Kapitel 18 Kapitel 18 Chapter 18 Bölüm 18

»VÄLKOMNA!«

Kokerskan slår upp dörrarna till matsalen. Der Koch öffnet die Türen zum Esszimmer. The cook opens the doors to the dining room.

Hon sluddrar och ögonlocken hänger. She blurs and her eyelids droop.

Den mörkblå mascaran har bildat klumpar i hennes ögonfransar. The dark blue mascara has formed lumps in her eyelashes.

Blicken är klarblå. His eyes are bright blue.

Hon skulle kunna vara snygg. ||||pretty She could be pretty.

Det har gått en maska på hennes strumpbyxor. ||||run||| An ihrer Strumpfhose wurde ein Stich getragen. There is a run in her tights.

Jag håller Rut under armen. Ich halte Ruth unter meinem Arm. I am holding Rut under the arm. Hon är en och en halv meter.

Vi säger ingenting.

Går i långsamt tempo in till matsalen, som luktar stekt strömming och kommunal institution. Walk at a slow pace into the dining room, which smells of fried herring and municipal institutions.

Kokerskan stinker sprit. The cook stinks of booze.

Antagligen har hon varit i likrummet både en och två gånger för hon sjunger medan hon lassar upp fisk och potatismos på tallrikar. ||||||||||||||||serves|||||| Sie war wahrscheinlich ein- und zweimal in der Leichenhalle, weil sie singt, während sie Fisch und Kartoffelpüree auf Teller entlädt. She has probably been to the morgue once or twice because she sings while loading fish and mashed potatoes onto plates.

Hon sjunger som vanligt på någon låt som jag inte känner igen. |||||||||||recognize

När vi har kommit halvvägs in i matsalen stannar Rut upp. When we are halfway into the dining room, Ruth stops. Tittar bedjande på mig. Looks at me pleadingly.

»Måste jag sitta mittemot Astrid?« |||across from| "Do I have to sit opposite Astrid?"

Hennes arm, fjäderlätt under min. Her arm, feather-light under mine.

»Vadå?« undrar jag. "Was?", Frage ich mich. »What?« I wonder.

Något förläget i Ruts pepparkornsögon. Somewhat embarrassed in Rut's peppercorn eyes.

»Det är så äckligt när hon spottar ut mat och lägger sina tandproteser i mjölkglaset.« »It's so disgusting when she spits out food and puts her dentures in the milk glass.«

Något bedrövat över hela Rut. In Ruth leicht traurig. Slightly saddened throughout Ruth. Och jag förstår henne.

»Astrid som är så trevlig.« "Astrid who is so nice."

»Jag hade hellre velat sitta bredvid Gullan.« "Ich hätte es vorgezogen, neben Gullan zu sitzen." "I would have preferred to sit next to Gullan."

Men Liljebacken är ett kommunalt boende med bestämda platser i matsalen och jag vet inte om man får byta plats hur som helst. But Liljebacken is a municipal residence with designated seats in the dining room and I don't know if you can change seats at will.

Det är när vi står så där nära varandra som jag lägger märke till att hon ser tröttare ut än vanligt. It is when we are standing so close together that I notice that she looks more tired than usual.

Inte fulare på något sätt. Auf keinen Fall hässlicher. Not uglier by any means. Bara tröttare. Just more tired. Det dröjer en stund innan jag inser vad felet är. It takes a while before I realize what the problem is.

»Var har du dina glasögon?« frågar jag. "Where are your glasses?" I ask.

»Jag vet inte.« "I don't know."

Rut suckar uppgivet. Ruth sighs resignedly.

Tillbaka i samlingshallen. Back in the assembly hall.

Nästa pensionär till bords. Nächster Rentner am Tisch. The next pensioner at the table.

Går fram till Astrid som sitter lite snett i sin nya specialbeställda rullstol, Walks up to Astrid who is sitting a little crooked in her new specially ordered wheelchair,

med inställningar och spakar som vore den en rymdfärja. mit Einstellungen und Hebeln, als wäre es ein Space Shuttle. with settings and levers as if it were a space shuttle. Astrids ögon ser mindre ut än vanligt. |||smaller||| Astrid's eyes look smaller than usual. Hela ansiktet ser mindre ut.

»Varför har du inga glasögon på dig?« frågar jag.

»Jag har väl aldrig haft några glasögon«, svarar hon förnärmad. "Ich schätze, ich habe noch nie eine Brille getragen", sagt sie verärgert.

»Jo, Gunnel, det brukar du allt ha«, säger Urban.

