Kapitel 33: Förfalskning (1)
”Charlie, du vill ju fortfarande inte veta mer än du måste”, sa jag. ”Jag vet att det är över en vecka sedan du träffade Renesmee, men det passar helt enkelt inte att du kommer hit just nu. Vad sägs om att jag och Renesmee kommer hem till dig i stället?”
Charlie var tyst så länge att jag undrade om han hörde den spända undertonen i min glättiga röst.
”Mer än jag måste”, muttrade han till slut, och jag förstod att det bara var hans motvilja mot det övernaturliga som fått honom att tveka. ”Okej”, sa han. ”Kan ni komma i dag? Sue kommer hit med lunch. Hon är lika förfärad över min matlagning som du var när du först kom hit.”
Charlie skrattade och suckade sedan vemodigt vid minnet av den gamla goda tiden.
”I dag passar perfekt.” Ju förr desto bättre, tänkte jag. Jag hade redan skjutit på det här för länge.
”Följer Jake med er?”
Även om Charlie inte visste någonting om varulvarnas prägling, kunde ingen missta sig på bandet mellan Jacob och Renesmee.
”Antagligen”, svarade jag. Inte en chans att Jacob skulle missa en chans att umgås med Renesmee utan vampyrer.
”Jag kanske borde bjuda hit Billy också”, funderade Charlie. ”Men … Hm. En annan gång, kanske.”
Jag lyssnade bara med ett halvt öra – tillräckligt uppmärksamt för att notera den oväntade motviljan i Charlies röst när han talade om Billy, men inte tillräckligt för att undra vad det handlade om. Charlie och Billy var vuxna. Om de hade problem, kunde de lösa dem själva. Jag hade för mycket annat att våndas över.
”Vi ses snart”, sa jag och lade på.
Resan handlade mer om att skydda min far än den brokiga samlingen på tjugosju vampyrer – som alla hade svurit på att inte döda någon inom en radie på femtio mil, men ändå … Ingen människa borde vistas i närheten av den här gruppen. Det var den ursäkt jag hade gett Edward – jag skulle ta med mig Renesmee till Charlie för att han inte skulle bestämma sig för att komma hit. Det var en bra anledning för att lämna huset, men det var långt ifrån den riktiga anledningen.
”Varför kan vi inte ta din Ferrari?” klagade Jacob när vi möttes i garaget. Jag satt redan i Edwards Volvo med Renesmee.
Edward hade slutligen avslöjat min ”efter”-bil, och precis som han misstänkt hade jag inte visat mig tillräckligt entusiastisk. Visst var den snygg och snabb, men jag föredrog att springa.
”För uppseendeväckande”, sa jag. ”Vi skulle kunna springa, men då skulle nog Charlie flippa ur.”
Jacob muttrade, men satte sig i passagerarsätet. Renesmee klättrade från mitt knä till hans.
”Hur är det med dig?” frågade jag medan jag körde ut ur garaget.
”Hur tror du?” fnös han. ”Jag är dödstrött på alla stinkande blodsugare.” Han såg mitt ansiktsuttryck och fortsatte innan jag hann säga något. ”Ja, jag vet, jag vet. De är hjältar, de är här för att hjälpa till, de kommer att rädda oss alla, och så vidare. Säg vad du vill, jag tycker fortfarande att Dracula ett och Dracula två är superläskiga.”
Jag kunde inte låta bli att le. Rumänerna var inte mina favoritgäster heller. ”Där måste jag hålla med dig.”
Renesmee skakade på huvudet men sa ingenting. Till skillnad från resten av oss var hon fascinerad av rumänerna. Hon hade försökt prata högt med dem, eftersom de inte ville låta henne röra dem. Hennes fråga gällde deras egendomliga hud, och även om jag var rädd att de skulle bli förolämpade så var jag glad att hon frågade. Jag var också nyfiken.
De verkade inte bli upprörda av hennes intresse. Kanske lite bedrövade.
”Vi satt stilla under en väldigt lång tid, flicka lilla”, svarade Vladimir medan Stefan nickade, utan att komplettera Vladimirs meningar som han brukade. ”Och begrundade vår egen gudomlighet. Det var ett bevis på vår makt att alla kom till oss. Offer, diplomater, sådana som sökte vår gunst.
