Akademisk kvart: Antarktis
Går det verkligen att digitalisera ett kulturarv?
Kan man göra lämningar på en så otillgänglig plats som Antarktis
tillgängliga för forskare runt om i världen?
Jag har gjort ett försök.
Jag heter Jonathan Westin.
Jag är docent i kulturvård och forskningssamordnare
vid Centrum för digital humaniora.
1905 skrev Samuel Duse den här boken.
I den använder han bokform för att
tala om den första vetenskapliga forskningsexpeditionen till Antarktis.
Han gör detta genom levandegörande berättelser, fotografier och teckningar.
Jag ska ge ett exempel:
"Den natten fick jag icke många minuters sömn,
ty smärtorna blefvo nästan outhärdliga.
Jag låg med med hufvudet invid tältöppningen,
och tillgripande det jag hade närmast till hands,
behandlade jag mina värkande ögon med primitiva snökompresser.
På morgonen var jag helt enkelt blind på det vänstra ögat,
och med det högra kunde jag endast svagt urskilja föremålen kring mig.
Om mina smärtor kanske man kan få en föreställning, om jag säger,
att jag hade en känsla, som om någon kastat en näfve sand i mina ögon."
Som del av CHAQ2020 fick jag möjlighet att följa i Duses fotspår
och med modern teknik försöka fånga resterna
av den här expeditionen han varit del av.
Duses expedition inleddes i Göteborgs hamn 1901 i oktober.
Målet var att kartlägga den antarktiska halvön
och etablera en vinterstation
där olika vetenskapliga expeditioner skulle kunna utföras.
Resan gick över Atlanten och via Buenos Aires där man provianterade.
Men tanken var inte att alla skulle övervintra i den här vinterstationen
som byggdes upp på plats
utan endast sex stycken expeditionsmedlemmar,
medan Duse och de resterande medlemmarna begav sig norrut
till Sydgeorgien.
Där övervintrade man i lite mildare klimat
för att, när våren kom, hämta upp de andra.
Men något gick fel.
När man kom tillbaka var det omöjligt att ta sig fram.
Isarna hade brett ut sig på ett sätt man inte hade räknat med.
Oroliga för att vännerna i vinterstationen skulle misströsta så
sattes Duse, Grunden och Andersson iland i en vik.
Tanken var att de landvägen skulle ta sig till vinterstationen
och där meddela att hjälp var på väg.
Under tiden navigerade kapten Larsen skeppet Antarctica runt isarna.
Båda de här försöken misslyckades.
Duse, Grunden och Andersson var tvungna att återvända för de kunde inte ta sig fram
till Snow Hillön där vinterstationen var placerad.
Under tiden hade även kapten Larsen stött på patrull.
Isarna var för tjocka.
Skeppet satt helt enkelt fast.
De skeppsbrutna begav sig över isarna på en sex dagar lång färd
och hamnade på Paulettön.
Expeditionen var nu uppdelad i tre olika läger.
De på Paulettön upptäckte att det skulle bli en väldigt tuff övervintring för dem.
De var ungefär 17 stycken, och de byggde en stenhydda för att klara kölden.
I viken, där Duse, Grunden och Andersson väntade på att Antarctica
skulle komma tillbaka och hämta upp dem, sjönk långsamt hoppet.
Samtidigt hade de döpt den här viken till "Hoppets Vik",
för de gick där varje dag och hoppades få se skeppet.
Att få se räddningen komma.
Det blev allt kallare.
Jag läser lite från Duses dagboksanteckningar från det här tillfället.
"Den 6 mars skrifver jag i dagboken:
Vi ha haft en oerhörd snöstorm hela natten.
Tältet riste, så att jag trodde, att det var nära att gå i småbitar.
Fastän vi nu vändt hårsidan av sofsäckarna inåt, fryser jag dock,
så att jag skakar.
En sådan natt.
Om några dagar kunna vi nog få skydd för stormarna i stenhyddan,
men ännu hoppas jag, att vi snart få komma ombord på gamla Antarctic."
"När vi, den första aftonen, sutto alla tre i vår nya bostad,
tänkte man med frysande känsla
på de många kalla och mörka dagar, som väntade,
på en kommande vinters umbäranden och lidanden,
och man förbannade sin dumhet att ej ha förutsett detta fall och utrustat sig bättre.
Men tärningen var längesedan kastad.
Antarctic skulle vi icke få se denna höst,
och vi hade endast att som "män" möta en öfvervintring i mörker och köld,
snusk och elände."
Det är ett väldigt mustigt språk.
Under tiden i vinterstationen
kände man naturligtvis också en viss hopplöshet.
Skeppet som skulle hämta upp dem efter vintern hade inte kommit
och man befarade det värsta.
Kanske hade skeppet förlist och alla deras vänner var döda.
Man förberedde sig för ännu en övervintring.
Trots den här hopplösheten så
fortsätter de oförtrutet att utföra sina vetenskapliga experiment.
