Kapitel 23: Minnen (2)

Hade det någonsin gått en enda dag utan att Sam, Jared och Quil hade träffat föremålen för sin prägling, Emily, Kim och Claire? War jemals ein einziger Tag vergangen, an dem Sam, Jared und Quil nicht auf die Personen ihrer Prägung, Emily, Kim und Claire, trafen? Had it ever been a single day without Sam, Jared and Quil hitting the objects of their imprint, Emily, Kim and Claire? Kunde det göra det? Could it do that? Hur skulle separationen påverka Jacob? How would the separation affect Jacob? Skulle den plåga honom? Would it torment him?

Jag var fortfarande tillräckligt irriterad för att bli glad – inte över hans smärta, men vid tanken på att ta bort Renesmee från honom. I was still annoyed enough to be happy - not at his pain, but at the thought of removing Renesmee from him. Hur skulle jag kunna leva med att hon tillhörde Jacob, när hon nätt och jämnt verkade tillhöra mig? How could I live with the fact that she belonged to Jacob, when she barely seemed to belong to me?

Ljudet av rörelser ute på verandan avbröt mina tankar. Jag hörde dem resa sig, och sedan kom de in genom dörren. I heard them get up, and then they came in the door. I exakt samma ögonblick kom Carlisle nerför trappan med ett måttband och en våg. At exactly the same moment, Carlisle came down the stairs with a tape measure and a scale. Jasper blixtrade fram till min sida. Jasper blitzte an meine Seite. Jasper flashed to my side. Som på en given signal – som jag måste ha missat – satte sig Leah utanför och tittade in genom fönstret med ett uttryck som antydde att hon väntade på något välbekant, men fullkomligt ointressant. As if on cue - which I must have missed - Leah sat outside and looked in the window with an expression that indicated that she was waiting for something familiar, but completely uninteresting.

”Klockan måste vara sex”, sa Edward. "It must be six o'clock," said Edward.

”Och?” frågade jag och såg på Rosalie, Jacob och Renesmee. "And?" I asked, looking at Rosalie, Jacob and Renesmee. De stod i dörröppningen, Rosalie med Renesmee i famnen. They stood in the doorway, Rosalie with Renesmee in her arms. Rose såg vaksam ut, Jacob bekymrad. Rose looked alert, Jacob worried. Renesmee, så häpnadsväckande vacker, verkade otålig. Renesmee, so amazingly beautiful, seemed impatient.

”Dags att mäta Ness… eh, Renesmee”, förklarade Carlisle. "Time to measure Ness… eh, Renesmee," Carlisle explained.

”Åh. Gör ni det varje dag?” Do you do it every day? ”

”Fyra gånger om dagen”, svarade Carlisle tankspritt medan han gjorde en gest åt de andra att komma fram till soffan. "Four times a day," Carlisle replied thoughtfully as he gestured for the others to reach the couch. Det såg ut som om Renesmee suckade.

”Fyra gånger? Varje dag? Varför?”

”Hon växer fortfarande väldigt fort”, mumlade Edward med låg, spänd röst. Han kramade min hand och lade ena armen om min midja, nästan som om han behövde stöd. He hugged my hand and put one arm around my waist, almost as if he needed support.

Jag kunde inte släppa Renesmee med blicken för att läsa hans ögon. I could not let go of Renesmee with my eyes to read his eyes.

Hon såg perfekt ut, fullkomligt frisk och sund. She looked perfect, perfectly healthy and sound. Hennes hud glödde som alabaster i motljus, färgen på hennes kinder var som rosenblad. Her skin glowed like alabaster in backlight, the color of her cheeks was like rose petals. Det kunde inte finnas något fel i en så strålande skönhet. There could be nothing wrong with such a radiant beauty. Inte kunde det väl finnas något farligare i hennes liv än hennes mamma? Couldn't there be something more dangerous in her life than her mother? Eller?

