Kapitel 27: Resplaner Chapter 27: Itineraries

Jag tog mytologi på betydligt större allvar sedan jag blivit vampyr. I took mythology much more seriously since I became a vampire.

Ofta, när jag tänkte tillbaka på mina tre första månader som odödlig, föreställde jag mig hur mitt livs tråd såg ut i ödets väv – om den nu ens existerade. Often, when I thought back on my first three months as immortal, I imagined what the thread of my life looked like in the web of fate - if it even existed. Jag föreställde mig att den måste ha skiftat färg, att den antagligen hade börjat som vardagligt beige, en nyans som passade bra i bakgrunden. Ich stellte mir vor, dass es seine Farbe geändert haben musste, dass es ursprünglich wahrscheinlich ein alltägliches Beige gewesen war, ein Farbton, der gut zum Hintergrund passte. I imagined that it must have changed color, that it had probably started as everyday beige, a shade that fit well in the background. Nu kändes det som om den måste ha blivit klarröd, eller kanske guldglittrande.

Mönstret av familj och vänner som vävdes omkring mig var vackert och glödande av deras klara, kompletterande färger. Das Muster von Familie und Freunden, das um mich herum gewebt war, war wunderschön und leuchtete in ihren hellen, komplementären Farben.

Jag häpnade över vissa av trådarna som fått flätas in i mitt liv. I was amazed at some of the threads that have been woven into my life. Varulvarna, med sina djupa, jordnära färger, var ingenting jag vågat räkna med. The werewolves, with their deep, earthy colors, were nothing I dared to count on. Jacob, förstås, och Seth. Jacob, of course, and Seth. Men också mina gamla vänner Quil och Embry blev en del av mönstret när de anslöt sig till Jacobs flock, och till och med Sam och Emily fanns med på ett hörn. But also my old friends Quil and Embry became part of the pattern when they joined Jacob's flock, and even Sam and Emily were in a corner. Spänningen mellan våra familjer hade lättat, framför allt tack vare Renesmee. The tension between our families had eased, mainly thanks to Renesmee. Hon var så lätt att älska. She was so easy to love.

Sue och Leah Clearwater flätades också in i våra liv – ytterligare två trådar jag inte hade väntat mig. Sue and Leah Clearwater were also woven into our lives - two more threads I had not expected.

Sue verkade ha tagit på sig uppgiften att underlätta Charlies övergång in i fantasivärlden. Sue seemed to have taken on the task of facilitating Charlie's transition into the fantasy world. Hon följde oftast med honom hem till Cullens, även om hon inte verkade trivas lika bra som hennes son och de flesta andra i Jacobs flock gjorde. Hon sa inte mycket, utan höll sig bara beskyddande nära Charlie. She did not say much, but just stayed protective near Charlie. Hon var alltid den första han tittade på när Renesmee gjorde någonting oroväckande komplicerat – vilket hände ofta. She was always the first one he watched when Renesmee did something worryingly complicated - which often happened. Och Sue svarade med att ge Seth en menande blick, som för att säga: Jo, jag vet. And Sue responded by giving Seth a meaningful look, as if to say: Well, I know.

Leah vantrivdes till och med mer än Sue, och var den enda i vår stora familj som var öppet fientlig mot sammanslagningen. Leah was even more unhappy than Sue, and was the only one in our large family who was openly hostile to the merger. Men hon och Jacob hade en nyfunnen vänskap nu, som fick henne att stanna kvar. But she and Jacob had a newfound friendship now, which made her stay. Jag frågade honom om den en gång – tveksamt, eftersom jag inte ville snoka, men relationen var så oväntad att jag blev nyfiken. Han ryckte på axlarna och sa att det var en flockgrej. Hon hade näst högsta befälet i flocken nu, var hans ”beta” som jag kallat det en gång för länge sedan. Sie war jetzt die zweite Anführerin des Rudels, sein "Beta", wie ich es einmal vor langer Zeit genannt habe. She had the second highest command in the herd now, was his "beta" as I called it once a long time ago.

”Jag tänkte att om jag ändå skulle göra den här alfagrejen på riktigt”, förklarade Jacob, ”kunde jag lika gärna få formaliteterna avklarade.” "Ich dachte mir, wenn ich diese Alphasache wirklich machen will", erklärte Jacob, "dann kann ich auch gleich die Formalitäten hinter mich bringen." "I thought that if I were to do this alpha thing for real anyway," Jacob explained, "I might as well have the formalities completed."