Vi satt på våra troner och trodde att vi var gudar. Det dröjde länge innan vi märkte att vi förändrades – nästan förstenades. Jag antar att Volturi gjorde oss en tjänst när de brände våra slott. Vi slutade förstenas, i alla fall Stefan och jag. Nu är Volturis ögon täckta av smutsiga hinnor, medan våra är klara. Det kan nog vara en fördel när vi gröper dem ur deras hålor.”
Jag försökte hålla Renesmee borta från dem efter det.
”Hur länge måste vi stanna hos Charlie?” frågade Jacob och avbröt mina tankar. Han slappnade märkbart av när vi lämnade huset och alla dess nya invånare. Det gladde mig att han inte räknade mig som en vampyr. Jag var fortfarande bara Bella.
”Ganska länge, faktiskt.”
Mitt tonfall fångade hans uppmärksamhet.
”Ska vi göra något annat än att hälsa på din pappa?”
”Jacob, du är ju ganska bra på att kontrollera dina tankar i Edwards närhet, eller hur?”
Han höjde ett tjockt, svart ögonbryn. ”Ja?”
Jag nickade bara och sneglade på Renesmee. Hon tittade ut genom fönstret och jag kunde inte avgöra hur intresserad hon var av vårt samtal, men ville inte riskera att fortsätta.
Jacob väntade på att jag skulle säga något mer, och bet sig sedan i läppen medan han begrundade det lilla jag sagt.
Vi körde vidare under tystnad medan jag kikade ut i regnet genom de irriterande kontaktlinserna. Det var ännu inte tillräckligt kallt för snö. Mina ögon var inte lika otäcka som de varit i början – mer orangeröda än klarröda. Snart skulle de vara tillräckligt bärnstensfärgade för att jag skulle slippa linserna. Jag hoppades att förändringen inte skulle göra Charlie alltför upprörd.
Jacob grubblade fortfarande över vårt korta samtal när vi kom fram till Charlies hus. Vi pratade inte när vi gick genom regnet. Pappa väntade på oss – han öppnade dörren innan vi hann knacka.
”Hej på er! Det känns som om vi inte har setts på flera år! Se på dig, Nessie, kom till morfar! Du måste ha växt nästan två decimeter. Och du ser mager ut, Ness.” Han blängde på mig. ”Får hon inte tillräckligt med mat?”
”Hon växer så snabbt, bara”, svarade jag. ”Hej, Sue!” ropade jag över axeln på honom. Det doftade kyckling, tomat, vitlök och ost från köket – alla andra tyckte antagligen att det luktade gott. Jag kände också lukten av tallbarr och damm.
Renesmee visade upp sina skrattgropar. Hon pratade aldrig när Charlie var med.
”Kom in i värmen, allihop. Var är min svärson?” frågade Charlie.
”Han underhåller sina gäster”, svarade Jacob och fnös. ”Du har en jäkla tur som slipper vara där, Charlie. Det är allt jag kan säga.”
Jag boxade till Jacob i ryggen medan Charlie grimaserade.
”Aj!” utbrast Jacob lågt. Nåja, jag hade försökt boxa mjukt.
”Jag måste faktiskt uträtta några ärenden, Charlie”, sa jag.
Jacob kastade en blick på mig men sa ingenting.
”Ligger du efter med julklappsinköpen?” frågade pappa. ”Det är bara några dagar kvar, vet du.”
”Just det, julklappar”, instämde jag. Det förklarade dammlukten. Charlie måste ha plockat fram juldekorationerna.
”Oroa dig inte, Nessie”, viskade han i hennes öra. ”Jag har så det räcker om din mamma är för glömsk.”
Jag himlade med ögonen, men sanningen var att jag inte alls hade tänkt på julen.
”Lunchen står på bordet”, ropade Sue från köket.
”Vi ses senare, pappa”, sa jag och utväxlade en snabb blick med Jacob. Även om han inte skulle kunna låta bli att tänka på det här i Edwards närhet, så kunde han inte avslöja så mycket. Han hade ingen aning om vad jag planerade.
Det hade knappt jag heller, erkände jag för mig själv när jag satte mig i bilen.
Vägbanan var mörk och hal, men att köra bil skrämde mig inte längre. Mina reflexer var knivskarpa och jag ägnade knappt vägen en tanke. Problemet var att inte köra för fort. Jag ville få dagens uppdrag avklarat, lösa mysteriet så att jag kunde fortsätta koncentrera mig på min träning. Min träning för att kunna skydda vissa och döda andra.
