Kapitel 25: Prövning (3) Chapter 25: Testing (3)

Den här gången försökte jag låta bli att blinka, men ögat ville automatiskt försöka göra sig av med det obekanta föremålet. This time I tried not to blink, but the eye automatically wanted to try to get rid of the unknown object. ”Hur ser jag ut?”

”Fantastisk”, log Edward. ”Naturligtvis …”

”Jaja, hon ser alltid fantastisk ut”, avbröt Alice otåligt. "Yeah, she always looks amazing," Alice interrupted impatiently. ”Det är bättre än rött, men det är den snällaste komplimang du kan få av mig. "It's better than red, but it's the kindest compliment you can get from me. Smutsbrunt. Din gamla bruna färg var mycket finare. Your old brown color was much nicer. Kom ihåg att de där inte kommer att hålla särskilt länge – giftet i dina ögon kommer att lösa upp dem inom några timmar. Remember that those there will not last very long - the poison in your eyes will dissolve them within a few hours. Så om Charlie stannar längre än så, måste du ursäkta dig och smita iväg för att byta ut dem. So if Charlie stays longer than that, you have to apologize and sneak away to replace them.

Viket hur som helst är en bra idé, för människor behöver gå på toaletten ibland.” Hon skakade på huvudet. Das ist sowieso eine gute Idee, denn die Leute müssen manchmal auf die Toilette gehen." Sie schüttelte den Kopf. The bay is a good idea anyway, because people need to go to the toilet sometimes. ” She shook her head. ”Esme, ge henne några tips om hur man spelar mänsklig medan jag lägger kontaktlinser i badrumsskåpet.” "Esme, give her some tips on how to play human while I put contact lenses in the bathroom cabinet."

”Hur lång tid har jag på mig?”

”Charlie kommer om fem minuter. Krångla inte till det för dig.” Machen Sie es sich nicht selbst schwer." Do not bother about it for you. ”

Esme nickade och kom fram för att ta min hand. ”Det viktigaste är att inte sitta för stilla eller röra sig för fort”, sa hon. "The most important thing is not to sit too still or move too fast," she said.

”Sätt dig ner om han gör det”, insköt Emmett. ”Människor gillar inte att bara stå.”

”Låt blicken driva iväg med en halvminuts mellanrum ungefär”, tillade Jasper. "Let your gaze drift away at about half a minute intervals," Jasper added. ”Människor stirrar inte på en och samma sak särskilt länge.” "People do not stare at one and the same thing for very long."

”Lägg benen i kors i ungefär fem minuter, sedan vristerna”, sa Rosalie. "Cross your legs for about five minutes, then your ankles," said Rosalie.

Jag nickade efter varje förslag. Jag hade sett dem göra sådana saker i går, och trodde att jag skulle kunna härma dem. I had seen them do such things yesterday, and thought I could imitate them.

”Och blinka åtminstone tre gånger i minuten”, fortsatte Emmett. Sedan rynkade han pannan och blixtrade fram till fjärrkontrollen på soffbordet. Then he frowned and flashed to the remote control on the coffee table. Han satte på teven och nickade för sig själv när han hittade en kanal som visade amerikansk fotboll.

”Rör på händerna också. “Move your hands too. Dra fingrarna genom håret eller låtsas att du kliar dig”, sa Jasper. Pull your fingers through your hair or pretend to itch, ”said Jasper.

”Jag sa att Esme skulle hjälpa henne”, klagade Alice när hon kom tillbaka. "I said Esme would help her," Alice complained when she returned. ”Ni krånglar bara till det.” "You just mess with it."

”Nej, jag tror att jag fattar”, sa jag. "No, I think I understand," I said. ”Sitta, se mig omkring, blinka, skruva på mig.” "Sit, look around, blink, screw me."

”Precis”, sa Esme gillande och gav mig en liten kram. "Exactly," Esme said approvingly and gave me a little hug.

Jasper rynkade pannan. ”Du måste hålla andan så mycket som möjligt, men tänk på att röra axlarna lite så att det ser ut som om du andas.” "You need to hold your breath as much as possible, but remember to move your shoulders a little so that it looks like you are breathing."

Jag andades in och nickade. I inhaled and nodded.

Edward lade handen på min arm. ”Du klarar det här”, upprepade han.

