Kapitel 26: Glans
”Jag vet inte hur mycket av det här vi ska berätta för Renée”, sa Charlie och tvekade med ena foten utanför dörren. Han sträckte på sig, och hans mage började kurra.
Jag nickade. ”Jag vet. Jag vill inte skrämma slag på henne. Det är bättre att skydda henne. Det här är ingenting för folk med klent hjärta.”
Han drog på munnen. ”Jag skulle ha försökt skydda dig också, om jag bara vetat hur. Men jag antar att du aldrig har haft ett särskilt klent hjärta, eller hur?”
Jag log tillbaka och drog in ett glödhett andetag mellan tänderna.
Charlie klappade sig tankfullt på magen. ”Jag ska nog komma på något. Vi har väl tid på oss att diskutera det här?”
”Absolut”, lovade jag.
Det hade varit en lång dag på ett sätt, en kort dag på många andra. Charlie var försenad till middagen – Sue Clearwater skulle bjuda honom och Billy. Det skulle nog bli en ganska ansträngd tillställning, men han skulle åtminstone få i sig lite lagad mat. Det gladde mig att någon försökte rädda honom från att svälta ihjäl på grund av sina bristande matlagningskunskaper.
Stämningen hade varit så spänd att minuterna krupit fram. Charlie hade aldrig riktigt slappnat av, men han hade heller inte haft någon brådska att ge sig iväg. Han hade sett två hela matcher – lyckligtvis så djupt försjunken i tankar att han inte uppfattat Emmetts allt fräckare gliringar – eftersnacket och nyheterna, och inte rört sig ur fläcken förrän Seth påmint honom om vad klockan var.
”Ska du verkligen dumpa Billy och min mamma i kväll, Charlie? Kom igen. Bella och Nessie är kvar i morgon. Ska vi inte sticka och få i oss lite mat?”
Charlies blick hade tydligt visat att han inte alls litade på Seths försäkran, men han hade i alla fall följt efter Seth mot dörren. Tvivlet fanns kvar i hans blick när han tvekade på tröskeln. Molnen hade skingrats och det hade slutat regna. Solen kanske till och med skulle hinna visa sig innan den gick ner.
”Jake säger att ni var på väg att sticka härifrån”, muttrade Charlie nu.
”Jag ville inte göra det om det gick att undvika. Det är därför vi är kvar.”
”Han sa att ni kunde stanna ett tag, men bara om jag var tuff nog och lovade att hålla tyst.”
”Ja … men jag kan inte lova att vi aldrig kommer att försvinna, pappa. Det är ganska komplicerat …”
”Bara det jag behöver veta”, påminde han mig.
”Just det.”
”Men du kommer väl och hälsar på, även om ni måste flytta?”
”Jag lovar, pappa. Nu när du vet alldeles lagom mycket, tror jag att det här kan fungera. Jag håller mig så nära som du vill.”
Han bet sig i läppen och lutade sig sedan mot mig med tveksamt utsträckta armar. Jag flyttade över Renesmee – som hade somnat – till vänstra armen, bet ihop käkarna, höll andan och lade försiktigt högra armen om hans varma, mjuka midja.
”Håll dig väldigt nära, Bella”, mumlade han. ”Väldigt nära.”
”Älskar dig, pappa”, viskade jag mellan tänderna.
Han ryste till och drog sig undan. ”Jag älskar dig också, gumman. Det har inte förändrats, även om allt annat har gjort det.” Han rörde lätt vid Renesmees rosa kind. ”Hon är verkligen lik dig.”
Jag försökte låta bli att visa alla känslor som for genom mig. ”Jag tycker att hon är mer lik Edward”, sa jag och tvekade. ”Men hon har dina lockar”, tillade jag sedan.
Charlie hajade till. ”Hm. Ja, hon har visst det. Hm. Morfar, alltså.” Han skakade tvivlande på huvudet. ”Kommer jag någonsin att få hålla henne?”
