×

LingQ'yu daha iyi hale getirmek için çerezleri kullanıyoruz. Siteyi ziyaret ederek, bunu kabul edersiniz: çerez politikası.


image

Henrik Jönsson, KRIGET MOT YOUTUBE: Varför hatar DN sociala medier?

KRIGET MOT YOUTUBE: Varför hatar DN sociala medier?

Blir du radikaliserad av att lyssna på mig?

Risken finns, om man får tro den svenska morgontidningen Dagens Nyheter.

Jag heter Henrik jönsson, och jag är en oberoende libertariansk entreprenör och samhällskommentator.

I förra veckan publicerade DN:s politiske chefredaktör Peter Wolodarski

en text som anklagade videoplattformen YouTube för att vara en “rutschkana för extremism”.

Vad färre vet är att texten är ett sammandrag och en re-write av en snarlik text i New York Times

och utgör en del i tidningsjättarnas krig mot det digitala kommunikationssamhället.

Gillar du mina filmer hjälper du mig att fortsätta göra dem

genom att stötta mig genom något av betalningssätten här till vänster.

Gillar du min kanal, ge den en tumme upp och prenumerera här nedanför.

Glöm inte heller att klicka i “klock-ikonen” så att du får en notis varje gång jag publicerar en ny video.

Vilket jag försöker göra till varje pris varenda lördag morgon klockan 0800, svensk tid.

I veckans video går jag igenom hur informationskrigets frontlinje artikuleras i svensk media.

Häng med!

New York Times öppnar på Amerikanskt manér mer dramatiskt än sin lille svenske kusin DN,

med en cliffhanger lånad från bestseller-prosan:

“Caleb Cain drog fram en Glock-pistol från sitt midjehölster”

“och slängde nonchalant upp den på köksbänken.”

Andemeningen är däremot densamma, och det ideologiska innehållet i

Peter Wolodarskis text är i det närmaste ett översatt sammandrag av den Amerikanska förlagan.

Den tes de båda tidningarna driver är i grund och botten följande:

På grund av girighet har YouTube och andra digitala plattformar

under åratal kapat åt sig annonsintäkter genom en algoritm som

hänsynslöst kapitaliserar på extremism och radikalisering av unga.

De behöver därför regleras, och morgontidningarna bör ha ett ord med i laget.

Båda texternas berättelser skildrar hur YouTubes algoritm

suger in unga män i ett närmast beroendeliknande förhållande till

allt radikalare åsikter. “Jag föll djupare och djupare” berättar New York Times-artikelns överlevare.

“Jag kände samhörighet. Jag blev hjärntvättad.”

Wolodarski lyfter som motsvarande exempel fram Anton Lundin Petterson,

den unge man som 2015 utförde ett fruktansvärt terrordåd på en skola i Trollhättan.

Och Petterson, berättar Wolodarski, fann sin politiska energi för att göra detta på YouTube.

Syftet med båda texterna är att uppmåla dessa båda individers psykiska ohälsa och radikalisering

som ett resultat av att YouTube är farligt, och oförmöget att självständigt ta ansvar.

Tesen är naturligtvis absurd på samma sätt som alla förväxlingar av

fenomen och deras individuella konsekvenser.

De flesta uppskattar ett glas champagne.

"Låt oss dricka lite champagne"

För ett litet antal blir det en rutschbana till alkoholism.

"...han är min ende vän, och jag var otrevlIg mot honom!"

Få skulle på grund av detta argumentera för att champagne som helhet

är ett oansvarigt vindistrikt som kallsinnigt profiterar på alkoholrelaterat våld.

Betraktar man dessa båda artiklar i isolation framstår de

okunniga och gammalmodigt moralpaniska - men artiklarna måste betraktas som

pusselbitar i en större, och koordinerad kampanj som de båda tidningarna under många år drivit mot sociala medier.

I en text från 2016 förklarar Wolodarski sitt missnöje med mediamarknadens utveckling, eftersom

“Pengar som en gång fanns på en lokal marknad försvinner till techgiganter i Silicon Valley.”

