Kapitel 35 Kapitel 35 Chapter 35

JAG HAR KÖPT ETT PAR nya gympaskor.

Ett par New Balance.

De ligger fortfarande kvar i kartongen som står i hallen.

Jag borde inviga dem idag. Ich sollte sie heute einweihen. Jag borde gå en långpromenad.

En lukt av nytt slår emot mig när jag öppnar kartongen.

Jag för skorna mot näsan och andas in fabriksdoften.

Snörar på mig dem. Schnürt sie mir an.

De är nystela och alldeles kritvita. Sie sind frisch steif und vollständig kreideweiß. N:et i New är lila. Das N in Neu ist lila.

Jag promenerar i riktning mot Stora Skuggan.

Det är ett märkligt namn, låter ödesdigert på något sätt.

Jag tycker om att promenera,

då kan jag tänka mina favorittankar.

Det är varmt ute. Jag tar av mig koftan och knyter den runt midjan.

Passerar en kohage. Koskitslukt. Essensgeruch.

Känner det bara i periferin. Fühle es nur in der Peripherie.

Stora delar av mig befinner sig nämligen någon annanstans.

Närmare bestämt på Guldbaggegalan.

Det är en av mina behagligaste dagdrömmar.

Jag har precis tagit emot guldbaggen för årets kvinnliga huvudroll. Ich habe gerade den goldenen Käfer für die diesjährige weibliche Hauptrolle erhalten.

Jag håller tacktal. Det blir stående ovationer.

Michael Nyqvist och Maria Lundqvist sitter i publiken.

Och Marika Lagercrantz.

Jag gråter. Inte häftigt och okontrollerat, mer stillsamt och vackert.

Jag kysser baggen och lyfter den mot taket, innan jag går ner till min plats i de långa stolsraderna.

Pip, pip och en svag vibration i vänster jeansficka. Stortårna känns ömma i de nya skorna. Die großen Zehen fühlen sich in den neuen Schuhen wund an. Jag tar upp telefonen.

»Hej Moa! Hoppas allt är bra. Vad gör du? Kram Oskar.«

Ökad puls. Kraftigt ökad puls.

Jag stannar upp, börjar sedan hoppspringa och skratta. Alldeles för mig själv.

Ser mig omkring. Ser inte en levande själ. Skriker lite. Telefonen vilar i min hand. Jag läser sms:et en gång till.

»Hej Moa! Hoppas allt är bra. Vad gör du? Kram Oskar.«

Jag trycker på svara, men kommer på att det vore dumt att vara för ivrig.

Han skulle kunna få för sig att jag är intresserad.

Knappar mig tillbaka till displayens ursprungsläge och tittar på de digitala siffrorna.

Ser hur minuterna sakta tickar på. Klockan närmar sig fyra.

Jag påbörjar ett svar med darrig tumme. Ich beginne eine Antwort mit einem zitternden Daumen.

Får prestationsångest. Raderar. Skriver nytt.

Raderar igen. Skriver nytt.

»Hej Oskar! Allt är bra med mig. Hoppas allt är bra med dig! Jag promenerar i vårsolen. Vad gör du? Kram Moa.«

Jag läser igenom sms:et. Läser det igen och igen och igen.

Granskar varenda bokstav och varenda interpunktion.

Trycker slutligen på sänd meddelande.

Jag vänder tillbaka mot Universitetsområdet.

Vid det här laget har jag ordentligt med skoskav. Inzwischen habe ich eine Menge Schuhscheuerstellen.

Det är inte bara stortårna som är illa däran, även hälarna värker. Nicht nur die großen Zehen, sondern auch die Fersen tun weh.

Jag haltar fram med telefonen i ett stadigt grepp i min hand. Ich humple mit dem Telefon in einem festen Griff in meiner Hand vorwärts.

Den är varm och fuktig av min handsvett och av farlig strålning.

Vibration och pip, pip:

»Drar runt i stan. »Geht durch die Stadt. Vill du käka glass?«

»Låter trevligt!«

»Ska vi ses på trappan vid Konserthuset?«

»Är där om trettio.« "Ist es in dreißig."

Jag ser honom nästan med en gång. Han sitter på den stora trappan som leder upp till den ljusblå byggnaden.

Han sitter där tillsammans med hur många människor och duvor som helst.

Bläddrar i en Metro.

Han har en svart t-shirt på sig och en stor tatuering på underarmen,

som jag inte tidigare har sett. Den föreställer en stjärna. It represents a star.

Oskar tittar upp från tidningen. Reser på sig.

»Hej!«

Kramar mig. Det pirrar. Es neckt. På något obeskrivligt sätt pirrar det.

Det sprider sig från benen upp i hela min kropp.

Som små myror eller fjärilar eller nyckelpigor eller vad som helst som kan fladdra. Like little ants or butterflies or ladybugs or anything that can flutter.

Vi promenerar. Utan mål kan det tyckas. Ohne ein Ziel mag es scheinen. Without a goal, it may seem. Det bultar i mina fötter My feet are pounding

och jag anstränger mig å det grövsta för att inte halta. und ich bemühe mich, nicht zu hinken. and I try my best not to limp.

Vi hamnar till slut i Kungsträdgården. We end up in Kungsträdgården. Där är det människor överallt.

Larverna har kommit ut ur sina puppor och blivit till skira, Die Larven sind aus ihren Puppen herausgekommen und schier geworden,

färgglada fjärilar. Stockholm, från svartvitt till färg och jag vet inte hur det gick till. Stockholm, von Schwarzweiß bis Farbe, und ich weiß nicht, wie es passiert ist.

Vi ställer oss i den långa kön som leder till en av glasskioskerna.

När det äntligen blir vår tur beställer Oskar tre kulor i en bägare.

Punsch, romrussin och citronlakrits.

Vuxensmaker. Erwachsener Hersteller. Jag beställer två kulor i ett rån. Ich bestelle zwei Kugeln bei einem Raubüberfall. I order two bullets in a robbery.

Blåbär och jordgubbe. Oskar envisas med att betala.

Jag har svårt för att ta emot, det har jag alltid haft.

Vi sätter oss på en bänk.

Säger inte så mycket. Äter av glassen.

Tittar på varandra.

Tittar ner i marken. Huttrar till.

Det känns kyligt.

Kanske beror det på den kalla glassen.

Kanske beror det på att våren inte är så långt kommen som vi alla önskar.

Jag tar på mig min kofta.

Oskar tar på sig sin munkjacka.

Han flyttar snart närmre mig. Er kommt bald näher zu mir.

Efter en stund känner jag en arm om mina axlar.