Kapitel 43
DET VAR ORDET VI SOM GJORDE MIG ARG
Vi spelade landskamp mot Lettland och vann
med ett-noll. Dagen efter hade vi ledigt.
Det var den tredje september och Olof Mellberg fyllde år.
Han ville att jag och Chippen skulle hänga med
och fira honom. Varför inte? Vi hamnade på ett ställe på Avenyn.
Men det var värdelöst. Vi var nästan ensamma där.
Vi tog en drink helt lugnt. Roligare var det inte.
Enligt landslagets regler skulle vi vara tillbaka
på hotellet klockan elva.
Men vad fan, sa vi. Så noga var det väl inte?
Vi hade kommit för sent förut
utan att det blivit bråk. Det var Olofs födelsedag. Vi var nyktra och ordentliga.
Klockan tolv kom vi tillbaks till hotellet
och gick och la oss som snälla pojkar.
Det var hela grejen. Problemet var att jag inte ens kan köpa mjölk
utan att tidningarna får reda på det.
Den här gången var tidningarna smarta.
De ringde vår team manager och frågade
vad landslaget hade för regler,
utan att säga vad de visste. Svaret blev:
— Alla ska vara på hotellet klockan elva. Då sa journalisten att de hade vittnen på
att vi kommit tillbaka senare.
Team managern är en bra kille,
men nu var han inte tillräckligt smart.
Han skulle ha bett att få ringa tillbaka.
Sedan ringt senare och gett en bra förklaring.
Som att vi hade fått tillstånd. Jag menar inte att vi skulle slippa straff, inte alls.
Men man ska hålla ihop utåt.
Vi är ett lag, vi är ett.
Tidningarna behöver inte få veta allt.
Men team managern sa till tidningen
att vi brutit mot reglerna. Då tog det hus i helsicke.
Jag kallades till ett möte med Lagerbäck.
Jag hittade inte ens på några bortförklaringar.
Saken var för larvig för det. Mellberg och Chippen var inte lika coola.
Men jag kände mig som hemma. Det var nästan
som om jag saknat det här! — Vi har beslutat att skicka hem er
på en gång, sa Lagerbäck. Chippen och Mellberg bad om ursäkt,
men jag sa ingenting. Lagerbäck pratade på
om hur tydliga de varit med sina regler.
Jag lyssnade knappt.
Typ: Prata på du bara, jag struntar i vilket.
Men en sak gjorde mig förbannad.
Det var när Lagerbäck sa:
— Vi har beslutat att ni inte får vara med
i matchen mot Liechtenstein. Tro inte att jag brydde mig om det,
vem bryr sig om Liechtenstein?
Det var ordet vi som gjorde mig arg.
Vem fan var vi? Han var chefen. Varför gömde han sig bakom andra?
Han borde ha sagt jag, då hade jag respekterat honom.
Men det där, det var fegt.
Jag stirrade honom i ögonen rätt hårt.
Men jag sa fortfarande ingenting. Jag bad lillbrorsan Keki att hämta mig.
En timme senare hade jag lämnat hotellet.
Vi tog med oss Chippen i bilen. Vi stannade vid en mack. Då såg vi
tidningarnas löpsedlar.
Det måste ha varit den största uppståndelsen
för en sen ankomst någonsin!
Och det blev bara värre.
Hela tiden höll jag kontakt med Chippen och Mellberg.
Jag var lite som en farsa åt dem:
— Ta det lugnt, grabbar. Det här blir bara en merit.
Ingen gillar snälla pojkar. Men jag blev mer och mer irriterad.
Lagerbäck och de andra körde vi mot dom-prylen.
Det var taskigt skött. Det sa jag till Lagerbäck. — För mig är det här glömt, svarade han.
Du är välkommen tillbaka.
— Är jag? Men jag kommer inte. Ni gick till media
och hängde ut oss. Det köper jag inte. Jag tackade nej till landslaget.
Men jag blev påmind om den kvällen hela tiden.
Och det var en sak jag ångrade.
Jag borde ha fixat mer klass på den där skandalen
när jag ändå bråkade med Lagerbäck.
Jag borde ha slagit sönder en bar och kraschat en bil
i en fontän och vinglat hem i kallingarna. Det hade varit en skandal på min nivå.
Det här var trams.