Och det är här skon egentligen klämmer, för både New York Times och Dagens Nyheter.

Det handlar om pengar.

Wolodarski tydliggjorde den 19:e maj i år sin position:

“De två aktörer som på allvar stör, och som inte betalar en krona”

för att producera journalistik, är de amerikanska techbolagen Google och Facebook.”

I mediatidningen Resumé samanfattar Wolodarski det affärsmässiga utgångsläget:

”Vi hade, när jag började på DN, en annonsintäkt på 1,5 miljarder.

2018 hade vi en annonsintäkt på 450 miljoner. Totalt.

Det konstaterades att vi inte kunde leva på digitala annonser.

Där har vi behövt tänka om”

Det finns goda anledningar för många företag att tänka om

i ljuset av den våg av digitalisering som i grunden omstöper det västerländska samhället.

Det är dessutom fullt begripligt att man som ledare för ett stort mediaföretag

vill försvara sina affärsmässiga intressen.

Det är däremot djupt klandervärt att när DN och New York Times slutligen “tänker om”

gör de detta genom att driva på för legislativa ingrepp i den digitala yttrandefriheten.

Syftet är att kringskära de digitala plattformarnas navigationsutrymme

och återupprätta de publicistiska 1900-talsorganisationernas makthegemoni.

För att kunna åstadkomma detta måste de digitala plattformarna utmålas som ett hot mot samhället i stort.

Mediahusen uppnår genom denna demonisering två parallella och överlappande mål:

ETT: man befäster den egna positionen som demokratiskt nödvändig, och

TVÅ: man skapar en välbehövd syndabock som döljer den egna produktens fallande samhällsrelevans.

Ett uppenbart problem för att lyckas sälja in denna bild är att de digitala plattformarna

inte själva är mediabolag, utan tjänar sitt uppehälle på att tillhandahålla innehåll

som andra skapar och frivilligt väljer att dela med sig av.

Man kan säga att de sociala, digitala plattformarna utgör en form av

kommunikativ infrastruktur, snarare än att vara skapare av kommunikation.

Detta vet naturligtvis mediahusen, men eftersom man behöver befästa den egna maktpositionen

måste de nya plattformarna inordnas i den etablerade mediaordningens logik.

"Senaste nytt! Senaste nytt! Läs allt i tidningen!"

På grund av detta väljer man konsekvent att kommunicera om sociala medier

och digitala plattformar som om de VORE publicister och mediahus.

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson uppmanade 2018 exempelvis Google

att “ta sitt ansvar” och anställa “200 redaktörer” för att granska vilket innehåll man släpper igenom.

Maktmedialogik tillämpad på en indexeringstjänst.

En högst medveten förväxling.

Bonnier och Schibsted har investerat miljonbelopp i lobbyverksamhet

för att stötta EU:s nya copyrightdirektiv, där exempelvis den så kallade “länk-skatten”

utgör ett försök att klösa tillbaka en del av de förlorade annonsintäkterna

som tack för att plattformarna driver trafik till tidningssidorna.

Maktmedial 1900-talsekonomi.

Den nya mediagrundlag som försökte genomdrivas våren 2018

innehöll skrivningar som institutionaliserade skillnader i offentlighetsprincipen

mellan godkända journalister och civilbefolkningen.

Maktmedial lagstiftning.

Slutligen anklagar man de digitala plattformarna otillbörligen för

tillkortakommanden som huvudsakligen egentligen gäller dem själva. Wolodarski skriver:

“Vad vi tvärtom ser är att de mäktiga techplattformarna som toppstyrs från Silicon Valley är öppna för omfattande påverkanskampanjer”

Faktum är att de sociala plattformarna “toppstyrs” i betydligt lägre grad

än vad Dagens Nyheter eller New York Times gör.

Vem som helst kan publicera sig på YouTube eller Facebook,

men för att få en text publicerad i Dagens Nyheter krävs redaktionellt godkännande.

Även detta utmålas som ett stort problem. New York Times skriver:

“It has allowed them to bypass traditional gatekeepers and broadcast their views to mainstream audiences”

Traditionella grindvakter. Ordvalet är talande.