Skillnaden mellan barnet jag fött och barnet jag träffat igen för en timme sedan hade varit uppenbar för vem som helst. Der Unterschied zwischen dem Baby, das ich zur Welt gebracht habe, und dem Baby, das ich vor einer Stunde wieder getroffen habe, wäre für jeden offensichtlich gewesen. The difference between the child I gave birth to and the child I met again an hour ago would have been obvious to anyone. Skillnaden mellan Renesmee för en timme sedan och Renesmee nu var mindre. The difference between Renesmee an hour ago and Renesmee was now smaller. Mänskliga ögon skulle aldrig ha uppfattat den. Human eyes would never have perceived it. Men den fanns där.

Hennes kropp var en aning längre, en aning smalare. Her body was a little longer, a little narrower. Ansiktet var inte riktigt lika runt, utan någon grad mer ovalt. The face was not quite as round, but somewhat more oval. Lockarna hängde några millimeter längre ner på axlarna. Hon sträckte hjälpsamt på sig i Rosalies famn när Carlisle först drog ut måttbandet längs hennes kropp och sedan runt hennes hjässa. She stretched helpfully in Rosalie's arms as Carlisle first pulled out the tape measure along her body and then around her scalp. Han antecknade inte – hans minne var felfritt. He did not take notes - his memory was flawless.

Jacob stod med armarna hårt korslagda över bröstet medan Edward höll om mig. Jacob stand mit verschränkten Armen vor der Brust, während Edward mich festhielt. Jacob stood with his arms tightly crossed over his chest while Edward held me. Hans mörka ögonbryn var rynkade över de djupt liggande ögonen. His dark eyebrows were wrinkled over his deep-set eyes.

Hon hade utvecklats från en encellig organism till en normalstor baby inom loppet av några veckor. She had developed from a single-celled organism to a normal-sized baby within a few weeks. Hon såg ut att kunna börja tulta omkring bara några dagar efter födseln. She seemed to be able to start wandering around just a few days after the birth. Om den här tillväxttakten fortsatte … If this growth rate continued…

Min vampyrhjärna hade inga problem med matematiken. ”Vad ska vi göra?” viskade jag förfärat.

Edwards grepp om mig blev hårdare. Han förstod precis vad jag menade. ”Jag vet inte.”

”Det börjar avta”, muttrade Jacob sammanbitet. "It's starting to slow down," Jacob muttered cohesively.

”Vi behöver mäta i flera dagar till för att avgöra det, Jacob. "We need to measure for several more days to decide that, Jacob. Jag kan inte lova någonting.” Ich kann nichts versprechen."

”I går växte hon fem centimeter. Det är mindre i dag.”

”En knapp millimeter mindre, om mina mätningar är exakta”, mumlade Carlisle.

”Var exakt, doktorn”, sa Jacob och lät nästan hotfull. "Be exact, Doctor," Jacob said, sounding almost threatening.

Rosalie stelnade till.

”Du vet att jag gör mitt bästa”, försäkrade Carlisle.

Jacob suckade. ”Mer kan jag väl inte begära.” "I can not ask for more."

Jag blev irriterad igen, som om Jacob knyckte mina repliker – och använde dem på helt fel sätt. Ich ärgerte mich wieder, als würde Jacob meine Zeilen klauen - und sie falsch verwenden. I got annoyed again, as if Jacob was jerking my lines - and using them in the wrong way.

Renesmee verkade också irriterad. Renesmee also seemed annoyed. Hon började trilskas och höjde befallande handen mot Rosalie. She began to tremble and raised her commanding hand towards Rosalie. Rosalie lutade sig framåt, så att Renesmee kunde röra hennes ansikte, och suckade. Rosalie leaned forward so that Renesmee could touch her face, and sighed.

”Vad vill hon?” frågade Jacob och snodde min replik igen. "Was will sie denn?" fragte Jacob und klaute mir wieder den Satz. "What does she want?" Jacob asked, twisting my line again.

”Hon vill till Bella, förstås”, svarade Rosalie, och hennes ord gjorde mig lite varmare inombords. "She wants to Bella, of course," Rosalie replied, and her words made me a little warmer inside. Sedan tittade hon på mig. Then she looked at me. ”Hur känner du dig?” "How do you feel?"

”Orolig”, medgav jag, och Edward kramade om mig. "Worried," I admitted, and Edward hugged me.

”Det är vi allihop, men det var inte det jag menade.” "We are all, but that's not what I meant."