»Jaha, det kanske jag brukar«, svarar hon, om än lite tveksamt. "Well, maybe I do," she replies, albeit a little hesitantly.

Urban vänder sig mot mig. Urban turns to me.

»Kära nån, inte ska du köra Gunnel, det gör jag.« "Oh dear, you're not driving Gunnel, I am."

»Men, Urban, du har ju inte heller några glasögon på dig«, utbrister jag i samma stund som jag gör upptäckten. "Aber Urban, du hast auch keine Brille an", rufe ich aus, als ich die Entdeckung mache. "But, Urban, you're not wearing glasses either", I exclaim as I make the discovery.

Han känner efter med handen i ansiktet. Er fühlt mit der Hand im Gesicht. He feels with his hand on his face. Ser förvånad ut. Looks surprised.

»Det var ytterst besynnerligt«, svarar han. ||extremely||| "Es war sehr seltsam", sagt er. "It was very strange," he says. »Var i all sin dar kan jag ha lagt dem?« "Wo in all seinen Tagen hätte ich sie hinstellen können?" "Where on earth could I have put them?"

Jag går in till Eva. Hon sitter i det lilla matsalsrummet som angränsar till den stora matsalen, She is sitting in the small dining room adjacent to the main dining room,

där de som blir matade med passerat sitter. wo diejenigen, die mit bestanden gefüttert werden, sitzen. where those who are fed with passages sit.

För lite ordning finns det. Es gibt zu wenig Ordnung. There is too little order. Man kan inte blanda hur som helst. |||mix however||| Sie können sowieso nicht mischen. You can't mix just anything.

De som totalt har mist förmågan att äta själva sitter helt enkelt i ett annat rum. Those who have completely lost the ability to feed themselves simply sit in another room.

Eva matar D3, som fräser åt henne att ta det lite lugnare, men Eva har tre andra som ska matas vid samma bord och försöker att hålla ett effektivt tempo. Eva feeds D3, who hisses at her to slow down, but Eva has three others to feed at the same table and tries to keep an efficient pace.

»Jag fattar ingenting. Ruts, Astrids och Urbans glasögon är borta. Vet du var de är?«

Eva suckar och matar D3 med B8:s sked. Eva sighs and feeds D3 with B8's spoon.

»Vad säger du? "What do you say? Gullans är också väck.« |||gone Gullan is also gone."

Hon torkar B8 runt munnen med en servett. She wipes B8's mouth with a napkin.

»De måste ju vara här någonstans.« "They must be here somewhere."

Hon ser sig omkring, som om glasögonen skulle ligga i en hög rakt framför näsan på henne. She looks around, as if her glasses are in a pile right in front of her.

»Jag ska bara mata färdigt, sen ska jag leta.« "I'll just finish feeding, then I'll go look."

Varannan fredag kommer det en trubadur till Liljebacken. Every other Friday, a troubadour comes to Liljebacken. Han har hängslen och vattenkammat hår. Er hat Zahnspangen und wassergekämmte Haare. He has braces and water-combed hair.

»Det är så roligt att det kommer lite ungdomar till oss »It's so much fun that some young people are coming to us

«, säger Gullan när hon vaggar in till gemensamhetsrummet, där stolarna står i prydliga rader. «, says Gullan as she waddles into the common room, where the chairs are arranged in neat rows.

Vet inte om hon syftar på mig eller på trubaduren. I don't know if she is referring to me or to the troubadour. Trubaduren är ungefär lika gammal som min morfar. The troubadour is about the same age as my grandfather.

Gullan har verkligen en vaggande gång. Gullan really has a rocking ride. Som en tjock pingvin med en gigantisk bakdel. Like a thick penguin with a giant butt.

Hon stödjer sig på en gammal käpp, vilken hon vägrar att byta ut mot rollator. She relies on an old walking stick, which she refuses to exchange for a walker.

Sjukgymnasten har haft otaliga samtal med Gullan,

men på den punkten är hon orubblig.

Trams! Så gammal är jag inte än. Det är det enda som kan få Gullan på dåligt humör. Es ist das einzige, was Gullan schlecht gelaunt machen kann. That's the only thing that can put Gullan in a bad mood. Rollatorsnacket. The rollator talk.

Gullan är nyrakad och pincettplockad av Roy. Gullan is freshly shaved and tweezed by Roy. Hon doftar svagt av Elisabeth Arden och har rosaskimrande Pierre Robert-läppstift She has a faint scent of Elisabeth Arden and a pink Pierre Robert lipstick.

på sina annars bleka läppar. ||otherwise|| Gula clips i öronen och en guldbrosch på sin glittriga blus. Yellow clips in her ears and a gold brooch on her glittery blouse.