Jag blev bättre och bättre på att kontrollera min sköld. Kate tyckte inte att hon behövde motivera mig längre – det var inte svårt att hitta något att bli arg över, nu när jag visste att det var nyckeln – så jag jobbade mest med Zafrina. Hon var nöjd med min räckvidd – jag kunde sträcka mig nästan fyra meter ut i över en minut, även om det gjorde mig utmattad.
Tidigare på morgonen hade hon försökt ta reda på om jag kunde flytta skölden från mig själv helt och hållet. Jag förstod inte vad det skulle vara bra för, men Zafrina trodde att det kunde göra mig starkare, som att träna magmusklerna och ryggen i stället för bara armarna. När alla muskler var starkare orkade man lyfta tyngre vikter.
Jag var inte särskilt bra på det. Jag hade bara fått en skymt av djungelfloden hon försökt visa mig.
Men det fanns andra sätt att förbereda sig på det som väntade, och nu när bara två veckor återstod var jag rädd att jag kanske hade försummat det viktigaste. I dag skulle jag åtgärda den försummelsen.
Jag hade memorerat de aktuella kartorna och hade inga problem med att hitta adressen som inte funnits på nätet, den till J Jenks. Nästa steg skulle bli Jason Jenks på den andra adressen, den jag inte hade fått av Alice.
Att kalla området nergånget var en underdrift. Den mest diskreta av Cullens bilar såg vräkig ut på den här gatan. Min gamla pickup hade sett fräsch ut här. Under mina mänskliga år skulle jag ha låst dörrarna och kört så fort jag vågade – nu blev jag bara lite fascinerad. Jag försökte föreställa mig att Alice besökt det här området av någon anledning, men misslyckades.
Byggnaderna – alla tre våningar höga, smala och lite böjda, som om de hukade sig under regnet – var mest gamla hyreshus. Det var svårt att säga vilken nyans den flagnande målarfärgen hade. Allt hade bleknat till grått. Några byggnader inhyste affärslokaler på gatuplanet – en sjaskig bar med svartmålade fönster, en spiritistisk butik med bilder av neonhänder och tarotkort på dörren, en tatueringssalong och ett daghem, vars trasiga fönster hölls ihop av packtejp.
Inga lampor lyste innanför fönstren, trots att det var så mörkt ute att människorna borde ha behövt ljuset. Jag hörde svaga, mumlande röster på avstånd. De verkade komma från en teve.
Några människor var ute; två som rörde sig åt olika håll i regnet och en som satt på den lilla verandan utanför ett igenbommat juristkontor, läste en våt tidning och visslade. Ljudet var alldeles för muntert för omgivningen.
Jag var så förundrad av den bekymmerslöse visslaren att jag först inte insåg att den övergivna byggnaden låg på just den adress jag sökte. Det fanns ingen nummerskylt på den fallfärdiga väggen, men tatueringssalongen intill var bara två nummer ifrån.
Jag svängde in till trottoaren och tvekade. Jag måste ta mig in i den där byggnaden på något sätt, men hur skulle jag lyckas med det utan att visslaren såg mig? Jag skulle kunna köra till nästa kvarter och smyga in bakvägen … fast det kunde finnas fler vittnen på den sidan. Över taken, kanske? Var det tillräckligt mörkt för det?
”Ursäkta, damen!” ropade visslaren.
Jag rullade ner rutan på passagerarsidan, som om jag inte riktigt hörde honom.
Mannen lade ifrån sig tidningen, och hans kläder förvånade mig, nu när jag kunde se dem. Under den långa, slitna rocken var han lite för välklädd. Hans krusiga, svarta hår var tovigt och vildvuxet, men hans mörka hy var slät och felfri, hans tänder vita och raka. Det stämde inte.
”Ni borde nog inte parkera där, damen”, sa han. ”Det är inte säkert att bilen står kvar när ni kommer tillbaka.”
”Tack för varningen”, svarade jag.
Jag stängde av motorn och klev ur bilen. Min visslande vän kanske kunde ge mig svar fortare än ett inbrott. Jag fällde upp mitt stora, grå paraply – inte för att jag egentligen brydde mig om att skydda den långa kashmirklänningen jag hade på mig, men det var vad en normal människa skulle göra.