Det nya ansvaret gjorde att Leah kände sig manad att titta till honom ofta, och eftersom han alltid var med Renesmee … Durch die neue Verantwortung fühlte sich Leah gezwungen, oft nach ihm zu sehen, und da er immer bei Renesmee war ... The new responsibility made Leah feel compelled to look at him often, and because he was always with Renesmee…

Leah tyckte inte om att vara nära oss, men hon var undantaget som bekräftade regeln. Leah did not like being close to us, but she was the exception that confirmed the rule. Lycka var den dominerande känslan i mitt liv just nu, det tydligaste mönstret i väven. Glück war die vorherrschende Emotion in meinem Leben, das deutlichste Muster im Gewebe. Happiness was the dominant feeling in my life right now, the clearest pattern in the fabric. Jag stod till och med närmare Jasper än jag någonsin trott var möjligt.

Men det hade irriterat mig i början. But it had annoyed me at first.

”Jag blir tokig!” klagade jag en kväll när Edward och jag hade nattat Renesmee i hennes järnsmidessäng. ”Om jag inte har dödat Charlie eller Sue än, så kommer det knappast att hända. "If I have not killed Charlie or Sue yet, it will hardly happen. Jag önskar att Jasper kunde sluta smyga omkring oss hela tiden.”

”Ingen tvivlar på dig, Bella”, försäkrade Edward. "No one doubts you, Bella," Edward assured. ”Men du vet hur Jasper är – han kan inte motstå ett behagligt känslomässigt klimat. "But you know what Jasper is like - he can not stand a pleasant emotional climate. Du är så lycklig hela tiden, älskling, att han dras till dig utan att tänka på det.” You are so happy all the time, darling, that he is drawn to you without thinking about it. ”

Sedan kramade Edward om mig hårt, för ingenting gladde honom mer än min överväldigande glädje över mitt nya liv. Then Edward hugged me hard, for nothing pleased him more than my overwhelming joy over my new life.

Och jag var euforisk större delen av tiden. And I was euphoric most of the time. Dagarna var inte tillräckligt långa för att jag skulle hinna bli mätt på min bedårande dotter, nätterna inte tillräckligt långa för att jag skulle hinna tillfredsställa mitt behov av Edward. Die Tage waren nicht lang genug, um meine entzückende Tochter zu sättigen, die Nächte nicht lang genug, um mein Bedürfnis nach Edward zu befriedigen. The days were not long enough for me to have time to be measured on my adorable daughter, the nights were not long enough for me to have time to satisfy my need for Edward.

Men glädjen hade en baksida. Om man vände på väven över våra liv, misstänkte jag att baksidan skulle vara vävd av dystra, grå nyanser som uttryckte tvivel och rädsla. Wenn man den Wandteppich unseres Lebens umdrehen würde, hätte ich den Verdacht, dass die Rückseite aus düsteren, grauen Farbtönen bestehen würde, die Zweifel und Angst ausdrücken.

Renesmee sa sitt första ord när hon var exakt en vecka gammal. Ordet var mamma, vilket skulle ha gjort mig överlycklig om det inte varit för att jag var så rädd för hennes snabba utveckling att jag knappt kunde förmå mig att le tillbaka. Das Wort war Mama, was mich überglücklich gemacht hätte, wäre ich nicht so erschrocken über ihre rasante Entwicklung gewesen, dass ich mich kaum zu einem Lächeln durchringen konnte. The word was mother, which would have made me overjoyed if it were not for the fact that I was so afraid of her rapid development that I could hardly bring myself to smile back. Det hjälpte inte att hon följde upp sitt första ord med sin första mening, i ett och samma andetag. Es half auch nicht, dass sie auf ihr erstes Wort ihren ersten Satz folgen ließ, alles in einem Atemzug. It did not help that she followed up her first word with her first sentence, in one and the same breath.

”Mamma, var är morfar?” frågade hon med klar, hög sopranröst. Enda anledningen till att hon överhuvudtaget brydde sig om att tala högt var att jag befann mig på andra sidan rummet. The only reason she bothered to speak loudly at all was that I was on the other side of the room. Hon hade redan frågat Rosalie på sitt normala (eller fruktansvärt onormala, hur man nu valde att se det) sätt, men eftersom Rosalie inte visste svaret hade Renesmee vänt sig till mig. She had already asked Rosalie in her normal (or terribly abnormal, how one chose to look at it) way, but since Rosalie did not know the answer, Renesmee had turned to me.

