jag medan han ledde mig mot den lilla välvda dörren. ”Jag tänkte bara … Det här är evighetens första och sista dag. Jag har lite svårt att ta det till mig, trots det ökade utrymmet i huvudet.” Jag skrattade igen.
Edward skrattade också. Han gjorde en gest mot dörrhandtaget, och jag stack in nyckeln och låste upp.
”Du är en sådan naturbegåvning, Bella, att jag glömmer hur märkligt allt måste kännas för dig. Jag önskar att jag kunde höra det.” Han böjde sig ner och lyfte upp mig i famnen, så snabbt att jag inte ens såg det – och det betydde verkligen någonting.
”Oj!”
”Trösklar är en del av min arbetsbeskrivning nu”, påminde han mig. ”Men jag är nyfiken. Berätta vad du tänker på just nu.”
Han öppnade dörren – den gled upp med ett knappt hörbart knarrande – och gick in i det lilla vardagsrummet.
”Allt”, svarade jag. ”Allt samtidigt, du vet. Bra saker, saker som oroar mig, saker som är nya. Att jag använder så många superlativ i mina tankar. Just nu tänker jag att Esme är en konstnär. Det är så perfekt!”
Rummet var som hämtat ur en saga. Golvet var ett galet lapptäcke av släta, flata stenar. Det låga taket hade bjälkar som någon lika lång som Jacob definitivt skulle slå huvudet i. Väggarna var av varmt trä på vissa ställen, stenmosaik på andra. I den öppna spisen i hörnet glödde resterna av en brasa. Det var drivved som brann – de låga flammorna var blå och gröna av saltet.
Trots att rummet var inrett med udda möbler som inte alls matchade varandra, var resultatet väldigt harmoniskt. En stol såg nästan medeltida ut, medan en låg ottoman vid den öppna spisen var mer modern, och bokhyllan vid det bortre fönstret påminde mig om italienska filmer. På något sätt passade alla bitarna ihop, som i ett stort, tredimensionellt pussel. Jag kände igen några målningar på väggarna – några av mina favoriter från det stora huset. Ovärderliga original, utan tvekan, men de verkade ändå passa in här, precis som allt annat.
Det var en plats som kunde få vem som helst att tro på magi. En plats där man nästan väntade sig att Snövit skulle komma in med ett äpple i handen, eller att en enhörning skulle dyka upp och börja knapra på rosenbuskarna.
Edward hade alltid tyckt att han hörde hemma i en skräckfilmsvärld. Jag hade förstås vetat att han hade fel. Det var uppenbart att han hörde hemma här. I en saga.
Och nu var jag också en del av hans saga.
Jag tänkte just utnyttja det faktum att han ännu inte hade släppt ner mig på golvet och att hans sinnesförvirrande vackra ansikte bara var några centimeter från mitt när han sa: ”Tur för oss att Esme lade till ett extra rum. Ingen hade ju räknat med Ness… Renesmee.”
Jag rynkade pannan och mina tankar gled in på en mindre trevlig bana. ”Inte du också”, klagade jag.
”Förlåt, älskling, men jag hör det ju i deras tankar hela tiden. Det smittar av sig.”
Jag suckade. Min dotter, sjöodjuret. Det kanske inte kunde hjälpas, men jag tänkte i alla fall inte ge vika.
”Du längtar säkert efter att få se garderoben. Det tänker jag i alla fall säga till Alice att du gjorde, så att hon blir glad.”
”Borde jag vara rädd?”
”Vettskrämd.”
Han bar mig genom en smal, stenlagd korridor med välvt tak, som om stugan varit vår egen lilla miniatyrborg.
”Det där blir Renesmees rum”, sa han och nickade mot ett tomt rum med ljust trägolv. ”De hann inte göra så mycket med det, med tanke på de arga varulvarna …”
Jag skrattade lågt och häpnade över hur fort allting hade ställts till rätta, efter att ha varit en sådan mardröm för bara en vecka sedan.
Jäkla Jacob som gjort det så perfekt på det här sättet.
”Och här är vårt rum. Esme försökte sätta lite av sin ös prägel på det. Hon förstod att vi skulle fästa oss vid den.”
