Antikens filosofi: Platon
Platon är utan tvekan en av historiens viktigaste tänkare
och med honom formades filosofin så som vi känner den idag.
Det har till och med påståtts att filosofins fortsatta historia enbart är fotnoter till Platons tankar.
Han härstammade från Atens aristokrati och familjens förmögenhet
möjliggjorde att han kunde ägna sitt liv åt filosofi och sökande efter kunskap.
Namnet Platon sägs vara ett smeknamn han fick i sin ungdom då han ägnade sig åt brottning
– ett namn han valde att behålla istället för födelsenamnet Aristokles.
Han ska ha varit i 20-årsåldern när han upptogs i kretsen kring Sokrates.
Under sju års tid studerade han dennes läror, innan Sokrates slutligen avrättades.
Vid den tidpunkten var Platon den främste av lärjungarna,
och den som också skulle föra vidare och utveckla filosofin.
Med Pythagoras som förebild bestämde han sig efter Sokrates död för att starta en egen filosofiskola.
Skolan gick under namnet Akademin (av Akademos, en hjälte i den grekiska mytologin)
och kom att bli förebilden för dagens universitet och högskolor.
Här bedrevs undervisning och forskning, och i lokalerna fanns både föreläsningssalar, bibliotek och bostäder.
Skolan kom att leva kvar som en viktig institution för utbildning i över 900 år innan den stängdes
av den bysantinske kejsaren Justinianus I som ansåg att filosofin var ett hot mot den kristna tron.
Platon började också skriva böcker om ämnet filosofi.
Dessa texter kretsade alla kring Sokrates som diskuterade moraliska och politiska begrepp,
och presenterades som dialoger mellan Sokrates och olika samtalspartners.
Det är tack vare dessa böcker som vi känner till Sokrates – men här uppstår också ett problem.
De tidiga böckerna ger sannolikt ett korrekt porträtt av den historiska Sokrates,
men med tiden kom Platon att utveckla filosofin.
Han valde dock att fortsätta ha Sokrates som huvudperson
men lade nu sina egna tankar i dennes mun.
Det är därför svårt att avgöra var den verkliga Sokrates slutar och var Platon börjar.
Platon var den förste västerländske filosof vars skrifter finns bevarade,
och vi har skäl att tro att hela hans produktion på 27 böcker finns bevarande.
I centrum av Platons filosofi finns idéläran –
en teori tydligt influerad av Pythagoras tanke att talen existerar i en abstrakt värld bortom vår egen.
Men vad som börjar som tal hos Pythagoras kommer att utvecklas till idéer eller former hos Platon.
Enligt Platon är det som vi med våra sinnen uppfattar som verklighet inte den äkta verkligheten
utan endast en skuggbild av den – detta då vår själ är fastlåst i en kropp med ofullkomliga kunskapsorgan.
Idéläran kan förklaras genom att tänka på en cirkel.
En ritad cirkel – alltså något som existerar i vår upplevda verklighet – kan aldrig bli perfekt.
Tittar du tillräckligt noga kommer du alltid att hitta någon liten defekt.
Vad alla ritade cirklar som någonsin har existerat har gemensamt är att de refererar till den perfekta cirkeln.
Men den perfekta cirkeln existerar inte i vår värld, den är en abstraktion.
Den perfekta cirkeln – cirkelns idé – finns utanför tid och rum.
Den är icke-materiell och evig, och är till sin definition perfekt. Därtill finns det bara en cirkeln idé.
Och trots att den perfekta cirkeln inte existerar i vår värld
är den tillgänglig för oss genom medvetande och intellekt.
Enligt Platon finns det alltså två nivåer av verklighet.
I den verklighet vi upplever med våra sinnen – sinnevärlden – är allting icke-perfekt och temporärt.
Sedan finns det en annan verklighet som har sin existens bortom tid och rum
och som inte är tillgänglig för våra sinnen – idévärlden.
Här är allting perfekt och evigt, och här finns alltings form, mall eller ursprung.
Platon frågar sig nu vad alla människor har gemensamt, vad det är som gör oss till just människor.
Individer förändras – växer upp, åldras och dör, men begreppet människa förblir detsamma.
Enligt Platon är vi människor därför att vi har del i människans idé
på samma sätt som den ritade cirkel har del i cirkelns idé.
Allt som existerar i vår värld är enbart sämre kopior av en perfekt abstraktion.
Det är tack vare att vi människor har förmågan att genom förnuft och tänkande skåda tingens idé
som vi också kan identifiera och förstå dem. Detta resonemang gör Platon till idealist.
Idealism är en filosofisk åskådning där man anser att verkligheten i grunden utgörs av något icke-materiellt
– en idé eller ett medvetande.