När hon gick för första gången, mindre än tre veckor senare, gick det till på ungefär samma sätt. When she went for the first time, less than three weeks later, it happened in much the same way. Hon tittade bara på Alice en lång stund, iakttog uppmärksamt sin faster när hon susade runt i rummet med famnen full av blommor som hon arrangerade i olika vaser. She only looked at Alice for a long time, watching her aunt intently as she whizzed around the room with her arms full of flowers which she arranged in different vases. Sedan reste sig Renesmee på stadiga ben och gick över golvet nästan lika elegant som Alice. Then Renesmee rose on sturdy legs and walked across the floor almost as elegantly as Alice.

Jacob hade börjat applådera, eftersom det uppenbarligen var den respons Renesmee hoppades på. Jacob had started applauding, because that was obviously the response Renesmee was hoping for. Han var knuten till henne på ett sätt som gjorde hans egna reaktioner underordnade – hans första reflex var alltid att ge Renesmee vad hon än ville ha eller behövde. He was attached to her in a way that made his own reactions subordinate - his first reflex was always to give Renesmee whatever she wanted or needed. Men våra blickar möttes, och jag såg att han var lika panikslagen som jag. But our eyes met, and I saw that he was as panicked as I was. Men jag tvingade mig också att klappa i händerna, försökte dölja min rädsla. But I also forced myself to clap my hands, trying to hide my fear. Edward applåderade lågt bredvid mig, och vi behövde inte sätta ord på våra tankar för att förstå att de var identiska. Edward applauded low next to me, and we did not have to put our thoughts into words to understand that they were identical.

Edward och Carlisle ägnade all sin lediga tid åt att forska, leta efter svar på vad vi hade att vänta oss. Edward and Carlisle spent all their free time researching, looking for answers to what we had to expect. Det fanns inte mycket att hitta, och ingenting kunde bekräftas.

Alice och Rosalie inledde oftast våra dagar med en modevisning. Renesmee bar aldrig samma kläder två gånger – dels för att hon växte ur dem nästan med en gång, dels för att Alice och Rosalie försökte skapa ett fotoalbum som såg ut att sträcka sig över flera år, snarare än veckor. Renesmee never wore the same clothes twice - partly because she grew out of them almost immediately, partly because Alice and Rosalie tried to create a photo album that seemed to extend over several years, rather than weeks.

De tog tusentals fotografier, dokumenterade varje liten fas i hennes påskyndade barndom. They took thousands of photographs, documenting every little phase of her accelerated childhood.

Vid tre månaders ålder kunde Renesmee ha varit en stor ettåring eller en liten tvååring. Hon såg inte precis ut som ett vanligt barn – hon var slankare och smidigare, med jämnare proportioner, som en vuxen. She did not look exactly like an ordinary child - she was slimmer and more agile, with more even proportions, like an adult. Hennes bronsfärgade lockar nådde henne till midjan och jag kunde inte förmå mig att klippa dem, även om Alice låtit mig göra det. Her bronze curls reached her waist and I could not bring myself to cut them, even though Alice let me do it.

Renesmee kunde tala grammatiskt korrekt och välartikulerat, men brydde sig sällan om att göra det. Renesmee could speak grammatically correct and well-articulated, but seldom cared to do so. Hon föredrog att visa vad hon ville. She preferred to show what she wanted. Hon kunde inte bara gå, utan också springa och dansa. Hon kunde till och med läsa.

Jag hade läst Tennyson för henne en kväll eftersom rytmen i dikterna kändes så fridfull. I had read Tennyson to her one evening because the rhythm of the poems felt so peaceful. (Jag fick ständigt leta efter nya böcker eftersom Renesmee inte gillade att höra samma sak flera gånger, som andra barn tydligen gjorde, och inte var intresserad av bilderböcker.) Hon rörde vid min kind och visade upp en bild av oss, med den enda skillnaden att hon höll i boken. Sie berührte meine Wange und zeigte ein Bild von uns, mit dem einzigen Unterschied, dass sie das Buch in der Hand hielt. She touched my cheek and showed me a picture of us, with the only difference being that she was holding the book. Jag log och gav den till henne.

”'Här finns ljuv musik'”, läste hon utan att tveka, ”'som faller mjukare än blomblad från rosor i gräset …'” "'Here is sweet music'", she read without hesitation, "'which falls softer than flower petals from roses in the grass…'"

Min hand var stel när jag tog tillbaka boken. My hand was stiff when I took back the book. ”Hur ska du kunna somna om du läser?” frågade jag med en röst som jag nätt och jämnt kunde hindra från att darra. "Wie willst du einschlafen, wenn du liest?" fragte ich mit einer Stimme, bei der ich kaum verhindern konnte, dass sie zitterte. "How should you be able to fall asleep if you read?" I asked in a voice that I could barely keep from shaking.

