Kapitel 5 (6)
” ”Vad jag ville försöka få dig att förstå, är att det aldrig var så att jag gick och i hemlighet drömde om att ha ett förhållande med en kvinna. Att det var därför mina förhållanden var få och inte speciellt djupa. Nej, tanken hade aldrig kommit för mig. Jag tror inte jag funderade speciellt på mitt privatliv överhuvudtaget. Det hände förstås att jag träffade någon då och då. När man är ensam blir man ju hopföst med andra singlar av välvilliga vänner. Men det blev aldrig någonting allvarligt efter Elliot.
Inte förrän jag träffade Maya. Jag vet inte om du tror mig när jag säger att jag faktiskt aldrig ens tänkte på att jag var förälskad i en kvinna. Eller tvekade en endaste sekund av det skälet. Jag tänkte inte på henne på något annat sätt än att jag älskade henne. Så, det att hon inte kom med mig till begravningen handlade inte om att jag inte ville visa upp mig med en kvinna. Att jag skulle ha varit det minsta besvärad.
Du förstår, för mig var Maya absolut självklar och fulländad. Jag älskade allting som var hon. Hur hon såg ut. Hur hon doftade. Hennes röst. Hennes händer. Hur hon rörde sig. Hennes skratt. Hennes tankar och idéer. För att allt tillsammans blev Maya. De var olika uttryck för den hon var. Och eftersom det var så självklart för mig, tänkte jag nog att det skulle vara det för andra också.
Så var det förstås inte, men jag valde att aldrig ta till mig några negativa kommentarer eller reaktioner. Jag älskade Maya och ingenting kunde förändra det. När jag ser mig själv här och nu kan jag omöjligt föreställa mig att någon skulle kunna komma in i mitt liv på ett sådant sätt igen. Man eller kvinna.”
”När jag hör dig berätta önskar jag ännu mer att jag skulle ha fått träffa henne. Och fått vara tillsammans med dig då du var den som din kärlek gjorde dig till. Men jag tänker på mig själv också. Och jag förstår att jag aldrig kommit i närheten av en sådan kärlek. När Olof lämnade mig var det inte en sådan sorg som den du bär på.
Egentligen undrar jag om det alls var sorg. Jag tror det var rädsla. Jag var rädd. Så fruktansvärt rädd att leva på egen hand. För du förstår, jag har aldrig gjort det. Inte förrän nu. Och det är så ohyggligt skrämmande.”
Vi satt där, mitt emot varandra, i tystnad. Jag kände mig trött. Men jag kände inte något behov av att bryta upp. Det var som om det halvmörka rummet med det avlägsna havet i bakgrunden var den perfekta inramningen för oss.
”Har du öppnat kuvertet?” Hon gjorde en gest mot det där det låg överst i den öppna lådan på soffbordet.
Jag skakade på huvudet.
”Tänker du göra det?”
”Jag vet inte. Jag har inte tänkt på det.”
Det var faktiskt sant. Jag hade inte alls tänkt på kuvertet. Jag hade slängt ner det i lådan bredvid sängen. Nu insåg jag att den ju inte alls var rätt plats för kuvertet. Jag ville inte ha det nära. Jag ville inte ha det överhuvudtaget. Jag bestämde mig för att lägga det någon annanstans senare. Eller slänga bort det.
”Det finns ingenting mer jag vill veta om mamma. Ingenting jag vill ha.”
Emmas ögon glittrade i det fladdrande skenet från de små ljusen på bordet mellan oss.
”Undrar du aldrig över hennes liv? Hennes barndom?”
”Varför skulle jag göra det? Hon var en vuxen människa när jag mötte henne. Min mamma. Det var jag som var barn. Inte hon.”
”Men vi påverkas av vår barndom, eller hur? Du och jag är väl produkter av vår? Och ju äldre man blir desto tydligare ser man barnet i andra vuxna, tycker jag. Det är som om de går omkring och ser vuxna ut, men inom sig bär de på det barn de en gång var.”
”Vi pratade om det förut. Men jag tror du överdriver hur mycket det betyder. Jag har mött människor som haft en fruktansvärd uppväxt, men blivit goda, omtänksamma och mogna människor. Och tvärtom.”