De traditionella grindvakter som förbigåtts är nämligen huvudsakligen just

morgontidningarna, och de vill med tilltagande vårdslöshet och desperation återta denna position.

Wolodarski skrev 2018: "Facebook är en av världens mest slutna och manipulativa maktinstitutioner.

Den måste bli föremål för tufft ansvarsutkrävande"

De som ska utkräva detta ansvar är med förutsägbar sannolikhet

deras egna, etablerade mediabolag i armkrok med utvalda lojala politiker.

Det finns inget forskningsstöd för filterbubblor.

Det finns inget som tyder på att sociala mediers algoritmer pådriver extremism.

Det finns ingen innehållsmässig “toppstyrning”.

Faktum är att rollerna i det närmaste är helt omvända:

De som säger sig vilja bekämpa filterbubblor tenderar att vilja VARA din filterbubbla.

De som tycker att opinionen påverkas i otillbörlig riktning vill själva påverka opinionen i en annan riktning.

De som anser att digitala plattformar toppstyrs vill själva styra dem, från en ändå högre, politisk topp. De som tycker att opinionen påverkas i otillbörlig riktning vill själva påverka opinionen i en annan riktning.

De som anser att digitala plattformar toppstyrs vill själva styra dem, från en ändå högre, politisk topp.

Benägenheten att vilja styra och ta bort oönskat innehåll från internet är

mycket, mycket farligare än det oönskade innehållet i sig själv.

Mediabranschen står inför stora och bitvis smärtsamma omställningar.

Det finns goda anledningar att kritiskt granska hur granskarna beter sig i detta läge,

och att inte låta deras allt högre rop på förbud, regleringar och lagstiftning stå oemotsagda.

Annars riskerar vi inom kort att drabbas av nya och betydligt handfastare

“traditionella grindvakter”.

Tycker du att ett frodigt och vildvuxet mediautbud är att föredra

framför ett kurerat och uppstyrt dito?

Sprid! Dela! Prenumerera på min YouTube-kanal!

Har du själv erfarenheter av hur etablerade medier försöker kontrollera

vilket innehåll som ska få finnas på internet?

Dela gärna med dig i kommentarerna! Jag uppskattar all respektfull kommunikation.

Jag heter Henrik Jönsson,

och jag anser att Peter Wolodarski intar en extrem position i kommunikationsfrågan.

Och jag vill ändå varken reglera, förbjuda eller deplattformera honom.

För jag håller det fria ordet högre än min egna åsikter.

Tack för mig, och tack för att du har tittat!

KRIGET MOT YOUTUBE: Varför hatar DN sociala medier? THE WAR ON YOUTUBE: Warum hasst DN die sozialen Medien? THE WAR ON YOUTUBE: Why does DN hate social media? YOUTUBE SAVAŞI: DN sosyal medyadan neden nefret ediyor? 针对 YouTube 的战争:为什么 DN 讨厌社交媒体?

Blir du radikaliserad av att lyssna på mig? Is listening to me radicalizing you?

Risken finns, om man får tro den svenska morgontidningen Dagens Nyheter. If you believe Swedish morning newspaper Dagens Nyheter, there's a risk.

Jag heter Henrik jönsson, och jag är en oberoende libertariansk entreprenör och samhällskommentator. I'm Henrik Jönsson, an independent libertarian entrepreneur and commentator on social issues.

I förra veckan publicerade DN:s politiske chefredaktör Peter Wolodarski Last week, Dagens Nyheter's political editor Peter Wolodarski

en text som anklagade videoplattformen YouTube för att vara en “rutschkana för extremism”.

Vad färre vet är att texten är ett sammandrag och en re-write av en snarlik text i New York Times But few know that the text is a summary and re-write of a similar text in the New York Times,

och utgör en del i tidningsjättarnas krig mot det digitala kommunikationssamhället. and is a part of the newspaper giants' warfare against the digital society of communication

Gillar du mina filmer hjälper du mig att fortsätta göra dem If you like my videos, you'll help my production

genom att stötta mig genom något av betalningssätten här till vänster.

