Kapitel 28
JUL, JUL, STRÅLANDE JUL.
Jag jobbar. Det är sådant som ingår.
Jag får nittiofyra kronor extra i timmen. Storhelgstillägg.
Kokerskan har förberett julskinka och Janssons, och vi har en plastgran i matsalen.
Eva har dukat fram lussekatter och pepparkakor i personalrummet.
Annars är allt precis som vanligt.
Jag går in till Elna för att hjälpa henne med morgontvätt och påklädning.
»Har du sovit gott inatt?« frågar jag medan jag tänder golvlampan med lejonfötter.
»Jag sover inte längre.«
Elna tittar uppgivet på mig, innan hon fortsätter:
»Den har tagit slut.«
»Vilken?«
»Sömnen. Jag kan inte minnas när jag sov senast.«
»Det är julafton idag.«
Jag försöker få Elna på bättre tankar.
»Då blir det snaps till sillen. Men dricker gör jag inte, röker gör jag inte och fruntimmer är jag själv.«
»Ska vi ta och gå upp?«
»Sa du att det blir snaps till sillen?«
Elnas gråa, långa hår täcker stora delar av kudden.
Kinderna är insjunkna och hennes kindben syns tydligt.
Som en fågel ser hon ut. Som en tärd, undernärd fågel.
Hennes blick vilar i fjärran.
Hon gör ingen ansats till att resa på sig. Händerna ligger knäppta på täcket.
Det ser ut som att hon ber.
»Tror du på Gud?«
Jag vet inte vad som flyger i mig.
Vet inte om man får fråga sina vårdtagare om sådana privata angelägenheter.
»Tror och tror, tja, nog tror jag allt och det vore ju dumt att sluta upp med det, när det enda som återstår är döden. Tror du på Gud?«
»Nä, eller jag tror väl på nåt. En övre makt kanske.«
»Då tror du ju på Gud. Vänta ska du få någonting fint av mig.«
Elna sträcker sig mot sängbordet och tar upp ett slags paket, inslaget i en av de röda servetterna som finns på borden i matsalen.
Hon klappar lite på det, innan hon ger det till mig och säger: »Öppna.«
Jag blir glad. Uppriktigt glad. Jag vecklar försiktigt upp pappret. Ser först inte vad det är. Känner bara lukten.
»Det var tomten som kom med det«, säger Elna förväntansfullt.
Då ser jag vad jag har fått. En bajskorv. En riktig bajskorv. Den är fortfarande varm.
»Tack, Elna. Tack«, svarar jag kort.
Vi gör tanterna fina. Roy kammar och fönar deras hår.
Även de tanter som har haft platta pottfrisyrer i hela sina liv får lockar och volym.
Till och med de som ligger inför döden får papiljotter och sjalett om huvudet.
»Är det jul, så är det jul, och ska man dö, ska man dö med värdigheten i behåll«,
säger Roy och ser allvarsam ut.
Det är självklart julbord till lunch. Och vin till maten för dem som önskar.
Eva och Martina har dukat långbord och satt på julmusik i matsalen.
I fönstren lyser adventsljusstakar och på borden står julstjärnor i plast.
De gamla kommer in, en efter en. Några för egen maskin, de flesta med hjälp från oss.
Elna hinner knappt sätta sig ner förrän hon för sitt glas till munnen,
som är till bredden fyllt med billigt rödvin.
Med darrig hand för hon glaset till sin insjunkna mun.
De smala läpparna omsluter de tandlösa käkarna.
Hon sveper innehållet utan att blinka. Utan att röra en min.
Jag tänker att hennes medicinlista är en av de längsta på hela Liljebacken.
»Fröken, fröken«, Elna viftar med sin hand. »Skulle jag kunna få påfyllning?«
Jag undrar om det finns någon vinranson, ett glas per man eller så,
eller om de har fri tillgång till alkoholen.
Det sistnämnda har jag svårt att tro.
Jag funderar en stund och tänker på Gullan som är nykterist.
Tänker att Elna kan få Gullans glas.
Jag går bort till serveringsskänken och hämtar en av vinflaskorna,
men när jag efter en kort stund är tillbaka vid Elnas plats,
sitter hon redan med ett halvfullt vinglas i handen.
Jag kan inte begripa var hon har fått glaset ifrån.
Tills jag ser att hennes bordsgranne sitter utan glas.
Elna dricker och äter sill, kalvsylta och rödbetssallad,
som passerats i matberedaren ute i köket.
Hon äter med sked. Det gör de nästan allihop.
Några har emellertid knivar och gafflar med skaft,
specialutformade för händer som inte riktigt gör som man vill.
Allt ser ut som en ljusrosa sörja på Elnas tallrik.
Hon pressar maten mot gommen, innan hon sväljer.
Elna spiller i knäet. Det gör ingenting.
Hon har en haklapp på sig. Det har samtliga pensionärer på Liljebacken.
Eva kallar det för förkläden.
Elna klingar i glaset, reser på sig.