Detta till skillnad mot realismen eller materialismen som menar att verkligheten är huvudsakligen materiel.
För att förklara idéläran skapade Platon grottliknelsen – en berömd allegori där han målar upp en bild
av ett par fångar som tolkar skuggor på väggen som verkligheten.
Vi är alla dessa fångar, menade Platon, fångade i vår sinnevärld.
Det vi tror är verkligheten är i själva verket bara skuggor av den.
I en grotta sitter en grupp människor fängslade med ansiktena vända mot den inre väggen.
De har suttit där hela sitt liv, och är bundna så att de aldrig har sett något annat än just denna vägg.
Utifrån grottans öppning skiner solens strålar in och kastar skuggor på väggen framför fångarna.
Dessa skuggor är det enda föremål som fångarna någonsin har sett,
och kommer för dem att utgöra verkligheten.
Det är kring denna skuggvärld fångarnas liv kretsar, och de samtalar med varandra om tingen de ser.
Om någon av fångarna skulle lösgöra sig och fly ut i den verkliga världen
- så skulle han omedelbart bländas av solen, som han aldrig sett förut.
När hans ögon vant sig vid ljuset skulle kan se att det han tidigare trott var vekligheten enbart var skuggor,
eller sämre kopior, av någonting verkligare.
Vi är alla dessa fångar, menade Platon, fångar i vår egen sinnevärld.
Det vi tror är verkligheten är i själva verket bara skuggor av den.
Platons idélära har också influerat kristendomen (som vid denna tidpunkt givetvis ännu inte existerade).
Framför allt har hans beskrivning av idévärlden –
en perfekt och icke-materiel värld där våra själar lever vidare efter döden –
fungerar som inspiration för kristendomens syn på himmelriket.
Utöver sin idélära intresserade sig Platon för politik och hur man kunde skapa det perfekta samhället.
Atens nyinrättade demokrati gav han dock inte mycket för.
Det här var ett statsskick som, enligt Platon, skapade dåliga människor
där ingen ville underordna sig någon annan och alla ville bestämma allt.
Ingen var heller villig att offra någonting, utan alla ville ha så mycket som möjligt.
Men det grundläggande felet med demokratin var att den bortsåg från människors olikheter.
Vissa människor var helt enkelt bättre lämpade än andra att styra, menade Platon.
Vi ska här påminna oss om att Platon, som kom från aristokratisk börd,
sett sin familjs politiska inflytande försvagas i och med demokratins intåg.
Därtill var ett av stadens första demokratiskt fattade beslut att avrätta Sokrates,
så man kan förstå Platons frustration.
I dialogen Staten föreslår Platon därför ett nytt samhällssystem där människor,
utifrån förmågor, delas in i tre samhällsklasser.
Först en klass bestående av bönder, hantverkare och köpmän
som kan producera sådant som behövs i ett samhälle.
Därefter en klass med krigare som blir statens skydd.
Dessa individer hade viktiga funktioner i samhället men de var inte lämpade att styra det, menade Platon.
Staten skulle istället styras av de visa, av filosoferna – ty endast dessa äger sann kunskap
till skillnad från vardagsmänniskorna som bara hade föreställningar.
Endast de intelligentaste skulle skolas till filosofer, en utbildning som pågick till 35 års ålder.
Därefter följde 15 år av praktik innan man vid 50 var mogen att börja styra.
Han argumenterade här för såväl klassresor som fullständig jämställdhet mellan könen –
två oerhört radikala tankar för sin tid.
Filosoferna fick inte tillåtas ha privat ägande för att inte lockas att missbruka sin makt till personlig vinning.
Allt ägdes gemensamt och man skulle leva i kollektiv under enkla förhållanden.
Filosofen fick inte ha någon familj men staten skulle ordna stora fester
där filosofer av båda könen skulle träffas så att barn kunde avlas.
Dessa barn skulle sedan tas från föräldrarna direkt efter födseln och uppfostras av staten.
Ingen fick veta vilka ens barn var, för att inte kunna gynna dessa.
Barnen skulle därmed betrakta alla i sin egen ålder som sina syskon
och alla i vuxen ålder som deras föräldrar – och därmed vilja allas väl.
Hans syfte med detta var att övervinna den mänskliga själviskheten
genom ett system baserad på social jämställdhet.
Målet var att få fram ett folk som skulle klara sig bra i krig,
tydligt inspirerat av den närbelägna krigarstaten Sparta.
Platons politiska idéer har influerat många av de totalitära vänster- och högerideologier
som kännetecknat 1900-talet.
Han ska vid flera tillfällen ha försökt att förverkliga sin politiska utopi, dock utan större framgång.