»Jag har inga fläckar på blusen, va?« frågar hon oroligt. "I don't have any stains on my shirt, do I?" she asks anxiously. Jag ser så hemskt dåligt. My vision is so bad.

»Nä, jag ser inte en enda fläck«, säger jag, samtidigt som jag stirrar på hennes ofantliga barm. |||||||||at the same time||||||| "Nein, ich sehe keinen einzigen Fleck", sage ich und starre auf ihren riesigen Busen. "No, I don't see a single spot," I say, staring at her enormous bosom.

»Det är inte roligt att bli gammal. "Getting old is no fun. Det är förargligt att man inte längre vet var man lägger sina grejer.« It's annoying that you no longer know where you put your stuff."

Gullan lutar sig mot käppen och andas tungt. Das Gold lehnt sich an den Stock und atmet schwer. Gullan leans on the stick and breathes heavily.

»Kan du förstå, jag har letat överallt och jag kan inte hitta glasögonen någonstans.«

Gullan ser modfälld ut. »Vi ska nog se till att leta rätt på dem«, säger jag för att försöka trösta. |||||||||||||||comfort "Wir werden wahrscheinlich darauf achten, sie zu suchen", sage ich und versuche sie zu trösten. "We'll make sure we find them," I say, trying to comfort them. Hon står kvar, lutad mot käppen. She remains standing, leaning on her cane. Inväntar orken. Warten auf die Energie. Waiting for the energy. Tittar på mig. »Om jag fick ge dig ett enda råd skulle det vara att ta livet med en nypa salt. |||||||piece of advice|||||||||| "Wenn ich Ihnen einen einzigen Rat geben könnte, wäre es, sich das Leben mit einer Prise Salz zu nehmen. "If I could give you one piece of advice, it would be to take life with a pinch of salt. Det är aldrig så allvarligt som man tror. Es ist nie so ernst wie du denkst. It is never as serious as you think. Och fort går det, utan att man vet ordet av sitter man på hemmet och har ingen aning om var man gör av sina glasögon. Und es geht schnell, ohne das Wort zu wissen, sitzen Sie zu Hause und haben keine Ahnung, wo Sie Ihre Brille machen. And before you know it, you're sitting at home with no idea where to put your glasses. Du kan inte vara äldre än tjugo.« »Nä, nitton.«

»Du har ju hela livet framför dig. "You have your whole life ahead of you. Precis hela livet.« Just the whole life."

Gullan skakar på huvudet och återupptar sin vaggande gång in mot stolsraderna. Gullan shakes her head and resumes her rocking walk towards the rows of chairs.

Hon makar sig ner i en av stolarna. Sie setzt sich auf einen der Stühle. She settles down in one of the chairs.

Hon får knappt plats. Sie passt kaum. She barely fits. Lår och rumpa pyser ut åt alla håll. Oberschenkel und Gesäß ragen in alle Richtungen heraus. Thighs and buttocks bulge out in all directions. Hon pustar och flåsar. She huffs and puffs.

Urban och Astrid sitter lite längre bort. Gullan nickar åt dem och ler så att dubbelhakan dallrar. Gullan nods at them and smiles so that her double chin quivers.

Hon nickar och ler och vinkar åt alla sina grannar, som en efter en kommer in i gemensamhetsrummet. She nods and smiles and waves to all her neighbors, who one by one enter the common room.

Rut däremot fnyser när hon ser kärleksparet, som håller varandra i händerna. Ruth, on the other hand, snorts when she sees the lovers holding hands. Hårt, som om de aldrig tänkte släppa. Schwer, als wollten sie nie loslassen. Hard, as if they never intended to let go.

Roy har släckt ner. ||turned off| Roy ist ausgegangen. Roy has turned it off. De enda lampor som lyser är lampetterna på väggarna. The only lights on are the sconces on the walls. Det är en högtidlig stämning. It is a solemn atmosphere.

Trubaduren testar mikrofonen. The troubadour tests the microphone.

»Ett, två, ett, två.« "One, two, one, two."

Jag tittar på den stora runda klockan som hänger på väggen bakom trubaduren. I look at the big round clock hanging on the wall behind the troubadour.

Kvart i tre. Quarter to three.

Om en kvart börjar musikunderhållningen. In einer Viertelstunde beginnt die musikalische Unterhaltung. In 15 minutes, the musical entertainment starts.