”Två minuter”, sa Alice. ”Du kanske borde börja i soffan, du har trots allt varit sjuk. Då behöver han inte se när du rör dig med en gång.” Then he does not need to see when you move right away. "

Alice drog mig mot soffan. Alice pulled me towards the couch. Jag försökte gå sakta, klumpigt. I tried to walk slowly, clumsily. Hon himlade med ögonen, så jag lyckades nog inte så bra. She rolled her eyes, so I probably did not succeed so well.

”Jacob, jag behöver Renesmee”, sa jag.

Jacob rynkade pannan men rörde sig inte ur fläcken. Jacob frowned but did not move from the stain.

Alice skakade på huvudet. ”Bella, det gör det inte lättare för mig att se.” "Bella, that does not make it any easier for me to see."

”Men jag behöver henne. Hon gör mig lugn.” Det gick inte att missta sig på paniken i min röst. She calms me down. ” The panic in my voice could not be mistaken.

”Som du vill”, stönade Alice. ”Håll henne så stilla du kan, så ska jag försöka se förbi henne.” Hon suckade uppgivet, som om hon blivit ombedd att jobba övertid på julafton.

Jacob suckade också, men han gav mig Renesmee och smet sedan snabbt bort från Alices blick. Jacob sighed too, but he gave me Renesmee and then quickly slipped away from Alice's gaze.

Edward satte sig bredvid mig i soffan och lade armen om mina axlar. Han böjde sig över Renesmee och såg henne djupt i ögonen.

”Renesmee, någon väldigt speciell ska komma och hälsa på dig och din mamma”, sa han allvarligt, som om han väntade sig att hon förstod vartenda ord. "Renesmee, someone very special is coming to visit you and your mother," he said seriously, as if he expected her to understand every word. Gjorde hon det? Did she do that? Hon mötte hans blick med klara, lugna ögon. ”Men han är inte som oss, inte ens som Jacob. Vi måste vara väldigt försiktiga med honom. Du får inte berätta saker för honom på samma sätt som du berättar för oss.” You must not tell him things in the same way you tell us. ”

Renesmee rörde vid hans ansikte. Renesmee touched his face.

”Precis”, sa han. ”Och han kommer att göra dig törstig, men du får inte bita honom. "And he will make you thirsty, but you must not bite him. Han läker inte som Jacob.” He does not heal like Jacob. "

”Förstår hon dig?” viskade jag. "Does she understand you?" I whispered.

”Hon förstår. Du är väl försiktig, Renesmee? You're careful, Renesmee, are you? Du hjälper oss?”

Renesmee rörde honom igen. Renesmee touched him again.

”Nej, du får gärna bita Jacob. "No, you are welcome to bite Jacob. Det gör ingenting.” It does not matter."

Jacob skrockade. Jacob chuckled.

”Du kanske borde gå, Jacob”, sa Edward kyligt och blängde på honom. "Maybe you should go, Jacob," Edward said coldly, glaring at him. Edward hade inte förlåtit Jacob, för han visste att jag skulle plågas nu, vad som än hände. Edward had not forgiven Jacob, for he knew I would be tormented now, whatever happened. Men jag hade ingenting emot den glödande svedan i strupen om det var det värsta som väntade. But I had nothing against the glowing sting in my throat if it was the worst that awaited.

”Jag sa till Charlie att jag skulle vara här”, svarade Jacob. "I told Charlie I would be here," Jacob replied. ”Han behöver lite moraliskt stöd.” "He needs some moral support."

”Moraliskt stöd”, fnös Edward. ”Såvitt Charlie vet är du det mest motbjudande monstret av oss alla.” "As far as Charlie knows, you're the most disgusting monster of us all."

”Motbjudande?” protesterade Jacob och skrattade lågt för sig själv. "Obnoxious?" Jacob protested, laughing softly to himself.

Jag hörde bildäck svänga av landsvägen och köra in på Cullens väg, och började flämta igen. I heard car tires turn off the country road and drive onto Cullen's road, and began to gasp again. Mitt hjärta borde ha bultat hårt. My heart should have pounded hard. Det gjorde mig illa till mods att min kropp inte reagerade som den borde. It made me uncomfortable that my body did not react as it should.

Jag koncentrerade mig på Renesmees regelbundna hjärtslag för att lugna mig. I concentrated on Renesmee's regular heartbeat to calm down. Det hjälpte nästan med en gång. It helped almost immediately.