Jag blinkade till av chock och försökte samla mig. Efter att ha tänkt efter i en halv sekund och bedömt Renesmees tillstånd – hon verkade sova djupt – bestämde jag mig för att jag lika gärna kunde fortsätta pröva lyckan, nu när allt verkade gå så bra …
”Här”, sa jag och sträckte fram henne.
Charlie böjde instinktivt armarna, och jag lade Renesmee i hans famn. Hans kropp var inte riktigt lika varm som hennes, men det kittlade i halsen när jag kände hans blod strömma under det tunna skiktet av hud, som knottrade sig under min kalla beröring. Jag visste inte om det var min nya kroppstemperatur som gav honom gåshud, eller om det var en rent psykisk reaktion.
Charlie stönade mjukt när han kände hennes tyngd. ”Hon är … bastant.”
Jag rynkade pannan. Jag tyckte att hon var lätt som en fjäder, men jag kanske inte kunde avgöra sådant längre.
”Bastant är bra”, sa Charlie när han såg min reaktion. ”Hon måste vara tuff om hon ska växa upp omgiven av all den här galenskapen”, mumlade han sedan och vaggade henne försiktigt. ”Den sötaste baby jag någonsin har sett, Bella, inklusive dig. Du får förlåta mig, men det är sant.”
”Jag vet.”
Jag såg det i hans ansikte, såg hur det växte fram. Charlie var lika hjälplös inför hennes magi som resten av oss. Två sekunder i hans famn, och hon ägde redan hela hans hjärta.
”Får jag komma tillbaka i morgon?”
”Ja, det är klart, pappa. Vi ska ingenstans.”
”Det hoppas jag verkligen inte”, sa han strängt, men hans ansikte var mjukt och han släppte inte Renesmee med blicken. ”Vi ses i morgon, Nessie.”
”Inte du också!”
”Va?”
”Hon heter Renesmee. Som i Renée och Esme. Inga variationer.” Jag försökte lugna mig utan att andas in. ”Gissa vad hon ska heta i mellannamn?”
”Vad?”
”Carlie. Med C. Som i Carlisle och Charlie.”
Charlies ansikte lystes upp av ett leende som nästan fick mig att tappa balansen. ”Tack, Bella.”
”Det är jag som ska tacka, pappa. Det är så mycket som har förändrats på så kort tid att det fortfarande snurrar i huvudet. Om jag inte hade haft dig nu vet jag inte hur jag skulle ha kunnat hålla mig kvar i … i verkligheten.”
Charlies mage kurrade igen.
”Åk och ät middag, pappa. Vi stannar här, jag lovar.” Jag mindes känslan av att just ha upptäckt den här fantasivärlden, rädslan för att allting skulle försvinna så fort solen gick upp.
Charlie nickade och lämnade motvilligt tillbaka Renesmee till mig. Han kastade en blick in i huset och såg sig omkring med förbryllade ögon. Alla satt kvar i det stora, vita rummet utom Jacob, som gått till köket för att rensa kylskåpet. Alice satt på nedersta trappsteget med Jaspers huvud i knäet, Carlisle satt och läste i en tjock bok, Esme nynnade för sig själv och skissade i ett block, Rosalie och Emmett hade börjat bygga grunden till ett enormt korthus under trappan och Edward satt och spelade lågt på pianot. Ingenting tydde på att dagen börjat närma sig sitt slut, att det kanske var dags att äta eller varva ner för kvällen. Något hade förändrats. Cullens ansträngde sig inte så mycket som de brukade göra – deras mänskliga masker hade glidit åt sidan en aning, tillräckligt mycket för att Charlie skulle uppfatta skillnaden.
Han ryste till, skakade på huvudet och suckade. ”Då ses vi morgon, Bella. Jag menar, det är inte det att du inte ser … bra ut”, tillade han efter lite tvekan. ”Jag vänjer mig.”
”Tack, pappa.”
