Kapitel 64
NI HAR KÖPT EN FERRARI OCH KÖR DEN SOM EN FIAT
Lionel Messi är grym. Han är helt otrolig.
Han kom till Barca som trettonåring
och är uppfostrad i klubbens kultur.
Han har inget problem med den där skolskiten. I laget handlar spelet om honom. Helt naturligt,
han är lysande. Men nu hade jag kommit,
och jag gjorde fler mål än han.
Då gick han till Guardiola och sa:
— Jag vill inte spela på högerkanten längre.
Jag vill lira i mitten. På mitten högt upp fanns jag. Men det struntade
Guardiola i. Han bytte taktik. Från fyra-tre-tre
gick han över till fyra-fem-ett med mig på topp
och Messi bakom mig. Jag hamnade i skuggan.
Bollarna gick via Messi och jag fick inte spela mitt spel.
På plan måste jag vara fri som en fågel.
Men Guardiola offrade mig. Det var sanningen.
Han låste mig där uppe. Okej, jag kan fatta hans läge. Messi var stjärnan.
Guardiola måste lyssna på honom. Men kom igen!
Jag hade gjort mål på mål och varit grym jag med.
Han kunde inte anpassa laget efter en enda kille.
Jag menar, varför i helvete hade han
köpt mig i såna fall?
Ledningen för klubben blev nervös.
Jag var deras dyraste köp någonsin,
och jag mådde inte bra i den nya taktiken.
Jag var för dyr för att inte må bra.
Klubbens sportdirektör sa att jag måste snacka
med tränaren. Jag gillade det inte, men visst, fine.
En av mina kompisar sa:
— Det är som Barca har köpt en Ferrari
och kör den som en Fiat. Bra argument, tänkte jag. Guardiola har förvandlat mig
till en sämre spelare. Hela laget förlorar på det.
Så jag gick fram till honom på en träning och sa:
— Lyssna, ni utnyttjar inte det jag kan.
Jag behöver ytor, vara fri. Jag kan inte
bara springa upp och ner i djupled. Jag väger
nittioåtta kilo. Min tunga kropp passar inte för det. Han grubblade.
Han grubblade alltid så in i helvete. — Jag tror du kan spela så här. — Nej, då är det bättre att ni sätter mig på bänken.
Med all respekt, jag förstår dig.
Men du offrar mig för andra spelare.
Det är som ni köpt en Ferrari och kör den som en Fiat. Han grubblade lite till. Sen sa han:
— Okej, det kanske var ett misstag.
Det här är mitt problem. Jag ska lösa det.
Jag blev glad. Han skulle fixa det.
Jag gick ut med lättare steg, men sen kom iskylan.
Han tittade knappt åt mig. Jag bryr mig egentligen
inte om sånt. Men jag var inte stark då.
Trots min nya position fortsatte jag att vara grym.
Jag gjorde nya mål. Inte lika snygga som i Italien.
Jag låg för högt uppe, men ändå ... Det blev dags för Champions League igen.
Mot Arsenal borta lirade vi ut dem fullständigt.
Jag gjorde både ett-noll och två-noll.
Det var vackra mål igen.
Det första var en lobb, det andra ett dundrande skott.
Jag tänkte: Jag struntar i Guardiola. Jag kör på bara!
Matchen verkade vara avgjord. Jag hade varit lysande.
Men vad gjorde Guardiola? Applåderade han?
Han bytte ut mig! Smart drag.
Efter det tappade laget och Arsenal lyckades få oavgjort. Under matchen hade jag inte känt något,
men efteråt hade jag ont i vaden.
Tränarna brukar bekymra sig för sånt. En skadad Zlatan
är en rätt allvarlig grej för vilket lag som helst.
Men Guardiola var iskall. Jag var borta i tre veckor och inte en enda gång
kom han fram och undrade:
— Hur mår du, Zlatan? Kan du spela nästa match? Han sa inte ens god morgon. Inte ett ord.
Steg jag in i ett rum gick han ut. Det gick mig
på nerverna. Jag frågade mig själv vad jag gjort fel.
Jag kom bara på en enda förklaring:
Det måste ha med samtalet om min position att göra.
Det var ju helt sjukt i så fall. Psykade han ut mig
för ett snack om var på planen jag skulle spela? Visst, jag kunde ha bokat ett möte och frågat:
Vad handlar det här om?
Men aldrig i livet.
Jag hade krupit nog för honom.
Det här var hans problem.