”Bra gjort, Bella”, viskade Jasper uppmuntrande. "Well done, Bella," Jasper whispered encouragingly.

Edward gav mina axlar en lätt kram.

”Är du säker?” frågade jag honom.

”Helt säker. Du klarar vad som helst.” Han log och kysste mig.

Det var ingen oskuldsfull kindpuss, precis, och mina vilda vampyrreaktioner överraskade mig igen. It was not an innocent cheek kiss, exactly, and my wild vampire reactions surprised me again. Edwards läppar var som en injektion av någon sorts beroendeframkallande drog, och jag ville omedelbart ha mer. Edward's lips were like an injection of some kind of addictive drug, and I immediately wanted more. Jag fick anstränga mig för att komma ihåg babyn i min famn. I had to make an effort to remember the baby in my arms.

Jasper kände min sinnesstämning förändras. Jasper felt my mood change. ”Eh, Edward, du borde nog inte distrahera henne så nu. "Eh, Edward, you should probably not distract her like that now. Hon måste kunna koncentrera sig.”

Edward drog sig undan lite. ”Hoppsan.” "Oops."

Jag skrattade. Det där hade varit min replik från början, från den första kyssen. That had been my line from the beginning, from the first kiss.

”Senare”, sa jag och fick genast en klump av förväntan i magen. "Later," I said, and immediately got a lump of anticipation in my stomach.

”Fokus, Bella”, insisterade Jasper.

”Just det.” Jag tvingade undan alla tankar på natten som väntade. "Right." I forced away all thoughts of the night that awaited. Nu var det Charlie som gällde. Now it was Charlie who mattered. Charlies liv och trygghet. Charlie's life and security. Vi skulle ha hela natten …

”Bella.”

”Förlåt, Jasper.” "Sorry, Jasper."

Emmett skrattade. Emmett laughed.

Ljudet av Charlies bil kom närmare och närmare. Det uppsluppna ögonblicket försvann och alla blev stilla. The hilarious moment disappeared and everyone was silent. Jag lade benen i kors och tränade på att blinka. I crossed my legs and practiced blinking.

Bilen svängde in framför huset och stod med motorn igång i några sekunder. The car turned in front of the house and stopped with the engine running for a few seconds. Jag undrade om Charlie var lika nervös som jag. Sedan tystnade motorn och en dörr slog igen. Then the engine stopped and a door slammed shut. Tre steg över gräset, åtta ekande dunsar i trätrappan. Three steps across the grass, eight echoing thumps in the wooden stairs. Fyra steg över verandan. Four steps across the porch. Sedan tystnad. Then silence. Charlie drog två djupa andetag. Charlie took two deep breaths.

Knack, knack, knack.

Jag andades in, kanske för sista gången. I breathed in, maybe for the last time. Renesmee kurade ihop sig i min famn, gömde ansiktet i mitt hår.

Carlisle öppnade dörren. Hans spända ansiktsuttryck blev välkomnande, som om någon bytt kanal på teven. His tense facial expression was welcoming, as if someone had changed the channel on the TV.

”Hej, Charlie”, sa han och såg passande generad ut. "Hi, Charlie," he said, looking appropriately embarrassed. Vi borde ju egentligen befinna oss på ett sjukhus i Atlanta. We should really be in a hospital in Atlanta. Charlie visste att vi hade ljugit. Charlie knew we had lied.

”Carlisle.” Charlie nickade stelt mot honom. "Carlisle." Charlie nodded stiffly at him. ”Var är Bella?”

”Jag är här, pappa!”

Usch! Min röst lät helt fel. My voice sounded completely wrong. Och jag hade gjort slut på all luft i lungorna. And I had run out of all the air in my lungs. Jag drog snabbt in lite mer, tacksam för att Charlies doft ännu inte spridit sig i rummet. I quickly pulled in a little more, grateful that Charlie's scent had not yet spread in the room.

Hans oförstående min fick mig att förstå exakt hur fel min röst lät. His incomprehensible face made me understand exactly how wrong my voice sounded. Han fick syn på mig och spärrade upp ögonen.

Jag tolkade känslorna när de svepte över hans ansikte. I interpreted the feelings as they swept over his face.

Chock. Misstro. Smärta. Sorg. Rädsla. Fear. Ilska. Misstänksamhet. Mer smärta.

