Kapitel 37: Konstgrepp (1)
Aro gick inte tillbaka till de rastlösa vakterna som väntade vid norra delen av ängen. I stället vinkade han dem framåt.
Edward började genast backa och dra med sig mig och Emmett. Vi skyndade oss bakåt utan att släppa de framskridande Volturi med blicken. Jacob backade långsammast, med rest ragg och blottade tänder. Renesmee grep tag i hans svanstipp och drog i den som om den varit ett koppel. Vi nådde vår familj samtidigt som de mörka kåporna omslöt Aro igen.
Nu var det bara femtio meter mellan dem och oss – ett avstånd som vem som helst av oss kunde hoppa på bråkdelen av en sekund.
Caius började genast argumentera med Aro. ”Hur kan du ge dem ditt stöd? Varför står vi bara här utan att göra någonting åt ett så fruktansvärt brott, och lyssnar på deras löjliga förklaring?” Han höll armarna stelt utefter sidorna, med händerna krökta till klor. Jag undrade varför han inte bara rörde vid Aro för att förmedla sina åsikter. Var det ett bevis på att de redan hade börjat splittras? Kunde vi ha sådan tur?
”För att de talar sanning”, svarade Aro lugnt. ”Vartenda ord är sant. Se själv, hur många vittnen som står redo att berätta att de har sett det här mirakulösa barnet växa och mogna under den korta tid de har känt henne. Att de har känt värmen från blodet som pulserar i hennes ådror.” Aro svepte med handen i en vid gest, från Amun på ena sidan till Siobhan på den andra.
Caius reagerade oväntat på Aros lugnande ord och ryckte till lite för ordet vittnen. Ilskan verkade rinna av honom och ersättas av någonting kallt, beräknande. Han sneglade på Volturis egna vittnen med en blick som nästan såg … nervös ut.
Jag tittade också på den ursinniga mobben och insåg genast att den beskrivningen inte längre var korrekt. Blodtörsten hade övergått i förvirring. De mumlade och viskade till varandra medan de försökte förstå vad som hade hänt.
Caius rynkade pannan, djupt tankfull. Hans fundersamma ansiktsuttryck gjorde mig både arg och orolig. Tänk om vaktstyrkan än en gång reagerade på någon osynlig signal, som de gjort under marschen?
Ängsligt granskade jag min sköld, som kändes lika ogenomtränglig som förut, och spände den i en låg, vid kupol över vårt lilla sällskap.
Jag kände de skarpa ljusskenen från min familj och våra vänner – var och en hade sitt speciella sken, jag trodde att jag skulle kunna lära mig känna igen dem med lite träning. Jag kunde redan identifiera Edwards, som var starkast av alla.
De tomma utrymmena runt ljusskenen oroade mig – om någon av Volturis begåvade vakter tog sig in under skölden, skulle den inte skydda någon annan än mig. Jag koncentrerade mig på att långsamt dra den elastiska rustningen tätare omkring oss. Carlisle stod längst bort, och jag drog in skölden centimeter för centimeter, försökte forma den efter hans konturer.
Det verkade som om skölden ville samarbeta. Den smet åt omkring honom, och när han vände sig mot Tanya följde det flexibla materialet med. Fascinerat drog jag i fler trådar, formade det efter alla de skimrande former som var mina vänner och allierade. Skölden slöt sig villigt omkring dem, rörde sig när de rörde sig.
Det hade bara gått en sekund, och Caius funderade fortfarande. ”Varulvarna”, mumlade han till slut.
Panikslaget insåg jag att de flesta av varulvarna var oskyddade. Jag skulle just spänna skölden över dem när jag insåg att jag, märkligt nog, ändå kunde känna deras ljussken. Nyfiket drog jag skölden lite närmare mig, tills Amun och Kebi – som stod längst bort från mig av alla i gruppen – var utanför, med vargarna. Så fort de hamnade på andra sidan försvann deras ljus. De existerade inte längre för mitt nya sinne. Men vargarna var fortfarande klara ljussken – åtminstone hälften av dem. Hm … Jag spände ut skölden på nytt, och så fort Sam befann sig under den gnistrade alla vargarna igen.
Deras kollektiva medvetande måste vara starkare än jag hade föreställt mig. Om alfan befann sig innanför min sköld, var resten av flocken lika skyddade som han.