”Jag har kontroll”, lovade jag. "I have control," I promised. Törsten låg långt ner på listan över prioriteringar nu. Thirst was far down the list of priorities now. Dessutom doftade Renesmee gott på ett sätt som inte hade någonting med aptit att göra.

Jacob bet sig i läppen men gjorde ingen ansats att stoppa Rosalie när hon räckte över Renesmee till mig. Jacob bit his lip but made no attempt to stop Rosalie when she handed Renesmee to me. Jasper och Edward var på sin vakt, men tillät det. Jasper and Edward were on their guard, but allowed it. Jag såg hur spänd Rose var och undrade hur stämningen i rummet kändes för Jasper just nu. I saw how tense Rose was and wondered how the atmosphere in the room felt for Jasper right now. Eller koncentrerade han sig så hårt på mig att han inte kunde känna de andra? Or did he concentrate so hard on me that he could not feel the others?

Renesmee sträckte sig efter mig när jag sträckte mig efter henne, med ett bländande leende som lyste upp hela hennes ansikte. Hon passade så perfekt i min famn, som om mina armar formats just för henne, och lade genast sin heta lilla hand mot min kind.

Trots att jag var förberedd, drog jag efter andan när jag såg minnet som en bild framför ögonen. Although I was prepared, I drew in my breath when I saw the memory as an image before my eyes. Så klar och färgstark, men samtidigt helt transparent.

Hon mindes när jag tog språnget mot Jacob, mindes när Seth kastat sig emellan oss. Sie erinnerte sich daran, wie ich mich auf Jacob stürzte, erinnerte sich daran, wie Seth sich zwischen uns warf. She remembered when I took the leap towards Jacob, remembered when Seth threw himself between us. Hon hade sett och hört allting. Det såg inte ut som jag, det där smidiga rovdjuret som flög mot sitt byte likt en pil från en båge. It did not look like me, that agile predator that flew towards its prey like an arrow from a bow. Det måste vara någon annan. Det fick mig att känna mig lite mindre skyldig medan Jacob stod där, försvarslös, med händerna höjda framför sig. It made me feel a little less guilty while Jacob stood there, defenseless, with his hands raised in front of him. Hans händer darrade inte ens. His hands did not even tremble.

Edward skrockade lågt när han iakttog Renesmees tankar. Edward chuckled softly as he observed Renesmee's thoughts. Sedan ryckte vi båda till när vi hörde Seths ben knäckas. Then we both jerked when we heard Seth's legs crack.

Renesmee fortsatte le, och ögonen i hennes minne lämnade inte Jacob en enda gång under kaoset som följde. Renesmee lächelte weiter, und ihre Augen verließen Jacob in dem darauf folgenden Chaos nicht ein einziges Mal. Renesmee continued to smile, and the eyes in her memory did not leave Jacob once during the chaos that followed. En ny känsla präglade hennes minne – inte beskyddande, precis, men jag fick en distinkt känsla av att Renesmee var glad över att Seth hade kastat sig i vägen för mig. Ein neues Gefühl prägte ihre Erinnerung - nicht gerade beschützend, aber ich hatte das deutliche Gefühl, dass Renesmee froh war, dass Seth sich mir in den Weg gestellt hatte. A new feeling marked her memory - not protective, exactly, but I got a distinct feeling that Renesmee was happy that Seth had thrown himself in my way. Hon ville inte att Jacob skulle bli skadad. She did not want Jacob to be hurt. Han var hennes.

”Åh, underbart”, stönade jag. "Oh, wonderful," I moaned. ”Perfekt.”

”Det är bara för att han smakar bättre än resten av oss”, försäkrade Edward och lät lika frustrerad som jag kände mig. "Das liegt nur daran, dass er besser schmeckt als der Rest von uns", versicherte mir Edward, der genauso frustriert klang wie ich. "It's just because he tastes better than the rest of us," Edward assured, sounding as frustrated as I felt.