Gillar du min kanal, ge den en tumme upp och prenumerera här nedanför. If you like my channel, give it a thumbs up and subscribe below.

Glöm inte heller att klicka i “klock-ikonen” så att du får en notis varje gång jag publicerar en ny video. And don't forget to click the bell icon so you're notified every time I release a new video.

Vilket jag försöker göra till varje pris varenda lördag morgon klockan 0800, svensk tid. Which I try to do, at any cost, every Saturday morning at 8 a.m., CET.

I veckans video går jag igenom hur informationskrigets frontlinje artikuleras i svensk media. In this week's video I'll expound on how the front line of the information war

Häng med!

New York Times öppnar på Amerikanskt manér mer dramatiskt än sin lille svenske kusin DN, True to its U.S. style, New York Times opens more dramatically than its Swedish hillbilly cousin DN,

med en cliffhanger lånad från bestseller-prosan: with a cliffhanger borrowed from bestseller prose:

“Caleb Cain drog fram en Glock-pistol från sitt midjehölster” “Caleb Cain pulled a Glock pistol from his waistband,”

“och slängde nonchalant upp den på köksbänken.”

Andemeningen är däremot densamma, och det ideologiska innehållet i The spirit, however, is the same, and the ideological content of

Peter Wolodarskis text är i det närmaste ett översatt sammandrag av den Amerikanska förlagan. Peter Wolodarski's text is more or less a translated summary of the American original.

Den tes de båda tidningarna driver är i grund och botten följande: The thesis the two newspapers promote is basically the following:

På grund av girighet har YouTube och andra digitala plattformar For years, due to their greed, YouTube and other digital platforms

under åratal kapat åt sig annonsintäkter genom en algoritm som

hänsynslöst kapitaliserar på extremism och radikalisering av unga. ruthlessly capitalizes on extremism and radicalization of young people.

De behöver därför regleras, och morgontidningarna bör ha ett ord med i laget. They therefore need to be regulated, and the morning papers want to have a say in the matter.

Båda texternas berättelser skildrar hur YouTubes algoritm The stories of both texts depict how the YouTube algorithm

suger in unga män i ett närmast beroendeliknande förhållande till sucks young men into almost a relationship of addiction to increasingly radical views.

allt radikalare åsikter. “Jag föll djupare och djupare” berättar New York Times-artikelns överlevare.

“Jag kände samhörighet. Jag blev hjärntvättad.” “It made me feel a sense of belonging. I was brainwashed.”

Wolodarski lyfter som motsvarande exempel fram Anton Lundin Petterson, As an example, Wolodarski highlights in a Swedish context Anton Lundin Petterson,

den unge man som 2015 utförde ett fruktansvärt terrordåd på en skola i Trollhättan. a young man who 2015 carried out a terrible terrorist attack at a school in Trollhättan.

Och Petterson, berättar Wolodarski, fann sin politiska energi för att göra detta på YouTube.

Syftet med båda texterna är att uppmåla dessa båda individers psykiska ohälsa och radikalisering Both articles purpose is to portray the mental illness and radicalization of these two people Her iki metnin amacı da bu iki bireyin ruh sağlığını ve radikalleşmesini tasvir etmektir.

som ett resultat av att YouTube är farligt, och oförmöget att självständigt ta ansvar. as a result of YouTube being dangerous, and incapable of taking independent responsibility.

Tesen är naturligtvis absurd på samma sätt som alla förväxlingar av The thesis is, of course, absurd just as any mix-ups of

fenomen och deras individuella konsekvenser. phenomena and their individual consequences.

De flesta uppskattar ett glas champagne.

"Låt oss dricka lite champagne"

För ett litet antal blir det en rutschbana till alkoholism. For a small number of people it becomes a slippery slope to alcoholism.

"...han är min ende vän, och jag var otrevlIg mot honom!"

Få skulle på grund av detta argumentera för att champagne som helhet Few would argue because of this that Champagne as a whole

är ett oansvarigt vindistrikt som kallsinnigt profiterar på alkoholrelaterat våld. is an irresponsible wine district coldly profiting upon alcohol related violence. alkolle bağlantılı şiddetten soğukkanlılıkla kazanç sağlayan sorumsuz bir şarap bölgesidir.

