Existentialism: Jean-Paul Sartre (del 2 av 2)
Sartre...
Sartre...
Sartre!
Sartre?
Jag får säga "Sartre".
Jag heter Joakim, välkommen till den här lektionen om Jean-Paul Sartre - en av 1900-talets största filosofer.
Ångest är en otrevlig känsla varför vi undermedvetet försöker förneka vår frihet.
Är vi så fria måste vi välja, och då blir vi också ansvariga för våra liv.
Eftersom vi dessutom visar vägen för våra medmänniskor blir valen svåra och ångestfyllda.
Med våra val och handlingar skapar vi inte bara oss själva
utan också en bild av hur vi vill att människan ska vara.
”I själva verket är det inte en enda av våra handlingar som inte, på samma gång som den skapar den
människa vi vill vara, också skapar en bild av människan sådan som vi anser att hon bör vara.
Att välja att vara det eller det innebär på samma gång att man bejakar värdet av det man väljer,
ty man väljer aldrig någonting dåligt.
Vad man väljer är alltid det goda, och ingenting kan vara gott för en själv utan att vara det för alla.”
Våra försök att förneka vår frihet är i själva verket försök att slippa undan den ångest som följer med valen.
Men ångest är något positivt, menar Sartre.
Den visar på att vi är fria och har valmöjligheter.
Att försöka fly undan sin ångest innebär kort sagt att förneka sina val.
Vi har ett ansvar som är totalt,
vi kan aldrig avsäga oss det genom att skylla på exempelvis feghet, menar Sartre.
Då väljer vi att vara fega.
Vi väljer som bekant vår essens genom våra val – och därmed även fegheten.
Ångesten uppkommer då vi aldrig till fullo kan överblicka konsekvenserna av våra val.
Det är en ångest för framtiden, för vad Intet ska fyllas med.
Detta är en ångest vi aldrig kan slippa undan då den är oupplösligen förbunden med att vara människa.
Men ångesten är något i huvudsak positivt då den påvisar att vi har en fri vilja.
Denna syn på ångestens grund skiljer sig från exempelvis psykologen Sigmund Freud som ansåg
att det hade med det förflutna att göra, med traumatiska barndomsupplevelser.
Eftersom vår frihet är intimt förknippad med ångest
försöker vi ofta fly vår frihet och det ansvar den för med sig.
Vi tror att saker och ting måste vara på ett speciellt sätt och blundar för alternativen.
Vi säger då nej till oss själva istället för till vår situation.
Detta kallar Sartre för "ond tro".
Vi tror oss vara underkastade våra livsförutsättningar.
Vi tror oss vara fega, vi tror oss behöva följa traditioner eller kulturella normer.
Vi inser inte att vi väljer att vara fega, att vi skyller på omständigheter.
Denna tro frånkopplar oss inte från ansvar, även om vi tror att den gör det.
Vi är alltid ansvariga för våra handlingar och val, även när vi väljer att inte välja, att inte utnyttja vår frihet.
Människan är till sin natur fri men vår rädsla för friheten gör att vi flyr in i ond tro.
Vi ser oss som offer för omständigheterna eller som brickor i ett spel.
Sartre ser det som sin viktigaste uppgift att väcka oss ur denna onda tro.
Han ser tre sätt att förneka sin frihet genom ond tro:
Göra sig till ett ting, gå upp i en roll och bli en dussinmänniska.
När man gör sig till ett ting intalar man sig att man inte kan påverka sin situation så gör sig således till ett ting.
Man låter sig föras som en docka eller ledas som en hund.
Man skyller på sin barndom eller på sin berusning – som om man var mekanisk.
Man låter saker hända och skyller på svaghet eller oförmåga.
Man inbillar sig att omständigheterna styr, att samhället, uppväxten eller det biologiska arvet
har präglat och format ens liv – att man är sitt öde.
Ett annat sätt att förneka sin frihet är genom att gå upp i en roll,
att intala sig att man är förutbestämd av någon annans syfte.
Denna roll är bestämd av andra – av familjen, av myndigheterna eller av Gud.
Man inte bara spelar en roll, man är rollen.
Ju tydligare rollen är utformad, desto bättre gömställe blir den.
Har man uniform på blir en order en lag.
Soldaten som går ut i krig och blint lyder varje order har avsagt sig frihetens möjligheter
och identifierar sig med sin roll.
Anledningen till att tyska soldater kunde delta i nazisternas massmord var just detta, menar Sartre.
Undangömda i sina roller tog de inget personligt ansvar, de sa nej till sig själva.
Ansvaret fanns alltid någon annanstans, inte hos dem.
Det stora problemet med detta är att rollen existerar innan man spelar den.
Ska man spela upp en pjäs så finns roller och repliker redan förbestämda.
På samma sätt är det med de roller vi frivilligt tar på oss i vardagen.
Varje roll begränsar vår frihet.
Ett tredje sätt att skydda sig mot ångest är att leva som en dussinmänniska
– ett resonemang som Sartre övertagit från Søren Kierkegaard.
Man lever oengagerat, lyssnar på den musik, ser de filmer, besöker de platser
och utför de handlingar som ”alla andra” gör.
Detta bara för att ha lyssnat, sett och besökt allt man bör ha gjort.
Vi försöker befria oss från valen genom att bli precis som alla andra.
Vi människor strävar alltså efter att rationalisera bort våra val och vår frihet.
Vi söker efter svar och riktlinjer som inte finns, menar Sartre.
Inget fel i att vara ”genomsnittlig” men risken är att man hamnar i ett ytligt liv fullt av oäkta handlingar.