”Jag sa ju att hon tycker om mig också”, retades Jacob från andra sidan rummet, utan att släppa Renesmee med blicken. "Ich habe dir doch gesagt, dass sie mich auch mag", stichelte Jacob von der anderen Seite des Raumes, ohne seinen Blick von Renesmee abzuwenden. "I told her she likes me too," Jacob teased from the other side of the room, without letting Renesmee down. Skämtet var halvhjärtat; han såg fortfarande lika bister ut. Der Scherz war halbherzig, er sah immer noch genauso grimmig aus. The joke was half-hearted; he still looked just as grim.

Renesmee klappade otåligt på mitt ansikte, krävde min uppmärksamhet. Renesmee patted my face impatiently, demanding my attention. Ännu ett minne: Rosalie som försiktigt borstade hennes lockiga hår. Another memory: Rosalie who gently brushed her curly hair. Det kändes skönt.

Carlisle och hans måttband – hon visste att hon måste sträcka på sig och ligga stilla. Carlisle and his tape measure - she knew she had to stretch and lie still. Det var inte intressant för henne. It was not interesting to her.

”Det verkar som om hon vill gå igenom allt du missat”, mumlade Edward i mitt öra. "Es scheint, als wolle sie alles nachholen, was du verpasst hast", murmelte Edward in mein Ohr. "It seems like she wants to go through everything you missed," Edward mumbled in my ear.

Jag rynkade på näsan när hon dumpade nästa minne över mig. Ich rümpfte meine Nase, als sie die nächste Erinnerung auf mich warf. I wrinkled my nose as she dumped the next memory over me. Lukten från en egendomlig metallkopp – tillräckligt hård för att inte kunna bitas sönder särskilt lätt – sände en brännande stöt genom min strupe. Der Geruch eines seltsamen Metallbechers - hart genug, um nicht leicht gekaut werden zu können - versetzte meiner Kehle einen heftigen Schock. The smell of a strange metal cup - hard enough not to be broken very easily - sent a burning shock through my throat. Aj. Ouch.

Sedan var Renesmee inte kvar i min famn längre, och mina armar var fastlåsta bakom ryggen. Dann lag Renesmee nicht mehr in meinen Armen, und meine Arme waren hinter meinem Rücken verschränkt. Then Renesmee was no longer in my arms, and my arms were locked behind my back. Jag kämpade inte emot Jaspers grepp, utan tittade bara på Edwards skrämda ansikte. I did not fight against Jasper's grip, but only looked at Edward's frightened face.

”Vad gjorde jag?” "What did I do?"

Edward såg först på Jasper, sedan på mig. Edward looked first at Jasper, then at me. ”Men hon mindes att hon var törstig”, muttrade Edward med rynkad panna. "But she remembered she was thirsty," Edward muttered with a frown. ”Hon mindes smaken av mänskligt blod.” "She remembered the taste of human blood."

Jaspers grepp om mina armar blev hårdare. Jasper's grip on my arms became harder. En del av mig noterade att det inte var särskilt obehagligt, än mindre smärtsamt, bara irriterande. Part of me noticed that it was not very uncomfortable, let alone painful, just annoying. Jag var säker på att jag kunde slita mig fri, men jag försökte inte. I was sure I could tear myself free, but I did not try.

”Ja”, instämde jag. "Yes," I agreed. ”Och?”

Edward betraktade mig ett ögonblick till och slappnade sedan av. Edward looked at me for a moment longer and then relaxed. Han skrattade. ”Och ingenting, verkar det som. "And nothing, it seems. Det var jag som överreagerade den här gången. Släpp henne, Jazz.”

De hårda händerna försvann och jag sträckte mig genast efter Renesmee. The hard hands disappeared and I immediately reached for Renesmee. Edward gav henne till mig utan att tveka. Edward gave it to me without hesitation.

”Jag förstår inte”, sa Jasper. "I do not understand," said Jasper. ”Jag står inte ut med det här.” "Ich kann das nicht ertragen." "I can not stand this."

Jag följde förvånat Jasper med blicken när han gick ut genom bakdörren. I followed Jasper in surprise with his eyes as he walked out the back door. Leah flyttade på sig för att hålla avståndet till honom när han gick ner till floden och tog ett språng över den. Leah moved to keep his distance from him as he went down to the river and took a leap over it.