Charlie nickade och gick långsamt ut till sin bil. Jag följde honom med blicken när han körde iväg, men det var inte förrän jag hörde honom svänga ut på landsvägen som jag insåg att jag hade klarat det. Jag hade faktiskt tagit mig igenom hela dagen utan att göra Charlie illa. Och jag hade klarat det själv. Jag måste ha en superkraft!
Det verkade för bra för att vara sant. Kunde jag verkligen få min nya familj och dessutom behålla en del av min gamla? Och jag som hade trott att gårdagen hade varit perfekt.
”Wow”, viskade jag, blinkade och kände det tredje paret kontaktlinser upplösas.
Ljudet från pianot tystnade och Edward lade armarna om min midja.
”Precis vad jag tänkte säga”, mumlade han och lutade hakan mot min axel.
”Edward, jag klarade det!”
”Du klarade det. Du var helt otrolig. All den där oron över att vara nyfödd, och så hoppar du helt enkelt över det.” Han skrattade lågt.
”Jag är inte ens säker på att hon verkligen är vampyr, än mindre en nyfödd”, ropade Emmett. ”Hon är för tam.”
Jag påmindes om alla pinsamma kommentarer han fällt inför min pappa, och det var nog tur att jag hade Renesmee i famnen. Men jag kunde inte hejda mig helt, utan morrade lågt åt honom.
”Åh, så rädd jag blir!” skrattade Emmett.
Jag väste, och Renesmee rörde sig lite i min famn. Hon blinkade några gånger och såg sig omkring med oförstående blick. Sedan vädrade hon och rörde vid mitt ansikte.
”Charlie kommer tillbaka i morgon”, försäkrade jag.
”Utmärkt”, sa Emmett. Den här gången skrattade Rosalie också.
”Inte alls utmärkt, Emmett”, sa Edward med ett hånleende och sträckte fram händerna för att ta Renesmee ifrån mig. När jag tvekade blinkade han och log, så jag gav henne till honom.
”Vad menar du?” frågade Emmett.
”Är det inte lite väl magstarkt att reta upp den starkaste vampyren i huset?”
Emmett fnös och tittade upp i taket. ”Åh, lägg av.”
”Bella”, mumlade Edward medan Emmett lyssnade spänt. ”Minns du att jag för några månader sedan bad dig göra mig en tjänst när du blev odödlig?”
En svag klocka ringde. Jag bläddrade igenom de suddiga minnena av mänskliga samtal och drog efter andan. ”Åh!”
Alice skrattade, högt och klingande, och Jacob tittade in i rummet med munnen full av mat.
”Vad?” morrade Emmett.
”Menar du verkligen det?” frågade jag Edward.
”Lita på mig”, svarade han.
Jag drog ett djupt andetag. ”Emmett, vad skulle du säga om ett litet vad?”
Han reste sig genast upp. ”Absolut. Kom igen.”
Jag bet mig i läppen. Han var ju så stor.
”Om du inte är för rädd …?” retades Emmett.
Jag rätade på ryggen. ”Du och jag. Armbrytning. Matsalsbordet. Nu.”
Emmett flinade med hela ansiktet.
”Eh, Bella”, sa Alice snabbt. ”Jag tror att Esme är lite rädd om det där bordet. Det är antikt.”
”Tack”, mumlade Esme till henne.
”Inga problem.” Emmett fortsatte le brett. ”Den här vägen, Bella.”
Jag följde honom ut genom bakdörren, mot garaget, och hörde att alla de andra följde efter oss. Vid floden stod ett ganska stort stenblock, omgivet av mindre stenar, och jag förstod att det var dit han var på väg. Även om stenen var lite rundad och ojämn, så skulle den fungera.
Emmett placerade armbågen på stenen och vinkade mig till sig.