Sängen var enorm och vit, med fluffiga moln av florstunt tyg som svallade ner från sänghimlen till golvet. Det bleka trägolvet liknade det i det andra rummet, och nu insåg jag att det hade exakt samma nyans som en vit sandstrand. Väggarna var nästan vitblå, som en strålande solig dag, och vid bakre väggen fanns stora glasdörrar som vette ut mot en liten dold trädgård med klätterrosor och en liten, rund damm, blank som en spegel och kantad av runda stenar. Ett litet, stilla hav, bara för oss.
”Åh”, var allt jag fick fram.
”Jag vet”, viskade Edward.
Vi stod där i någon minut och mindes. Även om minnena var mänskliga och dimmiga, så tog de över mina tankar fullständigt.
Han log brett och skrattade till. ”Garderoben är bakom dubbeldörrarna. Men jag måste varna dig – den är större än det här rummet.”
Jag tittade inte ens på dörrarna. Än en gång fanns ingenting annat i hela världen än Edward – hans armar under mig, hans ljuva andedräkt mot mitt ansikte, hans läppar bara några centimeter från mina – och ingenting kunde distrahera mig nu, även om jag var en nyfödd vampyr.
”Vi säger till Alice att jag sprang raka vägen till garderoben.” Jag flätade in fingrarna i hans hår och drog hans ansikte närmare mitt. ”Vi säger att jag provade kläder i flera timmar. Vi ljuger.”
Hans tankar gled omedelbart in på samma väg som mina – eller så hade de varit där hela tiden, även om han försökt vara en gentleman och låta mig njuta till fullo av min födelsedagspresent. Han stönade lågt, ett ljud som skickade en elektrisk stöt genom mig och nästan gjorde mig galen, som om jag inte kunde komma tillräckligt nära honom tillräckligt fort.
Jag hörde tyg slitas sönder under våra händer och var glad att mina kläder, i alla fall, redan hade varit förstörda. Nu var hans också bortom all räddning. Det kändes nästan oförskämt att ignorera den vackra, vita sängen, men vi skulle inte ta oss så långt.
Vår andra smekmånad blev inte som vår första.
Vår tid på ön var som en symbol för mitt mänskliga liv; det bästa av det. Jag hade varit beredd att dra ut på min tid som människa, bara för att få hålla kvar det jag kände för honom ett litet tag till. För den fysiska biten skulle aldrig bli sig lik igen.
Efter en dag som i dag borde jag ha förstått att den bara kunde bli bättre.
Nu kunde jag verkligen uppskatta honom – se varje fantastiskt drag i hans perfekta ansikte och långa, felfria kropp med mina nya, starka ögon. Jag kände hans rena, skarpa smak med tungan och kände hans ofattbart sammetslena marmorhud under mina känsliga fingertoppar.
Och min hud var så känslig under hans händer.
Han var helt ny och annorlunda när våra kroppar smidigt flätades samman på det sandfärgade golvet. Ingen försiktighet, ingen återhållsamhet. Ingen rädsla – framför allt ingen rädsla. Vi kunde älska tillsammans, båda lika aktiva. Äntligen jämlikar.
Precis som kyssarna tidigare var varje beröring mer än jag var van vid. Han hade hållit tillbaka så mycket av sig själv. Det hade varit nödvändigt, men jag hade inte förstått hur mycket jag hade missat.
Jag försökte komma ihåg att jag var starkare än han nu, men det var svårt att koncentrera sig på någonting annat när upplevelserna var så intensiva och styrde min uppmärksamhet åt miljoner olika håll på samma gång. Och om jag gjorde honom illa, så klagade han i alla fall inte.
En väldigt, väldigt liten del av min hjärna reflekterade över ett intressant problem med den här situationen. Jag skulle aldrig tröttna. Inte han heller. Vi behövde inte hämta andan, vila, äta eller ens gå på toaletten – vi hade inga sådana triviala, mänskliga behov längre. Jag hade världens vackraste, mest perfekta kropp helt för mig själv, och jag skulle aldrig nå fram till en punkt där jag kände att jag hade fått nog för i dag. Jag skulle alltid vilja ha mer. Och dagen skulle aldrig ta slut. Så hur skulle vi någonsin kunna sluta?
Det bekymrade mig inte alls att jag inte visste svaret på den frågan.