Renesmee rörde vid min hals och spelade upp scenen för mig igen, som en omedelbar repris. Renesmee touched my neck and played the stage for me again, as an instant replay. Jag kände frågan i hennes tankar, ett eko av min egen. Ich spürte die Frage in ihrem Kopf, ein Echo meiner eigenen.

Jag hade redan slutat häpna över hennes märkliga lilla talang. I had already stopped marveling at her strange little talent. Den var som en naturlig del av henne, nästan väntad. Nu när jag själv var en del av det övernaturliga, skulle jag kanske aldrig bli skeptisk igen. Now that I myself was a part of the supernatural, I might never become skeptical again.

Men vad var det med Jasper? But what about Jasper?

”Han kommer tillbaka”, sa Edward, men jag visste inte om det var till mig eller Renesmee. "He's coming back," Edward said, but I did not know if it was for me or Renesmee. ”Han behöver bara en stund för sig själv, för att justera sin livssyn.” Ett leende ryckte i hans mungipor. "Er braucht nur einen Moment für sich, um seine Lebenseinstellung zu ändern." Ein Lächeln zupfte an seinem Mundwinkel. "He just needs a moment to himself, to adjust his outlook on life." A smile twitched in his mouth.

Ännu ett mänskligt minne – när vi pratat om hur många människor jag skulle döda under mitt första år som nyfödd, hade Edward sagt att det skulle underlätta för Jasper om det blev svårt för mig att anpassa mig till livet som vampyr. Eine andere menschliche Erinnerung: Als wir darüber sprachen, wie viele Menschen ich in meinem ersten Jahr als Neugeborener töten würde, hatte Edward gesagt, dass es für Jasper leichter wäre, wenn ich mich nur schwer an das Leben als Vampir gewöhnen könnte. Another human memory - when we talked about how many people I would kill in my first year as a newborn, Edward had said that it would be easier for Jasper if it became difficult for me to adapt to life as a vampire.

”Är han arg på mig?” frågade jag lågt. "Is he mad at me?" I asked softly.

Edwards ögon vidgades. Edwards Augen weiteten sich. Edward's eyes widened. ”Nej. Varför skulle han vara det?”

”Vad är det med honom, då?” "What's the matter with him, then?"

”Han är upprörd på sig själv, inte på dig, Bella. Han oroar sig för … en självuppfyllande profetia, kan man väl säga.” He worries about själv a self-fulfilling prophecy, you might say. ”

”På vilket sätt?” frågade Carlisle innan jag hann göra det. "How?" Carlisle asked before I could do it.

”Han undrar om den nyfödda galenskapen verkligen är så svår som vi alltid har trott, eller om alla skulle kunna klara sig lika bra som Bella, med rätt inställning. "Er fragt sich, ob der Neugeborenenwahnsinn wirklich so schwierig ist, wie wir immer dachten, oder ob jeder so gut wie Bella sein könnte, wenn er die richtige Einstellung hätte. "He wonders if the newborn madness is really as difficult as we have always thought, or if everyone could do as well as Bella, with the right attitude. Till och med nu – det kanske bara är så svårt för honom för att han tror att det är naturligt och oundvikligt. Even now - it might just be so difficult for him because he thinks it's natural and inevitable. Om han ställde högre krav på sig själv, skulle han kanske kunna uppfylla de förväntningarna. If he made higher demands on himself, he might be able to meet those expectations. Du får honom att ifrågasätta många djupt rotade föreställningar, Bella.” Du bringst ihn dazu, viele tief verwurzelte Überzeugungen in Frage zu stellen, Bella." You make him question many deep-rooted ideas, Bella. ”

”Men det är inte rättvist”, sa Carlisle. "But it's not fair," Carlisle said. ”Alla är olika, alla ställs inför sina egna utmaningar. “Everyone is different, everyone is faced with their own challenges. Vad Bella gör kanske inte är naturligt. What Bella does may not be natural. Det kanske är hennes talang, så att säga.” Maybe it's her talent, so to speak. ”

Jag stelnade till av förvåning. I froze in surprise. Renesmee kände förändringen och rörde vid mig. Renesmee felt the change and touched me. Hon mindes den senaste sekunden och undrade varför. She remembered the last second and wondered why.