Jag blev nervös igen när jag såg de kraftiga musklerna i hans arm, men rörde inte en min. Edward hade sagt att jag skulle vara starkare än alla andra ett tag framöver. Han verkade väldigt övertygad, och jag kände mig stark. Så stark? undrade jag och sneglade på Emmetts biceps. Jag var ju inte ens två dagar gammal – det borde betyda något. Om det nu inte var så att ingenting var ”normalt” i mitt fall. Kanske var jag inte lika stark som andra nyfödda. Kanske var det därför jag hade så bra självkontroll.
Jag försökte se obekymrad ut när jag lade upp armbågen på stenen.
”Okej, Emmett, om jag vinner får du inte säga ett ord till om mitt sexliv till någon, inte ens till Rose. Inga gliringar, inga pikar, ingenting.”
Hans ögon blev smalare. ”Som du vill. Men om jag vinner, blir det mycket värre.” Han flinade elakt när han hörde mig dra efter andan, men ingenting i hans blick tydde på att han bluffade.
”Tänker du ge dig så lätt, lillasyster?” retades han. ”Du är visst inte särskilt vild av dig? Jag slår vad om att ni inte gjorde så mycket som en repa på den där lilla stugan.” Han skrattade högt. ”Har Edward berättat hur många hus Rose och jag slog sönder?”
Jag bet ihop och tog hans stora hand i min. ”Ett, två …”
Ingenting hände.
Jodå, jag kände att han tog i. Min nya hjärna verkade klara av alla möjliga sorters beräkningar, så jag förstod att om han inte hade stött på något motstånd, hade hans hand krossat stenblocket utan vidare. Trycket ökade, och jag undrade om till exempel en lastbil som körde i sextio kilometer i timmen nerför en backe skulle ha samma kraft. Sjuttio kilometer i timmen? Åttio? Antagligen mer.
Det räckte inte för att rubba mig. Hans hand trycktes mot min med förödande kraft, men det kändes inte obehagligt. Det kändes nästan bra, på något konstigt sätt. Jag hade varit så försiktig sedan jag vaknat för sista gången, aktat mig noga för att inte förstöra någonting. Det var en lättnad att äntligen få använda musklerna, låta styrkan flöda i stället för att försöka hålla den tillbaka.
Emmett stönade, rynkade pannan och fokuserade hela sin kraft på min orubbliga hand. Jag lät honom svettas – symboliskt – i några sekunder medan jag njöt av att känna den ofattbara kraften i min arm.
Men efter en kort stund började jag bli uttråkad. Jag tryckte till – Emmett förlorade flera centimeter.
Jag skrattade högt medan Emmett väste mellan tänderna. ”Håll bara tyst”, påminde jag honom innan jag tryckte ner hans hand i stenblocket. En bedövande smäll ekade genom skogen. Stenblocket skälvde till och en bit – ungefär en åttondel – lossnade och föll till marken. Jag hörde Jacobs och Edwards dämpade skratt.
Emmett sparkade stenfragmentet över floden. Det slog av en ung lönn på mitten innan det landade vid foten av en hög gran, som svajade till och föll över ett annat träd.
”Returmatch. I morgon.”
”Det kommer inte att gå över så fort”, påminde jag honom. ”Vi kanske borde vänta en månad.”
Emmett morrade och blottade tänderna. ”I morgon.”
”Visst, om det gör dig glad, brorsan.”
Innan Emmett vände på klacken och gick boxade han till stenblocket så att flisor och damm yrde. Det såg ganska häftigt ut, på ett barnsligt sätt.
Fascinerad av det faktum att jag var starkare än den starkaste vampyr jag någonsin träffat, lade jag handflatan mot stenblocket med utspärrade fingrar. Sedan pressade jag långsamt fingrarna mot stenen – krossade, snarare än grävde – och upptäckte att stenens konsistens påminde om hårdost. Jag slöt fingrarna runt en näve grus.
”Coolt”, mumlade jag.
Med ett brett flin snurrade jag runt och gav stenen ett karateslag med sidan av handen. Stenen skälvde till, knakade och sprack i två delar.
Jag började fnissa.