Enligt Carlisles beräkningar avtog hennes fysiska tillväxttakt gradvis, men hennes mentala utveckling fortsatte att skena. Även om tillväxten fortsatte avta i samma takt som hittills, skulle hon vara vuxen om mindre än fyra år. Although her growth continued to decline at the same rate as before, she would be an adult in less than four years.

Fyra år. Och en gammal kvinna om femton. And an old woman of fifteen.

Bara femton års liv.

Men hon var så välmående. But she was so prosperous. Frisk, strålande och lycklig. Hennes uppenbara välbefinnande gjorde det lättare för mig att vara glad med henne för stunden och vänta med framtiden. Her obvious well-being made it easier for me to be happy with her for the moment and wait with the future.

Carlisle och Edward diskuterade våra framtidsmöjligheter ur alla tänkbara vinklar med låga röster som jag försökte undvika att höra. Carlisle and Edward discussed our future possibilities from every conceivable angle with low voices that I tried to avoid hearing. De pratade aldrig om det när Jacob var i närheten, för det fanns något som garanterat skulle sätta stopp för Renesmees åldrande, men det var inte något Jacob skulle uppskatta. Sie sprachen nie darüber, wenn Jacob dabei war, denn es gab etwas, das Renesmees Alterung garantiert aufhielt, aber das war etwas, das Jacob nicht gefallen würde. They never talked about it when Jacob was around, because there was something that was guaranteed to stop Renesmee's aging, but it was not something Jacob would appreciate. Inte jag heller. Neither do I.

För farligt! Too dangerous! skrek en röst inom mig. shouted a voice inside me. Jacob och Renesmee verkade så lika på så många sätt. Jacob and Renesmee seemed so similar in so many ways. Båda var blandningar, två saker på samma gång. Both were mixtures, two things at the same time. Och alla varulvsmyter hävdade att vampyrgift var en dödsdom, inte en väg till odödlighet … And all the werewolf myths claimed that vampire poison was a death sentence, not a way to immortality…

Carlisle och Edward hade forskat så mycket de kunde med hjälp av böcker och Internet, och planerade nu att följa de gamla legenderna till sina ursprungliga källor. Carlisle and Edward had researched as much as they could with the help of books and the Internet, and now planned to follow the ancient legends to their original sources. Vi skulle börja med att åka tillbaka till Brasilien. We would start by going back to Brazil. Ticunas hade legender om barn som Renesmee. Ticunas had legends about children like Renesmee. Om det faktiskt funnits andra barn som hon, kanske sagor om dessa halvdödliga barns förväntade livslängd fortfarande existerade … If there were actually other children like her, stories about the life expectancy of these half-dead children might still exist…

Det enda som var osäkert var när vi skulle åka. The only thing that was uncertain was when we would go.

Det var jag som bromsade. I was the one who braked. Dels berodde det på att jag ville stanna kvar nära Forks över julen, för Charlies skull, men framför allt för att det fanns en annan resa som jag visste måste komma först – en resa jag måste göra ensam. Partly it was because I wanted to stay close to Forks over Christmas, for Charlie's sake, but mostly because there was another trip I knew had to come first - a trip I had to make alone.

Det var det enda Edward och jag hade grälat om sedan jag blivit vampyr. That was the only thing Edward and I had been arguing about since I became a vampire. Och då framför allt om just ”ensam”-delen. And then especially about the "alone" part. Men situationen var som den var, och min plan var den enda rätta. But the situation was as it was, and my plan was the only right one. Jag måste besöka Volturi, och jag måste göra det ensam. I have to visit Volturi, and I have to do it alone.

Trots att jag var fri från mina gamla mardrömmar, från alla drömmar, kunde jag omöjligt glömma Volturi. Even though I was free from my old nightmares, from all dreams, I could not possibly forget Volturi. Och de avstod heller inte från att påminna oss om sin existens. Nor did they refrain from reminding us of their existence.

Först när Aros present levererades insåg jag att Alice hade informerat Volturis ledare om bröllopet. Erst als Aros Geschenk geliefert wurde, wurde mir klar, dass Alice den Anführer der Volturi über die Hochzeit informiert hatte. Only when Aro's gift was delivered did I realize that Alice had informed Volturi's leader about the wedding. Vi hade varit långt borta på Esmes ö när hon fått en vision om Volturis soldater – bland dem Jane och Alec, de förödande mäktiga tvillingarna. We had been far away on Esme's island when she got a vision of Volturi's soldiers - among them Jane and Alec, the devastatingly powerful twins.