Och Elna har redan somnat.

Och som en blixt från klar himmel: FREDAG. Und wie ein Blitz aus heiterem Himmel: FREITAG. And like a bolt from the blue: FRIDAY. Det är ju fredag. Astrids man kommer varje fredag. Undantagslöst. Without exception.

Jag slänger en blick mot paret. I cast a glance at the couple. Deras händer, Their hands,

inflätade i varandras. miteinander verflochten. intertwined with each other. Ser mig om i rummet. Looking around the room.

Roy verkar ha försvunnit. Roy seems to have disappeared. Ser inte någon av mina kollegor. Inser att jag inte har något val. ||||||choice I realize that I have no choice.

»Urban …« »Urban…«

Jag knackar på hans axel. I tap him on the shoulder.

»Du kanske behöver vila lite.« "Maybe you need some rest."

»Nä då, inte när det vankas musik.« "No, not when there is music."

»Du ser så trött ut.«

Jag ser mig återigen om efter någon som kan hjälpa mig, men av hela Liljebackens personalstyrka tycks det bara vara jag som är här. I look around again for someone who can help me, but of all the staff at Liljebacken, I seem to be the only one here.

Trubaduren plockar fram dragspelet och fäller ut notstället. Der Troubadour nimmt das Akkordeon auf und entfaltet den Notenständer. The troubadour picks up the accordion and unfolds the music stand. Jag sätter mig på huk vid Urbans stol. I squat down at Urban's chair.

»Jag tror ändå det är bäst att du får vila. "I still think it's best that you get some rest. Det är ju inte sista gången vi får musikunderhållning på Liljebacken.« This is not the last time we will have musical entertainment at Liljebacken."

Urban svarar inte. Urban does not respond. Leena med två e kommer in med kaffetermosar och tekannor. Leena with two e's comes in with coffee thermoses and teapots. Jag går fram till henne. I walk up to her.

Hinner inte säga något förrän hon utbrister: She doesn't have time to say anything before exclaiming:

»Men herre jävlar, det är ju fredag.« "But my goodness, it's Friday."

Sedan räcker hon termosarna till mig och går med bestämda steg fram till Urban, |||the thermoses|||||||||| Then she hands the thermos to me and walks with firm steps to Urban,

som leker med Astrids stela, vita fingrar. |playing||||| playing with Astrid's stiff white fingers.

»Urban, hur är det idag?«

»Jo tack, det kunde varit värre.« "Yes, thank you, it could have been worse."

Urban ler och tittar på Astrid. Urban smiles and looks at Astrid.

»Det kanske är bäst att gå på toaletten innan underhållningen, kom ska jag hjälpa dig.« "Maybe it's best to go to the toilet before the entertainment, let me help you."

»Det klarar jag själv.« »I can handle that myself.«

»Det gör du inte alls, »You absolutely cannot,»

Urban var inte motstridig nu. Urban war jetzt kein Widerspruch. Urban was not contrary now.

Vi kan gå tillbaka till Astrid sen, bara du följer med nu.« We can go back to Astrid later, as long as you come with us now."

Så hörs steg i korridoren. Then steps are heard in the corridor. Astrid har fortfarande sin hand i Urbans. Astrid still has her hand in Urban's.

»Hjärtligt välkomna, ska ni vara«, säger trubaduren och tanterna applåderar. "You are most welcome," says the troubadour, and the aunts applaud.

»Hur mår ni idag?« "How are you feeling today?"

»Bra«, svarar de i kör med sina gamla stämmor. "Good", they reply in chorus with their old voices.

»Hur mår ni?« frågar jag. "Wie geht es dir?", Frage ich.

Trubaduren upprepar det han just har sagt och Urban vänder sig mot Astrid och skrattar. The troubadour repeats what he has just said and Urban turns to Astrid and laughs.

Jag känner mig skyldig. I feel guilty.

Nästan som om det är jag och Leena med två e som bedriver någon slags otrohetsaffär. Almost as if it is me and Leena with two e's having some kind of adulterous affair.

Stegen närmar sig i rask takt. The footsteps are approaching at a brisk pace. Raskare än vad som borde vara rimligt för män i den åldern, Faster than what should be reasonable for men of that age,

men så är också Astrids man ett fysiskt undantag. Astrids Ehemann ist aber auch eine körperliche Ausnahme. but then again, Astrid's husband is a physical exception. Enligt statistiken borde han ha varit död i över tjugo år.