Varannan timme under hela den här vintern loggar de ny data
om köld, om vind, om sol
och naturligtvis en av tidens stora forskningsfält - magnetism.
Livet i vinterstationen är dokumenterad av främst Gösta Bodman i fotografisk form.
Genom de här bilderna kan vi följa de vardagliga bestyren.
Vi kan se hur de upprätthåller någon slags koppling till hemlandet.
Det finns bilder på kungen
och fotografier på deras mammor som hänger vid deras små kojor.
Efter åtta månader i sin stenhydda
så lyckas till sist Duse, Grunden och Andersson ta sig till vinterstationen.
De är håriga, smutsiga, avmagrade
och när de först träffar på Otto Nordenskjöld
som tycks vara ute och spatsera, enligt dem, så känner han inte igen dem.
Det här mötet finns också beskrivet i Duses bok.
"Nordenskjöld var ganska förvirrad och kände icke igen oss,
fastän samtalet fördes på svenska.
Då vi hälsat och skakat hand med både honom och Jonassen, frågade jag,
om han sett till Antarctic, och huru det stod till på vinterstationen.
På den första frågan svarade han med en viss undran i rösten,
som jag sedan väl förstod: Nej!
På den andra däremot fick jag det lugnande svaret, att alla mådde förträffligt.
Så kom jag plötsligt att tänka på, att Nordenskjöld kanske icke kände igen oss.
Jag hade förgätit, att vi ytterligare prydt våra svarta ansikten
med de hemmagjorda, besynnerliga träbrillorna;
och att man i detta skick icke genast blef tagen för hvem man var, är ju förståligt."
Nordenskjöld trodde först att han hade upptäckt en ny människoras på Antarktis.
Det fanns inte en chans att känna igen de här männen som hade eldat med
späck inne i hyddan och blivit alldeles svarta av sotet.
Och deras välvårdade yttre hade totalt förändrats.
Glädjen blev emellertid stor i vinterstationen när allt reddes ut.
Sedan hände något nästan helt otroligt.
Knappt hade fötterna värmts upp innan ytterligare medlemmar kom gående.
De här kom från Paulettön och hade gjort en liknande färd över isarna
och äntligen tagit sig fram.
Och knappt hade kaffet börjat koka förrän hjälp i form av ett skepp från Argentina
kom och hämtade upp expeditionsmedlemmarna.
Med endast några få undantag hade samtliga medlemmar i den första
expeditionen till Antarktis överlevt.
Min resa följde ungefär samma rutt som Duses resa.
Det var med passargerarflygplan till Buenos Aires istället för båt
och därefter herkulesflygplan och helikopter.
Vi etablerade ett tältläger på Snow Hillön.
Men på grund av en rad olyckor som skett det senaste året så
fick vi i sista minuten halvera vår packning.
Och på grund av att vårt mål med resan var att dokumentera
så fick vi prioritera teknisk utrustning framför varmare kläder.
Vi fick även problem med förnödenheterna.
Helikoptern som skulle komma med exempelvis liggunderlag
kunde inte ta sig fram på grund av hårda vindar.
På nätterna var det så kallt inne i tälten att
kondensen bildade ett frostlager på sovsäckarna och
och vi var tvungna att ta batterierna vi använde till vår utrustning
och stoppa ner dem i sovsäckarna för att med hjälp av våra kroppar
hålla batterierna varma.
Detta för att de inte skulle förstöras av kölden och fukten.
Men det fanns ögonblick när kylan glömdes.
Då man kunde vara mer mottaglig för platsens skönhet och det som
gjorde det hela till en unik upplevelse.
När jag tittar på de flera tusen bilder jag har från den här expeditionen,
så är nästan samtliga tagna under de lite mildare dagarna.
Annars var man ju så kall och hade så många lager handskar på sig så
det sista man tänkte på var att ta fram kameran.
Och det slog mig då att det kanske var så även för den ursprungliga expeditionen,
att de här riktigt dåliga dagarna inte dokumenterades av Gösta Bodman.
Det är kanske därför det ser så hemtrevligt ut på hans fotografier
när de umgås i vinterstationen under den här andra övervintringen.
De dagar vi inte dokumenterade vinterstationen eller stenhyddorna
så sökte vi efter lämningar som hade mer med
den ursprungliga expeditionens mätningar att göra.
Vi letade efter rösen de använt som riktpunkter,
och vi letade efter ställen där de grävt ner sin mätutrustning.
Ungefär 180 meter upp på Snow Hillön hittade vi ett sånt här röse
och utsikten därifrån fick mig att häpna.
Det är en helt fantastisk geologi i det här området.
Vi tog oss tid att manuellt skapa en karta över platsen
med samma teknik som den ursprungliga expeditionen använt sig av.
Detta för att kunna jämföra deras med våra metoder
och påbörja analysen av platsen.
Vi replikerade deras mätningar av temperatur, sol och vind.