Betraktar man dessa båda artiklar i isolation framstår de Viewing the two articles in isolation, they appear to be an

okunniga och gammalmodigt moralpaniska - men artiklarna måste betraktas som ignorant and old-fashioned moral panic– but the articles must be viewed as

pusselbitar i en större, och koordinerad kampanj som de båda tidningarna under många år drivit mot sociala medier. puzzle pieces of a larger, coordinated campaign

I en text från 2016 förklarar Wolodarski sitt missnöje med mediamarknadens utveckling, eftersom Wolodarski clarified in a 2016 article his disapproval of the media market's development, as

“Pengar som en gång fanns på en lokal marknad försvinner till techgiganter i Silicon Valley.” “Money that once existed in a local market disappear to tech giants in Silicon Valley.”

Och det är här skon egentligen klämmer, för både New York Times och Dagens Nyheter. And this is what rubs both the New York Times and Dagens Nyheter the wrong way. İşte hem New York Times hem de Dagens Nyheter için bıçak kemiğe dayandı.

Det handlar om pengar. Money.

Wolodarski tydliggjorde den 19:e maj i år sin position: May 19th this year, Wolodarski clarified his stance:

“De två aktörer som på allvar stör, och som inte betalar en krona” “The two seriously disturbing operators who do not pay a single krona”

för att producera journalistik, är de amerikanska techbolagen Google och Facebook.” “in order to produce journalism, are the U.S. tech companies Google and Facebook.”

I mediatidningen Resumé samanfattar Wolodarski det affärsmässiga utgångsläget: In the media magazine Resumé, Wolodarski summarizes the commercial position:

”Vi hade, när jag började på DN, en annonsintäkt på 1,5 miljarder. “We had, when I began at DN, an ad revenue of 1.5 billion.”

2018 hade vi en annonsintäkt på 450 miljoner. Totalt. “In 2018 our ad revenue was 450 million. In total.”

Det konstaterades att vi inte kunde leva på digitala annonser. “We found we could not survive on digital ads.”

Där har vi behövt tänka om” “We had to rethink the matter.”

Det finns goda anledningar för många företag att tänka om There are good reasons for many companies to rethink

i ljuset av den våg av digitalisering som i grunden omstöper det västerländska samhället. in the light of the digitization wave fundamentally reshaping Western society.

Det är dessutom fullt begripligt att man som ledare för ett stort mediaföretag It is also completely understandable that the leader of a large media company

vill försvara sina affärsmässiga intressen. wants to defend his business interests.

Det är däremot djupt klandervärt att när DN och New York Times slutligen “tänker om” It is, however, deeply reprehensible that when DN and the New York Times finally “rethink,”

gör de detta genom att driva på för legislativa ingrepp i den digitala yttrandefriheten. they do it pushing for legislative interference in the digital freedom of expression.

Syftet är att kringskära de digitala plattformarnas navigationsutrymme They aim to limit the navigational space of the digital platforms

och återupprätta de publicistiska 1900-talsorganisationernas makthegemoni. and re-establishing 20th century power hegemony of the publishing industry.

För att kunna åstadkomma detta måste de digitala plattformarna utmålas som ett hot mot samhället i stort. In order to achieve this, digital platforms must be portrayed as a threat to society as a whole.

Mediahusen uppnår genom denna demonisering två parallella och överlappande mål: Through this demonizing the media houses achieve two parallel and overlapping goals:

ETT: man befäster den egna positionen som demokratiskt nödvändig, och ONE: they consolidate their own positions as democratically necessary, and

TVÅ: man skapar en välbehövd syndabock som döljer den egna produktens fallande samhällsrelevans. TWO: they create a much needed scapegoat

Ett uppenbart problem för att lyckas sälja in denna bild är att de digitala plattformarna An obvious problem in selling in this image is that the digital platforms

inte själva är mediabolag, utan tjänar sitt uppehälle på att tillhandahålla innehåll themselves are not media companies, but earn their keep by providing content

som andra skapar och frivilligt väljer att dela med sig av. that others create and voluntarily choose to share.