Jag brydde mig inte om de låga skratten bakom mig medan jag boxade och sparkade sönder hela stenen. Det var så roligt att jag inte kunde sluta fnissa. Först när jag hörde ett nytt litet skratt, ett gällt klingande läte, avbröt jag min fåniga lilla lek.
”Skrattade hon just?”
Alla stirrade på Renesmee med samma förstummade uttryck som måste ha avspeglats i mitt ansikte.
”Ja”, sa Edward.
”Vem skrattade inte?” muttrade Jacob och himlade med ögonen.
”Som om inte du överdrev lite första gången du blev varg”, retades Edward, utan spår av fientlighet i rösten.
”Det var annorlunda”, fnös Jacob och till min enorma förvåning boxade han lekfullt till Edward på axeln. ”Bella ska ju föreställa vuxen. Gift med barn, allt det där. Borde hon inte uppföra sig med lite värdighet?”
Renesmee rynkade pannan och rörde vid Edwards ansikte.
”Vad vill hon?” frågade jag.
”Hon vill ha mindre värdighet”, flinade Edward. ”Hon tyckte att det var nästan lika roligt som jag att se dig roa dig.”
”Är jag rolig?” frågade jag Renesmee, rusade fram och sträckte armarna mot henne. Jag tog henne ur Edwards famn och gav henne en liten stenskärva. ”Vill du prova?”
Hon log sitt glittrande leende och tog emot stenen med båda händerna. En liten rynka bildades mellan hennes ögonbryn när hon koncentrerade sig och tryckte till.
Det knastrade till och lite damm föll från hennes händer. Hon rynkade pannan och höll upp stenen mot mig.
”Jag tar den”, sa jag och mosade stenen till sand.
Hon klappade i händerna, och hennes klingande skratt smittade av sig.
Solen trängde plötsligt igenom molnen och kastade ett rubin- och guldglänsande ljus över oss alla tio. Jag häpnade över hur fantastisk min hud såg ut i solnedgångsljuset och stirrade som hypnotiserad på den.
Renesmee strök med handen över min skimrande arm och lade sin egen bredvid min. Hennes hud glödde bara svagt; diskret och gåtfullt. Ingenting som skulle tvinga henne att stanna inomhus en solig dag, som min sprakande glans. Hon rörde vid mitt ansikte, tänkte på skillnaden och kände sig missnöjd.
”Du är vackrast”, försäkrade jag.
”Det är jag inte säker på att jag håller med om”, sa Edward, och när jag vände mig mot honom för att svara fick solskenet i hans ansikte mig att tappa rösten.
Jacob höll handen framför ansiktet och låtsades skydda ögonen mot ljuset. ”Läskigt, Bella”, muttrade han.
”Vilken magnifik varelse hon är”, sa Edward, nästan som om han instämde – som om Jacobs kommentar varit avsedd som en komplimang. Han var både bländande och bländad.
Det var en egendomlig känsla – inte så förvånande, antog jag, eftersom allting kändes egendomligt nu – att vara en naturbegåvning. Som människa hade jag aldrig varit bäst på någonting. Jag var hyfsat bra på att handskas med Renée, men det fanns nog många som kunde ha gjort det bättre. Phil verkade klara det rätt fint. Jag var ganska duktig i skolan, men aldrig bäst i klassen. Jag var förstås värdelös på allt som hade med idrott att göra, jag var inte konstnärlig eller musikalisk, hade inga särskilda talanger. Man vann inga priser för att man läste böcker. Efter arton års medelmåttighet var jag ganska van vid att känna mig slätstruken, och jag insåg nu att jag för länge sedan hade gett upp allt hopp om att någonsin briljera på någonting. Jag gjorde bara mitt bästa med det jag hade, utan att riktigt passa in i min värld.
Så det här var verkligen annorlunda. Nu var jag fantastisk – i deras ögon, och i mina egna. Som om jag var född till vampyr. Tanken fick mig att vilja skratta, men också att vilja sjunga. Jag hade hittat min rätta plats på jorden – en plats där jag passade in, där jag glänste.