Caius planerade att skicka en trupp att ta reda på om jag fortfarande var människa, mot deras befallning (eftersom jag kände till den hemliga vampyrvärlden måste jag antingen ansluta mig till den eller tystas … för gott). Caius plante, eine Gruppe auszusenden, um herauszufinden, ob ich noch ein Mensch war, entgegen ihrer Anweisung (da ich von der geheimen Welt der Vampire wusste, musste ich mich ihr entweder anschließen oder zum Schweigen gebracht werden... für immer). Caius planned to send a troupe to find out if I was still human, against their command (because I knew the secret vampire world, I either have to join it or be silenced… for good). Så Alice hade skrivit till dem i hopp om att informationen om bröllopet skulle fördröja dem. Men förr eller senare skulle de komma. But sooner or later they would come. Det visste vi.

Själva presenten var inte överdrivet hotfull. The present itself was not overly threatening. Överdådig, ja – nästan skrämmande. Sumptuous, yes - almost scary. Men hotet fanns i slutet på Aros hälsning, skriven med svart bläck på ett enkelt, vitt papper med Aros egen handstil. But the threat was at the end of Aro's greeting, written in black ink on a simple, white piece of paper with Aro's own handwriting.

Presenten låg i ett utsökt snidat, antikt träskrin med bladguld, pärlemor och ädelstenar i alla regnbågens färger. Das Geschenk befand sich in einem exquisit geschnitzten antiken Holzkästchen mit Blattgold, Perlmutt und Edelsteinen in allen Farben des Regenbogens. The gift was in an exquisite carved, antique wooden box with gold leaf, mother of pearl and precious stones in all the colors of the rainbow. Alice sa att själva skrinet var en ovärderlig skatt, att det skulle ha överträffat nästan alla smycken som fanns utom just det som låg i det. Alice said that the casket itself was an invaluable treasure, that it would have surpassed almost all the jewelry that was there except just what was in it.

”Jag har alltid undrat vart de gamla kronjuvelerna tog vägen sedan Johan den förste pantsatte dem på tolvhundratalet”, sa Carlisle. "I have always wondered where the old crown jewels went since Johan the First pledged them in the twelfth century," said Carlisle. ”Jag antar att det inte är så förvånande att Volturi har lagt beslag på en del.” "I guess it's not so surprising that Volturi has seized some."

Halsbandet var enkelt – guld invävt i en tjock kedja, nästan fjällig, som en slät orm som skulle linda sig runt halsen. The necklace was simple - gold woven into a thick chain, almost scaly, like a smooth snake that would wrap around its neck. En enda ädelsten hängde i kedjan – en vit diamant, stor som en golfboll.

Den tydliga påminnelsen i Aros hälsning intresserade mig mer än diamanten. The clear reminder in Aro's greeting interested me more than the diamond. Volturi behövde få veta att jag var odödlig nu, att Cullens hade följt deras order, och de behövde få veta det snart. Volturi needed to know that I was immortal now, that the Cullens had followed their orders, and they needed to know soon. De fick inte komma i närheten av Forks. They were not allowed near the Forks. Och det fanns bara ett sätt att skydda vårt liv här. And there was only one way to protect our lives here.

”Du får inte åka ensam”, insisterade Edward sammanbitet, med knutna nävar, när jag tog upp det. "You must not go alone," Edward insisted firmly, with clenched fists, as I picked it up.

”De kommer inte att göra mig illa”, sa jag så lugnande jag kunde och tvingade mig att låta övertygad. "They will not hurt me," I said as calmly as I could, forcing myself to sound convinced. ”De har ingen anledning. "They have no reason to. Jag är vampyr nu, saken är klar.” I'm a vampire now, it's over. ”

”Nej. Absolut inte.”

”Edward, det är enda sättet att skydda henne.” "Edward, that's the only way to protect her."

Och det hade han inte kunnat invända mot. And he could not have objected to that. Min logik var felfri.

Under den korta tid jag känt Aro hade jag förstått att han var en samlare – och det han uppskattade mest var sina levande samlingsföremål. During the short time I knew Aro, I had understood that he was a collector - and what he appreciated most were his living collectibles. Han värdesatte skönhet, begåvning och unikhet hos sina följeslagare mer än någon av ädelstenarna i sitt kassavalv. He valued the beauty, talent and uniqueness of his companions more than any of the gems in his vault. Det var illa nog att han börjat tråna efter Alices och Edwards förmågor. Es war schon schlimm genug, dass er begonnen hatte, sich nach den Fähigkeiten von Alice und Edward zu sehnen. It was bad enough that he started to yearn for Alice and Edward's abilities.