Man kan säga att de sociala, digitala plattformarna utgör en form av It could be said that the social, digital platforms are a form of

kommunikativ infrastruktur, snarare än att vara skapare av kommunikation. communicative infrastructure, rather than being creators of communication.

Detta vet naturligtvis mediahusen, men eftersom man behöver befästa den egna maktpositionen The media houses of course know this, but as they need to consolidate their own power bases,

måste de nya plattformarna inordnas i den etablerade mediaordningens logik. the new platforms must be integrated into the logic of the established media structure.

"Senaste nytt! Senaste nytt! Läs allt i tidningen!"

På grund av detta väljer man konsekvent att kommunicera om sociala medier Because of this, they consistently chose to communicate about social media

och digitala plattformar som om de VORE publicister och mediahus. and digital platforms as if they WERE publishers and media houses.

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson uppmanade 2018 exempelvis Google For example, in 2018 tabloid Expressen's chief editor Thomas Mattsson urged Google

att “ta sitt ansvar” och anställa “200 redaktörer” för att granska vilket innehåll man släpper igenom. to “take responsibility” and hire “200 editors” to review what content they let slip through.

Maktmedialogik tillämpad på en indexeringstjänst. Power media logic applied to an indexing service.

En högst medveten förväxling. A quite deliberate mix-up.

Bonnier och Schibsted har investerat miljonbelopp i lobbyverksamhet Bonnier and Schibsted have both invested millions in lobbying

för att stötta EU:s nya copyrightdirektiv, där exempelvis den så kallade “länk-skatten” to support EU's new copyright directive, where, for example, the so-called “link tax”

utgör ett försök att klösa tillbaka en del av de förlorade annonsintäkterna is one attempt to rake back some of the lost ad revenue

som tack för att plattformarna driver trafik till tidningssidorna. “acknowledging” that the platforms drive traffic to the newspapers.

Maktmedial 1900-talsekonomi. 20th century media power economics.

Den nya mediagrundlag som försökte genomdrivas våren 2018 The new media constitution that was attempted to be legislated spring 2018

innehöll skrivningar som institutionaliserade skillnader i offentlighetsprincipen contained language establishing differences in the FOIA principle

mellan godkända journalister och civilbefolkningen. between accredited journalists and ordinary citizens.

Maktmedial lagstiftning. Media power legislation.

Slutligen anklagar man de digitala plattformarna otillbörligen för Finally, they unduly accuse digital platforms of

tillkortakommanden som huvudsakligen egentligen gäller dem själva. Wolodarski skriver: shortcomings which essentially apply to the media houses themselves. Wolodarski writes:

“Vad vi tvärtom ser är att de mäktiga techplattformarna som toppstyrs från Silicon Valley är öppna för omfattande påverkanskampanjer” “What we see is on the contrary that the mighty tech platforms

Faktum är att de sociala plattformarna “toppstyrs” i betydligt lägre grad The fact is that the social platforms are “micromanaged” to a much lesser degree

än vad Dagens Nyheter eller New York Times gör. than that of Dagens Nyheter or New York Times.

Vem som helst kan publicera sig på YouTube eller Facebook, Anyone can publish themselves on YouTube or Facebook, Herkes YouTube veya Facebook'ta yayın yapabilir,

men för att få en text publicerad i Dagens Nyheter krävs redaktionellt godkännande. but to publish an article in Dagens Nyheter, require editorial approval.

Även detta utmålas som ett stort problem. New York Times skriver: This too is portrayed as a major problem. New York Times writes:

“It has allowed them to bypass traditional gatekeepers and broadcast their views to mainstream audiences” “It has allowed them to bypass traditional gatekeepers”

Traditionella grindvakter. Ordvalet är talande. Traditional gatekeepers. The phrasing speaks volumes.