Hon är fullare än vad man kunde tro när hon satt ner.
»Hon kan knappt stå«, viskar jag till Martina.
»Det kan hon ju inte i vanliga fall heller.«
»Kära vänner och bekanta. Det glädjer mig att så många av er kunde komma.«
Elna lyfter glaset och dricker.
Hälften rinner ner på hennes haka och fortsätter sedan ner på haklappen.
»Alla rara, fina servitriser som jobbar här, ta vara på ungdomen!
Det går så fort. Det går förbannat fort, rent ut sagt. Kvinnan föder gränsle över en grav.«
Elna skrattar, böjer sig ner och tar tag i bordskanten. Ryggen är böjd och svinryggen stilig i nacken.
»Jag ska inte bli långrandig, men jag vill passa på att skåla för min vän. Han sitter där.«
Hon pekar mot rollatorn, som står parkerad mot en vägg en bit bort.
»Han är den bästa man kan tänka sig.«
Hon tystnar.
»Får man hälsa?«
Elna vänder sig mot Eva som nickar frågande. Elna vinkar ut i intet.
»Då vill jag hälsa till min son, som tyvärr inte kunde medverka idag.«
Elnas röst är knagglig. Den påminner om en häxas.
»Min son är den mest fantastiska son en mamma kan ha. Han är stilig och omtänksam.«
Elna tystnar. Ser dyster ut. Så mumlar hon tyst för sig själv:
»Om jag bara kunde komma ihåg vad han heter.
Jag kan inte för min värld komma på vad han heter.«
Inte nog med att Elnas mun redan är insjunken i sitt ursprungliga tillstånd,
rödvinet har bidragit till att munnen numer ser ut som ett mörkt, avgrundsdjupt hål.
Astrid fnyser åt Elna att sluta skryta. Då sätter Elna händerna i midjan.
»Det är inte skryt. Det är bara kärlek som rinner över.«
Stämningen blir en aning hotfull, eftersom Astrid försöker att resa på sig.
Men hennes bälte hindrar henne och hon blir därför kvar där hon placerats från början.
»Låt kärleken rinna över. Låt bara kärleken rinna över«,
fortsätter Elna.
»Det är det som är det stora felet på oss allihop, att vi aldrig låter det flöda över. Länge leve kärleken. Skål ta mig fan.«
Elna sätter sig med en duns i stolen. Hon har svårt att fokusera blicken.
De flesta av åhörarna har somnat.
Eva säger att det är dags att föra tillbaka Elna till hennes rum.
Det blir eftermiddag och dags för trekaffe.
Huset bjuder på gräddtårta med marsipantomtar på. Den står i likrummet.
Jag blir ombedd att hämta den.
Likrummet känns inte lika skrämmande längre.
Det är bara lite kallare där än på övriga ställen i Liljebackens lokaler.
Jag ställer fram tårtan på serveringsbordet i matsalen, tillsammans med pumptermosar, sockerskålar och gräddsnipor.
För en stund är allt mycket trevligt.
TV:n står på i bakgrunden och årets julvärd tänder ljus och tittar oss rakt in i ögonen:
»Från oss alla, till er alla …« Från högtalarna sjunger Tommy Körberg:
Jag drömmer om en jul hemma … Utanför Liljebackens matsalsfönster dalar några vilsna snöflingor sakta ner.
De gamla är tillbaka runt långbordet. Inte riktigt alla.
Elna sover fortfarande.
Och några har blivit hämtade av färdtjänsten,
för att se Kalle Anka och dricka eftermiddagskaffe hos sina barn.
Men de flesta är trots allt kvar på Liljebacken.
Det finns många av de anhöriga som tycker att deras mamma eller pappa har det bra där de är.
Andra söner och döttrar har pliktskyldigast varit förbi en stund på förmiddagen och lämnat en julgrupp,
en Aladdinask, eller två trisslotter i ett kuvert där det står Lycka till med förtryckta bokstäver.
När jag ska dra ut stolen för Gullan hör jag något från serveringsskänken.
Jag vänder mig om och ser när A5 omsorgsfullt lägger en kissfull blöja på den gigantiska tårtan. Marsipantomtarna välter omkull. A5 ler.
»Så där då var garneringen färdig«, säger hon innan hon sakta masar sig bort mot långbordet.
Hon stödjer sin tunga kropp på rollatorn.
Hennes byxor har hasat ner. Man ser delar av den stora, vita rumpan.
Martina möter min blick. Stämningen bland de gamla är orolig.
Någon ropar på mamma. En annan skriker hjälp.
Jag går ner i likrummet för att se
om det finns något kvarlämnat fikabröd och jag lyckas skramla ihop några skorpor,
ett paket Mariekex och en djupfryst sockerkaka.
Ute skymmer det.
Snön har lagt sig som en tunn matta på marken.
Askungen drömmer om en bal på slottet.
Elna sover ruset av sig.
Och för länge, länge sedan,
långt österut, föddes det ett barn i ett stall.