Kapitel 58
HELVETE, SKJUTA MÅL NÄR ZLATAN HAR LÄGE!
Mitt i allt lirade jag på. Vi var redan klara ligasegrare.
Men jag ville ju verkligen vinna italienska skytteligan.
Det kallas att bli Capocannoniere.
Ingen svensk hade lyckats sedan Gunnar Nordahl,
som vann skytteligan 1955. Men nu hade jag chansen.
Det var jämnt i toppen. Marco Di Vaio i Bologna
och Diego Milito i Genoa hade lika många mål. Det var ju egentligen inte Mourinhos business.
Han coachade laget. Men han klev fram
i omklädningsrummet och sa:
— Nu ska vi se till att Ibra vinner skytteligan också. Det blev en grej. Alla skulle hjälpa mig.
Alla sa det öppet. Men Balotelli, den jäveln!
I en av de sista matcherna den säsongen
fick han bollen i straffområdet
och jag sprang fram. Jag var helt fri.
Men Balotelli bara dribblade på.
Jag tittade på honom: Vad håller du på med?
Skulle inte du hjälpa mig? Jag var förbannad.
Men okej, killen var ung. Och han gjorde ju mål.
Jag kunde ju inte börja skälla på honom då. Hela bänken var arg: Helvete, springa där
och skjuta mål när Zlatan har läge. Men jag kom över det.
Jag gjorde mål i nästa match istället.
Inför sista omgången var det rena rysaren.
Jag och Marco Di Vaio hade båda gjort tjugotre mål.
Precis efter låg Diego Milita med tjugotvå.
Alla tidningar skrev om fajten. Vem vinner?
Det var den trettioförsta maj. En het dag.
Jag hoppades att den här matchen skulle bli
mitt avsked till den italienska ligan.
Men först ville jag göra en lysande match
och vinna skytteligan. Di Vaio och Milito spelade samtidigt.
De jävlarna skulle säkert göra mål.
Jag var tvungen att göra det också. Men det är inte lätt
att göra mål på beställning.
Försöker man för hårt låser det sig.
Det vet varje målskytt. Man får inte tänka efter
för mycket, bara slå till.
Det stod ett-ett mot Atalanta efter bara några minuter. I tolfte minuten slog Esteban Cambiasso en lång boll
upp mot mig. Jag stod på linje med backarna,
på gränsen till offside. Men så stack jag iväg
som en pil och försvaret hann inte med.
Jag var ensam med målvakten. Bollen studsade
och flängde, jag stötte den framåt med knäet
och sköt sedan en bredsida i mål. I det läget var jag etta i skytteligan.
Men från sidlinjen ropade de att både Di Vaio
och Milito också hade gjort mål.
Jag trodde inte på det. Det är mycket sånt
i fotbollen, skitsnack för att trigga och reta.
Men Milito hade faktiskt redan gjort två mål
och låg lika med mig. Di Vaio hade också gjort mål.
Nu var vi tre i delad ledning. Det är inget sätt att vinna på. Man ska inte dela.
Man ska ta hem det ensam. Jag förstod
att jag måste göra ett mål till.
Men minuterna gick och inget hände.
Det såg ut att bli oavgjort. Det var tre-tre
och bara tio minuter kvar. Då bytte Mourinho in
Hernán Crespo. Han ville satsa på anfallet.
Mourinho vevade med armarna mot mig, liksom:
Flytta upp och ligg på! Jag slet. Jag skrek efter bollen. Men många var trötta.
Fast Crespo hade ju krafter kvar.
Han dribblade på högerkanten och slog ett långt inlägg
till mig. Det blev genast kamp om bollen.
Jag tryckte undan en kille och hamnade med ryggen
mot målet. Jag såg ett läge, men stod vänd åt fel håll.
Vad gör man då? Man klackar. Den kunde inte gå i mål.
Det var ett tricks som på morsans gård,
och du vinner inte hela skytteligan på en sån grej
i sista matchen. Det finns inte.
Men bollen rullade i mål. Jag slet av mig tröjan och ställde mig
nere vid hörnflaggan. Långsamt började det
sjunka in. Det här var historiskt.
Det här var mitt sätt att ge tillbaka.
När jag kom till Italien sa folk att jag inte gjorde
tillräckligt många mål. Nu hade jag vunnit skytteligan.
Ingen kunde tvivla längre. Jag höll mig rätt cool.
Men när jag vandrade inåt mittplan såg jag något
som fick mig att studsa. Det var Mourinho,
det gamla stenansiktet. Han hade blivit som tokig.
Han jublade som en unge och hoppade upp och ner.
Jag log.
Det gick att få igång dig i alla fall.
Men jag var tvungen att vinna skytteligan med en klack.