Vi människor har behov av att synas, av omgivningens blickar och bedömningar.
Det är därför vi anstränger oss för att framstå som lyckliga och lyckade för omgivning.
Men vad är det egentligen som händer när vi ertappas med något pinsamt,
när vi förlorar masken och börjar skämmas?
Att bli ertappad, att bli sedd, innebär att förvandlas från subjekt till objekt.
Vi blir föremål för andras värderingar och blir bedömda.
I det ögonblicket slutar vi för ett ögonblick att existera som en människa och blir ett ting i andras ögon.
Detta, menar Sartre, är den andres blick – den rättmätige domaren av vem man faktiskt är.
Själva blandar vi ihop oss själva med den vi tror eller önskar oss vara.
När man blir sedd av andra får man plötsligt syn på sig själv och den handling man utfört.
Man skäms.
För oss själva kan vi enbart vara ett subjekt, ett jag.
Vill vi veta vilka vi är så måste vi först bli till ett objekt, ett ting.
Först i relation till andra vet vi vad vår prestation är värd.
Begrepp som skönhet, begåvning och talang blir helt meningslösa utan en måttstock,
utan en relation till medmänniskorna.
Man behöver den andre för att förstå sig själv, menar Sartre,
och tillägger att ”man kan omöjligen vara vulgär i ensamhet”.
”Jag har just gjort en löjlig eller vulgär gest.
Denna gest hakar sig fast vid mig, jag varken fördömer eller bedömer den.
Jag lever den helt enkelt.
Men nu höjer jag plötsligt huvudet.
Någon var där och såg mig.
Plötsligt inser jag hur vulgär min gest var och jag skäms…”
Den andre behövs alltså för att förstå sig själv, men den andre är också en ständig källa till obehag.
Våra liv består till stor del av att vi försöka förverkliga våra drömmar.
Men det jobb man söker vill även någon annan åt.
Den andre har planer, han försöker organisera sin omvärld och kontrollera den.
Risken är stor för kollisioner och konflikter då våra projekt krockar med varandra.
Du försöker kontrollera den andre men detsamma gör den andre med dig.
Vi försöker genomskåda varandra, värdera varandra, sätta etiketter på varandra
– vi objektifierar andra människor, ser dem som om de vore ting som gick att förutsäga.
På samma sätt objektifierar omgivningen dig, trots att du inte är reducerbar till något förutsägbart.
Hur kan då positiva relationer mellan människor vara möjliga
i en tillvaro där vi konstant reducerar varandra till ting?
Sartre undersökte i sin filosofi kärlekens möjligheter och förutsättningar och bedömde dem som problematiska.
Kärlek förutsätter två fria medvetna individer
samtidigt som bägge parter har ett behov av att kontrollera och äga.
Vi avkräver löften av den vi älskar; du måste vara trogen, du måste komma tillbaka, du måste alltid älska mig!
Vi försöker förslava den vi älskar.
Samtidigt irriteras vi av dessa löften när vi själva utsätts för dem.
Vi vill å ena sidan äga den andres frihet, å andra sidan vara frivilligt älskade.
Vad tjänar det då till att försöka tvinga någon att älska en?
Kärleken måste alltså vara både bunden och fri, en frivillig fångenskap.
Kanske kan man korta ögonblick undvika att se den andre som ett objekt.
Kanske känner vi oss för en stund inte överflödiga men i det stora hela
förblir kärleken ”en hopplöshet” menar Sartre.
Han lyfter därför fram det fria förhållandet som den bästa tänkbara lösningen,
något han praktiserade med sin livskamrat och kollega Simone de Beauvoir.
Enligt Sartre var pengar en stor och bidragande faktor till varför människor inte upplevde sig fria.
Den orättvisa fördelningen av pengar och den misär den bidrog till, förargade honom.
Han såg kapitalismen som en hämmande faktor i människors liv
och någonting som får oss att tro att vi måste leva på ett speciellt sätt.
Sartre var hängiven kommunist och strävade efter att frigöra individen från det materialistiska livet.
Kapitalismen begränsade människors frihet och var därför något som aktivt skulle bekämpas.
Han besökte Fidel Castro och Che Guevara på Kuba, den senare omnämnd av Sartre som
”inte bara intellektuell, men också den mest kompletta människa i vår tid”.
Under 1960-talet stödde han, tillsammans med de Beauvoir, studentockupationerna i Paris
och blev gång på gång arresterad av polisen.
Han blev dock benådad av Frankrikes president Charles de Gaulle med orden ”man arresterar inte Voltaire”.
Voltaire var en 1700-talsförfattade, filosof och debattör
som tvingades fly till England för att han gjort sig obekväm i Frankrike.
Sartre kom att bli en kraftfull motståndare till Vietnamkriget och startade tillsammans
med bland annat den brittiske filosofen Bertrand Russell ”International War Crimes Tribunal”
för att belysa USA:s krigsbrott.
Vidare var han djupt engagerad i Palestiniernas kamp mot Israel.
Mot slutet av sitt liv övergav han kommunismen, till stor del i protest mot Sovjetunionens utveckling,
och titulerade sig därefter anarkist.
Sartres tankar har kommit att få stor inverkan för många människor som söker mening med livet
men som inte är villiga att vända sig till religionen.
Han lyckades med konststycket att bibehålla syfte i en värld utan inneboende mening
genom att fokusera på det subjektiva på bekostnad av det objektiva.
När Sartre dog i april 1980 samlades 50.000 människor på Paris gator för att bevittna begravningståget
och hylla den store tänkaren.