Jag tänkte inte ge honom fler anledningar att avundas Carlisle hans familj. I did not intend to give him more reasons to envy Carlisle his family. Renesmee var vacker, begåvad och unik – hon var ensam i sitt slag. Renesmee was beautiful, talented and unique - she was alone in her kind. Han kunde inte få lov att se henne, inte ens genom någon annans tankar. He could not be allowed to see her, not even through someone else's thoughts.

Och mina tankar var de enda han inte kunde läsa. Naturligtvis måste jag åka ensam. Of course I have to go alone.

Alice såg ingen väntad fara med min resa, men oroade sig över att hennes visioner var så otydliga. Alice saw no expected danger with my journey, but worried that her visions were so vague. Hon förklarade att det ibland kunde hända när det fanns beslut utifrån som kunde påverka, men som ännu inte hade fattats. Sie erklärte, dass dies manchmal vorkomme, wenn es externe Entscheidungen gebe, die Auswirkungen haben könnten, aber noch nicht getroffen worden seien. Hennes osäkerhet fick Edward, som redan varit tveksam, att sätta sig på tvären. Ihre Unsicherheit veranlasste Edward, der bereits zögerte, sich quer hinzusetzen.

Han ville följa med mig så långt som till London, där jag skulle byta plan, men jag vägrade lämna Renesmee utan någon av sina föräldrar. I stället skulle Carlisle åka med. Vetskapen om att Carlisle skulle befinna sig på bara några timmars avstånd gjorde både Edward och mig lite lugnare.

Alice fortsatte spana in i framtiden, men det hon hittade hade ingenting att göra med det hon letade efter. En ny trend på börsmarknaden, ett möjligt försoningsbesök från Irina – men hon hade inte bestämt sig än – en snöstorm om sex veckor, ett telefonsamtal från Renée (jag hade tränat på min ”sträva” röst och gjorde framsteg varje dag – såvitt Renée visste var jag fortfarande sjuk, men på bättringsvägen).

Vi köpte flygbiljetterna dagen efter att Renesmee fyllt tre månader. Jag planerade för en väldigt kort resa, så jag sa ingenting om det till Charlie. Jacob visste, och var av samma uppfattning som Edward. Men i dag var det Brasilien som diskuterades. Jacob var fast besluten att följa med oss.

Jacob, Renesmee och jag jagade tillsammans. Djurblod var inte Renesmees favoriträtt, precis, vilket var anledningen till att Jacob fick följa med. Han gjorde det till en tävling mellan dem, och det peppade henne mer än något annat. Er machte daraus einen Wettbewerb zwischen ihnen, und das erregte sie mehr als alles andere.

Renesmee var på det klara med att det inte var moraliskt acceptabelt att jaga människor, hon tyckte bara att donerat blod var en utmärkt kompromiss. Människomat mättade henne och verkade fungera i hennes system, men hon tog emot all fast föda med samma plågade uppgivenhet som jag en gång känt för blomkål och bönor. Djurblod var åtminstone bättre än det. Hon var väldigt tävlingsinriktad, och utmaningen i att slå Jacob gjorde att hon uppskattade jakten.

”Jacob”, sa jag och försökte än en gång resonera med honom medan Renesmee dansade omkring och sökte efter en doft hon gillade. ”Du har plikter här. Seth, Leah …”

Han fnös. ”Jag är inte flockens barnflicka. Och alla har hur som helst plikter i La Push.”

”Precis som du, alltså? Tänker du verkligen hoppa av high school? Om du ska hålla takten med Renesmee måste du börja plugga ordentligt.”

”Jag tar bara ett sabbatsår. Jag börjar skolan igen när allt har … lugnat ner sig.”

Det fick mig att tappa koncentrationen, och vi tittade båda två på Renesmee. Hon stirrade på snöflingorna som virvlade över hennes huvud och smälte innan de hunnit landa i det gulnade gräset på den långsmala ängen. Hennes elfenbensfärgade klänning var bara en nyans mörkare än snön, och hennes rödbruna lockar lyckades skimra trots att solen låg djupt dold bakom molnen.

Medan vi iakttog henne kröp hon ihop och tog ett språng tre meter upp i luften. Als wir sie beobachteten, rollte sie sich zusammen und sprang drei Meter in die Luft. Hennes lilla hand slöts runt en snöflinga och hon landade mjukt på fötterna igen.

Hon vände sig mot oss med sitt chockerande leende – det var ingenting man någonsin vande sig vid – och öppnade handen för att visa oss den perfekt formade isstjärnan innan den smälte.

”Stiligt”, ropade Jacob uppskattande. ”Men jag tycker det verkar som om du maskar.” "Aber ich habe den Eindruck, dass Sie den Wurm drin haben."