»God eftermiddag!«

Mannen hälsar på någon ute i korridoren. Der Mann besucht jemanden auf dem Flur. The man greets someone out in the corridor.

»Hej Göte, hur är det?« "Hi Göte, how are you?"

Det är Eva han hälsar på. It is Eva he is greeting.

»Bara fint.«

Fortsätt prata Eva. Keep talking, Eva.

Fråga om barnen. Ask about the children.

Säg något om vädret. Say something about the weather. Men Evas kippande Birkenstockstofflor avlägsnar sig, medan mannens steg kommer allt närmare. But Eva's flapping Birkenstock slippers move away, while the man's footsteps get closer and closer.

Urban lägger en arm om Astrid som verkar mycket belåten. Urban puts an arm around Astrid who seems very happy.

»Urban, nu följer du med mig.«

Leena med två e ser desperat ut. Delar av hennes gråa kalufs har ramlat ner från hårklämman på huvudet och hennes förkläde sitter på sniskan. Teile ihrer grauen Kalufs sind von der Haarspange auf ihrem Kopf heruntergefallen und ihre Schürze sitzt auf der Schnauze. Parts of her gray cowl have fallen from the hair clip on her head and her apron is on the fritz.

Hon sliter och rycker i Urbans arm. She pulls and tugs on Urban's arm.

»Aj«, säger han. "Ouch," he says. »Ta inte i så.« "Don't touch that."

Jag gör ingenting. I don't do anything. Tittar bara på Leena med två e som verkar ha bytt strategi.

Hon ler mot Urban och låter vänlig. She smiles at Urban and sounds friendly.

Eller hon hade kunnat låta vänlig om hon inte hade spänt hela sitt käkparti. Or she could have sounded friendly if she hadn't clenched her jaw. Ya da çenesini sıkmasaydı sesi dostça çıkabilirdi.

Nu pyser endast små luftströmmar ut genom den mycket lilla springa som bildats mellan hennes tänder och läppar. Jetzt strömen nur noch kleine Luftströme durch den sehr kleinen Spalt, der sich zwischen ihren Zähnen und Lippen gebildet hat. Now only small air currents puff out through the very small gap that has formed between her teeth and lips. Şimdi dişleri ve dudakları arasında oluşan çok küçük boşluktan sadece küçük hava akımları kaçıyor.

Jag kan höra hur hon väser något, men kan inte uppfatta vad hon säger. I can hear her whispering something, but I can not understand what she's saying.

För ett ögonblick tror jag att hon ska gå ner på sina bara knän inför prästen. For a moment, I think she should get down on her knees in front of the priest.

Istället tar hon åter ett tag i Urbans arm och drar honom upp ur stolen. Instead, she grabs Urban's arm again and pulls him out of the chair.

Då hör jag Urban: »Det är väl inget allvarligt?« Then I hear Urban: "It's nothing serious, is it?"

Urban och Leena avlägsnar sig. Urban and Leena leave.

Trubaduren sjunger: The troubadour sings:

Tänk att få dansa med Andersson, lilla jag, lilla jag med Herr Andersson. Imagine being able to dance with Andersson, little me, little me with Mr. Andersson.

»God dag«, säger Astrids man. "Good day," says Astrid's husband.

»Hej«, svarar jag. "Hello," I say.

»Hej!« utbrister Astrid och ser uppriktigt glad ut. "Hello!" Astrid exclaims, looking genuinely happy.

»Å, vad trevligt du verkar ha det.« "Oh, wie schön du es zu haben scheinst." »Oh, how nice you seem to have it.«

Han klappar sin fru på kinden. He pats his wife on the cheek.

»Det är tur att flickorna tar hand om dig så bra«, fortsätter han och tittar på mig. »It's a good thing the girls take care of you so well,« he continues and looks at me.

Jag ler.

»Hur är det med min maka idag?« "How is my spouse today?"

frågar mannen samtidigt som han smeker the man asks as he caresses

Astrids kind med sin mycket stora hand som darrar lite. Astrid's cheek with her very big hand that trembles a little.

I bakgrunden dragspelssolo. In the background accordion solo.

Astrids man sträcker fram en Hemmets Veckojournal och en påse Bridgeblandning, Astrid's husband hands out a Home Weekly journal and a bag of Bridgeblanding,

innan han slår sig ner i stolen bredvid Astrid där Urban precis har suttit och tar den hand som Urban just har hållit.

»Det är så tomt där hemma utan dig«, säger han. "It's so empty at home without you," he says. Det är inte som förr. ||||before It's not like before.