Jag bet mig i läppen. Det kändes konstigt – mina nya tänder var vassare mot min marmorhud än mina mänskliga tänder varit mot mina mjuka människoläppar.

”Är det du, Bella?” viskade han.

”Japp.” Jag grimaserade åt min klingande röst. "Yep." I grimaced at my resounding voice. ”Hej, pappa.”

Han drog ett djupt, lugnande andetag. He took a deep, soothing breath.

”Hej, Charlie”, sa Jacob från hörnet. ”Läget?” "The situation?"

Charlie kastade en snabb blick på Jacob, ryste till åt ett minne och tittade sedan på mig igen. Charlie glanced at Jacob, shook at a memory, and then looked at me again.

Långsamt gick han genom rummet tills han stod bara någon meter ifrån mig. Slowly he walked through the room until he was only a few meters away from me. Han sneglade anklagande på Edward, sedan på mig. He glanced accusingly at Edward, then at me. Värmen från hans kropp sköljde mot mig i takt med hans hjärtslag. The heat from his body washed against me in time with his heartbeat.

”Bella?” mumlade han igen.

Jag sänkte rösten i ett försök att låta mer naturlig. I lowered my voice in an attempt to sound more natural. ”Det är jag, jag lovar.”

Han bet ihop käkarna. He clenched his jaws.

”Förlåt, pappa.” "Sorry, Dad."

”Mår du bra?”

”Jag mår fantastiskt bra”, försäkrade jag. ”Frisk som en nötkärna.” "Healthy as a horse."

Där tog mitt syre slut. That's where my oxygen ran out.

”Jake sa att det här var … nödvändigt. Jake said this was necessary. Att du var döende.” Han lät inte det minsta övertygad om sanningshalten i det påståendet. That you were dying. ” He did not let the slightest conviction of the truth of that statement.

Jag stålsatte mig, koncentrerade mig på Renesmees varma tyngd i min famn, lutade mig mot Edward och andades in. I steeled myself, concentrating on Renesmee's warm weight in my arms, leaning against Edward and inhaling.

Charlies doft var som glödande kol i strupen. Charlie's scent was like glowing coals in his throat. Men det var så mycket mer än bara smärta. But it was so much more than just pain. Jag kände ett svidande hugg av åtrå – han doftade mer aptitligt än någonting jag kunnat föreställa mig. I felt a stinging bite of desire - he smelled more appetizing than anything I could have imagined. Hur lockande fotvandrarnas doft i skogen än hade varit, så var det ingenting jämfört med Charlies. As enticing as the scent of the hikers in the woods had been, it was nothing compared to Charlie's. Och han stod bara någon meter ifrån mig med sitt aptitretande, varma blod.

Men jag var inte på jakt nu. Och det här var min pappa.

Edward grep hårdare om mina axlar och Jacob gav mig en ursäktande blick från andra sidan rummet. Edward grabbed my shoulders tighter and Jacob gave me an apologetic look from across the room.

Jag försökte samla tankarna, ignorera smärtan och törsten. I tried to gather my thoughts, ignoring the pain and thirst. Charlie väntade på ett svar. Charlie was waiting for an answer.

”Jacob talade sanning.” "Jacob spoke the truth."

”Det var han ensam om”, muttrade Charlie. "He was alone," muttered Charlie.

Jag hoppades att han kunde se igenom mitt nya ansikte, uppfatta ångerfullheten i min blick. I hoped he could see through my new face, perceive the remorse in my eyes.

Renesmee vädrade under mitt hår när Charlies doft nådde henne också. Renesmee sniffed under my hair when Charlie's scent reached her as well. Jag höll hårt om henne. I held her tight.

Charlie såg min ängsliga blick och följde den neråt. Charlie saw my anxious gaze and followed it down. ”Åh”, sa han, och all ilska i hans ansikte ersattes av chock. ”Det är hon. "It is her. Den föräldralösa flickan Jacob sa att ni ska adoptera.” The orphaned girl Jacob said that you should adopt. "

”Min brorsdotter”, ljög Edward snabbt. Han måste ha insett att likheten mellan honom och Renesmee var avslöjande tydlig. He must have realized that the resemblance between him and Renesmee was revealingly clear. Bäst att hävda att de var släkt, redan från början. Best to claim that they were related, right from the start.