Hon sprang fram till Jacob, som sträckte ut armarna i exakt samma ögonblick som hon hoppade upp i hans famn. Deras rörelser var perfekt synkroniserade. Hon gjorde alltid så när hon ville säga någonting, eftersom hon fortfarande föredrog att inte tala högt.

Renesmee rörde vid hans ansikte med en förtjusande liten rynka mellan ögonbrynen, medan vi alla tre lyssnade till ljudet av en liten hjortflock en bit in i skogen.

”Säkert att du inte är törstig, Nessie”, sa Jacob lite sarkastiskt, men framför allt överseende. ”Du är bara rädd att jag ska fälla den största igen!”

Hon rullade baklänges ur Jacobs famn, landade lätt på fötterna, himlade med ögonen – hon var så lik Edward när hon gjorde så – och rusade mot träden.

”Jag tar det”, sa Jacob när jag gjorde en ansats att följa efter henne. Han drog av sig t-shirten medan han sprang i Renesmees spår, redan skälvande inför skiftningen. ”Det räknas inte om du fuskar!” ropade han efter henne.

Jag log åt löven som fladdrade bakom dem och skakade på huvudet. Ibland var Jacob barnsligare än Renesmee.

Jag stod kvar och gav mina jägare några minuters försprång. Det skulle bli lätt att spåra dem, och Renesmee skulle älska att överraska mig med storleken på sitt byte. Jag log igen.

Den smala ängen var väldigt stilla, väldigt ödslig. Die schmale Wiese war sehr still, sehr einsam. Snöfallet lättade, upphörde nästan helt. Alice hade sett att snön inte skulle lägga sig än på flera veckor.

Oftast brukade Edward och jag jaga tillsammans, men i dag planerade Edward och Carlisle resan till Rio bakom ryggen på Jacob … Jag rynkade pannan. När vi kom tillbaka, skulle jag ta Jacobs parti. Han borde följa med oss. Det här betydde lika mycket för honom som för resten av oss – hela hans liv stod på spel, precis som mitt.

Medan jag stod där och funderade på framtiden svepte jag rutinmässigt med blicken över bergen, spanade efter byte eller efter tecken på fara. Jag tänkte inte ens på det, jag gjorde det instinktivt.

Eller så fanns det kanske en annan anledning, någonting mina skarpa sinnen hade uppfattat utan att jag ens märkt det.

När min blick gled över en avlägsen klipphylla, blågrå mot den mörkgröna skogen, uppfattade jag en skymt av silver – eller var det guld? Als mein Blick über ein entferntes Felsplateau glitt, das sich blaugrau vom dunkelgrünen Wald abhob, erhaschte ich einen flüchtigen Blick auf Silber - oder war es Gold?

Jag stirrade oavvänt på färgen som inte borde ha funnits där, så långt borta i diset att inte ens en örn kunnat uppfatta den.

Hon stirrade tillbaka.

Det var uppenbart att hon var vampyr. Hennes hud var marmorvit, miljoner gånger slätare än mänsklig hud. Trots att det var molnigt glittrade hon lite. Och om huden inte hade avslöjat henne, hade hennes orörlighet gjort det. Bara vampyrer och statyer kunde stå så stilla.

Hennes hår var ljust, ljust blont, nästan silverfärgat. Det var det som hade fångat min blick. Det var spikrakt och nådde henne till hakan.

Hon var en främling för mig. Jag var helt säker på att jag aldrig hade sett henne förut, inte ens som människa. Inget av ansiktena i mitt grumliga minne liknade det här. Men de mörkt gyllene ögonen fick mig genast att förstå vem hon var.

Irina hade bestämt sig för att komma, trots allt.

Ett kort ögonblick stod vi där och stirrade på varandra. Jag undrade om hon genast hade förstått vem jag var. Jag höjde handen för att vinka, men hon spände läpparna en aning och såg plötsligt fientlig ut.

Jag hörde Renesmees triumferande rop från skogen, hörde Jacob yla till svar, och såg Irina rycka till när ekot av ljudet nådde henne någon sekund senare. Hennes blick rörde sig lite åt höger, och jag visste vad hon såg. En enorm, rödbrun varulv – kanske just den som hade dödat hennes Laurent. Hur länge hade hon iakttagit oss? Tillräckligt länge för att ha sett tillgivenheten mellan oss, det var jag säker på.

Hennes ansikte förvreds av smärta.

Instinktivt slog jag ut med händerna i en ursäktande gest. Hon vände sig mot mig igen, blottade tänderna och morrade.