Jag lade vagt märke till att det började ljusna. Det lilla havet utanför gick från svart till grått och en lärka började sjunga någonstans i närheten – hon kanske hade byggt bo bland rosorna.
”Saknar du det?” frågade jag honom när lärkan slutat sjunga.
Det var inte första gången någon av oss pratat, men vi hade inte precis hållit igång något samtal, heller.
”Saknar vad?” mumlade han.
”Alltihop – värmen, den mjuka huden, den aptitliga doften … Jag har inte förlorat någonting alls, och jag bara undrar om det känns lite sorgligt för dig att du har gjort det.”
Han skrattade, lågt och mjukt. ”Det vore svårt att hitta någon som är mindre sorgsen än jag just nu. Omöjligt, faktiskt. Det är inte alla som får allt de vill ha, plus allt de inte ens tänkt på att be om, på en och samma dag.”
”Försöker du undvika frågan?”
Han lade handflatan mot min kind. ”Du är varm”, sa han.
Det var sant, på sätt och vis. För mig kändes hans hand varm. Det var inte samma sak som att röra vid Jacobs glödheta hud, men det kändes behagligare. Mer naturligt.
Sedan gled hans fingrar långsamt nerför mitt ansikte, över hakan och halsen och hela vägen ner till midjan. Jag slöt ögonen.
”Du är mjuk.”
Hans fingrar var som sammet mot min hud, så jag förstod vad han menade.
”Och vad beträffar doften, så kan jag inte påstå att jag saknar den. Minns du doften av de där fotvandrarna när vi var ute och jagade?”
Heta, svidande lågor slog upp i min strupe. ”Åh.”
”Precis. Så svaret är nej. Jag är uppfylld av ren och skär glädje, för jag saknar ingenting. Ingen har mer än jag just nu.”
Jag skulle just upplysa honom om att det fanns ett undantag, men mina läppar blev plötsligt väldigt upptagna.
När solskenet färgade den lilla dammen pärlemorrosa kom jag på en annan fråga. ”Hur länge pågår det här? Jag menar, Carlisle och Esme, Em och Rose, Alice och Jasper … De tillbringar inte hela dagarna instängda i sina sovrum. De rör sig ute bland folk, fullt påklädda, hela tiden. Ger den här … driften någonsin med sig?” Jag pressade mig ännu närmare honom – vilket faktiskt var en bedrift – för att visa vad jag menade.
”Det är svårt att säga. Alla är olika, och hittills är du väldigt olik alla andra. De flesta nyfödda vampyrer är för besatta av törst för att bry sig om något annat i början. Det verkar inte gälla dig. Men i vanliga fall brukar det dröja något år innan andra behov ger sig till känna. Men varken törsten eller något annat behov försvinner. Man lär sig bara kontrollera dem, prioritera och styra dem …”
”Hur länge?”
Han log och rynkade på näsan. ”Rosalie och Emmett var värst. Det dröjde tio år innan jag stod ut med att vara i närheten av dem. Till och med Carlisle och Esme hade svårt för dem, och till slut sparkade de faktiskt ut de lyckliga tu. Esme byggde ett hus åt dem också. Det var pampigare än det här – Esme vet vad Rose gillar, och hon vet vad du gillar.”
”Så tio år, då?” Jag var ganska säker på att Rosalie och Emmett inte var i närheten av oss, men det skulle kanske låta stöddigt om jag tog i mer än så. ”Sedan blir allt normalt igen? Som det är för dem nu?”
Edward log igen. ”Jag vet inte riktigt vad du menar med normalt. Du har sett min familj leva på ett ganska mänskligt sätt, men du har sovit på nätterna.” Han blinkade åt mig. ”Man får oändligt mycket tid över när man inte behöver sova. Det gör det ganska lätt att … tillgodose alla sina intressen. Det finns en anledning till att jag är familjens bästa musiker, varför jag – med undantag för Carlisle – är den som har läst flest böcker, studerat flest vetenskaper, lärt mig flest språk flytande … Emmett hävdar att jag är en sådan besserwisser för att jag kan läsa folks tankar, men sanningen är att jag har haft väldigt mycket fritid.”
Vi skrattade tillsammans, och skrattets rörelser påverkade våra kroppar på ett väldigt intressant sätt som genast satte stopp för samtalet.