”Åh, broder …” Aro såg plågad ut när han reagerade på Caius kommentar.
”Tänker du försvara den alliansen också, Aro?” frågade Caius skarpt. ”Månbarnen har varit våra svurna fiender sedan tidernas begynnelse. Vi har jagat dem, nästan till utrotning, i Europa och Asien. Ändå insisterar Carlisle på en vänskaplig relation med den här enorma flocken – utan tvivel för att försöka besegra oss, för att kunna värna sin onaturliga livsstil.”
Edward harklade sig ljudligt och Caius blängde på honom. Aro lade en smal, skör hand över ansiktet, som om han skämdes över den andre äldste.
”Caius, det är mitt på dagen”, påpekade Edward. Han gjorde en gest mot Jacob. ”De här är uppenbarligen inga Månbarn. De har inget släktskap med era fiender på andra sidan jorden.”
”Ni föder upp mutanter här”, spottade Caius.
Edward spände käkarna, men behöll lugnet. ”De är inte ens varulvar. Aro kan förklara, om du inte tror mig.”
Inte varulvar? Jag sneglade frågande på Jacob. Hans enorma skuldror höjdes och sänktes i en axelryckning. Han visste inte heller vad Edward pratade om.
”Käre Caius, om du delat dina tankar med mig, så skulle jag ha varnat dig för att ta upp det här ämnet”, mumlade Aro. ”Även om de här varelserna ser sig själva som varulvar, så är det inte vad de är. Ett mer korrekt namn vore skepnadsskiftare. Att de tog sig formen av vargar var en ren slump. Det kunde lika gärna ha blivit en björn, en falk eller en puma, när den första skiftningen ägde rum. Dessa varelser har faktiskt ingenting med Månbarnen att göra. De har bara ärvt en förmåga av sina fäder. Det är genetiskt – de säkrar inte artens fortlevnad genom att infektera andra, som äkta varulvar gör.”
Caius blängde på Aro med irritation och något mer – kanske anklagelse för vad han såg som ett svek. ”De känner till vår hemlighet”, konstaterade han.
Edward såg ut att vilja svara, men Aro hann före. ”De är övernaturliga väsen, broder. Kanske ännu mer beroende av diskretion än vi är. De kommer knappast att avslöja oss. Var försiktig, Caius. Skenargument leder ingenstans.”
Caius drog ett djupt andetag och nickade. De utväxlade en lång, meningsfull blick.
Jag trodde att jag förstod meningen bakom Aros väl valda ord. Falska anklagelser skulle inte hjälpa dem att övertyga vittnen på någon sida – Aro ville att Caius skulle gå vidare till nästa strategi. Jag undrade om anledningen till den uppenbara spänningen mellan de båda äldste – Caius ovillighet att dela sina tankar genom beröring – var att Caius inte brydde sig lika mycket om förevändningarna som Aro gjorde. Om den väntade slakten var viktigare för Caius än ett fläckfritt rykte.
”Jag vill tala med informatören”, sa Caius plötsligt och vände blicken mot Irina.
Irina lyssnade inte på Caius och Aros samtal. Hennes ansikte var förvridet av ångest medan hon såg på sina systrar där de stod och väntade på döden. Det var uppenbart att hon nu visste att hennes anklagelser hade varit falska.
”Irina”, skällde Caius, irriterad över att behöva tilltala henne.
Hon tittade upp, häpen och rädd.
Caius knäppte med fingrarna.
Tveksamt gick hon fram till honom.
”Du verkar ha haft fel i dina anklagelser, Irina”, började Caius.
Tanya och Kate lutade sig oroligt framåt.
”Förlåt mig”, viskade Irina. ”Jag borde ha försäkrat mig om vad det var jag såg. Men jag hade ingen aning …” Hon gjorde en hjälplös gest mot oss.
”Käre Caius, väntar du dig verkligen att hon skulle ha kunnat gissa sig till något så egendomligt och omöjligt?” frågade Aro. ”Vem som helst av oss skulle ha dragit samma slutsats.”
Caius viftade med handen för att tysta Aro.
”Vi vet alla att du gjorde ett misstag”, sa han med skärpa. ”Jag vill fråga om ditt motiv.”
Irina väntade nervöst på att han skulle fortsätta. ”Mitt motiv?” mumlade hon osäkert.
”Ja, varför du kom hit för att spionera på dem från början.”