Med hjälp av en laserskanner dokumenterade vi
interiörer, exteriörer och enskilda föremål.
Vi samlade in närapå 24 miljarder mätpunkter.
De här gigantiska punktmolnen vi skapat med datan är
lite för tunga för de flesta av dagens datorer
men dokumentationen görs för framtiden.
Vi gjorde flera drönarflygningar över de olika siterna.
Vi tog tusentals fotografier för att sedan använda oss av en teknik som kallas
"structure-from-motion" för att sätta samman datan till
tredimensionella texturerade modeller
med en upplösning på knappt 2 mm per mätpunkt.
Datan använde vi också för att skapa gigantiska ortofoton.
Vi kan med dessa spåra glaciärers utbredning och hur de har förändrats
sedan tiden för den ursprungliga expeditionen.
Vi kan se enskilda rännilar från de smältande glaciärerna
och se ur de påverkar erosionen av kullen som vinterstationen står på.
Vi har flera terrabyte med data med oss tillbaka från Antarktis:
3D-modeller, panoraman, videos, fotografier, ritningar och ljudinspelningar.
Förhoppningen är att detta ska utgöra grunden för så kallad fjärrforskning
där forskare även från andra vetenskapsfält
ska kunna komma in och använda den här datan för att ställa nya frågor.
Frågor som inte vi hade en tanke på när vi gjorde dokumentationen.
Tanken är att det inte ska behöva göras så många fler forskningsexpeditioner
till den här platsen, utan datan ska vara fullt tillgänglig.
Det fanns saker och upplevelser på den här platsen
som inte gick att digitalisera eller dokumentera
med all den här utrustningen vi hade med oss.
De här mer multisensoriska aspekterna av Antarktis
som till exempel att marken utanför tältet på morgonen var hård som asfalt
för att senare under dagen bli mjuk som mjöl.
Dimmor drev in väldigt snabbt
och gjorde det nästan omöjligt att se längre än sin arm.
Isberg drev upp på stränderna och förändrade landskapet över en natt.
Däremellan blåste det nästan konstant.
Det blåste så hårt att man kunde luta sig mot vinden.
Och ljudet...
Hoppets Vik - där Duse, Grunden och Andersson byggde sin stenhydda,
låg mitt i en pingvinkoloni.
Det ständiga skriandet av åsnepingvinerna som blandades upp med ljudet av
vågorna som slog mot stranden är något jag kommer att bära med mig.
Men även stanken av pingviner.
Pingvinerna visade sig väldigt intresserade av vår forskning,
eller vi intalar oss det i alla fall.
De var intresserad av vår utrustning.
De hoppade upp på den och sprang mellan våra stegar
och var hela tiden närvarande i vår dokumentationsprocess.
Men på ett annat ställe, på Seymourön, där vi dokumenterade lämningarna av en
liten expedition som Nordenskjöld och de andra gjorde från vinterstationen
fick vi ett helt annat bemötande av pingvinerna.
Där gjorde de ganska klart för oss att vi inkräktade,
att de här lämningarna nu var en del av deras kulturarv.
Vi fick fösa undan dem men de sprang snabbt tillbaka och
tog lämningarna i besittning igen.
Vi försökte desperat dokumentera olika rösen och riktmärken
medan vi höll dem därifrån.
Så trots att den dokumentation vi har med oss från Antarktis är utförlig
så kan den på många sätt inte mäta sig med Samuel Duses bok från 1905.
Genom den här boken får vi ett narrativ.
Genom hans beskrivningar får vi en nästan
sinnlig redogörelse av att vara på plats i Antarktis.
De enskilda 3D-modellerna, videorna och ritningarna som vi för med oss
verkar väldigt kala i sammanhanget när man jämför
med den här typen av dokumentation.
Men vi har ju redan Duses bok.
Det finns egentligen ingen mening med att ersätta den.
Kanske kan vi istället hitta nya sätt att komplettera den.
Kanske kan vi hitta sätt att kombinera den här dokumentationen till en
helhet som säger något annat eller som på något sätt ger den betydelse.
Vi har precis börjat experimentera med virtual reality som är ett sätt att
iscensätta dokumentationen, att
föra samman ljudinspelningar med 3D-modeller
och med våra egna minnen av den här platsen.
Vi ser här Duse, Grunden och Anderssons stenhydda.
Dokumenterad först med fotogrammetri, texturerad och sedan
gjord som en del av den här virtual reality-scenen
är den kombinerad med ljudinspelningar av våra fotsteg på moränen.
Vi hör åsnepingvinernas skriande i bakgrunden
och naturligtvis det ständiga ljudet av vinden och vågorna.
Genom att uppleva en modell på det här sättet - i virtual reality,
där man använder sin egen kropp och kan gå runt - får man en känsla för skala.
Man kanske också får en annan förståelse för den här platsen.
Kanske kommer det här att vara framtida forskares källmaterial.
gu.se