De traditionella grindvakter som förbigåtts är nämligen huvudsakligen just The traditional gatekeepers that are bypassed happens to be just

morgontidningarna, och de vill med tilltagande vårdslöshet och desperation återta denna position. the morning newspapers, and with increasing negligence and desperation

Wolodarski skrev 2018: "Facebook är en av världens mest slutna och manipulativa maktinstitutioner. Wolodarski wrote 2018:

Den måste bli föremål för tufft ansvarsutkrävande" “They must be subject to tough accountability.” Zorlu bir hesap verebilirliğe tabi olmalıdır."

De som ska utkräva detta ansvar är med förutsägbar sannolikhet Those who will exact this accountability are with predictable probability

deras egna, etablerade mediabolag i armkrok med utvalda lojala politiker.

Det finns inget forskningsstöd för filterbubblor. No research support the idea of filter bubbles.

Det finns inget som tyder på att sociala mediers algoritmer pådriver extremism. Nothing indicates that social media algorithms are propagating extremism.

Det finns ingen innehållsmässig “toppstyrning”. There is no “micromanagement” of content. İçerik açısından 'yukarıdan aşağıya' bir yönetim söz konusu değildir.

Faktum är att rollerna i det närmaste är helt omvända: In fact, the roles are almost completely reversed:

De som säger sig vilja bekämpa filterbubblor tenderar att vilja VARA din filterbubbla. Those who claim they want to fight filter bubbles tend to want to BE your filter bubble.

De som tycker att opinionen påverkas i otillbörlig riktning vill själva påverka opinionen i en annan riktning. Those who think that opinion is unduly skewed themselves want skew public opinion.

De som anser att digitala plattformar toppstyrs vill själva styra dem, från en ändå högre, politisk topp. De som tycker att opinionen påverkas i otillbörlig riktning vill själva påverka opinionen i en annan riktning. Dijital platformların tepeden inme olduğuna inananlar, onları daha da yüksek bir siyasi seviyeden kendileri kontrol etmek istiyor. Kamuoyunun haksız yere etkilendiğini düşünenler, kamuoyunu farklı bir yönde kendileri etkilemek istiyor.

De som anser att digitala plattformar toppstyrs vill själva styra dem, från en ändå högre, politisk topp.

Benägenheten att vilja styra och ta bort oönskat innehåll från internet är The tendency of wanting to control and remove unwanted content from the internet is

mycket, mycket farligare än det oönskade innehållet i sig själv. much more dangerous than the unwanted content in itself.

Mediabranschen står inför stora och bitvis smärtsamma omställningar. The media industry faces large and sometimes painful transitions.

Det finns goda anledningar att kritiskt granska hur granskarna beter sig i detta läge, There are good reasons to critically watch how the watchmen behave in this mode,

och att inte låta deras allt högre rop på förbud, regleringar och lagstiftning stå oemotsagda. and not let their increasing clamor for bans, regulations and legislation be unchallenged.

Annars riskerar vi inom kort att drabbas av nya och betydligt handfastare Otherwise, we soon risk being subjected to new and much more heavy-handed

“traditionella grindvakter”. “traditional gatekeepers.”

Tycker du att ett frodigt och vildvuxet mediautbud är att föredra Do you think that a lush and wild media selection is preferable to a

framför ett kurerat och uppstyrt dito?

Sprid! Dela! Prenumerera på min YouTube-kanal! Disseminate! Share! Subscribe to my YouTube channel!

Har du själv erfarenheter av hur etablerade medier försöker kontrollera Do you yourself have any experience of how established media try to control

vilket innehåll som ska få finnas på internet?

Dela gärna med dig i kommentarerna! Jag uppskattar all respektfull kommunikation. Please share your input in the comment section! I appreciate all respectful communication.

Jag heter Henrik Jönsson, My name is Henrik Jönsson,

och jag anser att Peter Wolodarski intar en extrem position i kommunikationsfrågan. and I think that Peter Wolodarski takes an extreme position on the issue of communications.

Och jag vill ändå varken reglera, förbjuda eller deplattformera honom. Yet, I do not wish to regulate, ban or deplatform him.

För jag håller det fria ordet högre än min egna åsikter. Because I regard freedom of expression higher than my own views.

Tack för mig, och tack för att du har tittat! That's what I had to say, thank you for watching!