Hon ryckte till inför ordet spionera.
”Du var förargad på Cullens, inte sant?”
Hon vände sin förtvivlade blick mot Carlisle. ”Det var jag”, medgav hon.
”För att …?” insisterade Caius.
”För att varulvarna dödade min vän”, viskade hon. ”Och Cullens vägrade kliva åt sidan för att låta mig hämnas.”
”Skepnadsskiftarna”, rättade Aro henne med låg röst.
”Så familjen Cullen ställde sig på skepnadsskiftarnas sida mot en av våra egna – mot en vän till en nära vän, dessutom”, summerade Caius.
Jag hörde Edward muttra lågt, föraktfullt. Caius gick vidare i sin lista, sökte efter en anklagelse som skulle hålla.
Irina stelnade till. ”Det var så jag såg det.”
”Om du vill göra en formell anmälan mot skepnadsskiftarna – och mot Cullens, som tog deras parti – så är det här rätt tillfälle.” Han drog på munnen i ett spänt, grymt leende medan han väntade på att Irina skulle ge honom en ursäkt.
Caius kanske inte förstod sig på riktiga familjer – relationer som byggde på äkta kärlek, inte bara kärleken till makt. Kanske överskattade han Irinas hämndlystnad.
Hon lyfte huvudet och rätade på ryggen. ”Nej, jag hyser inte längre något agg mot vargarna eller familjen Cullen. Ni kom hit i dag för att förgöra ett odödligt barn, men inget odödligt barn existerar. Det var mitt misstag, och jag tar på mig det fulla ansvaret för det. Men familjen Cullen är oskyldig, och ni har inte längre någon anledning att vara här. Jag är så ledsen”, sa hon till oss innan hon vände sig mot Volturis vittnen. ”Inget brott har begåtts. Det finns ingen anledning att stanna här.”
Medan hon talade höjde Caius handen, och jag såg att han höll i ett egendomligt, graverat metallföremål. Det var en signal. Reaktionen var så omedelbar att vi bara tittade på, lamslagna, och innan någon hann reagera var det över.
Tre av Volturis soldater svepte fram och omslöt Irina med sina grå kåpor. Samtidigt skar ett fruktansvärt, metalliskt tjut genom gläntan. Caius gled in i mitten av det grå, och det fruktansvärda ljudet exploderade i en skur av gnistor och lågor. Soldaterna tog ett språng bakåt från det plötsliga infernot och återintog sina platser i det raka ledet.
Caius stod ensam kvar bredvid Irinas glödande kvarlevor, och från metallföremålet i hans hand flammade fortfarande en tjock stråle eld mot bålet.
Ett svagt, klickande ljud hördes och elden som sköt från Caius hand försvann. En flämtning hördes från gruppen med vittnen bakom Volturi.
Vi var för chockerade för att ge ifrån oss något ljud alls. Det var en sak att veta att döden närmade sig med ursinnig, ohejdbar hastighet – en helt annan att faktiskt bevittna den.
Caius log kyligt. ” Nu har hon tagit ansvar för sina handlingar.”
Han höjde blicken mot vår frontlinje och såg på Tanya och Kate, som stod som fastfrusna. I det ögonblicket förstod jag att Caius aldrig hade underskattat de starka banden i en riktig familj. Det här var vad han hade planerat. Han hade inte velat att Irina skulle göra en anmälan, han hade velat att hon skulle trotsa honom. Han hade bara varit ute efter en ursäkt att förinta henne, att tända eld på våldet som fyllde luften som en tjock, antändlig dimma. Han hade kastat in en tändsticka.
Stämningen var redan så spänd att när striden väl bröt ut, skulle det inte gå att hejda den. Den skulle fortsätta tills en sida var utplånad. Vår sida. Det visste Caius.
Och det visste Edward.
”Stoppa dem!” skrek han och tog ett språng för att gripa tag i Tanyas arm när hon kastade sig mot den leende Caius med ett vrål av raseri och galenskap. Hon hann inte skaka av sig Edward förrän Carlisle slagit armarna om hennes midja.
”Det är för sent att hjälpa henne”, insisterade Carlisle medan Tanya försökte slita sig ur hans grepp. ”Låt honom inte få som han vill!”
Kate var svårare att behärska. Hon skrek lika ursinnigt som Tanya när hon tog första steget mot en attack som skulle leda till vår undergång.