”En intressant teori, och mycket trolig”, sa Edward. "An interesting theory, and very likely," said Edward.

En kort sekund kände jag mig besviken. For a brief second, I felt disappointed. Va? Va? Inga magiska visioner, inga häftiga effekter som att skjuta blixtar ur ögonen eller så? Ingenting som var det minsta användbart eller coolt? Nothing that was the least bit useful or cool?

Sedan insåg jag vad det kunde innebära, om min ”superkraft” inte var något annat än extrem självkontroll.

För det första hade jag åtminstone en gåva. Jag kunde ha blivit utan helt.

Men om Edward hade rätt, skulle jag dessutom kunna hoppa över den del jag fruktat mest av allt. Aber wenn Edward Recht hatte, konnte ich auch den Teil auslassen, den ich am meisten fürchtete. But if Edward was right, I could also skip the part I feared most of all.

Tänk om jag inte behövde vara en nyfödd? Was wäre, wenn ich kein Neugeborenes mehr sein müsste? What if I did not have to be a newborn? I alla fall inte på det där galna, mordiska sättet? At least not in that crazy, murderous way? Tänk om jag kunde passa in hos Cullens redan från början? Was wäre, wenn ich von Anfang an zu den Cullens passen würde? What if I could fit in with Cullens from the beginning? Tänk om vi inte behövde gömma oss på någon avskild plats medan jag ”växte upp”? What if we did not have to hide in some secluded place while I was "growing up"? Tänk om jag, som Carlisle, aldrig skulle behöva döda en enda människa? What if, like Carlisle, I never had to kill a single person? Tänk om jag kunde bli en duktig vampyr med en gång? What if I could become a good vampire right away?

Jag kunde träffa Charlie.

Jag suckade tungt så fort verkligheten trängde igenom hoppet. I sighed heavily as soon as reality penetrated hope. Jag skulle inte kunna träffa Charlie med en gång. Ögonen, rösten, mitt perfekta ansikte. Vad skulle jag kunna säga till honom, var skulle jag börja? What could I say to him, where should I start? Jag gladde mig i hemlighet åt att ha en ursäkt för att skjuta upp saker och ting ett tag – hur gärna jag än ville hitta ett sätt att behålla Charlie i mitt liv, så var jag livrädd för vårt första möte. I was secretly happy to have an excuse to postpone things for a while - no matter how much I wanted to find a way to keep Charlie in my life, I was terrified of our first meeting. Att se hans ögon spärras upp när han såg mitt nya ansikte, min nya hud. Seeing his eyes widen when he saw my new face, my new skin. Att veta hur rädd han var. Knowing how scared he was. Att undra vilka mörka förklaringar som tog form i hans tankar. To wonder what dark explanations took shape in his thoughts.

”Har du någonsin sett en gåva som liknar självkontroll?” frågade Edward. "Have you ever seen a gift similar to self-control?" asked Edward. ”Tror du verkligen att det är en talang, eller bara resultatet av hennes förberedelser?”

Carlisle ryckte på axlarna. ”Det är lite likt det Siobhan alltid har kunnat göra, även om hon inte kallar det en gåva.” "It's a bit like what Siobhan has always been able to do, even if she does not call it a gift."

”Siobhan? Din vän i den där irländska klanen?” frågade Rosalie. Your friend in that Irish clan? ” asked Rosalie. ”Jag visste inte att hon kunde göra något speciellt. "I did not know she could do anything special. Jag trodde att Maggie var den enda av dem som hade en gåva.” I thought Maggie was the only one who had a gift. ”

”Ja, det tror Siobhan också. "Yes, Siobhan thinks so too. Men hon har en förmåga att bestämma sig för vad hon vill, och sedan … nästan förmå det att hända. But she has an ability to decide what she wants, and then… almost make it happen. Hon hävdar att det bara handlar om god planering, men jag har alltid undrat om det kan vara något mer. She claims that it's just about good planning, but I've always wondered if it could be something more. När hon tog emot Maggie, till exempel. Als sie zum Beispiel Maggie empfing. When she received Maggie, for example.