”Men det ligger nog där, inom oss. Det lilla barn vi en gång var. Våra minnen. Våra besvikelser. Sorgerna. Men också det goda. Och kanske kan man välja och vraka lite och bestämma vad det är man vill hålla fast vid?”
”Du är filosofisk, du. Och säkert en bättre människa än jag på många sätt. Alla sätt. Men vi gör alla så gott vi kan.”
Jag mötte hennes blick.
”Men om det gör dig glad, så ska jag öppna kuvertet. Och ta till mig det som det innehåller. Jag lovar.”
”Det är inte för min skull jag tycker du ska göra det. Det är för din, Maria. Bara för din. Och du gör som du vill.”
Hon reste sig litet ostadigt. Om det berodde på den långa dagen, eller vinet var svårt att avgöra.
”Det var en fin promenad idag. Men nu känner jag den i hela kroppen. Så jag drar mig tillbaka. Det blir ju en lång dag imorgon med. Och vi har lunchen att packa innan vi ger oss iväg. Godnatt, Maria.”
Själv satt jag kvar i tystnaden. Jag kunde inte föreställa mig hur morgondagen skulle bli. Förr hade vi ofta åkt ut med Paus lilla segelbåt. Långa lättjefulla dagar när turisterna i stan blev för mycket. Ankrat upp i en vik och badat, spelat musik, läst. Ofta hade vi med oss vänner och lade båtarna på rad så vi kunde hoppa mellan dem. Men det här året hade i alla fall inte jag varit med. Jag var inte säker på om Pau fortfarande seglade som förut.
Jag reste mig och slog på datorn.
Till min stora förvåning hade jag fått ett mejl från Anna.
Hej Maria!
Jag blev glad när jag hörde att mamma är hos dig. Ta väl hand om henne. Hon behöver dig. Och vem vet, kanske du behöver henne?
Kram
Anna
Jag visste inte hur jag skulle tolka det. Här går de och oroar sig för varandra, tänkte jag. Ingen av dem behöver mig. Möjligen behöver de varandra och då kan de väl ta hand om sig själva utan att blanda in mig?
Vad var det för fel på oss? Vad hade skapat den här hopplösa oförmågan att kommunicera rakt och tydligt?
Jag öppnade mappen med min dagbok och skrev några rader.
Allt känns annorlunda. Jag vet inte om det känns bättre. Bara annorlunda. Två dagar kvar. Jag trodde jag skulle se fram emot hennes avresa. Att få tillbaka mitt hus. Men nu är jag osäker. Jag vill inte ha henne kvar längre. Det tror jag inte. Men jag vill inte heller bli ensam här i huset igen.
Plötsligt kände jag mig oändligt trött. Jag reste mig och tog upp lakanen ur korgen där de låg under dagen och bredde ut dem på soffan. Så satte jag mig ner och lyfte upp lådan som stod kvar på bordet. Jag strök med handen över locket. Det var en liten papplåda, inte mycket större än en skokartong. Jag förvarade mina kläder och annat längst ner i ett av sovrummen på nedervåningen. Men det som låg i den här lådan ville jag ha intill mig. Ofta när jag låg sömnlös öppnade jag den och tog upp någon liten sak.
Jag samlade försiktigt ihop korten från bordet och lade dem i en liten hög. Så lyfte jag upp kuvertet jag fått av Emma och lade det åt sidan. Under låg Mayas brev från den första tiden. Några av hennes smycken. Hennes parfymflaska, nästan tom, men fortfarande med hennes doft. Och min gamla mobil. Jag tog upp den och stack in laddaren i eluttaget i väggen.
Jag höll den laddad så att jag kunde slå på den när jag behövde. För i den fanns Mayas röst. Några meddelanden hon lämnat mig. Och så bilderna förstås. Ett par selfies av oss här på terrassen. En bild där Maya stod snett bakom mig och lade mitt hår tillrätta bakom mina öron. En bild av oss i profil, så nära att näsorna snuddade vid varandra. Jag bläddrade igenom dem, lika försiktig som alltid.
Rädd att någon oaktsam tryckning skulle radera alltsammans. Jag lämnade mobilen på laddning, men lade ner bilderna. Kuvertet låg kvar på bordet. Jag höll det i handen en stund, tvekade. Det hörde inte hemma i den här lådan. Till sist stängde jag lådan och lade kuvertet ovanpå.