”Jag trodde att du hade förlorat din familj”, sa Charlie anklagande. "I thought you had lost your family," Charlie said accusingly.

”Jag förlorade mina föräldrar. Min storebror var adopterad, precis som jag, och vi träffades aldrig efter det. My big brother was adopted, just like me, and we never met after that. Men myndigheterna letade upp mig när han och hans fru omkom i en bilolycka och deras enda barn stod utan familj.” But the authorities found me when he and his wife died in a car accident and their only child was without a family. "

Edward var så bra på det här. Edward was so good at this. Hans röst var övertygande, oskuldsfull. His voice was convincing, innocent. Jag måste öva mig på det där. I have to practice on that.

Renesmee tittade ut under mitt hår och vädrade igen. Renesmee looked out from under my hair and sniffed again. Hon tittade blygt på Charlie under sina långa ögonfransar innan hon gömde sig igen. She looked shyly at Charlie under her long eyelashes before hiding again.

”Hon är … en skönhet.”

”Ja”, instämde Edward. "Yes," Edward agreed.

”Men det är ett väldigt stort ansvar. "But it is a very big responsibility. Och ni två har just börjat.”

”Vad skulle vi annars ha gjort?” Edward smekte henne lätt över kinden och rörde som hastigast vid hennes läppar – en påminnelse. ”Skulle du ha kunnat säga nej?”

”Hm. Nåja.” Han skakade tankfullt på huvudet. Oh well." He shook his head thoughtfully. ”Jacob sa att ni kallar henne Nessie?” "Jacob said you call her Nessie?"

”Nej, det gör vi inte.” Min röst var alldeles för skarp och genomträngande. "No we do not." My voice was far too sharp and penetrating. ”Hon heter Renesmee.”

Charlie såg på mig igen. Charlie looked at me again. ”Vad tycker du om allt det här? “What do you think of all this? Carlisle och Esme kanske kunde …” Carlisle and Esme might be able to… ”

”Hon är min”, avbröt jag. ”Jag vill ha henne.” "I want her."

Charlie rynkade pannan. Charlie frowned. ”Vill du redan göra mig till morfar?” "Do you already want to make me a grandfather?"

Edward log. ”Carlisle är farfar.” "Carlisle is a grandfather."

Charlie kastade en tvivlande blick på Carlisle, som stod kvar vid ytterdörren och såg ut som Zeus yngre och snyggare bror. Charlie cast a doubtful glance at Carlisle, who stood at the front door and looked like Zeus' younger and prettier brother.

Charlie fnös och skrattade till. Charlie snorted and laughed. ”Tja, det får det faktiskt att kännas lite bättre.” Han tittade på Renesmee igen. "Well, it actually makes it feel a little better." He looked at Renesmee again. ”Hon är verkligen en fröjd för ögat.” Hans varma andedräkt svepte genom luften mellan oss. "She really is a delight to the eye." His warm breath swept through the air between us.

Renesmee vände sig mot doften, viftade bort mitt hår och såg honom rakt i ögonen för första gången. Renesmee turned to the scent, waved my hair away and looked him straight in the eye for the first time. Charlie drog efter andan. Charlie took a deep breath.

Jag visste vad han såg. I knew what he saw. Exakta kopior av mina ögon – hans ögon – i hennes perfekta lilla ansikte.

Charlie började hyperventilera. Charlie began hyperventilating. Hans läppar darrade och jag såg honom räkna för sig själv, baklänges, för att försöka få ihop nio månader, utan att lyckas få beviset i min famn att stämma överens med någon form av verklighet. His lips trembled and I saw him count for himself, backwards, to try to get together for nine months, without succeeding in getting the proof in my arms to agree with any form of reality.

Jacob reste sig upp och kom fram för att klappa Charlie på ryggen. Han viskade något i Charlies öra, och Charlie själv var den enda som inte visste att vi alla kunde höra. He whispered something in Charlie's ear, and Charlie himself was the only one who did not know we could all hear.

”Inte mer än du behöver veta, Charlie. "No more than you need to know, Charlie. Det är okej. Jag lovar.”

Charlie svalde hårt och nickade. Sedan tändes något i hans blick och han tog ett steg närmare Edward med knutna nävar. Then something lit up in his eyes and he took a step closer to Edward with clenched fists.