När det svaga ljudet nådde mig hade hon redan vänt om och sprungit in i skogen.

”Jäklar”, stönade jag.

Jag rusade in i skogen efter Renesmee och Jacob. Jag visste inte åt vilket håll Irina hade sprungit eller exakt hur ursinnig hon var just nu. Hämnden var en vanlig drivkraft för vampyrer, en som inte var lätt att undertrycka.

Jag sprang för fullt och var framme hos dem efter bara ett par sekunder.

”Min är större”, hörde jag Renesmee insistera när jag flög igenom det täta buskaget till den lilla gläntan där de stod.

Jacob lade öronen bakåt när han såg mitt ansiktsuttryck. Jacob legte die Ohren an, als er meinen Gesichtsausdruck sah. Han hukade sig och blottade tänderna – hans käkar var blodiga efter jakten. Hans blick svepte genom skogen och jag hörde morrningen växa i hans strupe.

Renesmee var lika skärpt som Jacob. Renesmee war genauso schlau wie Jacob. Hon övergav den döda hjorten vid sina fötter, hoppade upp i min famn och lade sina nyfikna händer mot mina kinder.

”Jag överreagerar”, försäkrade jag dem. ”Det är nog ingen fara. "Ich denke nicht, dass das ein Problem ist. Vänta.”

Jag tog upp min mobiltelefon och ringde Edward, som svarade efter första signalen. Jacob och Renesmee lyssnade medan jag berättade vad som hänt.

”Kom, ta med dig Carlisle”, kvittrade jag så snabbt att jag undrade om Jacob hann uppfatta orden. "Komm, nimm Carlisle mit", zwitscherte ich so schnell, dass ich mich fragte, ob Jacob die Worte hören konnte. ”Jag såg Irina och hon såg mig, men sedan såg hon Jacob och blev arg och sprang iväg – tror jag. Ich sah Irina und sie sah mich, aber dann sah sie Jacob, wurde wütend und lief weg - glaube ich. Hon har inte dykt upp här, inte än i alla fall, men hon såg ganska upprörd ut, så hon kanske kommer. Om hon inte gör det, måste du och Carlisle leta upp henne och prata med henne. Jag känner mig så dum.”

Jacob morrade.

”Vi är där om en halvminut”, svarade Edward, och jag hörde fartvinden när han sprang.

Vi rusade tillbaka till den långsmala ängen och väntade under tystnad. Wir eilten zurück auf die lange schmale Wiese und warteten schweigend. Både Jacob och jag lyssnade spänt efter ljudet av något obekant som närmade sig.

Men ljudet vi hörde var inte alls obekant. Snart stod Edward vid min sida, och Carlisle dök upp bara några sekunder senare. Till min förvåning hörde jag ljudet av tunga tassar bakom Carlisle.

Jag borde väl inte ha blivit förvånad. Om det fanns minsta lilla risk att Renesmee svävade i fara, var det självklart för Jacob att kalla på förstärkning. Wenn es auch nur die geringste Chance gab, dass Renesmee in Gefahr war, war es für Jacob selbstverständlich, Verstärkung zu rufen.

”Hon stod uppe på den där åsen”, sa jag och pekade. "Sie war da oben auf dem Kamm", sagte ich und zeigte auf sie. Om Irina flydde, hade hon redan fått ett rejält försprång. Wenn Irina entkommen würde, hätte sie bereits einen großen Vorsprung. Skulle hon stanna för att prata med Carlisle? Hennes ansiktsuttryck tidigare fick mig att tvivla på det. Ihr Gesichtsausdruck vorhin ließ mich daran zweifeln. ”Ni kanske borde ta med er Emmett och Jasper också. Hon såg … väldigt upprörd ut. Hon morrade åt mig.”

”Va?” Edward lät arg.

Carlisle lade en hand på hans arm. ”Hon sörjer. Jag springer efter henne.”

”Jag följer med dig”, insisterade Edward.

De utväxlade en lång blick – Carlisle vägde antagligen Edwards irritation mot hans användbarhet som tankeläsare. Till slut nickade han, och de gav sig av för att leta upp hennes spår utan att ringa Jasper eller Emmett.

Jacob fnös otåligt och buffade mig i ryggen med nosen. Han ville antagligen gå hem med Renesmee igen, för säkerhets skull. Jag höll med honom om det, och vi skyndade oss tillbaka till huset sida vid sida med Seth och Leah.

Renesmee låg lugnt och stilla i min famn, fortfarande med ena handen mot min kind. Eftersom jakten blivit inställd, skulle hon få nöja sig med lite donerat blod. Hennes tankar var ganska självbelåtna.